Professorns dotter

By Elisabet Reymers and Per Reymers

Den nyexaminerade läkaren Lena är som gjord för yrket. Hon har laserfokus, hon är kunnig och hon har passionen för yrket. Trots det blir hennes auktoritet på avdelningen ifrågasatt på grund av hennes pappa, den välrenommerade professorn som hon delar arbetsplats med.Lena blir frustrerad över pappans övervakande som finns runt varje hörn, och att hennes kollegor betraktar hans ord som lag. För Lena vet, oavsett hur skicklig hennes pappa än är, att han inte alltid har rätt. Konflikten blir ett faktum när en av sköterskorna vägrar Lenas order. Sköterskan menar att så hade Lenas pappa aldrig gjort. En strid om herravälde på kliniken börjar.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 3, 2018
• ISBN: 9788711741634

Book preview

Första kapitlet

»Kirurgiska Kliniken, Avdelning 10. Barnavdelning.» Syster Ninni på avdelningen mitt emot sköt upp dörren och gick in. Hon gick snabbt genom den breda korridoren, som var ljus och glad med gula väggar och vitt golv. Längs väggarna fanns låga pinnstolar och små bord och borta vid dörren till lekrummet stod en svartmålad gunghäst, en riktig, gammaldags gunghäst med röd sadel och rött betsel och en tunnsliten tagelman ner över den svarta halsen. En liten pojke i randiga byxor kikade ut genom en dörrspringa, syster Ninni vinkade till honom och knackade lätt på den halvöppna dörren till sjuksköterskeexpeditionen.

– Märta, är du där?

– Ja, kom in, svarade en röst. Ninni sköt upp dörren och gick in. Syster Märta, avdelningssköterskan på tian, satt vid skrivbordet och hade en trave journaler och en bunt laboratorieremisser framför sig. Ninni lyfte på ögonbrynen.

– Sköter inte sekreteraren det där åt dig? undrade hon och satte sig på skrivbordskanten. Det ena benet i vit knästrumpa lade hon över det andra och lät den röda träskon dingla på tån. Syster Märta gav träskornas bård av små prästkragar en ogillande blick, men sa ingenting om dem.

– Fröken Hansson skriver nog in svaren lika bra som jag, sa hon avmätt. Men hon är knappast kompetent att bedöma dem. Det hade varit bättre att få en sjuksköterska till, i stället för en sekreterare.

– Kanske det, mumlade Ninni, som för sin del avskydde pappersarbete. Men det var onödigt att råka i dispyt med Märta just nu. Hon stack tummen innanför sitt röda lackskärp och sa nyfiket:

– Vad tycker du om Torssons idé? Om duandet alltså!

Det är verkligen inte likt professorn, sa syster Märta och tryckte en aning på klinikchefens titel. Hon tyckte att Ninni gott kunde använda den även när det bara var de två. Men den saken hade hon inte lust att ta upp precis nu.

Hon kunde inte säga att hon gillade professor Torssons förslag om en du-reform på kliniken, och det beredde henne en hel del obehag. Professorns ord var lag på kliniken, så hade det alltid varit och syster Märta, som arbetat under honom sedan hon var förstaårselev och han underläkare, såg inget skäl att ändra uppfattning om det nu. Men, men! Hon hade hört allt om du-reformens negativa sidor; slapphet och nonchalans från underpersonalens sida, små biträden som trodde att de kunde göra vad de ville eftersom de fick dua en professor! Nåja, ännu hade hon en del att säga till om!

– Professorn vill väl följa med sin tid, sa hon högt, och det är ju inget ont i det. Men det är lite besynnerligt.

Hm, sa Ninni diplomatiskt. Hon hade fått sin tjänst som avdelningssköterska på avdelning elva, den andra barnkirurgavdelingen, tämligen nyligen, och hon undrade hur stor del hon själv haft i det det här. Hon kom från ett mindre sjukhus där man inte tagit så hårt på titulerandet och hade helt ogenerat duat professor Torsson redan vid första eftermiddagskaffet. Hon fnittrade diskret när hon tänkte på det. Vilken min professorn fått – undrande, högdragen och avståndstagande! Men sedan hade han suttit tyst en lång stund och sett fundersam ut.

– Om det bara inte tillämpas i barnens eller deras föräldrars närvaro, mumlade syster Märta tankspritt.

Ninni såg överseende på henne. Märta är allt bra gammaldags, tänkte hon. Fast hon kan då inte vara äldre än femtio. Konstigt att hon inte har uniform förresten, jag undrar vem som förmådde henne att börja med vit rock? Nåja. Hon sa, lite spetsigt:

– Jag tror du gör ett berg av en mullvadshög, Märta. Jag tycker det här ska bli skönt, jag tycker inte om att bli systrad hit och dit! Undrar förresten om Torsson är du med sina barn? Det lär vara rätt många som inte slänger titlarna med barnen förrän de tagit studenten.

– Jag tror nog professorn säger du till sin dotter, svarade Märta. Hon är för övrigt vuxen nu – jag tror att hon är färdig läkare, fast jag inte har sett henne här.

– Läkaryrket tycks ha en benägenhet att gå i arv, sa Ninni och hoppade ner från skrivbordet. Hej så länge, jag går i matsalen. Eleven har mina nycklar om det skulle vara någonting.

Hon skyndade bort genom korridoren utan att se sig om. Men hon undrade varför Märta var så bekymrad i dag. Den här du-reformen var väl ändå ett ganska oskyldigt tilltag?

Och Ninni hade rätt, fast hon inte fick reda på sanningen förrän långt senare. Det var inte bara professorns förslag som bekymrade syster Märta, det var något helt annat och mycket allvarligare, och det var det hon tänkte på nu, när hon med en liten suck fortsatte skriva in svaren på laboratorieproverna.

När underläkaren på avdelningen stack in huvudet genom dörren och sa godmiddag, sa hon bara kort:

– Goddag, doktorn. – Lille Clas har fortfarande feber!

Gunnar Falck klev in och satte sig, tog upp pipan ur rockfickan och kom sedan ihåg var han befann sig. Han stoppade ner den igen och sa leende:

– Vi var ju överens om att den skulle vara expedierad i dag!

– Det är den inte, sa syster Märta utan att le. Han hade trettioåtta och två nu på lunchen. Proverna från i morse är klara nu om doktorn vill titta.

Gunnar sträckte ut handen efter journalen. Märta lät pennan ligga och såg avvaktande på honom medan han läste.

Ninni brukade använda ordet »jättesnygg» om Gunnar Falck, men syster Märta var inte den som värderade sina avdelningsläkare efter deras yttre företräden. Fast nu tänkte hon för sig själv att han såg trevlig ut. Han var lång och axelbred, hade sandfärgat hår och blå ögon. Näsan var ganska trubbig, han hade lätt för att le och barnen tyckte om honom. Och dessutom, tänkte Märta, är han inte så välsignat fallen för brokiga skjortor och slipsar som en del andra vi har fått stå ut med! Hur nu någon kan tro att det gör någon skillnad för barnen! En doktor är alltid en doktor för dem, om han så uppenbarar sig i skär pyjamas. Det är minsann inte kläderna som skapar förtroende … Hon gav Gunnars prydliga bruna byxor och otadliga vita skjortkrage en gillande blick.

Gunnar såg upp från journalen och rynkade pannan. Clas Persson, åtta år gammal, hade legat på avdelningen en vecka med en våldsam inflammation i bukspottskörteln. För att skona den så mycket som möjligt hade han i början varken fått äta eller dricka, utan fått dropp och penicillininjektioner. Febern borde vara nere nu, men den blå linjen på kurvan höll sig fortfarande stadigt över det normala.

– Ovanligt envist, sa Gunnar. Jag får ta upp det med profeten på ronden. – Var det något annat?

Profeten! Syster Märta slöt ögonen. Vart skulle det egentligen ta vägen med kliniken? Doktor Falck som annars var så pålitlig, och som varit hos dem i tre år redan!

Omedveten om blamagen han gjort sig skyldig till reste Gunnar sig och gick in på sin egen expedition, och efter ett ögonblick samlade syster Märta sig och återgick till arbetet.

Inne på läkarexpeditionen tände Gunnar sin pipa, sköt upp fönstret på glänt och tittade ut. Det var i början av augusti och träden nere på sjukhusgården stod lummiga och gröna. I skuggan av trädet närmast honom spelade två män i marinblå patientkläder kort. På andra sidan gården glittrade akutmottagningens långa fönsterrad skarpt i eftermiddagssolen. Genom dörren märkt Ambulansfall kom två män i vita jackor med en tom bår mellan sig. Gunnar såg lättjefullt på medan de med stort skrammel sköt in den i sin bil och sakta körde bort mot ambulansstationen.

Det är ett gudomligt väder, tänkte Gunnar och sköt till fönstret. Jag hoppas verkligen det är lika fint i september!

Han suckade. Torsson hade bett honom skjuta på sin semester för att lära upp den nye underläkaren som skulle komma i nästa vecka. Gunnar undrade förstrött vem det skulle bli? Direktionen måste väl ha bestämt sig nu – eller rättare sagt, Torsson. I praktiken var det hans avgörande. Gunnar log för sig själv, men sedan blev han allvarlig. Han visste att Bengt nere på Kirurgen 9 hade tänkt söka, men blivit avspisad av professorn redan när han kom med idén.

– Du har ju själv tre småbarn, hade Torsson sagt, och din fru arbetar också. Du kan knappast orka med jourtjänst på två håll.

– Men du kan vara säker på att jag kan byta blöjor! replikerade Bengt, som inte ett ögonblick trodde att Torsson menade allvar. Men professorn sa kort:

– Det är inte barnsköterskor vi behöver! och sedan bytte han samtalsämne.

Gunnar visste att Bengt fortfarande var rasande för det där. Men själv kunde han inte göra något åt det, det var profeten som bestämde, och av någon anledning gillade han inte Bengt. Ett ögonblick undrade Gunnar om Torsson möjligen var rädd för att Bengt skulle bli mera populär hos barnen än han själv var? Trots sin ålder och sitt dominanta sätt, eller just därför, var professorn kolossalt omtyckt av barnen. Bengt i sin tur var omåttligt populär på sin egen avdelning och hade dessutom tre egna barn …

Det knackade på dörren och Gunnar ropade kom in. In i rummet tågade professor Per-Erik Torsson.

Han rörde sig alltid som gick han i spetsen för en storrond, med långa steg och rak nacke. Han gav intryck av att vara över medellängd, fast han i själva verket var ganska liten till växten. Ögonen under de buskiga ögonbrynen var klara och kallt grå, näsan ganska stor och munnen smal. Också ryggen var mycket rak. Han var en fanatisk motståndare till allt vad dålig hållning hette och försummade aldrig ett tillfälle att utveckla sin teori om att slapp hållning ledde till slappt tänkande och detta i sin tur till högst dåligt omdöme i alla stycken. En vikarierande underläkare med en medfödd ryggskada hade fått utstå en hel föreläsning i ämnet innan han fick möjlighet att påpeka att han inte kunde rå för det.

Torsson såg ut som vanligt, men Gunnar märkte genast att något var på tok. Hans chef hälsade kort, kastade en blick genom fönstret på ambulansen som just körde upp utanför akutmottagningen och satte sig sedan ner på undersökningsbritsen vid väggen. Gunnar såg hastigt ner i sina papper.

»Sitta», brukade Torsson säga, »är något man gör på eller i stolar, kandidaten! Eller på pottan!» Här brukade resten av kandidaterna småskratta underdånigt och mumla till varandra att det trots allt märktes att han var barnläkare. »Patienterna tar allt mindre plats i den moderna sjukvården. Då kan de rimligen begära att få ha sina sängar i fred. Att sitta ner på en säng eller en brits är ohygieniskt, ser slappt ut och verkar påträngande!»

Trogen sin åsikt satte sig Torsson aldrig ner på sängkanten hos barnen. Ville han tala med dem föll han på knä bredvid sängen och detta tvingade hans underläkare att göra samma sak. Det var förklaringen till att barnkirurgernas byxknän alltid var slitna och något dammiga.

Att Torsson glömde sig så till den grad, betydde att han var allvarligt ur gängorna.

Gunnar letade efter ett samtalsämne och till sist sa han försiktigt:

– Är det avgjort vem som ska komma hit?

Torsson fixerade en punkt på väggen bakom sin underläkare.

– Ja. Min dotter.

– Din dotter?

Gunnar hade inte vetat att profeten hade någon dotter. Men han sa hurtigt:

– Så trevligt! När kommer hon?

– Trevligt, sa professorn. Det får vi se. Jag var alltid emot – bestämt emot! – att Lena skulle studera medicin.

– Men varför skulle inte en dotter till dig bli läkare? Med det påbråt? sa Gunnar oförstående.

– Min hustru var sjuksköterska innan vi gifte oss, svarade Torsson. Jag föreslog att Lena skulle välja sin mors yrke. Men nej då, hon skulle ha sin vilja fram. Hon har läst i Tyskland, tillade han i plågad ton. I Heidelberg.

Gunnar undrade vad det var för fel på Heidelberg, men avstod från att fråga.

– Hon skickade in sina papper hit utan att underrätta sin mor eller mig, fortsatte Torsson. Jag hade inte en aning om saken förrän jag hade samtliga ansökningar framför mig! Jag sa till direktionen att jag inte ville yttra mig om hennes meriter, och jag tycker de borde ha förstått att jag inte ville ha hit henne.

Gunnar nickade. Han kände till Torssons åsikter om kvinnliga kirurger. Men han förstod också vad direktionen måste ha tänkt: att Torsson inte ville rekommendera sin egen dotter av rädsla för att bli beskylld för att favorisera. Och de hade ju anledning att tro att en dotter till Torsson var bra …

– Hon hade de bästa meriterna av de sökande, sa Torsson dystert. De andra var mest utlänningar – en arab och en islänning, och så några till. Inget ont i det i och för sig, men Lena var utan tvekan bäst meriterad.

– Var kommer hon ifrån? sa Gunnar.

– Något sjukhus i Norrland, jag minns inte vilket. Hon har naturligtvis fått ut sin svenska legitimation och har en hel del kirurgi, men … någon barnkirurg blir det aldrig av henne!

– Är du inte lite orättvis? vågade Gunnar säga. Jag menar, om hon aldrig har jobbat här på sjukhuset vet du ju inte hur hon är i arbetet.

Torsson svarade inte. Han gick av och an i rummet några gånger, sedan sa han kort:

– Låt oss gå rond. Jag har ett sammanträde klockan fyra.

Det var en märklig brist på fadersstolthet, tänkte Gunnar förvånat och kände en stark lust att diskutera saken med syster Märta, som säkert kände till professorns familjeförhållanden. Men syster Märta var fortfarande tankfull och bekymrad när de gått ronden och satt vid eftermiddagskaffet.

Professorn hade skyndat iväg till sitt sammanträde och resten av personalen hade druckit kaffe under ronden. De satt ensamma i personalrummet och syster Märta borstade frånvarande bort smulor från duken och inbjöd just inte till några frågor. Gunnar frågade ändå.

– Det är ju professorns dotter som ska komma som underläkare, sa han. Har ni råkats?

– Ja, professorn sa det när han kom, svarade hon. Nej, jag har aldrig träffat henne.

– Är hon enda barnet?

– Ja, det tror jag. Jo, det är hon visst. Modern var sjuksköterska på sin tid – översköterska på gamla Medicinen sju, sa syster Märta och såg lite mera intresserad ut. Astrid Larsson hette hon som ogift. Hon gick kursen över mig. Det var en förlust för dem när hon slutade, hon var mycket duktig.

Då hade denna okända Lena Torsson gott att brås på från båda hållen, tänkte Gunnar. Och om hon så gärna velat läsa medicin, varför hade hennes far satt sig emot det? Det var inget fel på sjuksköterskeyrket, men ville man hellre bli läkare borde ens far – särskilt om han själv var läkare – inte stå i vägen. Inte för att det angick honom, tänkte han sedan, och förresten hade ju Lena Torsson ändå fått sin vilja fram till sist. Han undrade om hon liknade sin far. Det måste hon nästan göra, en flicka som vågat sätta sig upp mot Per-Erik Torssons »bestämda önskemål» var utan tvivel ganska tuff. Han satte ner sin tomma kaffekopp. På onsdag skulle hon komma. Det skulle bli intressant att se hur hon var, men han hade redan en obehaglig förkänsla av att det inte skulle bli så lätt att ha henne och hennes far på samma avdelning. Barnkirurg blev hon aldrig, hade profeten sagt, men det fick man ju se …

---

Lena Torsson lämnade sin plats i restaurangvagnen och kryssade genom kön