Brottytor

By Ingalill Andreasson

Vem är jag nu, när Sanna har flyttat hemifrån? Så frågar sig mamma Britt i sitt hus vid fjorden. Sanna mejlar sparsamt och stundom oroande, från sina äventyr i djungeln. I grannhuset försvinner en annan mamma från sitt barn, varför gör man så? Det är juletid och Britt säljer amaryllis i butiken, full av frågor. Trösta sig med husdjur? Knappast. Hon vill ju ha hem dottern igen. Vad annars ska hon klamra sig fast vid? Rötterna? Någon tro?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788728151341

Book preview

Ingalill Andreasson

Brottytor

SAGA Egmont

Brottytor

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2004, 2021 Ingalill Andreasson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728151341

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kunde jag ha hindrat dig?

Amaryllislökarna är snart slut i papplådan på disken.

Det var Irina som kom på att lägga fram dem så. Som godis. Hon skrattade när jag jämförde hennes sjumånadersmage med lökarna, jag sa att de är havande de också. Med längtan. Kvinnorna i kön lyfter de yppiga kloten, väger dem i handen och drömmer om julpyntade fönster. Röda klockor i stället för novembers gråhet.

Du slipper undan. Du är i ljus och värme. Varför får jag så lite mail från ditt jäkla djungelliv? Längtar du inte hem? Varför drog du iväg så långt?

– Trevlig helg! önskar både Kent och Irina när vi stänger strax efter ett.

Så fasen heller.

Tystnaden härute, när jag har smällt igen bildörren! Jag kan bara rå på den genom att promenera, fort och länge. Lördag eftermiddag. Söndag förmiddag. Flåsa fram på stigen över berget, prassla i de vissna löven. Göra ljud.

En flock sidensvansar hjälper till, med sin dirrande sång. Vackra märkliga fåglar, jag undrar var de håller hus resten av året? De har i alla fall sällskap. Jag har haft ett par månader på mig men jag kan inte vänja mig. Jag saknar ditt småprat, ditt skratt och dina kramar – jag saknar till och med grälen och dina evinnerliga telefonsamtal och CD:ns dunk genom väggen. Var sina liv, men tillsammans. Hösten har varit kall som havet.

Slånbuskagen blänker av svartblå bär. Du kunde aldrig låta bli att smaka. Dina grimaser, våra skratt som ekade mot bergväggarna. Några timmars plockande, sedan hem och göra saft och likör.

Jag vill inte plocka ensam, Sanna! Jag vill inte advent och jag vill inte jul. Jag kommer att snäsa alla ivriga adventskunder.

Hem. Vi. Oss. Det är bara jag kvar. Sidensvansarna lyfter i en båge från sin rönn när jag kommer för nära. Vem är jag för dem? En jätte som inte kan lyfta. En sort som måste stanna.

Jag. Men en annan jag än hon jag minns från innan åren med dig. Du har gjort om mig. Steg för steg går jag utmed gärdena, steg för steg har du förvandlat mig. En väldig förändring – men spridd över så många år att ingen mer än jag själv kan begripa hur stor den är. Och vad den består av, förändringen, det vet jag inte själv heller. Vem är hon, kvinnan som den röda katten kommer springande mot?

Grannkatten, en vuxen hanne som stryker sig mot mina ben. Så har han aldrig gjort förr. Läser han mina tankar, tror han att jag behöver hans sällskap?

Ditt sällskap är det som jag vill ha. Kent brukar säga att jag ska skaffa hund. Ensam medelålders kvinna bör trösta sig med djur men husdjur har aldrig intresserat mig.

Havet är blankt och grått. Ljudlöst. Det har inte blåst på hela veckan. Om en månad eller två kommer isen att stänga in havet. Vintern djupnar.

En isvinter när jag hälsade på Elma här hade hon satt ut grenar på isen, snett över fjorden in mot samhället. En vinterväg.

Jag vände halvvägs. Jag tyckte att diset åt upp pinnarna längre fram, och jag tänkte på hur tunn isen var och hur kallt och djupt havet var därunder. Benen skakade.

På samma sätt är hela livet skakigt nu. Men jag kan inte vända och ingen Elma finns som tar hand om mig.

Skulle jag ha hindrat dig?

Hur kan en söndag krypa så sakta? Och än har jag hela måndag förmiddag kvar. Den som jag införde för att få en vilopunkt efter helgerna med dig: matlagning, utflykter, kompisar, sena kvällar, bråk.

Några fria timmar när skolbussen hade hämtat dig. Men vad var det jag skulle ha tiden till? Nu finns de i övermått, timmar för eget bruk. Före sommaren kunde jag åtminstone gå till biblioteksfilialen men nu är den nerlagd. Två bokklubbar är jag med i istället men det är långtifrån samma sak. Ingen som känner igen mig och pratar om böcker.

Måndagarna har blivit rastlösa. Så lite som måste göras. På Elmas omoderna tid stod sysslorna på kö.

Men trivdes hon? Jag tänker oftare på henne nu, som om hon väckts till liv av den främmande tystnaden här inne.

Jag drar mig fram. Så lät hennes standardsvar, hennes besvärjelse. Det går en dag i sänder, så länge Gud vill, la hon till efter sin canceroperation. När jag ställde mina barnsliga frågor om hennes egen barndom så suckade hon. Berättade om fattigdom och brister. Om förluster och död.

Skärvor och flisor har jag av hennes liv. Som av den sönderslagna porslinskannan nere vid bryggan, den som jag fann bitar av när jag hade lärt mig snorkla. Vita skärvor, blåmönstrade. Jag samlade dem i en glasburk, och efter flera veckor kunde jag gissa hur kannan hade sett ut. Formen, storleken, mönstret av rankor.

Mammasmostern. Urtanten. I mina ögon kunde hon allt, jag som gick i scouterna och läste Jack Londons vildmarksböcker. Tänk att jag hade en egen vildmarkssläkting!

Jag var alltid lika ivrig att komma hit fastän det var ett dagsverke innan vi skaffade bil. Tåg och dammig landsvägsbuss, och sedan Elma själv som hämtade i hamnen med jollen. Jag satt på durken och väntade på att det skulle skvätta över, jag älskade att havet levde och gungade mig. Saltvattensdoften var tusen gånger bättre än Lisebergs grillos, och Elmaveckorna var en frist från pappas groggande.

Allt hon kunde! Sköta båt och brygga och hus, fiska och skjuta ålekråkor, odla, baka metervis av tunnbrödskakor som jag fick klättra uppför vindsstegen och hämta. De var trädda på en stång under taket för att mössen inte skulle komma åt.

En seg skärgårdskärring, min länk till sekler av kustliv.

[e-mail]

Jag pratar snart högt! Med dig, med Elma, ni är som skuggfigurer i huset, ni två som också har bott här. Skaffa djur! säger Kent, men jag vill inte ens bry mig om granntjejens katt som går här och stryker runt huset ikväll.

Möjligen ska jag ge mig i kast med att dra upp och sköta en amaryllis. Eller två. En pampig röd till köket, en av de nya rosastrimmiga till vardagsrummet. Vad tror du om rosa till aprikosfärgade väggar? Kommer du hem och kollar hur det blir? Du har glömt att svara på ifall ni får ledigt över jul.

Mormor har i alla fall lovat att hjälpa till med biljettpengar eftersom hon inte orkar ta sig hit i år. Färdtjänsten är rätt krånglig numera. Ifall väglaget blir hyfsat får du gärna hjälpa till att köra. Lite fortsatt övning. Hur tar du dig fram, med machete eller motorcykel? Är det långt till stan?

Jag avundas dig värmen, och ljuset och dofterna. Här är bedrövligt nu i november. Är det så att den som blir kvar saknar mer än den som ger sig iväg?

Har du roligt, trivs du? Håller du dig frisk? Fungerar malariatabletterna eller har du märkt av några biverkningar?

Kramar!

mamman

En skåpbil med servicetryck svänger in på min grusplan. Den har bytt bolagsnamn flera gånger de sista åren, men än är det samma Stefan som läser av elen. När jag öppnar för honom far en gulröd blixt in.

– Det var en hungrig fan, säger Stefan.

– Ja men han är inte min, du får gärna ta med han över till grannen. Du vet hon som hyr det gula huset över vintern.

– Jag var dit nyss. Ingen hemma. Hon måste få ett avläsningskort. Vet du vilken brevlåda hon har?

– Det kan du ge till mej så lägger jag dit det, jag ska till jobbet om en stund. Gå försiktigt i pannrummet så du inte snubblar över kartongerna. Min dotter har nyss flyttat!

Nyss? Sanna stuvade undan dem redan i augusti, leksaker och böcker och urvuxna kläder till loppis. Jag borde ha kört iväg dem för länge sen. Innehållet luktar säkert källare vid det här laget.

Jag vill berätta för honom om hennes biståndsäventyr, jag vill klaga över att hon flyttade hemifrån för tidigt, men han bara noterar i sin pärm och går mot dörren igen.

– Du borde ha ordentligt med proppar i reserv, säger han. Här är rena ödemarken om vintern.

Verkligen. På två kilometers håll finns bara Jessica och hennes lilla Kristin, underliga övervintrare som verkar ha hamnat här av en slump. På tjugo år har nästan alla bofasta utmed stränderna köpts ut av sommarfolket. Ett slags deportation, med pengar som vapen.

Om somrarna är här rena tivolit, men framför mig sträcker de mörka månaderna ut sig. Ingen kommer att ha vägarna förbi.

De långa kvällarna. Elmas röst från hennes bonad över kanapén:

"Ack vad är dock lifvet här?

Jämmer, möda, stort besvär.

När som bäst det varit har,

Vedermöda blott det var."

Hur i helsike stod hon ut? Nästan fyrtio ensamår sedan hennes storasyster Hildur gift sig och flyttat iväg. Tänk att envist leva så! Även mig stötte hon bort till sist, den sommaren jag tog med mig Mikael hit.

Jag var så naiv. Två sjuttiotalsungdomar, störtförälskade. Våra händer som inte kunde lämna varandra i fred. Min idé om att visa honom mina somrars hus och mammas tuffa moster. Vi skulle sova över där.

Hon frågade snabbt ut oss. Sedan sträv röst, ingen mat, inte ens kaffe och tunnbröd. Vi var inte förlovade och tänkte inte bli heller. Hon var djupt kränkt.

Jag får i uppgift att glesa ut och torka av de två stora hyllorna närmast kassan, för att ha gott om plats för alla hyacinter som ska välla in om ett par veckor. På fikarasten spekulerar vi om vilken färg det kommer att gå mest av i år.

– Blått, säger jag, dom doftar mest.

– Jamen då blir det jättemånga som inte vågar ha dom, folk är ju så allergiska, invänder Kent.

Vi pratar en stund om allergier, Irina går ut och tar betalt av en kund och kommer in och sjunker ner i soffan igen. Hon är tystlåten idag, hennes händer tar om magen som om hon hellre vill nå barnet därinne än oss. Fast det är sjutton år sedan så kan jag minnas magen, väntandet, upptagenheten inåt. En så intensiv period av livet att jag saknar den, med något som liknar avund.

Plötsligt hoppar hennes vänsterhand till. Hon ler.

Ett barn som sparkar hårt under huden. Det var så det började, hela moderskapet: de där signalerna inifrån om att en levande liten människa tänkte göra entré.

Förlossningen! Så fort jag tänker det ordet så hamnar jag mitt i. Bandet av värkar som stramar nederst kring magen, lavinerna som härjar innanför. Främmande krafter som pressar ut dig.

Smärtan är ur sikte så snart vi ligger intill varandra i sängen. Jag har landstingsrocken uppknäppt och dig tätt vid huden, jag är en kängurumamma dessa första dygn. Till och med i matsalen är vi tillsammans. Alla de andra mammorna gör på samma sätt. Vi håller var sitt pyre mot axeln med vänster hand, och äter med höger. Eller så har vi babyns plastlåda så nära att vi kan låta ena handen vila mot barnets rygg medan vi äter. Lukterna av fisk och kokt potatis orkar aldrig tränga undan dem av spädbarn och modersmjölk.

I ännu några månader befinner jag mig som i ett veck i tiden, en ficka. Mina sinnen registrerar bara dig. Dina små fnysningar i sömnen. En hand som rycker till. En fluga intill ditt ansikte. Blöjans tyngd. Olika slags skrik och gnyenden. Hemma saknar jag BB-avdelningens kunskap, jag är lättskärrad som en fågel.

Allt ömtåligt rör mig till tårar, jag gråter när jag ser Rapport. För det nya jag vet, med hela kroppen, är vad det innebär att värna om ett barn. Livet utanför oss blir farligare, och det blir oviktigt. Konsum och BVC är allt jag behöver.

Jag hade vaga minnen av hur det var innan – av att jag kunde komma hem från jobbet och först då bestämma hur kvällen skulle användas. Att jag bara stack iväg till någon, oplanerat. Eller plötsliga helgutflykter. Till Danmark med färja. Till London med flyg.

Infall, ingivelser. Risker. Så skulle jag naturligtvis leva igen – snart. Tänker alla småbarnsföräldrar så? Att det stundar en tid av att bära och nära, av blöjor och bilstolar och röda utslag och tandsprickning – men att det går över. Snart. Som ett rum man vistas i, och sedan återvänder man till det vanliga.

Det fanns ingen återvändo. Snarare var det som om ett valv öppnades, från detta nya rum i livet. Jag kunde se ut mot den vanliga världen, men jag fanns kvar inne i modersrummet. Det var inte möjligt att ta ett kliv och ge sig iväg.

Nu är jag utkastad ur rummet. Åtminstone utföst, av dina bestämda tonårshänder mot ryggen. Och jag har varit inne så länge att det känns främmande och farligt utanför. Vem är jag, härute? Vem frågar efter mig?

Irina är snart i det rummet. Men det vet hon inte, hon pratade senast igår om att använda barnledigheten till att vara två månader i Thailand med ungen. Lätt tonfall, som om barnet bara blir ett extra kolli i bagaget.

Jag sa inte emot henne. Skillnaden mot innan, den går inte att förklara.

Dagen var blid. Blek himmel och sol och tyst, som om nattens oväder hade varit en dröm. Både stormen ute och rösterna inne hade bedarrat. Och gråten. Elma hade tömt sig på vatten, precis som molnen. Ögonen sved. Skammen sved.

Luften var tung av kaminvärme. I kammarens hörn låg lille Olof, inbäddad under mors tjocka ryatäcke. När de vuxnas mumlande avtog hörde hon hur tungt han andades och hur han hostade. Den stygga hostan, den som han hade haft förr – men då var den inte hennes fel.

Hon snek sig ut mot köket, mot farstun och ytterdörren. Kroppen var så valen att hon inte kände sig hemma i den längre. Ut på backen ville hon, dit där inga ögon fanns.

– Va ska du ut för, Elma?

Sa modern skarpt.

– Släpp ut tösa, sa farmor. Ho är alldeles slut, ho tarvar väl luft.

– Till brygga går du icke, hör du det!

Hon tryckte till dörren bakom sig. Obekymrat blåsande luft. Nere på fjorden ritade den mörka fåror.

Inte dit. Och inte till berget. Hennes fötter hade börjat gå däråt, som vanligt. De ville till bergpallen med den stora stenen till bord och en hyllkant i norr till bänk. Men berget var blivet ovänligt, det var berget som hade gömt Olof och Anton hela kvällen och natten.

För att hon hade försummat dem.

– Jag visste ju inte, hade hon försvarat sig. Att det skulle ta sån tid.

– Du skulle ha varskott mej innan du gick på dass!

Hon hade tänkt säga till. Men hon hade ångrat sig: bilden av mors trötthet kom emellan. Hur mor hade lutat sig bakåt i gungstolen med den nya vid bröstet. Barngråten, mjölklukten, den arga rösten:

– Regnet har nästan slutat, ge er för Guds skull å, ut och lek innan det mörknar!

Och regnet upphörde men gräset var tungt och vått, och kallvinden snodde runt dem och pojkarna var håglösa. Först när hon fann korpfjädern fick de fart.

De blev fåglar, de sträckte armarna åt sidorna och flög med vinden, sprang med klapprande träskor över hällarna tills Anton föll och slog i knäet. Det var då hon hade sagt åt dem att hitta på en annan lek, innan hon kom tillbaka från dass.

Men en klump fastnade. En som inte ville ut hur hon än klämde och pressade. Den ville inte in heller. Benen darrade och pannan blev svettig och stanken nerifrån kvalde henne var gång hon drog hårt efter andan.

När hon till slut hade tvingat klumpen tillbaka inåt så värkte den i rumpan så hon knappt kunde gå. Bröderna hördes inte, de hade förstås gått in, hon satte sig på yttertrappen en stund tills