Älskar, älskar inte

By Hans-Eric Hellberg

Katarina har gjort en fruktansvärd upptäckt. Hon är kär. Och inte i vilken kille som helst, utan i sin kompis Jonnie. Man kan inte välja vem man blir kär i, men Katarina önskar verkligen att hon kunde. För Jonnie är inte kär i henne. Han gillar Lotta och Lotta gillar honom. Men något händer som gör att Jonnie och Lotta kanske inte kan vara tillsammans och Katarina vet inte vad hon ska göra. Ska hon berätta om sina känslor eller hjälpa sin vän? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 17, 2018
• ISBN: 9788711761229

Book preview

Resa i tiden

Katarina hade gjort en förskräcklig upptäckt: hon var kär i en kille som hette Jonnie Paris.

Det måste vara så. Varför skulle hon annars vara så arg på honom?

Jonnie var en knöl, en knasboll och en taskmört. Hon skulle ge honom en smocka när han dök upp. Hon skulle vända ryggen till. Hon skulle krama honom...

Göra nånting som fick honom att tappa andan och spy i galoscherna!

Jonnie hade försvunnit. Det gick väl an. Men han hade försvunnit tillsammans med en apa som hette Lotta. Det var oförlåtligt.

Men hon skulle gärna förlåta honom om han kom tillbaka till henne och struntade i Lotta.

Hörde de inte ihop, hon och Jonnie? Katarina och Jonnie. Ler och långhalm på Stora Sjövik. Hon var ler och han var långhalm.

De bodde i samma kåk, de sov under samma tak, de åt i samma kök. De var som syskon, fast de tack och lov inte var syskon.

Katarina hade vaknat motvilligt den här morgonen. Det var lördag. När hon vred på huvudet såg hon ett ensamt löv singla förbi fönstret. Ett lönnlöv. Det var höst. Oktober. Och regn.

Hon var våt på kinden.

Men det regnade inte utomhus. Hur kunde det regna inne?

Det var kanske tårar.

Hon hade gråtit i sömnen. Den där tuffa Katarina Siljedahl hade tappat taget om sig själv i sömnen och gråtit.

Över en lurk som Jonnie!

Otroligt.

Hon mindes nu. Det var en dröm. Bitar ur en dröm. Och hon hade vaknat och fortsatt att drömma i vaket tillstånd.

En totalt vrickad historia.

Det var en resa i tiden med Jonnie Paris.

De gillade visst varann. Jämt hängde de ihop. De lekte i trädgården. Barnsliga lekar, som kurragömma och mamma pappa barn. Barnet var en docka med blå ögon. En trasdocka.

Plötsligt var de vuxna och hon ville ha ett riktigt barn, inte en docka. De låg med varann. Jonnie var mild och öm. Han viskade kärleksord i hennes öra. Hans fingrar skrev osynliga kärleksord på hennes nakna hud. Hon rös. I sömnen sträckte hon ut kroppen i en vällustig rörelse. Jonnie tyngde henne. Det var så tryggt och fullt av rysningar att ha hans kropp ovanpå sig. De gjorde ett barn. Det var så det gick till. Hur kunde hon bli så lätt när han tyngde henne så? Det var ett under. Hon vaknade och försökte hålla fast drömmen, försökte hålla fast Jonnie. Hon tog sängkläderna i famn och tryckte sig hårt mot dem. Lakanet och täcket var som en pojkkropp mellan hennes ben, hon blundade hårt och tänkte på Jonnie, Jonnie, Jonnie, naken mellan hennes ben, hårt, Jonnie, hårt nu, hon blundade och fick fatt i drömmen igen, samma dröm med Jonnie, men den liknade en film nu, klippt i snabba scener: hon ger Jonnie en avskedskyss, han har hatt och rock och är på väg till jobbet, hon sitter på verandan till deras radhus och ammar barnet, en flicka, en dockflicka med blå ögon och trasdockeben, sommarvinden fläktar dem, kungsljusen står som soldater framför garagedörren, det doftar från kaprifolen som klänger i spaljén. De promenerar med barnvagnen en söndagsförmiddag, och det är Jonnie som skjuter barnvagnen, de äter söndagsmiddag på verandan, medan kycklingen sakta vrider sig på sitt spett över utegrillen. Jonnie har mustasch och röker cigarrcigarett. Hon öppnar sängkammardörren och där ligger Jonnie och Lotta omslingrade i sängen, utan en tråd på kroppen, Lotta flinar, Katarina slänger igen dörren men ser lika bra för det, Jonnie och Lotta tillsammans i sängen hon själv beställt från Ikea, hennes och Jonnies kärlekssäng, hur kan han göra henne så ont, med en apa som Lotta...

Undra på att det regnar. Undra på att hon gråter i sömnen och är våt om kinden när hon vaknar. Det är en lördag i oktober och hon förstår att hon måste vara kär, varför skulle det annars göra så ont?

Kärlek gör ont.

Men herregud, hur kunde hon drömma ihop en så jamsig idyll? Radhus och veranda och utegrill. En gullig kärnfamilj med flaggstång och barn och karln åker till jobbet i hatt och överrock, och de drar en barnvagn i villasamhället, medan kyrkklockorna manar till högmässa – det var som en honungssöt reklambroschyr från ett försäkringsbolag: försäkra bilen mot plåtskador, försäkra huset mot pälsänger, försäkra familjen mot influensa och cancer och död och skilsmässa. Vi försäkrar att inget annat bolag kan erbjuda samma trygghet.

Katarina Siljedahl, hon som aldrig skulle gifta sig, hon som var en fri ande, som skulle leva sitt liv på egna villkor och inte apa efter andra, hon hade drömt ihop en jolmig soppa av gullebilder om hur livet skulle vara.

Kär.

Någon gång hade hon sagt att den dag Katarina Siljedahl blev kär, då skulle hon bjuda hela Sjövik på saft och bullar. Bäst att sätta igång att baka. Herregud – bullar och kärlek. Och saft!

Hon kände fortfarande minnet av Jonnies kropp mellan sina ben. Men det var bara en skuggbild, den bleknade bort. Hon var ensam. Jonnie var inte här. Jonnie var inte ens i huset. Han var i Malmtuna sju mil härifrån.

Med Lotta.

Hon visste det, för han hade ringt kvällen före.

– Är mamma i närheten? undrade han.

Edit var en trappa upp och målade.

– Hon letar efter dej! sa Katarina. Var är du?

– I Malmtuna.

– Varför det?

Hon hade smugit sig efter dem när de gick ut ur stan för att lifta, Lotta och Jonnie. De hade inte sett henne, det var hon säker på. Vart skulle de ta vägen? Hon var så nyfiken att hon kunde spricka.

– Kan jag få tala med mamma, sa han.

– Hon är inte här. Vad gör du i Malmtuna?

– Hälsar på en kille.

Han gjorde så tusiken heller.

– En kille? sa hon.

– Han heter Fredrik, om du vill veta. Hälsa mamma att jag...

Det kanske var sant. Det kunde ju hända att han kände nån Fredrik i Malmtuna. Men Lotta, var nånstans var hon? Katarina avbröt honom:

– Är Lotta där också?

– Hur så?

– Så jag vet ifall Edit frågar.

Det var lätt att ljuga inför Jonnie. Han gick på vad som helst. Ibland hade hon lust att skrika högt, när han var som mest troskyldig.

– Tala om för henne att jag blir kvar här över natten.

– Med Lotta?

Hon var tjatig. Men än sen så. Hon måste få veta.

– Vad gör ni egentligen?

– Det har du inte med att göra.

Han började bli otålig nu. Stod Lotta bredvid?

– Jag förstår inte vad du ser hos den där mallapan.

– Hon är ingen...

Jonnie hejdade sig. Kanske Lotta stod bredvid i alla fall och lysnade. Det fick hon gärna.

– Ingen vad då?

– Jag måste sluta, sa Jonnie. Det är en annan som behöver telefonen. Hälsa mamma.

– När kommer du hem i morron?

– Så fort vi... Så fort jag kan. Jag liftar hem.

– Med Lotta?

– Hej då.

Jonnie la på luren.

Katarina gjorde en grimas.

Det hade varit ett fantastiskt telefonsamtal. Katarina upptäckte plötsligt att hon saknade Jonnie. För varje replik saknade hon honom mer och mer, tills det blev nästan outhärdligt.

Hon hade aldrig trott att hon skulle kunna känna så inför Jonnie. Den där vanliga tråkiga genomskinliga Jonnie. Han var som en bror för henne. En bror som alltid fanns där och som man inte behövde bry sig särskilt mycket om. Och rätt vad det är så är han inte alls nån bror, han är killen Jonnie som stuckit iväg med en annan tjej på ett fullständigt galet uppdrag i Malmtuna.

Jonnie och Lotta hos Fredrik i Malmtuna. Vad betydde det? Vad gjorde de? Hela natten!

Det gjorde ont. Hon var så arg. Då var hon väl kär?

Käromål

Katarina letade efter ordet i en uppslagsbok. Kär stod inte. Det närmaste hon kunde komma var kärande, den som vid domstol anställer talan, käromål, mot annan person, svarande. Kära, väcka talan vid domstol.

Käril, käringknut, kärleksört.

Kär och kärlek fanns inte. Men kärlkramp och kärnvapen och kärnkraftverk det fanns! Typiskt!

Tidigt en lördag morgon

Det luktade stekt bacon. Nu var det mitt i natten tidigt på morron en lördag och ingen skola och inget jobb att gå till, och alla som ville kunde ligga och dra sig hur sent som helst hur skönt som helst. Alla kloka människor drog sig om de kunde.

Utom tokan Edit. Och token Ed.

Jonnies morsa var en festlig typ. När hon flyttade ut till Stora Sjövik var hon en snipig och sur gammal häxa som rynkade på nosen åt allt som inte behagade henne, och det mesta av det hon såg av familjen Siljedahl och Stora Sjövik behagade henne inte. Det rynkades en hel del den första tiden. Stackars Jonnie. Inte att undra på att han blivit blek och blyg och ämlig, en blodlös frukt på livets träd. Han svimmade nästan av en vanlig svensk kram av en vanlig svensk tjej.

Katarina log vid tanken på de första kramarna hon gett Jonnie. Han hade ryggat tillbaka så häftigt och rodnat så grymt att man kunnat tro att han var kramallergisk. Lite av allergin satt fortfarande i.

Fast inte när det gällde Lotta!

Katarina kurade ihop sig i sitt långa höstnattlinne av bomull. Hon vred sig som en mask på kroken. Hon kunde just föreställa sig hur den där vidriga Lotta slog sina aparmar omkring Jonnie och tryckte sina basebollar mot Jonnies kropp. Hon hade bröst som en gumma på tretti, Lotta.

Killarna glodde på henne i skolan så att ögonen stod som råttpittar i skallen på dom (Incas uttryck). Och inte bara killar. Katarina hade sett när Lotta gick på stan hur gubbarna sneglade i smyg på henne. Först på hennes bröst. Och sen vände dom sig om och fluktade in hennes stora bak. Hon hade en häck så man kunde tro att hennes farsa var trädgårdsmästare.

Hon visste om det också. Alltid gick hon i jeans, aldrig i kjol.

Vad i herrans namn var det för märkvärdigt med stora bröst?

Hennes egna växte långsamt. Storasyster Inca brukade reta henne:

– Vilka ynkliga minituttar. Familjen får ju skämmas för dej.

– Vänta bara, sa mamma Jenny. I Katarinas ålder såg du ut som en pojke.

– Jag? sa Inca med ögonen uppspärrade av förvåning. Jag har väl alltid varit före min tid.

– Platt och kantig som en pojke, sa Jenny bestämt. Tills du blev femton. Då blommade du plötsligt upp, som en ökenplanta efter regnväder. Jag var lika sen. Och lika plötslig. När jag kom...

– ... då kom du som en stormvind, sa pappa Mårten med ett belåtet skratt, som om alltihop var hans förtjänst.

Jenny fnös.

– Det vet du ingenting om. Det var helt andra killar som fick njuta av den stormvinden, det kan jag tala om för dej. Flera stycken. Jag kan inte räkna dem alla...

– Snuskigt, sa Katarina. Man ska vara trogen.

– Hör på den radikala ungdomen, sa Jenny. Här får vi moralkakor till kaffet.

– Det är snuskigt att tjåla med en massa killar på en gång, sa Katarina envist.

– Jag tjålade alltid med en i taget, sa Jenny. Vad nu tjåla betyder.

– Hångla, sa Inca.

– Vad nu det betyder, sa Jenny.

– Man är tillsammans...

– Jag vet vad det betyder, sa Jenny. Men vad betyder det egentligen?

– Jenny, sa Mårten varnande.

– Vi har ingenting att skämmas över, sa Jenny. Jag kände det aldrig som om vi hånglade när vi... när vi hånglade. När vi tjålade. Vi kelade, det var vad vi gjorde. Det var mjukt och smeksamt och ömt och upprörande och upphetsande och svindlande...

Mårten la sin hand på Jennys.

– Överlämna lite åt Katarinas fantasi.

– Det är just det jag är rädd för, sa Jenny. Katarina inbillar sej dom mest vidunderliga saker om oss. Ju mindre hon vet, desto värre inbillar hon sej.

– Vad spelar det för roll? sa Inca. Hon har inte mer erfarenhet av sex än en grindstolpe.

Katarina exploderade och ryckte Inca i håret.

– Aj!

– På min mammas tid, sa Jenny, var det fint att inte veta nånting om sex.

– Hur kom du till då? sa Katarina. Genom jungfrufödsel?

Stekt bacon luktade gudagott tidigt en lördag morgon. Edit var i farten ute i köket. Ed satt vid köksbordet och läste tidningen. Han hade kommit från sin ensliga enrummare inne i stan för att äta frukost med Edit.

Nästa söndag skulle de gifta sig och han ämnade flytta in hos Edit.

Så hon hade förändrats sen hon träffade Ed och de öppnade en butik för höstlig kärlek tillsammans! Han dyrkade henne. Han dyrkade upp henne, hon som varit så låst och inbunden tidigare. Hon öppnade