Skuggor och slånbärsblom

By Britt Engdal

Robin bor hos sin farmor i Sillvik. Där är allting som det brukar vara, han umgås med ett par kompisar och ibland hälsar han på sin pappas faster Gertrud. Tills en dag då allting förändras. En gammal kvinna griper tag i hans axel en dag när han är ute och går och därefter börjar mycket mystiska saker hända runt omkring honom. Vad är det egentligen som pågår? Och vad är det som farmor och faster Gertrud inte berättar för honom? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726908947

Book preview

2003

Vems pojk är du?

Vem är du?

Handen som grep mig om armen var hård som en klo. Ner mot mig stirrade en gammal kvinna. Gammal, nej, uråldrig! Blek som ett lakan var hon och hon såg … farlig ut! Hennes ögon var kusliga, djupt inbäddade bland ansiktets fåror, underligt ljusa, nästan gula var de.

J … j … jag heter Robin … Mitt hjärta dunkade så hårt att jag blev andfådd. Jag försökte rycka åt mig armen, men den hårda handen släppte mig inte. Vem var den där hemska kvinnan? Hörde hon hemma i samma värld som jag? Men inga spöken dök väl upp så här, mitt i solskenet mellan husen i Kyrkehamn?

Släpp mig! skrek jag, men det var som om hon inte hörde.

Vems pojk är du? Hennes röst var vass som en kniv, skar genom den blå luften.

Ja … jag bor hos farmor … men släpp mig då!

Far din, heter han Bengt?

Pappa? Nej, han har stuckit … Farfar! Han hette Bengt!

Då släppte hon min arm, så hastigt att den studsade mot sidan. Jag gned mig på överarmen, det gjorde ont efter hennes klor. Hjärtat ville inte lugna sig.

Jaså, sa hon och nu var hennes röst lägre och hesare. Du är Bengts pojk.

Nej, jag … invände jag. Men hon lyssnade inte på mig.

Bengts pojk, sa hon envist och stirrade lika oavvänt på mig. Hennes blick var så skarp, så stickande, jag kunde inte titta bort, jag var tvungen att möta den. Bakom henne syntes de solbelysta vita husgavlarna och havet som glittrade illande blått mellan husen.

Ska du inte ta av mössan för gammalt folk, pojkvasker! röt hon plötsligt till. Hon drog ihop sina spretiga, grå ögonbryn i pannan.

Åh, förlåt, mumlade jag och slet av mig kepsen. Fortfarande kunde jag inte förmå mig till att vända bort blicken.

Jaså, du är Bengts pojk, sa hon om igen. Den jag inte ville ha. Och det var väl lika så gott det.

Nej! Det var min farfar som hette Bengt! skrek jag, men hon ville fortfarande inte höra.

Så rätade hon på ryggen och vände sig om, linkade bort mellan de nymålade vita husen. Hon stödde sig på en käpp. Handtaget blänkte till när en solstråle träffade det. Det lyste som silver.

Jag stod kvar och stirrade efter henne. Vad var det för en människa? Totalt knäpp! Vad menade hon? Den hon inte ville ha? Jag ville banne mig inte ha henne heller! Borde spärras in!

Så borta i mina tankar var jag att jag inte la märke till Anton och Sara förrän de stod alldeles intill mig. Inte heller kände jag det vanliga hugget i bröstet för att de var tillsammans utan mig.

Känner du tant Elfrida? undrade Sara. Hennes röst var så där ljus och skrattande som alltid. All min oro försvann när jag lyssnade på henne. Jag märkte att jag stod och log.

Elfrida? upprepade jag. Vilket knasigt namn!

Ja, den urgamla tant Elfrida. Hon stod ju här och pratade med dig.

Nää, hon bara … sa jag och tittade ner. Jättekonstig var hon.

Det är hon som äger hotellet och campingstugorna och restaurangen och alltihop! Hon är … BOTTENLÖST rik! Sara drog in luft, höll andan ett ögonblick och stirrade på mig med uppspärrade ögon som om hon riktigt njöt av tanken på rikedomen. Vi är faktiskt släkt. Hon är kusin till morfar. Vad ville hon?

Äsch … hon verkade inte riktigt klok. Så tyckte hon att jag var lik nån …

Vem då? frågade Anton och kliade sig i sin yviga kalufs.

Min farfar. Som jag aldrig har sett. Bengts pojk kallade hon mig. Farfar hette Bengt.

Bengt-Robin, Bengt-Robin! ropade Sara och stack iväg bort mellan husen, ner bland bodarna i hamnen, tills vi inte såg henne längre. Anton och jag rusade efter hennes skratt som snodde runt sjöbodarna. Så gjorde vi alltid. Sprang efter Sara.

2003

Robin, Anton och Sara

Anton och jag var jämngamla och hade alltid varit vänner. Vi bodde i Sillvik, en bra bit från Kyrkehamn som var kommuncentrum. Där låg högstadieskolan också, så dit fick vi ta oss när vi började i sjuan i höstas. Sillvik låg på andra sidan ön och var ett mycket mindre samhälle. Jag hade sprungit ut och in hos Anton på andra sidan bergknallen så länge jag kunde minnas. Hemma var det ju bara farmor och jag, tyst och gammaldags. Pappa och jag hade flyttat hem till farmor när mamma dog. Då var jag bara två år. Sen försvann pappa också. Ut till sjöss. Då blev det ännu tystare hos farmor.

Men hos Anton var det alltid full rulle, skratt och spring och musik. Det var i deras mysiga gillestuga jag suttit och skrattat åt Björne på TV, det var tillsammans med Anton jag legat på bryggan och fiskat krabbor när jag knappt kunde gå. Ja, vi var nästan som bröder.

De där stegen över berget till Anton, alltid hade det känts roligt att springa dem. Särskilt de dagar då farmor blev mörk i ögonen och inte svarade på mina frågor. Då fanns alltid Anton, hans mamma som pratade så roligt, hans två pyttesmå systrar med samma ljuskrulliga hår som Anton och ibland också hans stora tysta pappa. Han jobbade periodvis på en norsk oljeborrplattform, periodvis på stora fiskebåtar och var sällan hemma.

Det luktade olika hemma hos Anton och mig också. Det var som om det luktade gammalt hemma hos farmor och mig, inte smutsigt, men ändå, lite instängt kanske. Oset från all makrill farmor hade stekt och den lite dammiga lukten av alla trasor hon vävt till mattor, det var som om lukterna aldrig försvann. Hemma hos Anton luktade det nytt i stället, ofta lite bränt av någon ny apparat som hans pappa köpt eller friskt av trä från nya möbler.

Den hösten när Anton och jag skulle börja i fyran flyttade plötsligt hela Antons familj till Blekinge. Det var därifrån hans mamma kom och hon var så klart väldigt glad över att pappan fått jobb på ett varv i Karlskrona och hon själv i hemtjänsten. För Anton och mig var det sorgligt att skiljas, nästan en katastrof.

Vi blev ensamma var och en på sitt håll. Det var innan vi hade e-post, så breven blev inte så många, särskilt som Anton aldrig varit så bra på att skriva. Vi var inget vidare på att ringa varandra heller. Men trist och ensamt hade han det också, det förstod jag av hans korta meddelanden. Mina klasskamrater var vana att se oss två tillsammans, två killar som alltid höll ihop, den lille Anton och den långe Robin. Kanske retades de lite med oss ibland för att det såg lite fånigt ut att vi var så olika långa, men annars lät de oss vara i fred.

Och jag blev lämnad i fred när Anton flyttade också. Ensam. Så ensam. Det var som om ingen såg mig, blickarna gick mellan de andra, spände nät mellan kompisar, vid sidan av mig. Tjejerna verkade tycka att alla killar var barnsliga och de andra killarna var redan hopbuntade i gäng som spelade fotboll