En röst ur mörkret

By Elisabet Reymers and Per Reymers

Katarina är förväntansfull. Snart ska Göran sluta sin FN-tjänst och de ska äntligen gifta sig. Men ingenting blir som hon tänkt sig. Göran dödas av en handgranat och hennes liv slås i spillror. Hur långt är Katarina egentligen beredd att gå för att få kontakt med Göran?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 18, 2017
• ISBN: 9788711742013

Book preview

Första kapitlet

Bankfilialen var liten, de var bara två i kassan, fru Axelsson och hon själv. Och så herr Gran som alltid föreföll vara strax bakom Katarinas svängstol. Ibland umgicks hon med fula tankar på att låsa in honom i valvet, men ännu oftare skrattade hon bara åt honom.

Idag var just en sådan dag när hon hade lust att förpassa honom bakom lås och bom och låta honom stanna där. Han var som en igel, han sa visserligen ingenting, men han tog alla tillfällen att le och blinka åt Katarina.

Det var hennes tur att dricka kaffe först idag, hon reste sig och låste maskinen utan brådska men med visst eftertryck. På andra sidan den låga skiljeväggen tittade fru Axelsson upp.

– Jag hade med wienerbröd i morse, sa hon lågt och log. Jag har själv bakat dem – du måste smaka på.

– Det ska jag göra, sa Katarina, tack ska du ha …

Baka wienerbröd, tänkte hon medan hon öppnade den lilla dörren till deras kafferum, jaså, det var sådant Elsa Axelsson ägnade sig åt på lediga stunder? Hon hade faktiskt undrat hur livet gestaltade sig för den så mycket äldre kvinnan som satt på platsen bredvid henne. Elsa var över femtio, änka sedan många år, och barn hade hon aldrig haft. Hon var alltid så prydlig och fläckfri, med gammaldags vita kragar och mörkblå kjol och cardigan – visserligen såg hon yngre ut än hon var, men Katarina hade förstått att det berodde just på att ansiktet var lika fläckfritt som resten av fru Axelsson. Inga rynkor vare sig vid mun eller ögon, åtminstone inte om man inte kom alldeles inpå henne. Och det gjorde man inte, tänkte Katarina och drog på mun för sig själv.

Hon kastade i förbifarten en blick på sin egen spegelbild. Rynkor nej – själv var hon bara tjugotvå, så det fattades bara …! Hon steg närmare spegeln och tog upp sitt läppstift ur handväskan. De moderna mörka färgerna var skojiga, men då fick man inte bita av så mycket som rymdes på ett knappnålshuvud, för då syntes det med detsamma …

– Fröken Lehnberg står och gör sig vacker till kaffet, konstaterade Eskil Gran bakom henne. Katarina låtsades först inte höra. Hon tog upp puderdosan och pudrade sina ljusa kinder. Nu måste hon låta det bli allvar av att lägga sig och sola en dag eller två – men det var inte lika roligt när man var ensam – och först sedan sa hon:

– Tack så mycket. Ringde herr Gran förresten till huvudkontoret om de där blocken?

Hon vände sig mot honom. Han tittade på hennes kortklippta, blonda nacke som reflekterades i spegeln och svarade:

– Ja då. Och jag ska själv dit och hämta dem om en stund. Vad gör man inte?

Katarina nickade och satte sig ner i den enda fåtöljen. Han tittade på henne som en – som en gam, tänkte hon och föresatte sig i tysthet att fläta in det där skämtet i nästa brev till Göran. »Gran finns kvar här och följer mig med ögonen som en hungrig gam». Det lät bra. Det lät roligt, och han behövde få lite roliga brev också … sådana han kunde citera ur för kompisarna. Breven han hittills fått hade ju inte just lämpat sig att läsa högt ur.

Katarina log för sig själv och hällde upp en plastmugg full av kaffe. Vid närmare eftertanke hällde hon upp åt Eskil Gran också. Han kunde ju inte rå för att han blivit förtjust i henne, tänkte hon försonligt. Visserligen hade hon ingen större lust att känna sig smickrad – han var säkert tjugå år äldre och det var något i hans utseende som berörde henne obehagligt, fast hon inte visste vad. Å andra sidan kunde han inte heller rå för att han hade vita ögonbryn och ögonfransar, och ögon som var så ljust grå att de var nästan vita. Till och med Göran hade sagt att det var något att vara tacksam för att man inte såg ut som Eskil Gran … Katarinas småleende djupnade. Bredvid henne lutade han sig ivrigt framåt och hon gjorde en undanmanöver, öppnade sin axelremsväska och tog fram ett fyrkantigt grått kuvert.

Hon anade, snarare än hörde hans resignerade lilla suck, men låtsades ingenting om. Hon läste sitt brev, lade ena benet över det andra och drack det varma kaffet i små klunkar.

Eskil Gran sneglade på kuvertet, den svarta poststämpeln hade bleknat under transporten, men var fullt läslig, fast texten gick i halvcirkel. Svenska fn-bataljonen. Och under: Mellersta östern. Datumstämpeln däremellan var däremot inte möjlig att läsa.

Han kvävde en ny suck. Den där förbaskade karlen hon höll sig med – varenda dag sedan hon började här på filialen hade hon suttit och läst de här evinnerliga fältpostbreven. FN-bataljonen, tänka sig ….! Uniformer och tuffa baskrar och solbränna och allt möjligt … Man kunde småle åt alltsammans och känna sig stadgad och överlägsen, men faktum kvarstod: Katarina Lehnberg hade tydligen en gång för alla bestämt sig för att vara obrottsligt trogen mot sin FN-kille – inte så mycket som ett biobesök eller en restaurangkväll med någon annan, nej … Och detta eviga titulerande! Hon sa du till och med till den gamla haggan Axelsson, som var sex år äldre än han – men med honom var det herr Gran hit och herr Gran dit. Och när han en gång sa att hon måste vara snäll och säga du, annars kände han sig så gammal – till och med det hade han sagt! – då tittade hon bara storögt på honom och sa: »Hur då, gammal, menar herr Gran?»

Sedan sa hon någonting om att hennes föräldrar varit väldigt noga med folks titlar.

Och tacka för det, tänkte Eskil Gran resignerat. Bankdirektör Tore Lehnberg och hans hustru Marianne, född von Bergenhausen – antagligen hade de lärt sin enda dotter, sin vackra lilla flicka, allt som rimligtvis gick att proppa in i det där förtjusande blonda huvudet, ända sedan hon lärt sig läsa och säkert innan dess också … Han harklade sig.

– Mår fästmannen bra? frågade han hurtigt, men plötsligt slog det honom att han faktiskt inte visste om Katarina var förlovad eller ej. Hon hade ringar på båda ringfingrarna, det satt en liten safir i den på vänsterhanden, men det behövde inte betyda något. Hon hade ett halsband i samma stil med en safir i hästskofattning. Det kunde vara en present från pappa. Han tittade frågande på henne.

– Han mår bra, sa Katarina leende, men det är så förfärligt varmt därnere – femtio grader i skuggan, skriver han …

– Oj då, sa Eskil Gran medlidsamt. Jag hoppas han får värmeslag, tänkte han inom sig.

Katarina fortsatte inte på tråden, hon stoppade ner brevet igen och reste sig. Det hade sina orsaker fast Eskil Gran inte visste varför. Hon var rädd att han skulle få syn på poststämpeln.

Göran hade inte skrivit på fyra veckor nu. Det vill säga, för två veckor sedan hade det kommit ett vykort – de var på Cypern just då, på semester.

»Alltid en omväxling mot Sinai-öknen. Nya hamnar, nya skorpioner»hade han skrivit. »Älskar dig – längtar hem – och det är inte lång tid kvar nu. Hälsa alla, Göran.»

Men han kunde gott ha skrivit igen. Katarina var inte precis orolig, det hade hon aldrig varit. Göran var en flitig brevskrivare men breven var snarare långa än många. Och det uppskattade hon. Skrynkliga och medfarna brev som han burit på sig i en vecka, kanske längre, och där han skrivit ner ett par rader då och då. Hon föredrog det avgjort.

Men nu var det snart på tiden med ett sådant där dagboksbrev igen, tänkte hon medan hon slog sig ner på sin stol. Elsa Axelsson reste sig från sin.

– Smakade det bra? frågade hon leende.

– Fantastiskt! sa Katarina skuldmedvetet. Hon hoppades att Elsa inte hade räknat wienerbröden. Troligen inte, för när hon kom tillbaka från sitt kaffe log hon igen och sa:

– Jag har en egen metod att få dem frasiga.

– Har du? Det måste jag få reda på någon gång, sa Katarina automatiskt.

– Någon gång, ja, sa fru Axelsson och log. När ska det bli, tro?

– Å …, började Katarina och sedan blev hon lite röd.

– Ja vi får väl se, sa hon och höll blicken på sina papper. Han får ju komma hem först.

– Ett vårbröllop, sa Elsa Axelsson och tystnade, det kom kunder och de fick bråttom bägge två.

Hem, tänkte Katarina och väntade tålmodigt medan en mycket jäktad och nervös kund fumlade i sin handväska efter den färdigskrivna uttagningsblankett som funnits där när hon gick hemifrån.

– Jag skrev den hemma för att spara tid, upplyste hon Katarina.

– Jag förstår, sa Katarina och nickade. Kön bakom den jäktade kvinnan växte allt mer, Katarina måste nicka åt mannen närmast bakom henne. Hon drog sig muttrande åt sidan.

Hem, tänkte Katarina, ja, det var inte lång tid nu, som han skrev. Tre månader. Fem månader hade redan gått. Tre månader – då kom han hem i mitten av augusti, ganska precis. Så brun han skulle vara. Hon log.

– Ja, här var den! utropade kvinnan triumferande och fiskade upp blanketten ur handväskan.

Augusti … som Elsa sa kunde de gifta sig till våren. Det var ju ingen idé att vänta när man tänkte efter. Katarina kastade en blick på sin vänstra hand och smålog för sig själv. Visserligen var det inte lika roligt att vara fästmö som det kunde ha varit – inte när Göran varit så absolut omöjlig att övertala vad gällde den här FN-tjänstgöringen. Men de hade grälat färdigt om den saken innan han åkte – det vill säga, Katarina hade resignerat när han absolut vägrade att ge med sig och stanna hemma.

– De vill gärna ha folk som har varit med förut, sa han förklarande. Det är inte så lång tid – jag var i Gaza längre än så. Och det är bra betalt och dessutom kanske det kan få din far att begripa att jag faktiskt inte känner någon brinnande önskan att sadla om och börja med skrivbordsjobb – vad sa du?

– Jag sa: vad du går på, sa Katarina. Tror du inte du skulle kunna övertyga pappa om det på något annat sätt än att åka till Sinaiöknen på åtta månader?

– Din far gillar inte alls att jag är stamanställd, muttrade Göran och Katarina avbröt på nytt:

– Älskling, var inte dum! Det är inte 1800-talet och du är inte någon vivör till löjtnant som varje respektabel familjefar skulle se med misstro … det är 1974 och jag älskar dig och jag vill inte att du ska vara borta så länge! Tänk om någonting händer dig?

– Vad skulle hända mig, sa Göran och kramade om henne. Tro du mig, det är lika lugnt där nere som – som på Regementets Dag. Minns du den gången?

– Ja, det minns jag, men skoja inte nu, Göran, det är fortfarande krig därnere och du kan … råka illa ut, sa Katarina fyst och glömde bort att det var hon själv som börjat skoja. Hennes blå ögon blev plötsligt enorma. Hon tittade bedjande på honom.

– Snälla Göran …, bad hon med ett hak i rösten.

Men Göran var fast besluten att resa. Till sist fick Katarina acceptera faktum. Hans samlade argument var för många för henne, det var pengarna, det var meriterna, det var massor med andra saker – antagligen också äventyrslusta, tänkte hon resignerat. Hon gav med sig, det var inte mycket annat att göra. Och Göran reste. De första veckorna var hon förfärligt orolig, lusläste dagstidningarna och tittade på Aktuellt och sena kvällsnyheterna i TV varenda dag. Efterhand slappnade hon av. Göran skrev i raljerande ton om hettan och sanden, om skorpionerna och sina högskaftade kängor – »ett alldeles speciellt hat-kärleksförhållande till dessa vidriga dojor, som skydd mot orm och annat är de fantastiska, men i fyrtio graders hetta blir de gärna – vad ska jag säga – lite varma … »Om striderna skrev han inte ett dugg. Någon enstaka gång kom en upplysning i förbifarten, men Katarina fick intrycket av att bataljonen på det stora hela taget låg stilla. Hon begrep det inte riktigt, men hon var tacksam.

Och hon väntade. Förbaskade Göran, tänkte hon och gjorde inga försök att skyla över sin längtan efter honom, förbaskade Göran, som reser iväg på det här sättet … borde gå ut och slå runt med andra karlar bara för att retas!

Men hon visste att hon inte skulle göra det. Hon älskade Göran, älskade honom så att hon ryggade tillbaka inför blotta tanken på att bedra honom – vilket delvis var orsaken till att hon tålde Eskil Gran så illa som hon gjorde. Titta på henne på det viset, det var fräckt av honom när han visste …!

Klockan drog sig mot fem. Till sist reste Elsa Axelsson sig och gick bort till 3taÖren. Hon hade just slagit till smäcklåset och dragit igen dörren när en försenad bankkund kom springande tvärs över gatan med bankboken i sin utsträckta hand – han tvärstannade utanför dörren och gjorde en förtvivlad min. Fru Axelsson skakade på huvudet och log ett beklagande leende. Karlen därute gjorde en ny, ännu mera förtvivlad grimas, han pekade på klockan, på bankboken och till sist bortåt speceriaffären på hörnet. Fru Axelsson skakade återigen på huvudet. Bakom disken var Katarina redan halvvägs uppe från stolen för att säga att nog kunde de väl släppa in stackaren om det var hans middagsmat som var i farozonen – men just då gav kunden därute upp, vände sig tvärt om och skyndade tillbaka till sin bil.

Fru Axelsson gick tillbaka till sin kassa, hon log för sig själv. Katarina sjönk tillbaka