I denna ljuva sommartid

By Henny Lindgren

Det hårda greppet om hennes handleder gör ont, men hon kniper ihop ögonen och försöker att varken känna eller tänka ...

Jenny växer upp i en liten by i Norrbotten på 50-talet med sin familj. Hon har många syskon och familjen har det kärvt efter kriget. Jennys mamma är emotionellt distanserad efter sin uppväxt i ett hjärtlöst fosterhem och när Jenny blir utsatt för ett övergrepp har hon ingen att vända sig till. Hennes skuld och skam växer inom henne, hon har under en lång tid mycket svårt att lita på andra människor och inom henne väcks en undran. Vad skulle hända om folk fick veta?

"I denna ljuva sommartid" är den fristående fortsättningen på "Skärvor".

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726595062

Book preview

författaren.

1

Ljudet är onaturligt och skrämmande. Som ångestvrålet från ett svårt sårat djur, ett skri av bottenlös förtvivlan. Jenny och hennes småsyskon stannar upp mitt i leken och deras mamma lyfter upp sitt yngsta barn i famnen. Ingen av dem lägger längre märke till det sköna solskenet och blommorna som vajar i den svaga försommarbrisen. Som hypnotiserade står de kvar ute på gårdsplanen och stirrar på mannen som klivit ur bilen vid grannens infart.

Han bär på något som liknar en stor lealös docka. De nakna armarna och benen dinglar slappt och pendlar för varje steg han tar. Bördan ser ut att vara alldeles för tung när han med dröjande steg går fram till tant Hanna som kommer honom till mötes. Hennes hjärtskärande gråt liknar ingenting som Jenny hört förut.

- Det där kunde lika gärna ha varit du, säger Jennys mamma med bruten röst och tittar ner på sin äldsta dotter med ögon som svämmar över av tårar.

Då först förstår Jenny att Anita är död. Anita som för ett par timmar sedan var så full av liv, så glad och lycklig.

Hennes mörkbruna ögon glittrade när hon berättade att hon skulle få träffa sin äldre syster vid badplatsen.

- Kom med och ta ett dopp du också, hade Anita sagt och tagit hennes hand.

- Mamma har sagt att jag måste hjälpa till med småbarnen, så jag kan inte, hade Jenny missnöjt förklarat.

Sur och trumpen har hon tagit hand om sina syskon och avundats Anita som inte behöver ta sådana hänsyn, enda barnet som hon är hos snälla fosterföräldrar. Det är minsann annat det än att vara äldst och ha en radda bråkiga och busiga ungar som måste skötas och hållas efter när mamma har det som värst med sin astma.

Ryktet om att det hänt en olycka vid badplatsen sprids snabbt. Brandbilens framfart genom byn med en båt på släp får all aktivitet att upphöra i skräckfylld väntan på ett besked. De vuxna talar med dämpade röster, och den sorgsna stämningen påverkar också barnen.

När tragedin bekräftas sätter sig Jenny stilla på kökssoffan och lyssnar på diskussionerna om hur olyckan gått till. Hon får dåligt samvete för att hon har tjurat. Det kunde ju faktiskt ha varit hon själv som drunknat. Om bara mamma låtit henne följa med kanske det hade varit hon!

Genom köksfönstret kan hon se bort mot grannens hus. Det står alldeles vid landsvägen, rött med vita knutar som de flesta andra i byn, och med en rad gamla träd som skuggar gaveln. Huset är inte stort, bara ett kök och en kammare på nedre botten och ett varmbonat rum på vinden. Där uppe har Anita sin eget vrå. För att ta sig dit klättrar man uppför en trappa och går genom kallvinden som luktar starkt av damm och malmedel. Stora koffertar och kartonger står staplade längst väggarna. Det är alltid lika spöklikt att passera vinden på väg till den lilla kammaren. Vem vet vad som kan gömma sig där?

Jenny undrar om de burit Anita dit upp eller om de lagt henne i uthuset. Någon likbil syns i varje fall inte till. Vad gör man egentligen med en som dött? Hon vågar inte fråga utan försöker hålla ögonen på vad som sker kring grannhuset. Men där är alldeles tyst och stilla. Nästa eftermiddag säger mamma åt henne att ta på sig examensklänningen. Hon knyter en rosett i dotterns kortklippta hår och ser efter att hon har tvättat sig ordentligt. De ska gå över till grannens. Till Anitas fosterföräldrar. Jenny känner hur det kniper i magen av olust. Men om mamma säger att de ska så blir det så.

Den grusade landsvägen känns vass under hennes bara fötter. Ännu har inte fotsulorna blivit härdade av barfotaspring. För att undvika de vassa småstenarna håller hon sig på dikesrenen där maskrosorna lyser som små solar i gräset. När hon stannar till för att klia ett par färska myggbett får hon syn på en lång och en kort figur som vandrar tätt efter dem i aftonsolen. Det ser mycket lustigt ut, men en blick upp mot mammans sammanbitna ansikte får henne att inse att det inte passar sig att kommentera skuggor just nu.

När de kommer in i grannens kök är det fullt av människor. Jenny ser inga andra barn, bara en massa vuxna. Flera av de mörkklädda kvinnorna snyftar dämpat. Då och då hörs en generad harkling från karlama. Någon snyter sig, och det låter som en trumpetstöt i tystnaden. Obehaglig till mods försöker Jenny göra sig så liten som möjligt. Hon gömmer sig till hälften bakom sin mor och kikar försiktigt fram bakom hennes rygg.

Mitt i rummet står en vit kista, uppallad på två stolar. Tant Hanna kommer fram till dem där de står kvar innanför dörren. Hennes gråsprängda hår är stramt åtdraget i en knut i nacken, och den svarta finklänningen är nystruken. Ögonen är rödgråtna och hon kramar en vit näsduk i handen.

- Tack för att ni kom, säger hon och tar högtidligt i hand.

Stig fram och se vår lilla Anita! Hon är så fin.

Hon nästan föser Jenny fram till kistan där hennes lekkamrat ligger nerbäddad. På en vit brodyrkudde ligger hon med slutna ögon och ett litet leende på läpparna. Blek och genomskinlig, men inte särskilt skrämmande. I sina knäppta händer har hon en bukett vilda ängsblommor.

- Visst ser det ut som om hon bara sover? viskar tant Hanna halvhögt.

Jenny nickar stumt och söker sin mammas hand. Gestalten i kistan är välkänd men ser ändå så annorlunda ut. Som en tavla, tänker Jenny för sig själv.

- Minns du att hennes favoritpsalm var I denna ljuva sommartid …?

Tant Hanna brister ut i förtvivlad gråt och stryker Jenny över håret. Flickan får en känsla av att tant Hanna tycker sig ha drabbats extra hårt. Hon som inte fått några egna barn under alla dessa år och nu bara fick ha ett till låns en kort tid.

- Det kunde lika gärna ha varit du, ekar mammans röst i hennes huvud.

- Tänk om tant Hanna och farbror Erik tycker att det skulle ha varit jag istället. Vi har ju så många barn i vår familj, tänker hon förtvivlat.

Jenny drar sin mamma i kjolen, men hon fortsätter att prata tröstande med tant Hanna och tar ingen notis om henne. Alla tittar på dem och många gråter öppet. Förskräckt rusar Jenny ut. Hon skakar i hela kroppen. Det är inte åsynen av den döda lekkamraten utan de vuxnas reaktioner som skrämmer henne. Instinktivt söker hon sig bort till lekplatsen under den gamla rönnen. Där har hon och Anita tillbringat sina lediga stunder tillsammans.

Jenny kryper ihop vid den skrovliga stammen och tittar upp mot trädkronan som brer ut sina grenar över henne. Trädet är fullt av vita blomklasar som sprider en bittersöt doft. Högt däruppe surrar insekter på jakt efter nektar. Svaga vindilar drar då och då genom lövverket. Det susar fridfullt, som en stilla viskning.

- Var inte ledsen, tycker Jenny att trädet viskar till henne.

Med ens inser hon att kamraten, som ligger i kistan, aldrig ska leka med henne mer. Anita är en ängel med stora vita vingar och en gloria över sitt mörka hår. Lika vacker som det bokmärke flickorna beundrade häromdagen.

Jenny tycker sig se Anita sväva där uppe på ett luftigt vitt sommarmoln. Hon torkar tårarna med avigsidan av handen. Naturligtvis har lekkamraten blivit en ängel. Snällare än hon kan då ingen vara. Gud har bestämt att hon ska få komma direkt till himlen! Begravningen är bara för att tant Hanna och farbror Erik ska få en grav att gå till.

Under Jennys nioåriga liv har döden varit något som mycket gamla och sjuka människor råkat ut för. Och för henne har begravningar hittills betytt att mamma luktar parfym och att föräldrarna klätt sig fina och åkt iväg någonstans. Många timmar senare brukar de komma hem med var sin påse köpebröd, som barnen får dela på. Oftast är det stora anisbröd, kanapéer och småkakor i den vita papperspåsen med kors på. Alltid sött och gott, något festligt att längta efter.

Men nu har döden drabbat någon som hon känner. Ett barn i hennes egen ålder. Då är det inte lika festligt längre. Bara hemskt och orättvist. Hennes egen lekkamrat har glatt cyklat iväg för att bada och sedan dött, utan att någon sett eller förstått vad som pågick.

Hur känns det att drunkna? Att få in vatten istället för luft när man andas, känna att man inte når ner till botten, förstå att ingen hjälp kommer? Vad tänker man då? Skriker man av rädsla? Gör det ont att dö? Funderingarna kommer flygande som stora mörka fåglar. De gör henne darrig och illamående.

Om hon bara hade varit där. Kanske hon hade upptäckt vad som höll på att hända? Och varför blev det just Anita? Hon som ville alla så väl. Aldrig var hon elak och bara en enda gång har Jenny hört henne beklaga sig. Det var i vintras när lillasyster Christina kommit till världen. Det lilla nyfödda knytet betydde ju bara mer barnpassning, tyckte Jenny.

- Du kan vara glad som har en egen familj med föräldrar och många syskon, påpekade Anita då surt och vände sig bort.

Själv berättade Anita aldrig varför hon var fosterbarn. Men att hon inte var en vanlig arbetarunge från trakten hade Jenny räknat ut. Ingen nioåring som hon känner kan spela orgel, och Anitas lillgamla sätt var annorlunda än bybarnens. Plötsligt kom hon att tänka på deras ständiga diskussioner om varför Anita sa kompost om slaskhögen.

- Därför att det heter kompost, sa Anita alltid mycket bestämt när det kom på tal.

Jenny brukade framhålla att det var den plats där man kastade slasken och det blev en hög med kaffesump, potatisskal, blast och annat skräp. Då måste det väl heta slaskhög och inget annat? Kompost. Vad var det för ord? Ett ord som ingenting betydde!

Men nu känner hon att hon mer än gärna skulle ha gett sin kamrat rätt. Om hon bara kunde komma tillbaka. Om bara det hemska kunde vara ogjort!

Tankarna virvlar runt i Jennys huvud och hon vet inte hur länge hon sitter där vid trädets fot. Kanske är det en halvtimme, kanske mer. När hon till sist reser sig har benen domnat så hon vacklar till och måste ta stöd mot den grova stammen. Irriterat kastar hon en näve skräp på småfåglarna som väsnas uppe i grenverket, obekymrade om dödens närhet och hennes sorgsna tankar. För dem fortsätter livet som vanligt, men för henne har mycket förändrats. Med en lång blick lämnar hon för alltid lekplatsen vid den gamla trygga rönnen.

Den natten drömmer hon att hon hamnat i ett djupt hål på botten av älven och inte kan ta sig upp. Hon ser hur de andra fortsätter att leka och stoja utan att ta notis om hennes situation. Deras skrattande ansikten förvrängs av vattnet. Hon kämpar för att nå den regnbågsskimrande ytan ovanför, men kommer inte ur fläcken. Desperat fäktar hon omkring sig, men känner hur hon fångas av de slingrande vattenväxterna och får allt svårare att andas.

Jenny vaknar av att hennes syster Birgitta bankar på henne och säger åt henne att sluta skrika. Då ligger hon insnärjd i lakan och täcke, hopkrupen längst ner i sängen. Yrvaken kravlar hon sig upp, darrig i benen och kallsvettig över hela kroppen. De hjälps åt att få ordning på sängkläderna, och Jenny försöker somna om igen. Men mardrömmen har henne fortfarande i sitt grepp. Så snart hon blundar känns det som om hon sjunker ner mot djupet där något mörkt och skrämmande väntar på henne.

Resten av sommaren undviker Jenny att vistas någonstans där tant Hanna och farbror Erik kan se henne. Hon har dåligt samvete utan att riktigt förstå varför. Kanske för att hon lever och deras lilla Anita är borta?

Eller är det för vad som hände dagen innan Anita drunknade? Jenny kommer inte ihåg vem av dem som började hoppa och skutta medan de sjöng I denna ljuva sommartid. Det kunde ha varit Anita. Men lika gärna hon själv eller någon av hennes syskon.