Kampen om klenoden

By Britt Engdal

På en liten ö i Bohuslän bor Olof och hans kompisar Nora och Valdemar. Invånarna på ön lever på sitt sillfiske, men vad ska de göra när de plötsligt inte får upp tillräckligt med fisk? När Valdemar berättar för Olof och Nora om havets söner och döttrar och hur de blivit av med sin klenod som gör att det alltid kryllar av sill i havet får Olof en idé. Om de kan hitta klenoden kan de kanske rädda sillfisket, men de upptäcker snart att de inte är de enda som letar efter den ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726908848

Book preview

Tunnbindarens son

Olof berättar

J ag stod vid sidan av far och stirrade ner i den ruttnande sörjan. Stanken var fasansfull.

Och här skulle vi bo!

Innan jag vände mig bort såg jag något som fick mig att haja till. Alldeles vid kanten av den stinkande dammen var det något som lyste och blixtrade. Guld!

Far, titta, titta! ropade jag, pekade och drog honom i ärmen. Guld!

Oj, min pojke, vad du kan hitta på! sa far och tog ett grepp om min axel, som för att trösta mig. Inte ser jag nåt guld. Det var väl bara solen som lyste så det glödde, Olof lille. Ja, du har då alltid haft lätt för att inbilla dig saker och ting.

Jag ryckte mig loss, bort från far. Plötsligt syntes inte guldet längre. Men jag visste att det fanns där, nere i den illaluktande dyn.

Vad är det där för nåt? frågade jag och pekade ner mot dammen.

Åh, sa far och rufsade till mig i håret som han brukar, det kallas för grumsedammen och det är bara rester efter trankokningen, tror jag. Sillrens och sånt.

Men jag hade inte glömt guldet.

Om jag ändå kunde rymma. Bort från denna hemska plats.

När mor dött tog far med mig hit. Till Rammen, en ö i havet. Aldrig förut hade jag varit vid havet. Det är så stort att jag blir rädd. Och här på ön stinker det av sill och rens och tran, så man knappt kan andas. Jag avskyr det här stället. Kusligt är det också. När man ser de höga, nakna bergen känns det som om vad som helst kan hända här.

Jag vill inte vara här.

Mor hostade livet ur sig, sa farmor. Jag såg livet. Blodigt och slemmigt var det. Men farmor kan inte ta hand om mig för hon är så gammal. Hon har nog av sitt, säger hon.

Hemma hade den första snön just kommit den novemberdagen när vi flyttade. Den la sig så vackert över granarna och stengärdsgårdarna och mors grav. Här finns inga granar och ingen snö, bara stora berg som sticker rätt upp ur havet. Det är grått och kalt, inget annat växer här än några taggiga buskar.

När vi gav oss av hemifrån hörde jag farmors ko råma i lagården. Ibland längtar jag efter henne. Och efter katten som var så len och mjuk. Här finns inga djur alls.

Vi fick fara hit från Göteborg med en skuta som sålde ved. Jag hade aldrig satt min fot i en båt förut. Havet var stort och grått och det gungade. Vi mötte massor av båtar, en del från främmande länder, sa far. Men jag orkade knappt titta på dem och deras fladdrande flaggor, för jag var så rädd och mådde gräsligt illa. Far sa att jag var sjösjuk.

Efter en stund blev det lite bättre och jag kunde se på öarna och skären runt omkring. Det såg lika fult ut överallt, ingen skog, bara naket och tomt. Hus fanns det förstås.

Här på Rammens kala berg är det fullt av folk. Allihop arbetar med sillen på något vis. Men här finns inga barn utom jag. Jo, patron, han som bestämmer, han har en dotter. Hon smyger omkring runt deras hus uppe på berget med de långa flätorna dinglande på ryggen. Ofta håller hon sin fina mor i handen. Hon verkar mallig. Och blyg, kanske. Jag vet inte vad hon heter.

Nu har vi bott här i tretton dagar. Så mycket kan jag i alla fall räkna ut fast jag aldrig gått i skola. Innan jag somnar ristar jag ett streck på väggen vid sängen där far och jag ligger skavfötters.

Far är oftast snäll. Men väldigt tyst och rätt sur ibland. Han är tunnbindare. Han tjänar bättre här än inne i land. Här behövs massor av tunnor till all sillen och tranen.

Varje kväll när jag ritat mitt streck och ska somna tänker jag på mor.

Om jag ändå kunde rymma.

Men vart?

Patrons dotter

M örkret sjönk över skärgården. Ännu blänket avets yta av dagens sista ljus, lyste svagt som ett minne av dagen. Här och var på öarna glimtade tranlampor från fönstren i fattiga stugor och stora byggnader, i sillsalterier och trankokerier. Massor av folk hade flyttat ut till kala skär och tomma holmar när sillen kom till Bohuslän.

På västsidan av Rammen stod en väderkvarn stilla och blickade ner mot husen på andra sidan viken. Alldeles vid vattneť låg en långsträckt byggnad. Det var sillsalteriet. Nu var där släckt och tyst. Dagens arbete var avslutat. Vid bryggorna utanför låg mörka båtar förtöjda, sillköparnas skutor och fiskebåtar. Också tunnbinderiet verkade sova i fridfullt mörker. Dagens sista tunna var färdig. Men fortfarande hördes röster från krogen uppe på berget och från trankokerihuset syntes flammande ljussken. Där slutade aldrig arbetet.

Ovanför krogen, ännu högre upp på berget, låg patrons hus, stolt och rödmålat. Där lyste det ännu i ett par fönster. I en kammare en trappa upp hade patrons fru just bett aftonbön och läst godnattsaga för sitt enda barn, Nora Beata.

Flickans blickar sökte sig ut mot natthimlen. Det svarta mörkret tycktes trycka mot fönsterrutorna och vinden från havet ökade, sakta och smygande. Hennes ljusa flätor låg prydligt utsträckta på kudden, men ögonen var oroliga. Så vred hon på huvudet och såg upp mot mor som just böjde sig ner för att stoppa om henne.

Mor, sa Nora Beata tvekande, jag undrar en sak…

Ja, min vän, sa mor och vände sig leende mot sin dotter. Vad är det du ligger och tänker på?

Jo, sa Nora Beata och hennes röst var svag och bedjande, kan vi inte flytta hem till Göteborg igen?

Mor tittade bort och böjde sig djupare ner med stela axlar. Så rätade hon på ryggen och såg på Nora Beata.

Nej, min flicka, sa hon och skakade sakta på huvudet. Hennes ansikte var stilla och allvarligt. Det här är fars enda chans, det sa grosshandlarn.

Vad menade han med det? frågade Nora Beata och satte sig upp i sängen.

Jo, det var något med några papper, sa mor och såg åt sidan. Hon skruvade ner veken på oljelampan, alldeles i onödan. Nu ska du sova, min käraste Nora Beata!

Men du och jag, mor! vågade Nora Beata viska medan hon kröp ner under täcket igen. Kan inte bara vi flytta tillbaka hem till Stora Nygatan?

Mor satte sig på sängkanten. Hon knäppte sina händer och såg ner på dem.

Nej, mitt barn. Våningen är uthyrd till andra, det vet du egentligen. Och en hustru skall stanna vid sin makes sida, sa hon och reste sig upp. God natt nu! Och sov gott!

God natt mor, sa Nora Beata och stirrade på mors rygg när hon tyst och försiktigt öppnade dörren och gick ut.

Nora Beata drog en djup suck. Hur skulle hon kunna somna? Och hur skulle hon kunna stå ut på det här stället? Hon låg och vred sig i sängen och längtade hem. När hon blundade tyckte hon att hon kunde se de små vågorna som blänkte i Vallgraven. Det brukade vara det första som mötte hennes blick när hon tittade ut på morgonen hemma i stan. Och de stora träden på andra sidan som sänkte sina tunga kronor ner mot vattnet, liksom speglade sig…

Här var havet grått och oändligt och några träd fanns inte. Och vågorna… Hon rös vid minnet av de höga grå vågorna som fräst mot båten när de for hit ut. Så illa hon hade mått när båten gungade och krängde. Enda gången hon sett havet förut var hos kusinerna i Björlanda. Men det var på sommaren när solen sken och vågorna var blå och snälla.

Tankarna vandrade vidare till det mor hade sagt om far. Hans enda chans. Vad betydde det?

Och måste en fru verkligen stanna hos sin man? När han var sådan som hennes far?

Nora Beata vände sig på andra sidan och drog ännu en suck. Hon slängde undan den ena flätan som fastnat under axeln och mindes.

Mor visste inte att hon stått bakom den långa sammetsgardinen den där dagen. Den där dagen när far kom hem och skrek så högt åt henne. Den där dagen då han höjde sin hårda hand och slog mor på kinden så hårt att hon vacklade och föll ner i soffan.

Hon hade snabbt kommit på fötter och skyndat ut i köket. Nora Beata stod kvar bakom gardinen, stel och stum. Hon vågade inte säga något om vad hon sett, inte då och inte senare. Men hon gick ur vägen för far ännu mer än tidigare.

Och hon tänkte aldrig glömma vad hon sett.

Måste ett barn också stanna hos sin far? När han var sådan som hennes. En far som man var rädd för nästan varje stund. Men hos mor ville hon i alla fall stanna. Och mor… Hur skulle det bli om mor vore ensam med far? Nej, mor behövde henne. Därför måste hon vara kvar här på denna förfärliga ö med de nakna bergen.

Nu kunde hon inte gå i fröken Pihlgrens flickskola heller. Hade de andra flickorna redan glömt henne? Tur att mor kunde undervisa henne lite i alla fall. Hon hade ju faktiskt varit guvernant innan hon gifte sig.

Mor… Hur kunde hon stanna kvar hos far? Fanns det ingen annan utväg?

Vinden hade ökat. Den tjöt så att fönsterrutorna skallrade. Till sist somnade hon i alla fall.

»… hon hade en skrattgrop i vänstra kinden …"

Olof berättar

N u har jag varit inne i patrons hus. Det är väldigt fint där och det luktar nästan gott, i alla fall inte alls så illa som i tunnbindarhuset och absolut inte så vidrigt som i trankokeriet eller nere vid grumsedammen där alla bortslängda sillrester ligger och ruttnar.

Vi fick brev från farmor igår. Far tummade det, vände och vred på det, som om han skulle kunna läsa det bättre då. Men far kan varken läsa eller skriva och inte jag heller. Likadant är det med farmor, så hon hade väl fått hjälp av någon.

Jag tror att far tyckte att det var pinsamt att fråga någon av de andra arbetarna om de kunde läsa. Därför tvättade han sig noga igår efter arbetet, tog mig i handen och gick uppför berget till patrons hus. I den andra handen höll han brevet.

Hon ser snäll ut, hon frun, sa han och knackade på.

Det var deras piga som öppnade, men frun kom snart. Hon var klädd i en lång lila klänning som verkade märkvärdigt fin här ute i skärgården. Bakom henne skymtade dottern i sina långa, ljusa flätor.

Far förklarade vad vi ville och vi visades in genom en dörr som var täckt med ett rött draperi. Tyget luktade så gott, som rosor, tyckte jag när jag kom nära, och alldeles mjukt och tjockt var det också. Innanför fanns ett rum med en blänkande kakelugn, fyra blåmålade stolar runt ett bord i samma färg och en röd matta på golvet. Det var så fint att jag knappt vågade gå över tröskeln i mina trasiga kängor, jag blev stående där vid draperiet. Men frun envisades med att jag skulle komma in. På väggen mittemot fönstret hängde två porträtt. De föreställde en gammal man och en gammal kvinna. Jag gapade och stirrade på allt, men särskilt på porträtten. Ansiktena såg så kusligt levande ut, fast de hade konstiga, gammaldags frisyrer. Mannens mörka ögon liksom tittade på mig.

Sätt dig ner, lille vän! sa frun och hon lät så snäll som aldrig det. Vad heter du?

Olof, viskade jag och såg ner på mössan som jag snurrade mellan fingrarna.

Tala nu om vad du heter, min flicka, sa frun och vände sig mot dottern som satt sig på yttersta kanten av en av stolarna. Hon såg ner och viskade något ohörbart.

Nora Beata, sa frun, drog leende flickan till sin sida och kramade henne om axlarna. Nora Beata var blossande röd om kinderna. Hon var visst ännu blygare än jag.

Frun öppnade farmors brev och började läsa. Farmor berättade att hennes ko blivit sjuk, men att den var bättre nu. Själv hade hon ont i ena benet och hade svårt för att gå.

Så det var väl bra då att hon inte hade hand om mig.

Jag stirrade på Nora Beata. Vilket namn! Så förnämt! Hon var väldigt smal och blek om kinderna. De långa ljusa flätorna var fästa vid öronen så att de hängde i varsin stor båge med en röd rosett överst. Det såg ganska fint ut. Hon satt med huvudet böjt nästan hela tiden. Men plötsligt höjde hon blicken och tittade mig rakt in i ögonen. Jag kände att jag blev varm och röd om kinderna jag också. Då log Nora Beata lite. Jag såg att hon hade en skrattgrop i vänstra kinden och att hennes ögon var grå.

När vi skulle gå snubblade jag på tröskeln, vinglade till och var nära att ramla. Då började Nora Beata fnissa. Och konstigt nog jag också. Jag begriper inte varför egentligen.

Den kvällen tänkte jag