Håll stilen Martin!

By Stefan Casta

Martin skulle helst vilja spela i skolans i fotbollslag, men där platsar han inte in. Istället blir han uttagen till att spela en roll i skolans teatergrupp. Han ska vara Romeo och klassens snyggaste tjej ska spela Julia. Till en början är han skeptisk till det, men till hans stora förvåning visar det sig att han spelar mycket bättre på scenen än på planen..."Håll stilen Martin!" är den andra fristående delen i Stefan Castas ungdomsserie om Martin.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726918847

Book preview

1.

Den nya tjejen verkade annorlunda. För att uttrycka saken försiktigt.

I normala fall skulle man kanske ha sagt att hon verkade knäpp. Men ingen sa det. Ingen skulle ens ha drömt om att uttrycka sig så nedlåtande.

Den nya tjejen var nämligen snygg. För att uttrycka saken försiktigt.

Hon hade halmgult hår som låg samlat i en mjuk driva på axlarna. Hon hade milda ljusblå ögon. Hon var liten och tunn, mycket liten och mycket tunn. Nästan änglalik i kroppen.

Det stod som ett ljussken omkring henne, men det var svårt att avgöra om det var hon själv som avgav denna strålglans eller om det var solen som sken in i klassrummet.

När hon kom in hade hon vänt sig mot klassen och sagt ett kort hej. Därefter hade hon trippat fram till Kvist och presenterat sig. Magistern hade nästan verkat bortkommen. Till slut tog han hennes framsträckta hand.

— Leonard Kvist angenämt, kom han på att säga.

Hon log.

Hon såg snäll ut, fast hon var så snygg.

Men hon hade folkdräkt.

En underlig klänning med breda hängslen och snirkliga brodyrer i rött och blått och med ett vitt förkläde utanpå. Till det bar hon vita knästrumpor och ett slags svarta lackskor.

Ingen hade sett något liknande tidigare.

— Jaha, det här är alltså Nina Ek-Strand, sa Kvist som hämtat sig en smula. Jag hoppas du ska känna dig hemma hos oss.

Han såg välmenande ut mot klassen, samtidigt som han tog av sig glasögonen och kliade sig i håret med dem. Som om han ville säga dem att de måste vara särskilt vänliga mot den nya eleven. Mot Nina Ek-Strand och hennes folkdräkt.

Det såg ut att behövas.

Under tystnad granskade klassen Nina Ek-Strand. I sin bänk försökte Elisabet släta ut sin korviga tröja. Yvonne drog den tunnslitna röda knäppkoftan tätare om kroppen. Anna fuktade handflatan mot läpparna och strök den över sitt spretiga hår. Inte ens Farry som hade vit skjorta och slips för att hans pappa fyllde femtio år samma dag, tycktes känna sig väl till mods.

Nina passade inte in. Det syntes att hon inte var från Hagalund. Det var inte bara kläderna. Hon verkade ömtålig på något sätt. Skör som en antik vas.

— Jag är allergisk mot kaniner, sa Nina Ek-Strand allvarligt.

Martin Mer tittade storögt på henne. Han tänkte att det borde hängt en skylt om halsen på henne: AKTAS FÖR STÖTAR.

— Hon tjuter nog om man petar på henne, viskade han till Daniel, utan att för en sekund ta ögonen ifrån den helgonliknande varelsen framme vid tavlan.

Hon var trådtunn i kroppen, nästan genomskinlig. När hon stod där i folkdräkten tyckte Martin att hon liknade en fjäril. En vacker, tropisk fjäril som råkat flyga in i deras klassrum just den här vårvinterdagen.

Det var något särskilt med henne. Det var det som var skillnaden. I Hagalund var det inget särskilt med någon. Alla var lika. Inte för att man egentligen var det. Tvärtom. Hagalund var ett så kallat blandat område. Där fanns både arbetarfamiljer och sådana som hade kommit upp sig lite, som det brukade heta på Konsum. Försäljningschefer som Gregs pappa och dataingenjörer som Farrys farsa. Och sådana som jobbade på pappersbruket. Och en del som ingen farsa hade. Som Martin.

Men alla hade ungefär samma sorts kläder och tyckte ungefär likadant. Ingen skulle drömma om att komma till skolan i folkdräkt.

När de sprang ut på rasten var de som 25 syskon. Det kändes som om de tillhörde en och samma kropp. Som om de var ett väldigt djur med 25 ansikten. En jättelik bläckfisk, som rytande kastade sig över alla som den inte kände igen.

Men Nina Ek-Strand var annorlunda. Det typiska med henne var att hon var någon. Att hon vågade vara sig själv. Fast hon var skör som en glasängel. Där hade Hagalundsbläckfisken fått något att bita i.

Martin Mer lutade sig tillbaka och vägde på stolen. Han tyckte en sak till om Nina Ek-Strand.

Hon var den snyggaste tjej han sett. I samma ögonblick som hon kommit in i klassrummet hade han förstått att han skulle kunna bli kär i henne. Det var för cirka tio minuter sedan. Nu var han redan djupt förälskad. I hennes mjuka hår. I de himmelsblå ögonen. I folkdräkten. Ja, ta mej tusan om han inte var kär i folkdräkten också!

Han undrade hur det skulle sluta.

— Ninas föräldrar är skådespelare och ska arbeta på Stadsteatern, sa Kvist allvarligt.

Det gick ett sus genom klassen.

— Skådisar, sa Greg. Det kunde man ju fattat.

Martin Mer sa ingenting. Han slöt ögonen och såg Nina stå i strålkastarljuset på Stadsteaterns stora scen. Hon dansade, nej hon svävade fram över scengolvet med blå tyll hängande i revor efter sig. Hon var den största dansare världen sett, en mänsklig fjäril, en klarblå fjäril med en sällan skådad känslighet. Folk stod upp i bänkraderna och applåderade. Bravo Nina! ropade man. Martin kastade upp en röd ros på scenen. Han fick ett varmt leende till svar. Tack Martin, tyckte han att hon ropade.

Braket som sedan hördes hade inget med teatern att göra utan berodde på att hans stol, med Martin på, föll baklänges i golvet.

Och applåderna som följde var äkta.

Klassen tjöt av skratt.

Martin gned sig i bakhuvudet. Det ömmade. Hankände sig som en ollonborre som flugit in i en ladugårdsvägg. Smack, duns!

— Vill Martin komma fram!

Magisterns röst lät allvarlig. Han spände blicken i Martin. Det var olycksbådande.

Han såg skyggt mot Kvist, eller snarare mot Pinnen, som var det namn de själva använde om magistern. Den som såg Pinnen för första gången brukade fastna för att han var så otroligt lång. Han var dessutom ganska smal vilket förstärkte intrycket. När Martin stod vid fönstret i korridoren på morgnarna och såg honom komma gående över skolgården, lätt framåtböjd i snålblåsten, tyckte han att Pinnen liknade en streckgubbe. Det var för övrigt den enda sortens gubbar Martin kunde rita. Teckning var inte hans starka sida.

Men när man lärde känna Pinnen märkte man att han var en ovanligt varm människa. När någon var sjuk mer än ett par dagar nöjde sig inte Pinnen med att ringa hem till föräldrarna. Nej, han gjorde hembesök. Han kom cyklande en eftermiddag med bakelser eller lite frukt i en vit papperspåse på pakethållaren och satte sig på sängkanten och pratade om allt möjligt.

Men nu såg Pinnen bister ut. Martin reste sig och började gå längs bänkraden. Farry dunkade honom uppmuntrande i ryggen, som om han varit en hockeyspelare på väg in till en match.

— Lycka till!

Men Martin vände sig inte om och flinade som han skulle gjort i normala fall.

Han kände sig skamsen. Han undrade vad den nyatjejen tänkte. Säkert trodde hon att han var en löjlig typ som ville göra sig märkvärdig. Han vågade inte möta hennes blick utan såg ner i golvet framför sig.

— Jaha Martin, sa Kvist med vass röst. Eftersom du tycks ha svårt att hålla dig vaken tänkte jag att du skulle ta hand om Nina Ek-Strand. Du ska se till att hon får all hjälp hon behöver. Som en fadder ungefär. Är det uppfattat?

Martin nickade vagt.

— Nina, det här är Martin, fortsatte magistern med vänligare röst. Om du har problem ska du alltså vända dig till honom.

Ett par vänliga ögon såg på Martin. Det fanns skratt i dem. Fjärilen sträckte fram ena vingen mot honom.

— Nina Ek-Strand, sa hon. Det lät alldeles naturligt. Som om hon inte hade gjort annat än presenterat sig.

Martin tog försiktigt i den utsträckta handen. Den var sval och så mager att benen syntes. Hans egen var fuktig och darrade lätt. Han hoppades att hon inte märkte det. Det är tur att man inte har någon kanin, tänkte han.

— Hej Nina, sa han så surt han förmådde. Han tyckte det lät som hej älskling.

Hon log mot honom. Han såg att två av hennes framtänder stack ut lite, som om hon sugit på tummen när hon var liten. Det gav henne ett mänskligt drag, tyckte han.

— Så vänligt av dig att ställa upp, sa hon. Det lät nästan som om hon menade det.

Martin sa ingenting.

Han kände sig lite yr i skallen, för att uttrycka saken försiktigt.

2.

Efter skolan gick Martin ut. Längs trottoarkanten löpte en lång driva svart snö, hård som en gammal ostkant. Vintern var nästan över nu. Det var ett nytt ljus mellan hyreshusen den här eftermiddagen, tyckte han. Det första vårljuset.

Också ljuden har förändrats, tänkte han. Inte bara för att fåglarna hördes mera. Många vanliga ljud lät annorlunda. Skriken från fotbollsplanen och lekplatsen var tydligare. Till och med mopeden som kom körande mot honom lät på ett annat sätt. Motorljudet knattrade glatt mellan husväggarna. Det var nästan vackert. Här kommer den första vårmoppen, tänkte han.

Han undrade hur det kom sig att allt lät annorlunda just den här eftermiddagen.

Det är kanske för att jag är kär, funderade han.

Han tänkte på den nya tjejen. På Nina. Han hade sett att hennes föräldrar väntat på skolgården när de kom ut. Tillsammans med Nina och Pinnen hade de gått bort mot rektorsexpeditionen.

Han kunde knappt fatta att han skulle vara hennes fadder. Men en sak förstod han. Om han ville vara med Nina gällde det att skärpa sig. Att hålla stilen, som farsan alltid hade sagt.

När han kom fram till fotbollsplanen såg han att Farry och Daniel stod vid ett av målen. Daniel slog en hård markboll som Farry utan att tveka slängde sig efter. Han rullade runt ett par extra varv i gruset innan han kom upp i knästående med bollen i famnen. Det dammade om honom.

Det var typiskt Farry. Han gjorde gärna något extra. För att man skulle förstå att det var ett hårt skott han räddat. Som när en trollkarl som gör några extra krumbukter inför sina bästa