En sommar till häst

By Lottie Ullgren

Jo och Lena är bästa vänner. Lena bor till och med hemma hos Jo då hennes mamma ligger på sjukhus. Sommarlovet har precis börjat och det är snart hopptävling på ridskolan i närheten. Men allt är inte frid och fröjd. Jo har fullt fokus på sina tre hästar, speciellt Pirran som precis har fått sitt första föl, och drömmer om att bli bäst. Lena tycker å andra sidan att Jo är barnslig och larvig med sina drömmar och går själv runt och undrar vad som är fel på henne och om hennes mamma ens älskar henne. "En sommar till häst" följer Jo och Lena under deras sommarlov på Bergsgården med hästar, ridning och spirande vänskaper.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 19, 2022
• ISBN: 9788728337714

Book preview

Lottie Ullgren

En sommar till häst

SAGA Kids

En sommar till häst

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1992, 2022 Lottie Ullgren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728337714

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Jo vaknade med ett ryck. Varför hade inte väckarklockan ringt? Yrvaken såg hon på den. Halv tio…

Så kom hon ihåg vilken dag det var och lade sig med ett leende tillrätta på kudden igen; första dagen på sommarlovet. Hon blundade, drog täcket upp över öronen och somnade om.

I rummet bredvid Jo bodde Lena. Där inne var det tyst och stilla, Lena sov djupt och drömlöst. Veckorna före sommarlovet hade varit fyllda av olika händelser; skrivningar och prov, men också trevliga saker. Tillsammans med Jo hade Lena varit hos flera av deras klasskamrater och hälsat på. På så vis hade Lena nu lärt känna de allra flesta av sina skolkamrater och den värsta oron och blygheten hade börjat försvinna.

Hon vände på sig i sömnen. En dröm började ta form. Över en blommande äng kom Lena ridande på Caro i full galopp, bakom dem kom Jo på Micro. Solen värmde och sken och de var på väg ner till Bergssjön för att bada med hästarna…

Försiktigt kikade Maj in i Lenas rum. Flickans mörka raka hår låg utbrett som en solfjäder över kudden och hon log i sömnen. Sakta stängde Maj dörren och öppnade tyst nästa dörr, den som gick till Jos rum. Att Jo sov förstod Maj snart, för det enda som syntes av dottern var en kåldolme till täcke med Jos nakna fötter i ena änden.

Tyst tassade Maj nerför trappan och gick ut på glasverandan. Där satt redan Lennart och drack sitt förmiddagskaffe och gick igenom dagens post.

– De sover ännu.

Maj hällde upp kaffe åt sig och tog lokaltidningen och började förstrött bläddra i den.

– Tänk att ha sommarlov, sa Lennart drömmande och såg ut genom de små fönsterrutorna. Inte behöva göra någonting alls, bara lata sig.

– Du! skrattade Maj. Du skulle inte stå ut en enda dag, utan att ha något att göra. Ni är väldigt lika varandra, du och Jo.

Lennart suckade.

– Nej, du har väl rätt, sa han och grep brevhögen igen. Här är två brev till Lena. Lennart synade noga ett av kuverten. Det ena är nog från hennes mamma.

– Så roligt för henne! Maj såg upp från tidningen.

– Ja…

De satt båda tysta och tänkte på Lenas mamma, som varit mycket sjuk under våren och som fortfarande låg på sjukhus. Lena hade kommit till familjen Bergström som fosterbarn tidigare under våren.

Orsaken till att Lena blev fosterhemsplacerad var att hon inte hade någon släkting eller annan vuxen att bo hos då hennes mamma låg på sjukhus.

Det hade inte varit lätt för Lena att komma till dem på landet. Den första tiden hade det varit riktigt bekymmersamt både för Lena och resten av familjen. Men nu hade Lena och Jo blivit de bästa vänner och Lena trivdes bra på Bergsgården.

Jos tre ponnyer, Micro, Caro och Pirran, betydde väldigt mycket för flickorna. Lena var särskilt förtjust i Caro, men de byttes om och red Micro och Caro tillsammans. Pirran, russet som var Jos första ponny, reds inte alls just nu, eftersom hon snart skulle föla.

En envis sommarfluga studsade ilsket mot de små fönsterrutorna i fruktlösa försök att hitta en öppning. De stora pelargonerna på fönsterbrädorna lyste rött och vackert mot de vita väggarna.

Huset på Bergsgården var stort, rödmålat och hade en mängd fönster och utbyggnader. Över verandan fanns en stor balkong och en annan fast mindre tillbyggnad sköt ut som innehöll kök och kontor. Innanför den lilla balkongen hade mamma och pappa sitt sovrum och på båda sidor om det låg Jos och Lenas rum.

Den första värmeböljan för året låg utanför verandan och väntade på dem. De blommande syrenbuskarna vräkte ut kaskader av vita doftskyar och pionerna tävlade med dem. Små blyga förgätmigejer skymtade i skuggan av det stora päronträdet som delvis skymde verandan, och Bergsgårdens kor gick och betade på de frodiga ängarna nedanför huset.

De båda vuxna satt så försjunkna i sina tankar och tidningar och post, att de knappast märkte hur vackert det var runt omkring dem.

– Titta här, Lennart…

Maj räckte fram tidningen, uppslagen på en sida.

– Det ska bli en hopptävling på ridskolan nästa helg. Tror du det kunde vara något för flickorna?

– Vad säger du?

Intresserat sträckte sig Lennart efter tidningen och började läsa.

– Vad skulle passa oss? frågade Jo och Lena, som just då kom ut på verandan med var sin chokladmugg i händerna.

– Godmorgon på er, sjusovare! sa Lennart.

– Det kommer att vara en D-tävling i hoppning nästa veckoslut. Få se, det blir om tio dagar. Konstigt! Att jag inte sett något om det på ridskolans anslagstavla?

– Det har varit så rörigt därnere sista tiden, sa Jo. Det blev ju fel på tidtagningen vid sista ponnytävlingen och alla som tävlade har varit så upprörda.

– Javisst. Lena log. Nu kommer jag ihåg. Alla klasserna hade tidshoppning och inte en enda tävlande fick rätt tid.

– Nå, sa Lennart och log mot dem, vi kanske ska vara med den här gången – eller vad säger ni, flickor? Micro är ju återställd och Lena är van att hoppa Caro nu.

– Det vore jätteroligt. Lena strålade över hela ansiktet. Tänk att få vara med och tävla!

– Ja, toppen! Jo strök undan det korta ljusa håret ur ögonen. Vi kan väl få vara med?

Lennart såg på dem och skrockade.

– Jodå, det kan ni väl få – men då får ni allt arbeta ordentligt när ni rider de här tio dagarna.

– Oroa dig inte! Jo reste sig. Vi är redan på väg…

Verandadörren skramlade till bakom flickorna.

– Den höll ju, sa Lennart ursäktande och såg på sin fru, som hade ett bistert uttryck i ögonen.

– Ja, den här gången, ja, suckade Maj och sprättade upp ett brev och började läsa.

Nere i hagen kom ponnyerna springande mot flickorna. Först kom Caro, som gnäggande sprang fram mot Lena. Matvraket Micro slet till sig några grässtrån på vägen fram mot Jo och såg förhoppningsfullt bort mot stallet där havren fanns.

– Men – var är Pirran? undrade Jo och såg ut över den kuperade hagen. Varför kommer inte hon? Det är inte likt henne att vara sist.

– Bara det inte hänt något!

Lena bleknade och såg på Jo, som spärrat upp ögonen. De tänkte båda på samma sak.

– Fölet…

Med dunkande hjärtan sprang de igenom hagen och letade efter russtoet i varje litet buskage – men ingenstans fanns hon.

– Vad ska vi göra? Jo kämpade med tårarna. Pirran lämnar aldrig gården frivilligt, någon måste ha stulit henne!

– Ånej! Det kan inte vara sant! Lena satte sig på en sten och gned handflatorna mot varandra. Hästtjuvar, det finns väl inte nu för tiden?

– Jodå, envisades Jo och jagade upp sig själv mer och mer då hennes fantasi sattes i rörelse. Vi måste genast tala om det för pappa och mamma.

De spang allt vad de orkade tillbaka upp mot verandan och Maj och Lennart, som lugnt suttit kvar efter det att flickorna gått.

– Kära barn, vad är det frågan om?

Med bestörtning såg Maj på de gråtstrimmiga ansiktena hos flickorna som kom infarande på verandan.

– Pirran, skrek Jo upprört. Hon år borta! Någon måste ha stulit henne.

– Vad i hela friden talar du om? Lennart såg på sin dotter. Det år ingen som har stulit Pirran, inte! Hon har säkert hittat ett ställe i hagen där den undre eltråden gått av och så har hon smitit iväg på en liten utflykt.

– Nej. Jo skakade envist på huvudet. Pirran skulle aldrig göra så.

– Nej, höll pappa med om, inte under normala omständigheter, men att hon gör det nu är inte så underligt.

– Vad pratar du om?

Lena såg oförstående på sin fosterpappa.

– Pirran ska ju ha föl – inte sant? En del märrar går en bit från flocken för att få föla i lugn och ro… Hur tror ni det går till på Lojsta hed?

– Å, Jo andades lättad ut. Tror du att hon håller på att göra i ordning ett ställe att föla på?

– Ett ställe där hon har fölat, skulle jag tro.

– Har fölat… menar du att… Jo letade efter orden.

– Ja, sa Lennart. Det tror jag. Jag tror att Pirran har gått undan och fölat någonstans. Frågan är bara var? Vi får hjälpas åt att leta.

Det dröjde inte lång stund förrän mamma hittade en undertråd som var avsliten i elstängslet.

Det syntes tydliga märken efter Pirrans små hovar i kanten av diket som löpte parallellt med staketet.

Tim, gårdens vallhund som följt med, började nosa i hovavtrycken och började småskällande följa efter spåren.

Snart syntes de inte längre men Tims säkra nos följde Pirrans väg mellan buskar och nyplanterade