Hemma är borta

By Waltraut Pettersson

Irene kommer ensam till Sverige från Tyskland utan vare sig pengar, språk eller sammanhang. Hon är fast besluten att bygga upp ett nytt liv, trots att hon till en början bara har ett uppehållstillstånd som räcker i tre månader. Hemma är borta är den fjärde boken i Waltraut Petterssons romanserie om Irene som växer upp i Tyskland under andra världskriget. Författaren kom, precis som huvudpersonen i romanen, som barnskötare till Sverige efter andra världskrigets slut. Tidigare böcker i serien är Tid att leva, Förlorat land och Vid porten.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 18, 2021
• ISBN: 9788726863062

Book preview

En gång lovade hon sig själv att aldrig åka båt. Men det löftet är för länge sedan upphävt. Visst kan hon åka båt, och det kan rentav vara roligt.

Nu står hon på färjan och tittar ut i mörkret eller nästan mörkret, på landstrimman bortom vattnet, och alla ljusen, småflimrande prickar som ser ut som stjärnor, nästan, fast på land. En färja är väl ingen båt heller, försöker hon tillrättavisa sig själv.

Hon skulle vilja gå ner till serveringen och sätta sig i den trygga värmen, vara därinne i den dunkande, varma båtkroppen, men hon har ju inga pengar, bara några små slantar som skramlar i kappfickan. Hon kan inte använda sig av kunskapen hon har, orden som hon övat på, läst om och om igen en kopp kaffe med socker och grädde. Hon tuggar på de främmande orden, upprepar dem många gånger i sina tankar och blir väldigt sugen. Om ändå, hon har smörgåsar kvar…

Han står helt plötsligt bredvid henne, mannen med den vita mössan. Han ser urvuxen ut i den, tycker hon. Den är egentligen alldeles för liten för honom. Hon kan inte riktigt förstå varför han måste ha den, och varför han inte har hatt. Men det är klart, det angår ju inte henne. Hon måste lära sig det, att inte bry sig om sådant som inte angår henne.

Och så mycket som hon inte förstår. Alla de främmande orden som surrar i hennes huvud. Varför är människorna så vänliga? Om hon kunde begripa det. Mannen har brytt sig om henne mest hela tiden ända sen hon satte sig på tåget, genom hela Danmark. Och nu:

– Varför kommer inte fröken ner i värmen, när det blåser så mycket här uppe. Vi kunde ta en kopp kaffe tillsammans.

Hon sväljer, vet inte vad hon ska säga. Törs hon tala om att hon inte har pengar, för en främmande. Men hon bestämmer sig med en gång.

– Jag har inga pengar.

Och han vänligt:

– Jag kan bjuda fröken.

Och så skrattar han gott när hon sätter sig mitt emot honom och stillsamt säger:

– En kopp kaffe med socker och grädde.

Det är förundran i hans röst.

– Oh, fröken kan svenska.

Då var det alltså rätt. Så glad hon blir över att han förstod det hon sa, mumlade knappt hörbart för att hon egentligen inte vågade.

Han berättar varför han har den där urvuxna mössan på huvudet, att det är en studentmössa, och att det är för att svenskarna ska känna igen varann när de är på resa utomlands. Och att man brukar ha den särskilt i maj månad, och nu är det maj.

Ja, det är maj, det är redan i mitten på maj, fast det märktes det inte mycket av när hon var däruppe på däck så som det blåste. Kallt var det. Och den nya, dyra vårkappan värmde just ingenting. Och hatten höll på att blåsa bort. Hon ångrar att hon köpt den. När hon hade så lite pengar kvar. Vad skulle hon ha hatt för. På färjan går nästan alla omkring med schalett, och hon känner sig smått löjlig i sin gröna vårhatt. Men det är ingenting att göra åt nu. Gjort är gjort.

Hon tar fram sitt lilla häfte Svenska på trettio timmar och visar det för mannen. När han försöker förhöra henne blir hon generad och får inte fram ett ord. Helt plötsligt kommer hon inte ihåg någonting av det hon övat in, alla ord är som bortblåsta.

— Det kommer igen, fröken, säger mannen tröstande, var så säker, det kommer igen.

I trängseln ner för landgången och på vägen till tullbaracken kommer hon ifrån honom.

– Jag kan inte hjälpa er, fröken, jag har så mycket bagage själv, ropar han, innan han försvinner i mängden.

Så det är bara att försöka klara sig på egen hand. Hon måste, ensam. Hon stretar på så fort hon kan med sina tunga väskor. Det går inte att ställa ner dem heller, vila eller pusta ut. Folk tränger på bakifrån, det är bara att följa med strömmen.

Nyfikenheten segrar över osäkerheten – vad kommer att hända nu, vad kommer att hända härnäst.

I tullen går de noga igenom hennes väskor. Varför har hon så mycket bagage? Och de tycks inte bry sig om hennes bestämda svar jag ska stanna i Sverige. När uppehållstillståndet bara gäller för tre månader. Inte bekymra sig för det nu. Det kommer att ordna sig. Allt kommer att ordna sig, försöker hon intala sig. Bara hon kommit fram, så… Fast hjärtat bankar hårt.

Hon blir lugnare när hon satt sig tillrätta på tåget. Stockholmståget. Konduktören lyfter upp hennes väskor. Så mycket vänlighet. Att han orkar, när det är så många som reser. Hon är i ett annat land nu, i det nya landet. – Du är framme nu, Irene, talar hon till sig själv, tänk på att du är i det nya landet. Fast det syns inte, för det är alldeles mörkt.

En behaglig dåsighet breder ut sig i kroppen. Hon lutar sig tillbaka och blundar när tåget sätter igång. Ett så fint tåg, man skulle nästan kunna tro att det är en förstaklassvagn hon sitter i. Hon tänker på andra tågresor. Den första hon minns var när hon åkte med Anna till mostern. Bara tre stationer, och lika många groschen kostade det. De gick av tåget och uppför backen i poppelallén, bygatan fram till mosterns speceriaffär. Hon minns glasburkarna i en rad i det lilla skyltfönstret, glasburkarna med karamellerna i. Och mitt emot mosterns hus låg slottet med vildvinet och murgrönan på de höga murarna, och alla de stora träden som fanns där och slottsmuren runt omkring. Allt var så stort och lummigt. Och resan till Bad Polzin, där de hälsade på mormor på sjukhuset när hon opererats för cancer. Hon minns hur blek mormor var när hon låg i den vita sängen. Sen resan med Hans till Belgrad, då de till och med fick byta tåg. Det var på våren innan Hans drunknade, och hon hade Annas vita klänning och skorna klämde för att hon vuxit ur dem. De for till kusinens bröllop och hon hade två rökta korvar med sig som present. Vilken underlig bröllopspresent, men det var ju krig och ont om mat i städerna. Hon minns att tåget var proppfullt med soldater. Sen var det flykten och den till synes ändlösa resan till väst genom det sönderslagna Tyskland, genom många landskap och sönderbombade städer. Polackerna som tog hennes kasse med filten och limpan och hotade med kniv när hon inte ville släppa taget.

Hon öppnar ögonen och tittar till sina väskor vid minnet av detta. Allt är i sin ordning – tänk inte på det nu, Irene, tänk på något trevligt. Fast hon är hungrig och då flyger tankarna tillbaka. Att de tog limpan. Hon har en chokladkaka kvar i handväskan, och ett äpple. Nej, det ska hon spara så länge.

Konduktörn kommer och frågar efter biljetten. Han får fråga tre gånger innan hon fattar. Och så säger han vänligt att hon ju har sovvagnsbiljett och kan gå och lägga sig, och att det är tre vagnar längre bort.

Hon törs inte. Gå och lägga sig och sova på ett tåg. Hon orkar inte släpa med sig sina väskor, och hon vågar inte lämna dem kvar där de står. Nej, det får vara. Det går lika bra att sitta och sova. Ja, det gör det.

Då och då åker huvudet framåt och hon vaknar till. Eller när hon glidit ner i sidled och stöter emot närmaste passagerare. Fast hon kommer sig inte ens för att be om ursäkt. Ibland rycker hon till av att tåget stannar, kanske vid någon station, någon stad. Så småningom blir det gryning och ljust. En ny dag. Den första i det nya landet.

Hon tittar ut genom fönstret medan landskapet glider förbi. Det är skog och åkrar, mjuka kullar med aningen grönt och med aningen rimfrost på. Att det fortfarande kan vara nattfrost i mitten på maj. Hon ryser till vid tanken att det kanske är kallt i det nya landet, något som hon inte tänkt på förut. Instinktivt tar hon ner kappan från kroken och kryper ihop under den. Någon medpassagerare har öppnat ett fönster och den kyliga morgonluften ström- mar in. Hon minns med ens fasterns ord, den lite försmädliga tonen "jaså, du ska till