Jörgen + Anne är sant

By Vigdis Hjorth

Jörgen Ruge är ny på skolan. Han har blå ögon och fräknar och hans familj har precis flyttat in i Bandithuset. Det är där det spökar.

Anne Lunde bor i ett grönt hus vid ett gärde och hon har aldrig sett någon som är så söt som Jörgen. Anne är tio år och går i fyran. Det finns vuxna som inte tror att man kan bli kär förrän man är tretton år och går i sjunde klass, men Anne vet att det är fel.

Fast det finns förstås andra saker som är viktiga också. Och det är visst svårt att vara en bra vän och vara kär samtidigt.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 30, 2020
• ISBN: 9788726515435

Book preview

författaren.

Det finns några vuxna som tror att man inte blir kär förrän man är tretton år och går i sjunde klass.

Men det blir man.

Och några blir aldrig mer så kära i hela livet som när de var tio år och gick i fyran.

När Anne Lunde gick i fyran var hon så kär i Jörgen Ruge att hon nästan förstörde stängslet i Bandithagen och sov bakom en sten hela natten när det skulle vara slut mellan dem.

Det var två fyror, A-klassen och B-klassen. Anne gick i A. Hon var ganska söt. Hon hade brunt hår och gröna ögon och svarta ögonbryn. Men det fanns nog två i klassen som var sötare. Det var Tone och Ellen. Tone hade bruna lockar och bruna ögon. Ellen hade bruna ögon och en väldigt lång hästsvans. Hon hade alltid skära rena kläder.

Anne hade ofta smutsiga kläder med hål i. För hon slogs med pojkarna och vann över alla i armbrytning, till och med Richard i femman.

Anne bodde i ett grönt hus vid ett gärde. Gärdet var stort med skridskobana och höga träd och en kulle. Från det stora gärdet gick det en lång uppförsbacke till skolan.

Varje morgon gick Anne ner till korsvägen. Där väntade hon på Einar och Dag och Knut och Beate, och sen gick alla uppför den långa backen tillsammans.

Beate var Annes bästa vän. Hon slogs aldrig och sprang inte fort och var på det hela taget inte stark. Hon var duktig i skolan.

Beate och Einar hade rött hår och fräknar, de andra hade brunt hår. Men alla gick i fyran, i A.

Anne hade flera yngre systrar och en stor bror som hette Ole. När hon kom hem från skolan pratade hon med alla systrarna och med storebror och åt smörgåsar med jordgubbssylt på.

Sen gick hon ut på gärdet. Där stod kanske Einar och Dag och Knut och Beate. De talade om hur det hade varit i skolan och om hur tråkigt det var att göra läxor. Sen kom kanske Tone och Ellen, och kanske Annes storebror och några andra stora pojkar. De gick i sjuan.

De gjorde mycket som var trevligt på gärdet. De lekte pling-i-lådan och hade cykeltävling. De pallade äpplen om hösten och byggde snögrottor om vintern och fördämningar om våren, och bråkade och stack till Bandithagen och allt möjligt, ända tills det blev kväll.

Då gick de hem.

Så var det en dag tidigt på våren, just efter påsklovet. Det fanns nästan ingen snö kvar, så det sa klick-klack på gatan när de gick. Men ingen gick, för alla hade fatt fram cyklarna.

Den här morgonen kom Anne ut ur det gröna huset och cyklade till korsvägen för att möta de andra, precis som hon gjorde varenda morgon. Fåglarna kvittrade, och Knuts pappa skrek från verandan.

Knut! skrek han. Du har inte borstat tänderna!

Men Knut gick inte tillbaka, han stod kvar precis som han brukade varenda morgon.

Du måste borsta tänderna, Knut, sa Beate för hon tänkte på sådana saker.

Varför kommer inte Dag och Einar? frågade Anne. Som de brukar. För sådana saker tänkte hon på.

De kanske cyklar med Jörgen!

Jörgen?

Jörgen?

Jörgen Ruge, sa Knut och cyklade uppför backen som ingenting. Den nya killen.

En ny kille? Anne och Beate cyklade hastigt efter. En ny kille?

Ja, sa Knut. En riktig tönt.

Ar han snygg?

Nej, sa Knut. Ful.

Hurdå ful?

Han har vääldiga mellanrum mellan tänderna!

Å, sa Beate. Å.

Men han kanske är stark, sa Anne.

Nej, sa Knut. Svag!

Har ni slagits?

Han bor i Bandithuset!

I Bandithuset?

Anne fick cykelstyret i magen. Beate slutade alldeles att cykla och slog händerna för öronen. Det gjorde hon alltid när något verkade skumt.

Bandithuset låg i Bandithagen och var inte likt något annat hus. För det var mycket större och mycket äldre, och i gamla dagar bodde där en bandit. Nu var det bara spöken och kanske en enarmad mördare kvar.

Trädgården var inte heller som vanliga trädgårdar utan mycket större och mycket rörigare. Där fanns höga träd, äppelträd och körsbärsträd och bärbuskar och syrenbuskar och smultron och stora stenar om vartannat.

De var ofta i Bandithagen om sommaren och hösten, för det bodde ingen i Bandithuset, i varje fall inga människor.

Bandithuset var brunt med många fönster och många dörrar. Alla var låsta, men Ole och de stora pojkarna hade klättrat ner genom takluckan om natten. Det var de som hade sett mördaren.

De i fyran hade bara klättrat upp på verandan, för det fanns en stor veranda på Bandithuset och en brandtrappa.

Anne hade suttit ensam i Bandithagen många gånger, men bara på dagen när det var ljust. Hon hade låtsat att hon bodde där.

Om man bodde i Bandithuset och hade sitt rum i andra våningen kunde man bara klättra ut i ett träd och komma ner utan att någon märkte det. Och om man ville ha ett äpple kunde man bara plocka det genom fönstret. Och om man ville rymma hemifrån behövde man inte rymma långt utan bara gömma sig i trädgården.

Tänk att bo i Bandithagen, sa Beate. Det skulle jag aldrig få lov till.

Jag skulle gärna bo där, sa Anne, sen såg hon på Knut. Förresten tycker jag att stora mellanrum mellan tänderna är tufft.

Han har fräknar också!

Då orkade Anne inte prata mer med dem, för de förstod ingenting. De hade aldrig suttit ensamma i Bandithagen.

Jörgen Ruge med fräknar, sa hon inom sig.

Hon undrade hur han var.

Först när hon såg honom tänkte hon bara: Där är han, den nya killen!

Han lekte hök och duva med B-klassen. Han hade alldeles ljust hår och blå byxor och en blå anorak som var oknäppt. Han hade en vit stickad tröja och en blå och rödrandig T-shirt som hängde ner under den.

Och så hade han en nyckelknippa. Den hängde i bältet och klirrade när han sprang, klirr-klirr. Han sprang jättefort.

Efteråt, när det ringde in och alla stod i en klunga utanför porten, och hon kunde se honom bättre, tänkte hon att han var vacker. Ögonen var stora och väldigt blå, och så hade han fräknar, sådana snygga fräknar, och liten mun. Men han hade inte stora mellanrum mellan tänderna, inte särskilt.

Anne såg inte direkt på honom, men hon såg honom hela tiden. Hon tittade varje rast.

Och hon hoppades att han skulle prata mer med Dag och Einar och kanske komma ut på gärdet efter skolan och vara med i cykeltävlingen eller pling-i-lådan.

Den dagen måste Anne sitta kvar, för hon hade glömt att göra sina läxor, precis som hon brukade. Fröken skulle bli arg.

Anne Lunde, Anne Lunde, sa hon. Du har ju inte gjort dina läxor.

Nej, sa Anne och såg väldigt ledsen ut, för hon tänkte på de andra som hämtade cyklarna i cykelstallet och cyklade från skolan med Jörgen. Han kanske till och med cyklade alldeles framför Ellen, och när det gick fort skrek hon Waaoouu! Så att han vände sig och såg att hon hade bruna ögon och en väldigt lång hästsvans som fladdrade i vinden.

Jaja, sa fröken. Men en annan gång måste du göra läxorna!

Ja, sa Anne och såg hemskt ledsen ut. För hon tänkte på Jörgen och Ellen och de andra som kanske stannade vid kiosken för att köpa sega råttor och prata en massa och bli bästisar.

Nåja, Anne, sa fröken. Nu kan du gå. Men kom ihåg vad jag har sagt!

Ja, sa Anne och gick ut ur klassrummet. Hon gick längs gången och ut genom porten och nerför trappan och sakta över skolgården mot cykelstallet. För nu var säkert de andra redan hemma.

Då hörde hon plötsligt något – att det klirrade bakom henne, klirr-klirr-klirr. Hon vände på huvudet och då såg hon honom. Det var Jörgen Ruge! Han kom nerför trappan, klirr-klirr, sa det, och han gick över skolgården rakt mot cykelstallet.

På hela stora skolgården var det bara två. Bara Jörgen och hon. Och båda skulle till cykelstallet.

När Anne var framme böjde hon sig över cykeln för att låsa upp den men hon tittade under armen på Jörgen hela tiden, han kom närmare och närmare. Hon låste upp cykeln så sakta hon kunde, klirr-klirr kom det närmare alldeles bakom henne, och svissj så var han förbi så det märktes i ryggen. Han sa inte hej, och inte hon heller för de kände ju inte varandra.

Anne rullade fram cykeln, och Jörgen rullade sin cykel efter henne. Anne rullade ut från skolgården och över vägen, och Jörgen följde efter. Så satte de sig på cyklarna och cyklade nerför backen. Anne Lunde först och Jörgen Ruge efter. De cyklade fort, så det blåste i håret, klirr-klirr sa nyckelknippan