Kiplings katt

By Elisabeth Hjortvid

Johanna går sista året på gymnasiet. Hon har precis blivit tillsammans med sin pojkvän Per och har nu också skrapat ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa en egen häst. Allt är så bra just nu! Per verkar dock skeptisk när hon berättar om hästen. Hur ska hon hinna med både skola, häst och att hänga med honom? Johanna är beredd på att det kommer att bli mycket, men om det är något man tycker är roligt, så måste det ju bara gå, tänker hon. Dessutom har mormor Cornelia sagt till Johanna att göra som Kiplings katt: "gå din egen vilda väg och vifta på din egen vilda svans!" och hon tänker lita på att mormor har rätt.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 27, 2019
• ISBN: 9788726143560

Book preview

Elisabeth Hjortvid

Kiplings katt

Saga

Kiplings katt

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2013, 2019 Elisabeth Hjortvid och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726143560

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

KAPITEL 1

En älskling räcker

- Kommer karlfan hit slänger jag ut han! Och det fort.

Honom, tänkte Johanna reflexmässigt. Men hon teg. När faster Vera använde den rösten kändes det lugnast att hålla inne med egna synpunkter, även om den hon öste sin galla över råkade vara någon man själv gillade. Som nu när hon talade om sin man Joel.

Nån gång ska jag tala om vad jag tycker, funderade Johanna. När du har klorna lite mer indragna...

Hon sneglade mot köket och noterade tacksamt att de båda som pratade där knappast kunde ha hört något. Kusin Vanja vispade våffelsmet och skulle förresten inte bry sig, hon visste ju att hennes pappa Joel var portförbjuden i huset. Men Per! Johanna intalade sig att hon inte behövde känna det minsta ansvar för hur en faster talade om sin man. Det fanns absolut ingenting som sa att hon, Johanna, skulle vara likadan. Ändå. De var ju trots allt rätt nära släkt. Om Per kallade sin flickväns faster en bitch, och det skulle han säkert göra om han hade hört henne, så skulle Johanna känna sig lite träffad hon med.

Fånigt. Hon försökte skaka känslan av sig, men lyckades inte riktigt. Det var så viktigt vad Per tyckte. Han var så ny i hennes liv, de hade träffats mot slutet av sommaren och bara varit ihop några veckor. Hittills. Johanna ville det skulle vara längre, mycket längre. Alltid!

- Hallå där, kom! hördes från köket. Den här smeten behöver stå och svälla ett tag. Vi hinner gå och hälsa på Mac. Per har ju aldrig sett min häst!

- Du låter som det vore ett under att jag överlevt, muttrade Per, men reste sig fogligt, samtidigt som Johanna kom in i köket. Han log mot henne och hon glömde totalt att hon tänkt varna honom för golvet i köksfarstun.

Så gick det som det gick. Först bara knaster knaster under fötterna, sen halkade han till - men återfick balansen med ett vigt skutt.

- Vad i helvete är det på golvet? utbrast han häpet och stirrade på de små bruna kulorna.

- Hundmat, sa Vanja lugnt. Vifsans självservering.

Hon pekade på en säck hundfoder som stod i ett hörn. Längst ner på säcken var uppklippt en flik lagom stor så en hundnos kunde komma åt innehållet.

Per brast i skratt och gav Vanja en förtjust klapp på axeln.

- Vilken smart idé! Jag ska minsann tipsa mamma. Hon gnäller jämt över att deras matvrak till hund inte bryr sig om att vakta nåt annat än sin egen matskål, så vem som helst kan gå in när som helst. Om hon gör så här kommer ingen jävel innanför dörren.

Fortfarande småskrattande klev han ut på kökstrappan. Där stannade han och såg sig omkring.

- Fin gård det här, Elmstaholm, sa han gillande. Det blir en speciell stämning med såna här stora gamla träd. Och två flyglar... du bor i den ena, va?

Dörren öppnades bakom dem och en svansviftande border collie föstes ut.

- Ta med er Vifsan, hon är bara i vägen när jag packar.

Vanja nickade och vände sig mot Per.

- Jag har inte flyttat in än, jag måste renovera först. Ingen har bott där på rätt många år.

- Stora huset då?

- Det är pappas. Jag bor där också nu, men bara tills flygeln är klar, sen får han husera där själv.

Johanna noterade att Pers kolsvarta ögonbryn höjdes och hon gissade att han tänkte på hur de hade det hemma på Åsen. Aldrig skulle väl hans föräldrar kunna tänka sig att bo i varsitt hus, även om de skulle ha hur många som helst att välja mellan. Inte ens hade de skilda sovrum, fast Pers pappa snarkade som en bergborr och det fanns gott om plats i mangårdsbyggnaden sedan de tre sönerna vuxit upp och flyttat hemifrån. Första gången Johanna kom dit tyckte hon där fanns oceaner av utrymme, när hon jämförde med den lilla funkisvillan i stans utkant där hennes egen familj bodde. Några flyglar fanns inte på Åsen, men Per hade ändå, precis som sin kurskamrat Vanja, fått ett eget hus att disponera när han kom hem från Alnarp som nyutexaminerad lantmästare. Det var visserligen ingen annan än Per som ansåg att det gick att bo i det huset, åtminstone inte överleva en vinter där. Byggnaden var från början av 1800-talet, kallades Gammelgården och hade stått obebodd en stor del av tiden sedan den nuvarande mangårdsbyggnaden kom till ungefär hundra år senare. El fanns, men inga element. Husets enda värmekällor var vedspisen i köket och storstugans öppna spis, båda anslutna till en stor gemensam murstock. Något badrum att fixa till existerade inte, det hade Johanna blivit varse första gången hon kom hem till Per och han visade henne det lilla röda utedasset. Ändå... Utedass hade hon stött på förr, även om det bara var vid sommarstugor, så det var ingen sensation. Den mötte hon i köket. Pers vattenkran liknade inget annat hon någonsin sett. Kran, förresten... Det var ingen kran, den såg ut som en lång växelspak. Man drog den fram och tillbaka och då pumpades vattnet ut ur ett rör och forsade ner i vasken. Det var faktiskt riktigt roligt, men Johanna var inte säker på att hon själv skulle vilja bo så omodernt. Fast med Per...? Och på landet, riktiga landet med djur ... drömmen sen barndomen!

- Kom nu, sa Vanja. Mac är mycket mer sevärd än dom här gamla kastanjerna.

- Var inte så säker på det du. Jag begriper inte varför så många tjejer tycker hästar är så fantastiska. Livsfarliga djur! Bits fram och sparkas bak och ...

- är obekväma på mitten. Struntprat! Grisar är mycket farligare. Du som grisbonde riskerar livet varje dag. Har du inte läst Herriots böcker? Han var veterinär i England. Det finns en film om honom också. Kommer du ihåg när dom skulle operera örat på en vildsint jättesugga?

Per flinade.

- Herriot är rolig, men han överdriver. Grisar är kloka och vänliga djur.

- Dom skriker!

- Bara när det är absolut nödvändigt. Hur ska dom annars tala om vad dom vill? Och apropå Herriot, har du glömt, eller förträngt, att han berättar rätt många historier om hästar som han nästan riskerar livet för att behandla?

Johanna försökte läsa hans ansikte. Han skämtade förstås, det gjorde han ofta, men hon blev ändå lite orolig. Låg det något mer bakom orden? Han måste ju vid det här laget inse att hon också ville ha en egen häst. Precis som vilken annan hästtjej som helst i hela Sverige!

Vanja hörde inte vad Per sa, eller låtsades inte göra det. Hon var på väg över gårdsplanen, raskt och beslutsamt. Johanna och Per följde efter, långsammare. Hunden låg kvar på trappan.

- Ni kan gärna lägga på ett kol, ropade Vanja och vände sig om. Hästhagen ligger en bit bortom lagårn, längre upp mot skogen. I dom närmaste hagarna går korna.

- Allting är stort på denhär gården, konstaterade Per och längde på stegen. Hus, hagar, avstånd. Är det bara du som är liten, Vanja?

Vanja skrattade.

- Vänta tills du får se Mac. Titta, förresten, han har hört oss.

En liten mörkbrun häst med kolsvart man och förväntansfullt spetsade öron stod redan vid grinden.

Mat? Eller något annat spännande?

- Går han ensam nu? undrade Johanna. Hade du inte en inackordering förut? Ett arabsto som hette ... Harara?

- Harissa.

Vanja pekade medan hon öppnade grinden.

- Det har jag fortfarande. Hon går därborta och betar. För det mesta struntar hon i när jag kommer, hon vet så väl att det är Mac som är min häst.

Johanna följde med in i hagen och klappade den varma hästhalsen, ännu med blank sommarpäls fast hösten närmade sig. Mac vred ett öra mot hennes håll, men vände inte huvudet från sin matte.

Per stod tyst kvar utanför grinden och Johanna insåg förvånad och med ett nyp av besvikelse att han faktiskt inte tänkte klappa Mac. Inte ens av artighet. Hur kunde man låta bli? Men Vanja tycktes inte märka det. Hon behövde ingen uppmuntran för att berätta om sin häst.

- Mac är en renrasig connemara, började hon. Född på Irland till och med, men det är länge sen, tjugofem år. Han är några centimeter över ponnymåttet, ungefär en och femti, men det gör inget nu, för jag tävlar honom inte i hoppning längre. Dom senaste åren har han bara gått distansritt - det är så himla roligt! Mest för att man utvecklar ett sånt kamratskap med hästen, lite som i jordbruket förr när man hade hästen som arbetskamrat. I distansritt håller man ju också på länge, både när man tränar och tävlar. Och alltid utomhus, så naturupplevelsen får man på köpet.

- Är han inte för gammal för sånt? frågade Per. Jag tyckte du sa han var tjugofem år.

- Jo, men så länge han är frisk och pigg och klarar veterinärbesiktningarna utan anmärkning får han hålla på. Men jag rider lugnt och inga långa ritter längre, bara femmilar. Han ska gå en om ett par veckor.

- Bara fem mil! Du snackar om en mil längre än ett maratonlopp!

Per lät motvilligt imponerad.

- Visst, men för en vältränad häst är det inte särskilt långt. Grejen är att välja tempo som hästen klarar - med en säkerhetsmarginal, förstås. Det där tycker Mac är enbart fånigt, han blir så arg när han inte får hänga med när araberna drar iväg. Han skulle bra gärna vilja visa dom vad en riktig connemara kan, eller hur mattes älskling?

Hon kliade honom tillgivet i pannan och Mac sänkte huvudet så hon skulle komma åt bättre och stod blickstilla, synbarligen mycket nöjd.

- Vilken härlig häst! utbrast Johanna och försökte att inte låta lika avundsjuk som hon kände sig. En sån skulle jag också vilja ha!

- Nä, Johanna, du har ju redan en älskling, kom det blixtsnabbt från Per. Mej!

- Man kan ha mer än en, sa Vanja med skratt i rösten och gav sin häst en avskedsklapp innan hon gick ut ur hagen och stängde grinden.

- Det tror jag inte. Man måste välja en och satsa på den.

Johanna gav Vanja en snabb blick och rynkade ögonbrynen på ett sätt som hon hoppades var varnande. Berätta inget om mina hästplaner. Pers uttalande var kanske menat som ett skämt, men i alla fall ... Hon tyckte inte om det. Han kunde väl aldrig på allvar tänka sig att hon skulle ge upp ett av sina största intressen och bara ägna sig åt honom? Hur som helst kändes det just nu inte som läge att berätta om något hästköp. Det kunde hon ta en annan gång. Kanske förbereda honom lite gradvis? Egentligen borde det inte behövas. Per visste så väl både att Johanna tyckte om hästar och att hon red på ridskola. Hade gjort det sen hon var tio, alltså hela åtta år. Lika länge som han hade hållit på med sitt spelande. Säkert var hans intresse lika tidskrävande som hennes, kanske mer, för han spelade både flöjt och fiol. Men det kanske inte var så smart att påpeka. Hon skulle försöka att inte vara så utsäjsen, som mormor kallade det. Mera taktisk.

Vad inte Per eller någon annan utanför Johannas familj - utom Vanja - visste, var att Johannas dröm om egen häst snart kunde bli verklighet. Skulle bli verklighet! För efter sommarens jobb på Strandgården, ett av stans äldreboenden, hade hon pengar så det räckte. Visserligen bara till en billig häst, men ändå. En HAST! Och föreståndaren på Strandgården hade lovat, till och med bett om, att hon skulle rycka in och jobba helger och ibland kvällar under resten av året. På så sätt räknade hon med att klara stallhyra, foder, hovslagare och andra löpande utgifter. Sadel och träns hoppades hon få tag i begagnat. Annars fick hon väl rida barbacka... för pengar från mamma och pappa var inget att hoppas på. I och för sig tjänade de nog skapligt, trodde hon. Mamma Margareta som lärare och pappa Leif som ambulanssjuksköterska. Problemet var att båda två var irriterande eniga om att det var en dålig idé att köpa häst just när man skulle börja sista året på gymnasiet. Särskilt mamma var skeptisk. Hon jobbade själv på gymnasiet, som svensklärare, och missade inte ett tillfälle att säga vad hon tyckte. Johanna borde satsa på sin utbildning.

Johanna suckade vid tanken. Det var illa nog att ha en mamma som trodde hon begrep allting som hade med studier att göra, men det värsta var att det möjligen låg något korn av sanning i det hon påstod. Allt hade varit enklare om Johanna hade haft en aning om vad hon ville göra efter gymnasiet. Visst skulle det bli härligt att sluta skolan, men ibland kände hon nästan bara ångest inför framtiden. Och en stark avundsjuka när hon pratade med kamrater som visste. En del av dem verkade ha valt yrke redan i mellanstadiet. Det var väl inte normalt! Eller var det hon som inte var normal?

Nästan utan att Johanna märkt hur hon kommit dit befann hon sig med de andra nedanför stentrappan till faster Veras hus. Hunden låg fortfarande kvar med nosen intill dörrspringan. Så snart dörren öppnades slank hon in, utan en blick på hundmaten som låg utströdd över golvet.

- Hurra, utbrast Vanja och sniffade förtjust. Mamma har gräddat våfflorna.

- Åtminstone börjat. Fast jag har inte tid egentligen, så du får ta över nu. Men kaffe har jag satt på åt er, ja Johanna, jag vet ju att du inte dricker kaffe så jag gjorde choklad åt dej. Den finns i tillbringaren på bordet. Jag ska fortsätta plocka fram vad jag ska ha med mej.

Hon nickade in mot vardagsrummet där prydligt hopvikta kläder låg uppradade på soffan. Tre dagars personalresa till Lübeck krävde både snyggare kläder och fler ombyten än Vera egentligen tyckte var nödvändigt, men hon visste att hon hade ögonen på sig. Ibland hade hon lust att fråga arbetskamraterna om de väntade sig att hon skulle komma till jobbet i gummistövlar och overall som luktade lagård. Hittills hade hon inget sagt - och vilken självövervinnelse det innebar anade bara hennes familj. I stället hade hon jobbat hårt för att visa att hon faktiskt kunde mer än mjölka kossor. Och hon hade lyckats. Efter knappt ett halvår hade chefen sagt att han aldrig haft en bättre receptionist. Hon höll ordning på hela företaget.

- Mamma, det är snärk på choklan!

- Det gör inget, faster Vera, skyndade sig Johanna att säga. Jag fiskar opp den.

- Snärk? sa Per. Vad är nu det för nåt?

Vanja såg förundrad på honom.

- Nu skojar du? Nog vet du väl det, sånt där skinn som det blir på choklad eller sås eller...

- mjölk om man har kokat upp den, assisterade Johanna. Jo, Per, det heter så.

- Är du säker på att det inte är ett sånt där dialektord som du samlar på? Vanja, vet du om att Johanna alltid har med sig en liten anteckningsbok som hon skriver upp roliga ord i?

- Det är klart jag vet, men snärk är väl inte dialekt? Alla säger ju så!

Per skrattade.

- Inte jag, men det kan förstås bero på att mamma kommer från Gotland. Hon vet inte alltid vad saker heter här i Småland. Jag ska hem och lära henne snärk.

Och jag ska hem och slå upp det i SAOL, tänkte Johanna. Det kanske inte är rikssvenska. Kul, då kan jag skriva opp det i Favoritordboken.

Vera kom in, drog ut en stol och sjönk ner.

- Jag behöver nog också lite kaffe och våfflor. Det är jobbigt att packa.

- Börja då, mamma, så kan du packa färdigt sen. Jag tog upp pepparkakor ur frysen och öppnade en burk björnbärssylt, är det okej?

- Självklart. Få se vad ni tycker, det är dom första bären från en buske jag satte för ett par år sen med tagglösa björnbär. Underbart att kunna plocka utan att bli anfallen av sylvassa taggar från alla håll! Jag bara ångrar att jag inte rev bort de gamla buskarna för länge sen.

- Tagglösa björnbär? sa Per och räckte henne artigt syltburken. Det visste jag inte ens att det fanns.

- Och du ska vara lantmästare?

Vera log retsamt. - Nyutexaminerad till och med.

- Mamma, alla lantmästare är inte specialister på växodling. Per är husdjurare som jag, det har jag ju berättat.

- Och bondpojk är han också, fortsatte Vera oberört. Med stor välskött trädgård... Jag vet det nog, jag har allt sett den jag. Din mamma är sekreterare i Röda Korset, där jag är ordförande.

Per suckade.

- Jag kunde tro det. På landet vet alla allt om alla. Fast då kunde hon ju ha berättat att den där trädgården den är hennes revir, hon bevakar den som en drake - om det inte gäller klippa gräs eller skyffla gångar förstås.

- Genom att sitta på en maskin eller spruta gift, antar jag.

- Om du vet så mycket, mamma, så vet du att Åsen drivs ekologiskt, inflikade Vanja och smusslade diskret ner en bit våffla på golvet.

- Låt bli och mata Vifsan, hon blir odräglig!

- Jag tappade den.

- Och det vill du jag ska tro. Nej, ut härifrån Vifsan, nu får du inte mer.

Långsamt backade hunden mot dörröppningen, beredd att omedelbart stanna bara matte ville sänka armen och sluta peka. När hon inte gjorde det klev Vifsan motvilligt över tröskeln och stannade på andra sidan. Där sjönk hon ihop och lade demonstrativt nosen på tröskeln och tittade sorgset på våffelätarna vid köksbordet.

Mej är det synd om! Inga våfflor och inga pepparkakor... och matte ska åka bort.

- Du kan gärna berömma henne när hon är så lydig, muttrade Vanja.

- Och ha henne härinne igen på nolltid, det begriper du väl. Nä, hon kan gott ligga där, det går ingen nöd på henne. Berätta nu, Per, vad du har för planer nu när du är färdig med Alnarp. Ska du söka jobb någon annanstans eller göra som Vanja, vara hemma och lära föräldrarna hur ett modernt lantbruk ska bedrivas? Allt det gamla är fel, nu ska här datoriseras...

Per skrattade och skakade sedan på huvudet. Så var det inte på Åsen, försäkrade han. Där var de redan så moderna att de var gammaldags - nästan stenålders. Deras affärsidé var att föda upp grisar som fick leva ett naturligt roligt uteliv. Bo i flyttbara kojor, kunna leka med varandra och böka i jorden efter maskar och rötter eller vad de ville ... kort sagt: Frihet! Tillräckligt många människor brydde sig om hur grisarna haft det för att det skulle gå att få hyfsat betalt.

Johanna lyssnade tyst. Hon var helt nöjd med att inte behöva blanda sig i samtalet. Bara sitta så nära honom var nog. Bara titta på honom. Hans snälla vackra mörkbruna ögon, det korta kolsvarta håret, så tjockt och blankt som ... en labradorpäls! Och rösten. Det pirrade i hela kroppen när hon hörde den, till och med när han pratade om något så oromantiskt som sina kära utegrisar och hur han skulle ordna för dem. Oromantiskt, förresten, det var det ju inte alls. En sån omtanke om levande varelser som man hade ansvaret för ... om det inte var romantiskt så var det i varje fall snällt.

Hon sträckte sig efter en pepparkaka och placerade den i handen, inte hursomhelst, den måste ha stöd på alla sidorna. Med en säkerhet som vanan ger avgjorde hon snabbt var rätta punkten befann sig och tryckte till med andra handens pekfinger.

Yes! Hon log belåtet. Tre delar. Igen! Då fick man önska något medan man åt opp bitarna. Inte säga det högt, då funkade det inte, bara tänka tyst för sig själv.

En egen häst!

- Har du alltid gillat grisar? avbröt Vera Pers utläggningar. Var du som Emil i Lönneberga när du var liten? Hade en liten griseknoe i hasorna vart du gick?

Per drog på munnen.

- Ja, nästan. Fast när jag var riktigt liten, tre-fyra år eller så, då vägrade jag följa med till grisarna när det var matdags. Jag blev jätterädd när dom skrek. Men när jag var nio tjatade jag till mig en egen gris och då blev Emil och hans griseknoe lite av en förebild förstås. Min gris hette Snorkfröken och hon blev väldigt tam. Lite konster lärde hon sig också. Både sitta och räcka vacker tass.

Han har ju tyckt om djur jämt! tänkte Johanna glad. Jag trodde väl det! Han är bara inte van vid hästar. Han måste få se hur trevliga dom är. Det kanske bara handlar om att vara pedagogisk, som mamma brukar säga. Steg ett: visa grisintresse!

- Vad hände med Snorkfröken? frågade hon.

- När hon blev stor fick hon så många kultingar att vi bytte namn på henne och kallade henne Snorkfrun, log Per. Nu finns hon inte längre, men vi hade henne i många år och det finns rätt många suggor som har henne som stammor.

Vera ursäktade sig och återvände till sin packning. Så snart hon lämnade köket slank Vifsan in.

- Hallå där, började Vanja, men hunden tog ingen notis om henne, inte heller om fatet med våfflor mitt på bordet. I stället skyndade hon till sin liggplats under köksbänken, satte tänderna i en mattstump som låg där och började målmedvetet släpa den mot dörren till vardagsrummet.

- Hejda henne inte, bad Per lågt och lade handen på Vanjas arm. Jag vill se vad hon har i kikar'n.

De behövde inte vänta länge. Vifsan hade noga tänkt ut vad hon skulle göra. Hon drog med sig mattan fram till soffan och lyckades efter en stunds energiskt ryck och slit få upp den bredvid Veras hopvikta kläder. Med en belåten suck lade hon sig nedanför soffan och väntade.

- Säg inget till mamma, sa Vanja och de andra nickade. Självklart inte!

När Vera kom tillbaka hade hon bråttom. Fast hunden låg i vägen sa hon inget utan började snabbt stoppa ner sina saker i resväskan. Först när hon höll mattstumpen i handen hejdade hon sig och rynkade pannan.

Vad i allsindar är det här? mumlade hon för sig själv. Vifsans matta. Hur har den kommit hit?

De tre vid köksbordet brast i skratt.

- Ja, hur, upprepade Vanja med glittrande ögon.

Vifsan reste sig upp och tryckte nosen tätt intill sin mattes ben medan hon såg uppåt. Öronen slokade, svansen rörde sig sakta fram och tillbaka.

Vera såg ner på henne och mötte en blick så hjälplöst vädjande att hon svalde och snabbt tittade ut genom fönstret medan hon stack handen i fickan, drog upp en näsduk och snöt sig omständligt.

- Jag har visst svårt att bli av med min gamla förkylning, sa hon och försökte låta obesvärad, men rösten var dämpad och inte riktigt stadig.

- Vifsan vill följa med, förklarade Vanja med dotterlig rättframhet.

Veras ansiktsuttryck växlade blixtsnabbt.

- Som om jag inte skulle fatta det! fräste hon ilsket. Men det är ju omöjligt, hon kan inte ... och du har lovat ta hand om henne! Förresten behöver ni henne när korna ska in och ...

- Ja, ja, ja, jag ska ta hand om henne, du behöver inte oroa dej. Skrik inte.

Vanjas röst var avsedd att vara lugnande, men stämningen hade blivit spänd och Johanna såg på Per att han - också! - ville därifrån.

- Tack för våfflor och fika, sa han artigt innan de gick. När han dessutom räckte fram handen mjuknade Veras ansikte och hon önskade honom välkommen tillbaka.

Pluspoäng, tänkte Johanna stolt.

KAPITEL 2

Mormor med morrhår

- Är det okej om jag bara släpper av dej och sticker sen? Jag måste hinna till Lantmännen innan de stänger.

Per lutade sig fram och gav henne en snabb kyss, innan han vred om startnyckeln och fick sin gamla skåpbil att tveksamt puttra igång.

- Du behöver inte köra hem mej alls, inte ens åka något extra. Om du stannar vid avtagsvägen till orienteringsklubben, så går jag av där. Det är precis i utkanten av stan.

Han nickade.

- Jag vet. När jag gick i gymnasiet hade vi en kurs i orientering, då höll vi till där. Men vad ska du där och göra? Du orienterar väl inte?

- Bara till husbehov... hade jag inte ridningen så kanske ... Men nu ska jag till mormor, hon bor granne med klubbstugan. Och hon orienterar må du tro, det är nog det viktigaste hon har för sig sen hon blev pensionär.

- En mormor som springer orientering? Men hur gammal är hon?

- Springer och springer ... Hon går nog mest, tror jag. Hon fyllde åttifem i somras. Och vet du vad hon sa då? Jo, det var bra, för nu får hon tävla i D 85, det är en klass för tanter över 85 år - och där har hon större chans att vinna.

- Häftigt! Jag trodde inte man brydde sig om sånt när man var så gammal. Henne måste jag få träffa nån gång. Nu är vi framme. Går du hem härifrån eller ska jag hämta dej?

Johanna sa att hon gick. Hon behövde motion efter alla våfflor hon tryckt i sig och dessutom var det stor risk att mormor också skulle utfodra henne.

Såna är dom, konstaterade Per. I hans fall var det visserligen en farmor, men han var säker på att dom styrdes av samma instinkter.

- Vi ses på lördag!

Johanna stod kvar och tittade efter den ljusgröna rostfläckiga skåpbilen ända tills den försvann bakom en kurva. Höra den kunde hon ytterligare en stund.

Inte underligt han kallar den Skruttibangbang, tänkte hon. Men jag åker hellre med Per i den än i en Rolls Royce med ... med nån annan.

Till mormor Cornelia, var Johanna alltid välkommen, till och med efterlängtad. En trevlig känsla, särskilt efter en tråkig skoldag. Mormor hade alltid tid att lyssna och, ännu viktigare, hon tycktes alltid intresserad av vad Johanna hade att säga. Mamma och pappa hade så mycket för sig, de tycktes alltid vara på väg nånstans. Sällan kändes det som ett samtal blev riktigt färdigt.

Under åren i högstadiet hade Johanna vant sig vid att cykla hem till mormor för ett mellanmål efter den sista sega lektionen. Sedan kunde hon mätt och uppmuntrad fortsätta till ridklubben. Den låg också ett stycke utanför stan, men på cykelavstånd.

I stallet hade Johanna sina flesta vänner, ja, under högstadietiden hade det ofta känts som om hon inte hade några andra. Ingen av tjejerna i klassen brydde sig om hästar, det var killar och fester som gällde. De som hade andra intressen, böcker till exempel, hade redan i sjuan lärt sig att tiga om dem. Det hade inte Johanna. Aningslöst visade hon sin vanliga fredagspacke biblioteksböcker för bänkkamraten, förvånade sig över hennes ointresse, men glömde snart alltihop. Några veckor senare blev hon påmind. Hon gick förbi en toalett och hörde röster därinifrån, röster hon kände igen.

- Johanna är så dum, sa den ena.

Det var hennes bänkkamrat!

- Varför då? sa den andra, också hon en klasskamrat.

- Äh, hon bara läser och läser.

Johanna väntade. Det måste ju komma något mer? En förklaring? Men nej. Fnitter, fnitter ... sen pratade de om något annat.

Snopen och ledsen gick Johanna därifrån, men efter en stund blev hon arg i stället.

Dum ... Vem var det som var dum egentligen? Hon skulle minsann... Kanske inte förresten. Om de inte fattade av sig själv att böcker kunde vara roliga skulle det inte hjälpa vad hon sa. Det var bättre att tiga.

Hon satte tigandet i system och det fungerade. Visserligen blev hon retad ibland för sitt sätt att uttrycka sig, särskilt när hon fått beröm av svenskläraren för sitt ordförråd, men det kunde hon stå ut med. Värre blev det sista året i högstadiet. När höstterminen började hade hon just skaffat den anteckningsbok som blev Favoritordboken. Den hade hon alltid med sig, men förvarad längst ner i ryggsäcken. Där låg den i säkerhet, ansåg hon. Kanske var det den övertygelsen som gjorde henne så besinningslöst arg när hon en eftermiddag kom in i klassrummet, hörde skrattsalvor och såg framme vid skrivtavlan en av killarna stå med hennes lilla blårandiga bok i handen - och bläddra, flina och läsa högt...

Innan han ens märkte att hon närmade sig var Johanna över honom, ryckte åt sig boken, gav honom en örfil och rusade utan ett ord ner till sin plats. Hennes ilska var så överväldigande att skrattet kom av sig och när läraren i nästa ögonblick öppnade dörren avslöjade hans min hur förvånad han blev över tystnaden i rummet.

En seger för Johanna, men respekten hon vann hade ett pris, hon klassades som konstig. Hon lämnades i fred - till