Det krökta rummet

By Magnus Falk

Ett tungt oktoberdis vilar över universitetsstaden. Cecilia Fagerström går sin första termin på läkarlinjen och är mitt i en omvälvande fas i livet. Hon slits mellan krav på studieresultat och rollen som småbarnsförälder. Familjens försörjning försöker hon få att gå ihop genom att arbeta extra inom äldreomsorgen. Inte långt från området där hon bor sker ett brutalt lägenhetsmord som blir det dominerande inslaget i nyhetsmedia. Samtidigt inträffar en rad händelser som tyder på att gärningsmannen kan finnas i hennes direkta omgivning – och att personen har kopplingar till henne själv. Under ett patientmöte träffar Cecilia Lisa Arvidsson, en 88-årig änka i förorten. De får genast en speciell kontakt och Cecilia bestämmer sig för att dela sin oro med henne. Saker och ting verkar inte vara som hon tror och mordhistorien kryper sig allt närmare inpå henne. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 7, 2022
• ISBN: 9788728451304

Book preview

Magnus Falk

Det krökta rummet

SAGA Egmont

Det krökta rummet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2011, 2022 Magnus Falk och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728451304

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1.

Det låg ett blekt skimmer över Universitetsstaden. Det var som om den låg under ett hölje av overklighet.

Precis som hon själv.

Cecilia såg tillbaka in i de trötta, klarblå ögonen, och möttes till sin förvåning av äkta nyfikenhet och omtanke. Hur kunde det vara möjligt? Vad hade den här människan, som förbrukat större delen av sitt liv, och som själv förlorat så mycket, för anledning att intressera sig för en okänd ung människas förvirrade och planlösa tankar? Nyss hade de fått höra den åldrades livshistoria, som ett epos över lycka och olycka, glädje och sorg, framgång och förlust, och med en tydlig känsla av mättnad över livet. Och ändå – på randen av allt detta – finner hon ett själsligt utrymme för den nya bekantskapen.

– Jag ser att det är något som trycker dig, sa hon plötsligt.

Cecilia förmådde först inte svara, utan var tvungen att för ett ögonblick vika undan och förstrött se ut över den skimrande stadshimlen. I takt med att oktobersolen hade gått ned bakom hustaken hade de tunna skyarna skiftat från ljust rosa till djupnande violett. Men beslutet att släta över frågan kom snabbt.

– Äh, jag fastnade bara i tankarna. Jag vet inte vad jag tänkte på.

Hon försökte sig på ett falskt leende.

– Det brukade jag också säga när jag ville ha tankarna i fred. Men i efterhand har jag många gånger ångrat att jag behöll dem för mig själv, fortsatte den gamla. Nu har jag inget val längre. De jag skulle ha velat dela dem med har gått ur tiden. Och tiden är en förgänglig rackare.

Hon gjorde en kort paus samtidigt som hon släppte Cecilia med blicken och istället lät den svepa över rummet, som om hon försökte fånga in alla de själar och minnen som fanns länkade till fotografier och bleknade porträtt på väggarna.

Sedan såg hon intensivt och utmanande igen på Cecilia.

– Jag har berättat min historia. Nu får du berätta din.

2.

Olle Berglund såg ut över sitt auditorium. En del stirrade rakt på honom, andra föreföll försjunkna i sina kompendier. Några verkade uppriktigt ointresserade, medan ett par i de bakre raderna var inbegripna i en lågmäld, men tydligt avskärmad diskussion. Ett antal åhörare blundade, kanske till och med sov. Han konstaterade att han ändå hade en majoritet av åhörarnas intresse, och kände sig tillfreds med detta. Det var så verkligheten såg ut. Man kunde inte räkna med att alla skulle fängslas av det just han hade att förmedla, även om han ibland kunde avundas de föreläsare som med oinskränkt karisma och patos kunde trollbinda sina åhörare, nästan oberoende av innehållet. Tyvärr ägde han inte riktigt själv de egenskaperna, trots att han var en rutinerad universitetslektor.

Han harklade sig symboliskt och fortsatte:

– Från neuralfåran, som sluter sig, utvecklas sedan neuralröret, en lång kanal, som med sina två motsatta öppningar kommer att bilda en primitiv början till det centrala och det perifera nervsystemet.

Embryonal anatomi. En kombination av läran om kroppens olika delar och läran om hur livet utvecklas från encellig organism till sin fullvärdiga hydda. Han hade hållit föreläsningen så många gånger tidigare att han nästan kunde låta orden gå på tomgång och låta tankarna vandra iväg på andra banor, utan att det egentligen märktes.

Han undrade hastigt över dem i auditoriet som såg frånvarande ut, och varför. Tanken ledde till att ett kort styng av irritation ilade upp, som en skugga, men sedan insåg han att de förstås hade andra, viktigare saker i livet som också upptog deras tankar. Vad visste han – nyförälskelse, otrohet, pengabekymmer, sorg? Han föreställde sig att första terminen på läkarlinjen måste var omvälvande. Hur många i salen hade inte alldeles nyligen, med sina rötter i helt andra delar av landet, lämnat det mesta av det gamla bakom sig för att börja studera? Med allt vad det innebar, att etablera nya kontaktnät och finna sig tillrätta bland idel främmande människor, sociala mönster, och i en obekant miljö?

Och så unga de var, allihop! Hade de verkligen hunnit med att gå ut gymnasiet, somliga av dem?

Han insåg förstås genast att det var han själv som hade åldrats.

Cecilia Fagerström såg upp från den fällbara skrivbänken framför sig. Nere vid whiteboarden mässsade Berglund på om neuralröret. Hon blev varse att hon inte hade hört någonting av innehållet under de senaste tio minuterna.

Jävlar, tänk om jag missat något viktigt! tänkte hon. Men så slog hon sig till ro igen. Allt det som Berglund sa fanns att läsa i böcker och kompendier, och om sanningen skulle fram var det faktiskt nästan lättare att själv sätta sig ned och trycka in det, bit för bit. Och i vilket fall som helst var det något hon skulle bli tvungen att göra ändå, längre fram. Innan tentan.

Egentligen kunde hon inte riktigt förstå poängen med att hålla en föreläsning i anatomi – det var som att stå och gå igenom privatsidorna i telefonkatalogen.

Även om hon ännu bara hade hunnit gå några veckor på universitetet, hade hon redan börjat inse att hjärnans kapacitet är begränsad, och att det helt enkelt inte går att mata den med hur mycket som helst. Under de tidigaste föreläsningarna hade hon antecknat frenetiskt, och nästan haft panikkänsla över att inte få med allt som rent hypotetiskt skulle kunna vara viktigt. För vad var egentligen viktigt? Och hur kom man underfund med det innan man väl satt på tentan och det verkliga svaret på den frågan blev uppdagat?

Berglund mässade på. Obemärkt sjönk hon tillbaka i tankar igen.

Hon tänkte på Max. Han hade inte varit helt pigg när hon lämnade honom på dagis i morse, och hon kunde känna en sprittande oro att han var på väg att bli förkyld igen. Det var inte mer än någon vecka sedan han återhämtat sig från den senaste hostan och snuvan, och hon hade haft fullt sjå med att försöka få tag i anteckningar från de föreläsningar hon varit tvungen att vara hemma ifrån, och det ifrån kurskamrater som hon ännu inte riktigt lärt känna. Anders, sambon, hade visserligen kunnat komma ifrån ett par dagar, men som alltid till chefens stora förtret och irritation.

Anders jobbade på ett mindre IT-företag i den fashionabla företagsbyn i utkanten av stan. Han hade haft tur som fått tjänsten så kort efter sin ingenjörsexamen, men även om han trivdes bra med arbetet så var firman så liten att de nästan alltid var tidspressade. De jobbade under obefintliga marginaler så fort någon blev sjuk eller, som i Anders fall, var hemma med förkylda barn. Var någon borta fick de andra både jobba hårdare och stanna kvar längre på kvällen – det var ett känt faktum. Och det sved. Inte konstigt att det bar emot.

Själv hade Cecilia det lättare – det var ingen mer än hon själv som blev lidande om hon var tvungen att vara hemma några dagar. De obligatoriska momenten var ganska få.

Hon ryckte till när det plötsligt började röra sig och småpratas omkring henne och hon kunde notera att föreläsningen var slut. Olle Berglund stod framme vid katederbänken och plockade med sina papper och overheadblad. Han såg belåten ut, reflekterade Cecilia, och funderade över om det var över sin föreläsningsinsats eller någonting annat. Även om Berglund inte var så inspirerande framme vid föreläsningspodiet, kunde hon konstatera att han var som klippt och skuren för rollen som terminsansvarig. Han förmedlade något av faderlig trygghet och tillit, och verkade betydligt mer uppriktigt och öppenhjärtligt engagerad i studentpraktiska frågor än i sitt eget föreläsningsområde.

Posten som terminsansvarig delade han med Ragnar Björk, en betydligt mindre sympatisk person, professor i molekylär cellbiologi, och som verkade njuta oinskränkt av sin egen självupplevda intellektuella fullkomlighet i förhållande till sina betydligt mindre bildade förstaårsstudenter. Det florerade redan illavarslande rykten om hur han brukade göra sitt bästa för att sätta dit olyckliga studenter på muntan genom att komma med frågor som låg långt utanför det förväntade kompetensområdet, så att de gråtande kommit ut från tentamensrummet. Han var alltid oerhört vältalig, och i rätt sammanhang eller sällskap kunde han förmodligen framstå som både charmerande och sympatisk. Cecilia hade ännu inte fått erfara om Ragnar Björk levde upp till sitt rykte, men hon gissade att hon skulle få äran förr eller senare.

Utanför föreläsningssalen, som hade försetts med det tråk-präktiga namnet Förkunskapen, samlades alla de utströmmande, föreläsningströtta, medicine studenterna i små klungor om tre till fyra. Just utanför Förkunskapen fanns inte något fik eller kaffeautomat, utan i så fall fick man gå bort till systerlokalen Merkunskapen, som låg ett par korridorer därifrån. Eftersom det bara var en kort paus före nästa föreläsning var det emellertid inte många som verkade motiverade att förflytta sig dit.

Cecilia hamnade i sällskap med Erik, Sanna och Emina. Erik och Emina hade uppenbarligen varit mer vakna under föreläsningen än hon själv, för de började genast diskutera innehållet och det fascinerande i att människolivets utveckling från befruktat ägg till färdig bebis i så hög grad liknade den som skett på jorden under miljontals år av evolution, från encellig organism till människa.

– Det är häftigt, tycker jag. Som att snabbspola evolutionen, konstaterade Erik. Människan imiterar miljontals år av evolutionär utveckling under loppet av nio futtiga månader. Det är som ett slags tidens egen videokamera med eget internminne som hela tiden uppdaterar sig självt för varje ny snabbspolning.

Emina höll med.

– Fast numera har vi ju möjlighet att själva kunna redigera filmen.

De andra såg frågande ut.

– Ja, genom genmanipulation, alltså, fortsatte hon. Genom att ändra i generna hos organismer skapar vi ju utvecklingsbanor som naturen själv aldrig skulle ha kommit på på egen hand.

Cecilia lyssnade förstrött, fortfarande halvt kvar i förkylda-barn-funderingar. I samma stund sällade sig ytterligare en person till deras lilla klunga. Henric Färnström, redan kallad Henke av de flesta, var en av de yngre i kursen, och uppvuxen någonstans i utkanten av Stockholm. Efter gymnasiet hade han gjort lumpen som befäl och sedan börjat direkt på läkarlinjen. Cecilia hade svårt för honom. Fast hon var mycket äldre än han – 26 år gammal hörde hon till seniorerna i kursen – kunde hon konstatera att Henke förde sig med en säkerhet som man såg hos personer som vanligen hade betydligt mer livserfarenhet än han själv. Han utstrålade ett närmast svulstigt självförtroende och verkade alltid kunna hitta ett eget naturligt utrymme i alla situationer och kretsar.

Själv gillade Cecilia inte »mingel»situationen; när man förväntades småprata ytligt om ingenting i väntan på nästa föreläsningsseans. Ofta kom det i dessa sammanhang att handla om studentikosa jippon och händelser; vad som begav sig i korridoren på studentboendet, och vem som hade varit den mest sanslösa fusknollan vid terminsstart. Och så vidare.

Henke bröt ohämmat in i diskussionen. Han hade helt bekvämt glidit in i gruppen och upptog nu allas uppmärksamhet. För dagen stoltserade han i en nyinköpt skinnjacka, ledigt uppknäppt, och som han trots att de var inomhus låtit bli att ta av sig.

– Det där lät intressant, Emina, med redigeringen. Men har du tänkt på att människan i sig är en del av evolutionen? Så om människan skapar nya utvecklingsbanor genom genmanipulation så är ju det också bara en del av den naturliga utvecklingen. Eller hur?

– Det kan man väl inte säga, tyckte Emina. Evolutionsutvecklingen har skett genom ett samspel av organismer, och där den inbördes konkurrensen har lett fram till nya livsformer. Genmanipulation handlar ju om att människan ensam står för förändringarna.

– Ja, men spelar det någon roll, då? Evolutionen har avlat fram det mänskliga intellektet, och det mänskliga intellektet fortsätter i sin tur att driva utvecklingen. Som en slags kvasi-evolution.

Henke såg triumferande ut över det fina uttrycket han just myntat.

Cecilia bröt in.

– Problemet är att evolutionen aldrig gått att förutspå. Och det samma gäller ju i så fall din så kallade kvasi-evolution också. Rätt som det är har vi kanske utvecklat fram en organism som vi inte kan styra över.

– Du tänker på biologisk krigsföring och sånt? undrade Sanna och flyttade en av sina långa blonda hårslingor från ansiktet.

Henke såg hängivet på henne. Cecilia visste att han var intresserad av Sanna. Det lyste igenom. Men så vitt hon också visste hade Sanna redan en pojkvän hemma i Växjö. Hon åkte tillbaka dit i princip varje helg för att vara tillsammans med honom, och, förstås, för att träffa föräldrarna också. Precis som Henke var hon bland de yngre i kursen, och hade kanske till och med kommit direkt från gymnasiet.

Själv var Cecilia född och uppvuxen i Universitetsstaden, så att hon skulle studera här hade ju fallit sig naturligt. Särskilt efter det att Max föddes för nästan två år sedan.

Under de gångna åren hade hon hunnit prova på olika saker, både kortare studier och enstaka kurser, men även olika yrkesarbeten. Hennes första jobb hade varit i klädbutik, som butiksbiträde, men hon hade även jobbat som personlig assistent, lokalvårdare och kioskbiträde. Den senaste anställningen, som också hade varit den längsta, var som timvikarie på Solstigens Äldreboende. Hon hade börjat där något år innan hon blev gravid, och sedan fått komma tillbaka efter mammaledigheten. Tankarna på att läsa medicin hade funnits länge, men betygen hade inte riktigt räckt till trots att hon hade varit förargande nära flera gånger. Till slut hade hon kommit in med arbetslivspoäng.

Vissa kvällar och helger hände det fortfarande att hon hoppade in som timvikarie på Solstigen för att få hushållskassan att gå runt, men det gällde samtidigt att inte tjäna mer än vad Centrala Studiestödsnämnden gick med på. Annars riskerade hon att få studiemedlen indragna. Det var en hårfin balansgång.

– Kommer ni ihåg hur dags vi skulle vara på Patologen imorgon, förresten? undrade Sanna.

– Klockan 10.15, har jag för mig, svarade Erik. Han böjde sig ned och började rota efter kursschemat i ryggsäcken som han hade ställt mellan fötterna. Det hade redan börjat bli skrynkligt av den inträngda tillvaron mellan allsköns medicinsk kurslitteratur.

– Det känns lite kymigt, tycker jag, sa han sedan när han fått upp schemat ur ryggsäcken. Jag har aldrig sett någon död förut, inte ens på begravning.

Han tvekade lite och pejlade av de andras ansiktsuttryck, som för att försäkra sig om att han inte var ute på hal is, innan han fortsatte.

– Men det är säkert bra att få se anatomin i verkligheten, som den ser ut på riktigt.

De andra höll med.

Det var deras första dissektion. Från att, för det stora flertalet, aldrig ha sett en avliden person tidigare, skulle de nu gå igenom en balsamerad mänsklig kropp in i detalj för att lära känna anatomin. Kropparna, eller preparaten, som man kallade dem, kom från personer som donerat sina kvarlevor i undervisningssyfte, kanske av ren idealism, eller också för att de känt att de efter långvarig sjukdom velat ge sjukvården någonting tillbaka.

Men det var imorgon. Den korta pausen mellan föreläsningarna var till ända, och alla började dra sig tillbaka in i Förkunskapen igen för att ta emot nästa föreläsare.

3.

Cecilia kom instörtande i kapprummet på dagis tretton minuter för sent. Hon visste i förväg att hon skulle få äta upp det, men hon hade verkligen försökt att hinna. Eftermiddagens sista föreläsning hade dragit över tiden, och hon hade inte kunnat gå i förväg eftersom Berglund och Björk skulle ha gemensam kursinformation efteråt. Hon hade suttit som på nålar de sista minuterna och räknat med att hon nog skulle hinna med bussen om den var ett par minuter försenad och om hon skyndade genom parken till en hållplats som visserligen låg lite längre bort, men i gengäld ett par hållplatser längre fram.

Tyvärr hade kalkylen inte hållit, och hon hade fått se bakdelen av bussen fara i väg i ett irriterande moln av damm och förbrukad biogas.

Naturligtvis var det Berit, en medelålders och principfast, allmänt lite gnällig dagisfröken, som var kvar den här eftermiddagen.

Cecilia kunde höra de fördömande orden innan de blev fällda.

– Du vet om att du skulle hämtat Max klockan 16 idag?

– Jag ber om ursäkt, flåsade Cecilia. Jag missade bussen med en hårsmån, och fick vänta på nästa, och sen har jag sprungit hela vägen från busshållplatsen.

Berit tycktes inte ta notis om hennes ursäkt. Hon verkade inställd på att få fullborda sin tillrättavisning.

– Vi håller ju hårt på tiderna här. Eva och Charlotte har ju egna barn att hämta på dagis. De måste också hinna iväg, och jag kan inte vara ensam med för många barn. Och vi har påpekat det här på varenda föräldramöte.

– Jag är verkligen ledsen.

– Hm. Nåja. Det har gått bra. Max sitter och lägger pussel, och det är bara Ida och Sandra som också är kvar.

Berit lät mjukare på rösten när hon såg att Cecilia var uppriktigt ledsen.

Hemkommen från dagis konstaterade Cecilia att det borde vara en halvtimme kvar innan Anders skulle komma hem. En stund tidigare hade hon känt en sten falla från bröstet när hon möttes av en solstrålande Max som hade sett förvånansvärt pigg ut där han satt med sina pusselbitar. Hennes farhågor om en ny förkylning verkade inte besannas, åtminstone inte för dagen.

Hon rekognoserade i kylen och frysen vad hon skulle hitta på att laga till middag, men det mesta såg trist och uttjatat ut. Hon fick hjälp av Max som signalerade att han ville ha köttbullar, och så fick det bli. Anders skulle väl inte jubla precis, men hon orkade inte komma sig för att tillaga något mer avancerat idag.

Just då kom hon ihåg att det var ikväll de hade tvättstugan också. Hon tog ett djupt andetag och samlade sig.

Det skulle bli en lång kväll innan hon hann sätta sig ned och ta itu med embryologin.

4.

Nästföljande dag hade börjat med föreläsning i histologi. Den hade hållits av en av de yngre förmågorna på Cellbiologen, Johanna Sandell, som var doktorand. Föreläsningen hade avhandlat muskelapparatens cellulära uppbyggnad, och de flesta var överens om att hon hade gjort det på ett sätt som hade varit klargörande och begripligt, vilket var en konst i sig.

På väg till nästa moment, deras första anatomigenomgång på Patologen, gjorde Cecilia sällskap med Erik, Patricia och Ann- Chatrine genom kulverten. Patricia var en glad och pratsam tjej någonstans ifrån Värmland, ett par år yngre än hon själv. Ann-Chatrine kom från Hudiksvall och var frånskild. Hon hade inga barn och Cecilia undrade i sitt stilla sinne hur hon skulle hinna skaffa några, hon var ju redan några år över trettio. Men hon hade kanske inte tänkt det. Allas liv var inte utstakade.

Kulvertens anonyma gråhet kändes påträngande i den halvskumma belysningen. Glesa lysrör satt uppmonterade på plåtställningar inunder grova, isolerade ventilationsrör och elkablar som löpte i taket. Helheten gav ett smått makabert, ogästvänligt intryck, som om kulverten i själva verket inte var avsedd för mänskliga förflyttningar. Sjukhusområdet inhyste ett avancerat kulvertsystem i flera plan, och även om det säkert hade funnits en bakomliggande strukturell tanke när de anlades, så var de som gjorda för att villa bort sina besökare. Speciellt om man var en nykläckt och vilsen förstaårsstudent.

Eftersom de första terminerna utgjorde den så kallade prekliniska delen av utbildningen, eller med andra ord teori och inte så nämnvärt mycket praktik, var det hittills relativt sällan de behövde förflytta sig mellan de olika delarna av sjukhuset. Huvuddelen av utbildningsmomenten var centrerad till ett område med olika föreläsningssalar, studierum och bibliotek. Patologen var emellertid en av de delar som de tidvis behövde ta sig till genom kulverten.

Cecilia tänkte smått cyniskt att den arkitekt som en gång ritade kulverten med avsikt måste ha velat få sina besökare att känna sig små och vilseledda, som en främmande skalbagge i en stor myrstack.

Hon ryste ofrivilligt.

Tanken på det förestående utbildningsmomentet gjorde förstås inte saken bättre.

– Har ni förberett er någonting? undrade Ann-Chatrine. Läst på anatomin ordentligt?

– Inte speciellt, svarade Cecilia. Jag tycker det var svårt att veta vad man skulle rikta in sig på. De har ju inte riktigt sagt vad vi ska börja med.

Det var sant. Hon hade gjort ett försök kvällen innan, men utan att veta vilken del av rörelseapparaten som de var avsedda att börja med hade det varit omöjligt att fokusera på uppgiften. De latinska namnen simmade runt som yra akvariefiskar i huvudet.

– Jag frågade Ragnar Björk igår, men han visste inte, fortsatte Ann-Chatrine. Han hänvisade till Nylund, han som är patologiansvarig.

– Är det han som håller i det idag? undrade Patricia.

– Jag tror det. Han har visst varit med sen stenåldern, sägs det. Jag gissar att han inte har så många år kvar till pension.

– Han kan till och med vara äldre än sextiofem, menade Cecilia. Jag har hört att det är brist på patologer. Han kanske går på övertid.

Hon funderade flyktigt över om hon kunde föreställa sig själv i den rollen i en avlägsen framtid. Men tanken var för abstrakt.

Deras steg ekade rytmiskt mot de kala betongväggarna.

– Tänk om man svimmar, sa Patricia andlöst. Fy fan vad pinsamt! Någon kommer ju säkert att göra det. Jag känner på mig att det kommer att bli jag!

– Du kan vara lugn, Patricia, kontrade Ann-Chatrine. Jag har jobbat som lab-ass i flera år, och där är det alltid de stora starka grabbarna med mycket muskler som dimper i backen när de ska lämna blodprov. För det första ska de alltid envisas med att sitta upp – det är ju mesigt att ligga ned – och för det andra tror jag att de spänner sig så mycket för att verka lugna att blodet går åt till alla musklerna istället för till hjärnan. Det är min hypotes.

– Så det blir Claes Wärn som svimmar då? Han med de stora musklerna. Jag har förresten sett att han går till sjukhusgymmet nästan varje dag efter föreläsningarna.

– Då blir det han! Vi får se till att ställa oss strategiskt bakom honom så att vi kan ta emot honom när han faller, nu när vi vet vad som kommer att hända.

De skrattade kort åt tanken.

Utanför obduktionssalen samlades alla de smått nervösa medicine studenterna i omklädningsrummet, där de försågs med långa, ljusgula, ärmförsedda förklädesrockar. Det märktes tydligt att många var påtagligt obekväma i situationen, och en del gjorde tafatta försök att skämta bort saken. Även Cecilia kände ett krypande obehag, inte så mycket över det faktum att de skulle få konfronteras med en död – hon hade sett avlidna människor förr under sin tid på Solstigens Äldreboende – utan mer på grund av det främmande och onaturliga i den miljö och situation som det hela tog sin plats i. När någon av