Abborrgölens öde

By Stefan Casta

Sommarlovet har nyss börjat och kompisarna Peta, Kotte, Åsa och Risto testar sin gamla flotte. I sommar ska de fiska i Abborrgölen, men inte ett napp får de! Det verkar som att sjön är stendöd. Vad är det egentligen som har hänt med Abborrgölen och vad är det för mystisk man som smyger omkring runt sjön?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726918823

Book preview

På väg

Peta satt uppkrupen med knäna mot hakan i baksätet och såg ut genom sidorutan. Farsan körde dåligt. Uruselt tyckte han. Varenda bil som var framför skulle han till varje pris om. Nu var det dags igen. En blå folka hade en god stund legat före dem i ganska låg hastighet och farsan muttrade irriterat. Den här gången kunde han väl ha rätt. Folkan körde ovanligt lusigt, säkert höll den inte mer än sextio fast det var nittio på vägen.

Så bar det iväg. Farsan la handflatan på signalhornet och kastade ut bilen i vänsterfilen. Peta blundade. Motorn i den splitternya mersan ylade missmodigt innan farsan hittade fyran och smet in alldeles framför den lilla folkvagnen.

– Så du kör Karl, hörde han morsan gnälla.

Han öppnade ögonen och såg ut genom bakrutan. Åsa! Visst var det väl Åsa som satt i den blå folkan. Jo, nu kände han igen hennes morsa också, hon satt bakom ratten. Han höjde högra armen och vinkade men ingen av de två i bilen bakom reagerade. Avståndet var redan för stort. Han sjönk tillbaka ner i sätet.

– Var det inte fru Blomgren vi körde om? hörde han morsan fråga.

– Det såg jag inte, svarade farsan kort och koncentrerade sig på nästa omkörning. En SAAB 900 TURBO låg framför dem. Det klarar han aldrig, tänkte Peta. En dieselmersa mot en TURBO, chanslöst. Sen spelade det ingen roll att farsans mercedes var ny, knappt en vecka gammal.

Han såg ut genom sidorutan och försökte koppla bort körningen ur tankarna. Landskapet de åkte igenom var enformigt och platt. Sädesfälten bredde ut sig som jättelika fyrkanter efter varandra. Mest vete, trodde Peta eftersom vete och havre var de enda han var någorlunda säker på. Här och var blinkade enstaka blåklint i de gröngula fälten och röda eller vitrappade bondgårdar avlöste varandra.

Så Åsa skulle komma i alla fall, tänkte han. Han var glad över det. Allt hade verkat så osäkert sedan hennes föräldrar skilt sig förra våren. Han visste inte ens om de hade kvar Näset, torpet som låg alldeles för sig självt ute på en udde i Storsjön. Kanske hade Åsas morsa övertagit det nu. Han hoppades att Åsa skulle vara i bättre form än förra sommaren. Då hade det knappt gått att prata med henne. Hon hade hållit sig undan, stängt in sig i sig själv. Gråtit ofta. Det hade inte varit det samma utan henne.

– Måste du tvunget om varenda bil på vägen?

Peta tittade upp. TURBON var borta. Hade farsan verkligen lyckats klämma den utan att han märkt det? Bilen som nu blockerade vägen var en VOLVO 245. En 74, tippade Peta. Inte nyare. Ganska tungt lastad var den i alla fall för bakvagnen strök lågt över asfalten. På takräcket smattrade ett hörn av plastskynket som täckte packningen.

Farsan kastade i trean och tog sats, Peta skulle just sluta ögonen när han fick syn på ett välbekant ansikte i bilen de nu låg jämsides med. Kotte! Han signalerade med bägge armarna och fick genast svar. Kotte garvade med hela ansiktet och viftade tillbaka med en tom chipspåse. Men vem var det han hade med sig? Peta såg det osäkra ansiktet som stack fram bakom Kotte. Det var en kille i hans egen ålder. Grabben tvekade någon sekund sedan höjde han en hand och vinkade mot Peta.

– Det var Zackrissons, sa morsan när de passerat bilen.

– Jasså, sa farsan.

– Tänk att de orkar hålla på att köra hit ända från Skåne, år efter år, fortsatte hon. Och Conny har visst tagit med sig en vän i år.

Så Kotte kom också. Det hade han förstås räknat med även om de inte haft någon kontakt sedan förra sommaren. Osis att han hade en egen kompis med sig. Fast killen kunde förstås vara schysst. Kottes vänner brukade vara okej. Ett vinterlov för några år sedan hade Peta bott hos honom i Malmö. Han funderade på om pojken i bilen kunde vara någon av dem han då träffat. Nej, tänkte han. Honom har jag aldrig sett förut.

Peta såg ut genom sidorutan. Nu var det inte långt kvar. Skönt. Han var stel i hela kroppen. De hade säkert suttit i bilen i tre timmar vid det här laget. Ändå kände han sig upprymd. Både Åsa och Kotte var ju på väg. Och så den där nya killen. Den här sommaren skulle säkert bli bättre än den förra. Han kände det på sig.

Han lutade sig fram mellan föräldrarna.

– Hur lång tid är det kvar? frågade han.

– En kvart högst, sa hans far.

Peta satt tyst och såg ut genom framrutan. Så sa han:

– Du farsan, vart tog den där TURBON vägen som låg framför oss för ett tag sedan?

– Den stannade vid en mack.

Han sjönk åter ner i baksätet. Om en kvart skulle de vara framme i Storsjönäs, den lilla byn som låg alldeles vid kanten av Storsjön. På övriga sidor bredde skogen ut sig, det var flera mil till närmaste samhälle. I Storsjönäs hade de tillbringat varenda sommar sedan han fötts. Antagligen hade morsan och farsan bott i torpet innan dess också, det hade han bara inte frågat om. Han tittade på klockan med datummarkeringen. LÖ 11 stod det, 16.30. Halv fem lördagen den elfte juni.

I går hade plugget slutat.

Om en kvart skulle sommarlovet börja.

Tillsammans igen

Det regnade när Peta vaknade. Han låg med slutna ögon långt nere under täcket och hörde dropparna klinka ihåligt mot fönsterblecket. Skit, tänkte han.

I storstugan var det stökigt. Luften var tjock och det luktade instängt av gammal cigarr. Peta hostade när han gick genom rummet. På soffbordet stod glas och flaskor, kaffekoppar, en överfull askkopp, ett tomt paket Havanna 2, en chokladkartong, en skål med jordnötter som var halvfull och en massa annat skräp. Han tog en näve nötter, kastade dem upp i luften och fångade dem i sin vidöppna mun. Bara några få studsade mot kinden och rullade in under soffbordet.

Han gick vidare in i köket. Det var stilla i huset. Antagligen sov morsan och farsan fortfarande. De hade haft fest igår, det såg han ju tydligt. I kylskåpet hittade han några skivor kallt kött som han sköljde ner med mjölk. Han drack direkt ur tetran. Det var visserligen förbjudet men lagens väktare slumrade. Dessutom drack alltid farsan öl direkt ur burken. Fast han var läkare förstås. Överläkare till och med. De kanske fick göra som de ville.

Vad Peta själv skulle bli hade han ingen aning om. Inte överläkare i alla fall. Farsan verkade inte särskilt munter när han kom hem från jobbet. Ibland kom han inte alls, andra gånger var han bara hemma och skällde på Peta och morsan en stund innan han försvann igen. Men emellanåt var han hygglig, speciellt de helger när han inte hade jouren.

Nej läkare skulle han inte bli. Och inte hemmafru som morsan. Han skrattade till för sig själv. Peter Axén, hemmafru. Det lät