Jenny och Tej hittar Susanna

By Eva Berggren

Varje gång Jenny och Tej ska ta en promenad stannar hunden utanför samma dörr i hyreshuset. Och varje gång hör Jenny att ett litet barn gråter innanför dörren. Jenny tycker det är otäckt och försöker ta hissen eller springa förbi dörren för att undvika att stanna. Men en dag händer något som Jenny inte kan undvika ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 23, 2018
• ISBN: 9788711802755

Book preview

1

Fyra trappor kvar … Sedan skulle Jenny och Tej fortsätta rakt över gården, in bakom ett av husen och ner till buskarna dit nästan alla i kvarteret brukade ta med sina hundar.

Jenny suckade. Ibland längtade hon faktiskt tillbaka till farmors och farfars gård, där hela familjen varit på semester några veckor tidigare. Det var lättare att ha hund på landet. Jenny hade klivit direkt ur sängen och gått ut med Tej i bara nattlinnet … Så kunde hon inte göra här hemma i stan. Bor man sju trappor upp i ett hyreshus, då är det ganska omständligt att rasta en hund.

Det är jobbigt att gå upp så här tidigt också — på sommarlovet! tänkte Jenny. Klockan var bara sju och hon var fortfarande sömnig. Hon gäspade stort och tittade på hunden, som sprang bredvid henne nerför trapporna. Tej — blandrasvalpen som var hennes alldeles egen. Tej — med sin vågiga, mjuka päls, breda nos och kloka ögon. Underbara, fina Tej!

Med ens var Jenny på bättre humör. Och då kände hon sig heller inte så trött och sömnig längre. Hon ökade farten. Snart skulle de vara ute i friska luften.

Då stannade Tej plötsligt. Stod som fastklistrad i golvet utanför en lägenhetsdörr. Lyssnade, lade huvudet på sned, tittade mot dörren och gnällde till.

— Vad är det? undrade Jenny förskräckt. Har du ont nånstans?

Så hörde hon också ljudet som kom från lägenheten närmast dem. Det var någon som grät innanför den stängda dörren …

Vad hade hänt — och vem kunde det vara? Jenny drog efter andan och sträckte fram handen för att ringa på. Om någon behövde hjälp där inne, då måste hon, Jenny, göra något!

— Nej! sa hon sedan lågt för sig själv. Den som gråter vill nog vara i fred!

För annars var det ju bara att ta sig ut från lägenheten, eller hur? Tänkte Jenny och lyckades övertyga sig själv om att det var bäst att gå därifrån. Hunden behövde ju komma ut också.

— Nu går vi! sa hon bestämt.

Tej gnällde en gång till, nosade i dörrspringan och tittade på Jenny. Ska vi verkligen inte undersöka det här? tycktes valpen undra.

— Nej, Tej, det bryr vi oss inte om! sa Jenny och drog i kopplet.

Då följde hunden med. Rusade snabbt nerför trapporna och bort till raststället. Kissade och bajsade. Och Jenny blev som vanligt fullt upptagen med att ta upp bajset i en plastpåse. Det var minsann inte så lätt! En korsningshund, som hade både collie och newfoundland plus några raser till i sig, var stor och kraftig. Det blev jättehögar efter den!

Sedan ville Tej springa. Hon bet i kopplet för att visa att hon borde få gå lös.

— Nej, inte nu, förklarade Jenny. Vi ska ut i skogen lite senare. När vi har ätit frukost.

De gick tillbaka till huset. Hissen stod nere, men den använde aldrig Jenny om hon var ensam eller bara hade Tej som sällskap. Hon var rädd för att åka i den. Så de måste gå uppför alla sju trapporna …

Tej stannade vid samma dörr som på nervägen. Lyssnade igen och nosade som förra gången. Och fortfarande hördes gråtljudet. Fast det var inte snyftningar längre, utan ett trött och hopplöst kvidande.

Det låter som ett barn, tänkte Jenny. Hon lutade sig fram mot dörren och lyssnade, precis som valpen. Ljudet var otäckt… Det trängde in i henne, i huvudet och hela kroppen. Hon fick ont i magen av att höra det.

— Kom Tej! sa Jenny tvärt och drog hunden med sig.

Uppe i lägenheten där Jenny och Tej bodde var allt som vanligt. Johan och Linda, småsyskonen, hade nyss vaknat. De stojade och väsnades medan de väntade på frukosten.

Hunden fick dem att bli lugnare för en stund. Linda bredde ut armarna och skrattade.

— Tej! ropade hon. Hej!

Valpen var genast framme hos henne. Gav henne en puss rakt på munnen och svängde runt ett par varv så den yviga svansen viftade till över Lindas öra. Så slängde sig Tej ner på rygg för att bli kliad på magen. Och Linda skrattade ännu mer när hon grävde in händerna i hundens päls och krafsade så mycket hon orkade.

Sedan blev det Johans tur. Han såg inte riktigt lika glad ut som Linda över Tejs morgonhälsning. Men han var inte rädd för hunden längre, som han varit i början. Han bara vände undan huvudet för att slippa bli slickad i ansiktet.

— Nu räcker det, sa Jenny och tog med sig valpen ut i köket.

Där höll pappa på att plocka fram mat ur skafferiet. Mamma satt och skrev på en papperslapp.

— Det var nåt så konstigt där nere, började Jenny. Det var nån som grät!

— Vänta lite nu! avbröt mamma otåligt och fortsatte skrivandet. Vi håller på med inköpslistan. Du och pappa kan handla på hemvägen, när ni varit ute i skogen med Tej.

Alltid var det samma sak! Alltid hade mamma och pappa något att göra när hon ville prata med dem! Jenny satte sig på golvet hos Tej. Hon lade armarna om valpens hals och lyssnade på pappa medan han räknade upp vad som behövde handlas.

— Knäckebrödet är slut också, sa han till sist och stängde skafferidörren. Sen kan jag inte komma på nåt mer …

— Då så!

Mamma rev av inköpslistan och lade undan papper och penna.

— Vad var det du ville prata om? frågade hon Jenny.

Men Jenny hade förlorat lusten att berätta. Förresten ville hon helst glömma både gråten och det otäcka kvidande ljudet hon hört där nere. Hon ville tänka på något annat. På skogspromenaden med Tej till exempel!

— Jag har glömt vad det var, sa hon bara.

Sedan åt hela familjen frukost och Jenny dukade av och diskade. Det gjorde hon för Tejs skull. Nu när valpen var hennes egen och hon skulle få behålla den, då hjälpte hon till så mycket hon kunde hemma.

— För vi måste ju hjälpa dej med hunden, hade hennes föräldrar sagt. Du kan klara mycket, men helt och hållet orkar du inte sköta valpen ensam.

Det fungerade bra. Jenny diskade och passade småsyskonen, och då fick pappa tid över att gå med Jenny och Tej ut i skogen. Minst en eller ett par timmar varje dag, för en stor hund behöver mycket motion.

Jennys föräldrar, Laila och Per, var hemma på förmiddagarna. Ja, pappa var hemma hela dagarna, för han var sjukskriven. Det var någon sorts gas på fabriken där han jobbade som hade gett honom en besvärlig hosta. Han var bättre nu, men han blev trött och andfådd ganska fort.

Laila jobbade från eftermiddagen till sent på kvällen. Hon städade i en skola. Det var jättejobbigt! Jenny visste det, för hon hade varit med och hjälpt till några gånger.

Så där. Äntligen var allt klart. Jenny hängde