41 minuter och nio sekunder

By Magnus Falk

Läkaren Henry Ohlsson måste bort. Efter en förnedrande TV-intervju, där han blivit både granskad och utskämd inför hela svenska folket, kan han inte stanna i landet en sekund till. Fylld av skam och självömkan tar han istället sin tillflykt till Centralafrikanska Republiken och en ödsligt belägen hjälpstation. I ny miljö, med nya arbetsuppgifter, gör han ett försök att få rätsida på sig själv och sitt liv igen. Men den instabila situationen i landet gör att tillvaron snart tar en oväntad vändning. Plötsligt kastas Henry rakt in i en livsfarlig situation som han omöjligt kan kontrollera. Vem är han om han överlever och tar sig ut på andra sidan? "41 minuter och nio sekunder" är en spännande roman om vänskap, självinsikt och överlevnad. Boken utspelar sig i ett av världens fattigaste länder som i decennier präglats av väpnad konflikt och inbördeskrig. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 16, 2022
• ISBN: 9788728153406

Book preview

Magnus Falk

41 minuter och nio sekunder

SAGA Egmont

41 minuter och nio sekunder

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2019, 2021 Magnus Falk och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728153406

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1.

i skydd av mörkret var han nästan osynlig.

Liten. Betydelselös.

En skugga.

Och ändå var de där, på jakt efter honom. Envetet, metodiskt, oresonligt. Tills de hade honom.

Det kunde knappast vara mer än någon tvärhand mellan hans huvud och macheten när den med sin vinande egg satte grenarna ovanför honom i gungning, och förpassade en hop med stora, kantiga bladverk till marken. Han kunde till och med känna det nätta vinddraget mot lockarna, som en krusning. Med en ilning fortplantade den sig utmed nacken och ryggraden, ända ned till vaderna.

Han blundade hårt. Handen kramade krampaktigt runt benet, och han förnam knäets hårda kontur mot hakan när han kröp ihop ännu mer, försökte göra sig så liten som möjligt. Det stelnande blodet från såret på benet kändes klibbigt och halt mot hans fingrar.

Men det blödde i alla fall inte mer.

Han kände ingen smärta.

Bara skräck.

Under honom vibrerade marken av de tunga stegen, kängorna som plöjde sig fram genom marksnåren, lika rytmiskt och obevekligt som dess ägare. Det snärtiga vinandet från knivseggen, följt av knastret från grenarna när de knäcktes, skar inte bara genom vegetationen utan också som en syl rakt genom det tunna höljet till hans medvetande.

Han skälvde till.

Ljuden kom från flera håll nu, och han förstod att de var runt omkring honom. Att de när som helst skulle gå rätt på honom.

Sedan skulle allt vara slut.

Precis som med Aida.

Han försökte frammana minnet av hennes ansikte, av hur hon hade skrattat och lett. Den nyckfulla glimten i hennes ögon när hon retades med honom.

Om han bara tänkte tillräckligt hårt skulle allt det onda runt omkring honom försvinna, trängas undan, bli till ingenting, och det skulle inte finnas plats för något annat än hennes ansikte.

Kanske fungerade det.

Som ett eko sjönk stegen undan, och försvann.

2.

– Monsieur, vi är framme nu.

Han slog upp ögonen. Flygvärdinnan med de långa, målade ögonfransarna stod framåtböjd över honom, med ansiktet bara någon decimeter från hans eget.

Hon måste ha tilltalat honom flera gånger – annars hade hon väl inte varit så närgången. Med facit i hand kanske han inte skulle ha tagit både whiskyn och den där sömntabletten.

Men han ville så fruktansvärt gärna få sova.

Runt omkring honom var de flesta sätena redan tomma, och eftersom han själv ockuperade fönsterplatsen hade hans närmaste medresenärer uppenbarligen kunnat resa sig och ta sitt handbagage utan att väcka honom. Kanske hade de till och med försökt?

De långa, målade ögonfransarna fladdrade några gånger framför hans ansikte. På nära håll såg flygvärdinnan äldre ut än han hade uppfattat henne vid starten. På några av stråna satt klumpar av mascara.

Hon är rätt ful, bestämde han sig för. Trots allt det hårda sminket.

Han ansträngde sig för att förskjuta sömndruckenheten ur ögonen. Utanför fönstergluggen sken solen.

Det var tryckande hett i kabinen.

– Merci. Merci beaucoup, mumlade han tafatt, men det var tillräckligt för att befria honom från det framåtlutade ansiktet. Fumligt rafsade han ihop sina prylar som låg i sätet och i facket på ryggstödet framför: den beige-gråa jackan, pocketutgåvan av Solsjenitsyns Cancerkliniken, som han ännu inte orkat ge sig på, gårdagens Aftonbladet och paketet med sockerfria tuggummin, för öronens skull. De sistnämnda hade han följaktligen inte haft någon nytta av.

Ryggen värkte stel efter de många timmarnas ensidiga och ergonomiskt förmodligen helt förkastliga kroppshållning.

Det hade räckt med whiskyn. Eller sömntabletten.

Nåväl, det gjorde detsamma. Nu var han i alla fall här, och av resan skulle han inte minnas mycket.

En befriande, men irriterande tanke. Det fanns så mycket annat han hellre hade sluppit att minnas.

Utanför kabinen slog den fuktiga värmen emot honom med full kraft. Trots hettan i kabinen verkade en hel del av luftkonditioneringens effekt ha dröjt sig kvar i planet, då det de facto var ännu varmare ute. Den fuktmättade luften dallrade som i tunga sjok över asfalten.

Han blev yr av anblicken, av de uppluckrade konturerna som inte ville vara stilla. Och av värmen som trängde sig inpå honom. Han skulle behöva skaffa tunnare kläder – de tunga chinosen konserverade värmen och svetten, och fick dem att kännas som galon.

Vad gjorde han egentligen här?

Han såg sig oroligt omkring.

Uppenbarligen var han sist ut ur planet. Flygvärdinnan med de långa ögonfransarna log vänligt men pliktskyldigt när han vred huvudet och kastade ett sista, tvekande öga in i kabinen.

Som om han hade kunnat vända tillbaka in igen.

Han tog sig samman. Försiktigt men med uppbådande av så mycket beslutsamhet han förmådde tog han sina första steg ned mot den främmande kontinenten.

– Välkommen till Bangui, monsieur.

Den unge, påtagligt mörkhyade mannen i passkontrollen log med hela ansiktet samtidigt som han tog emot visum och pass genom luckan i glaset. Han hade stora vita tänder som tycktes fylla upp hela käkpartiet, och som inte riktigt föreföll stå i proportion till de små vänliga ögonen och den korta pannan.

Han sökte den anlända resenärens blick, och fortsatte, nästan förtroligt:

– Monsieur, tillåt mig säga att jag är helt övertygad om att ni kommer att trivas här. Jag lovar er – Centralafrika är det vackraste landet i världen. Jag har visserligen inte varit i något annat land, men inget kan vara vackrare. Våra skogar och slätter – jag är säker på att ni kommer att tycka om dem.

Han talade på fläckfri franska, men med ett stråk av dialekt som lät främmande. Efter att han uttalat den sista meningen fällde han ned blicken och granskade pliktskyldigt dokumenten han fått för sina händer. Ögonbrynen höjdes, och han slog upp blicken igen, nyfiket.

– Ah, la Suède. Jag trodde att ni kanske var fransman.

Han lutade sig framåt.

– »Henry» – är det också ett svenskt namn?

Henry kunde inte annat än le förvånat åt den unge mannen, och hans inbjudande öppna sätt. Passkontrolltjänstemän var en yrkesgrupp han annars förknippade med surmulna, uttråkade paragrafryttare. Men det fanns uppenbarligen undantag.

– Ja, en del av oss heter så, även i Sverige, svarade han. Som i många andra länder.

Mannen bakom disken nickade och fortsatte att granska handlingarna en kort stund innan han räckte tillbaka dem genom öppningen i den glasskiva som skilde dem åt. Det breda leendet sprack återigen upp och blottade de vita tandraderna.

– Monsieur Ohlsson – varmt välkommen till Centralafrikanska republiken. Ni hittar lätt en taxi utanför terminalen, de kör er vart ni vill.

Henry Ohlsson tog emot sina resehandlingar och tackade för upplysningen. Vilset såg han sig omkring för att orientera sig, och för att lokalisera platsen för sitt ankommande bagage.

Han skämdes för att han kände sig så tafflig. I de andra, världsvana resenärernas ögon måste han väl se ut som ett fån.

Ankomsthallen på Banguis flygplats var liten och enkel, både till omfång och interiör. Efter att ha försett sig med turistkarta över staden och landet, via den blygsamma informationsdisk som fanns, drog han med sig sin upphämtade resväska, jackan och Cancerkliniken ut på gatan. Gårdagens Aftonbladet hamnade i papperskorgen; att han överhuvudtaget hade besvärat sig med att släpa ut den från planet, förundrade honom.

Samtidigt som tidningen föll ur hans grepp och ned i papperskorgen, genomfors han av den översvallande känslan av att han nu också definitivt lämnade Sverige bakom sig.

Så var det verkligen.

På samma gång insåg han också att han i stort sett inte visste någonting om platsen han kommit till. Inte hade han tittat på vare sig kartor, i turistböcker eller på internetsajter innan han reste. Tanken hade liksom inte slagit honom.

Han hade varit för uppfylld av allt det andra.

Han vecklade upp stadskartan över Bangui och granskade den. Den trasslade sig och kom uppochned, och han kände det sviktande tålamodet flåsa honom i nacken.

Det rörde sig om en kort transport ifrån flygplatsen och in till stadskärnan, knappast mer än fyra-fem kilometer.

Svetten dröp om nacken och ryggen.

Måste till hotellet, byta om, samla tankarna. Få lite svalka. Enligt bokningsinformationen utlovades luftkonditionering på rummet. Otåligt knölade han ihop stadskartan och tog sikte på den skymtande raden av taxibilar på gatan utanför.

Hettan från luften och solen utanför terminalens skyddande skugga slog emot honom på nytt, och trängdes med ett sammelsurium av främmande dofter och ljud. Gatan utanför var ett virrvarr av väntande taxibilar och ivrigt pockande taxichaufförer, som så fort han klev ut genom dörren tog sikte på honom. Inom bara några sekunder fann han sig uppfångad av innehavaren av en gul Renault, av modell och utseende att döma från slutet av åttiotalet.

Sneglande ut från taxikupén allteftersom de rulllade iväg från flygplatsen kunde han så småningom se otaliga, tätt sammanvävda byggnader passera förbi hans blickfång utmed vägen, de flesta av dem ljusa och sandfärgade eller kraftigt blekta av solen – eller kanske från början med avsikt bleka för att reflektera så mycket som möjligt av de skoningslösa strålarna. Till en början var de flesta husen låga, men ju närmare centrum av huvudstaden de kom, desto fler blev våningarna.

Taxichauffören var en medelålders, tystlåten man, inte alls med det muntert utåtriktade sätt som den unge mannen i passkontrollen. Bakom hans blick fanns en svårfångad tyngd, en återhållen sorgsenhet, som inte kunde annat än väcka en viss sympati hos hans nyanlände resenär. Titt som tätt kom han med korta, informativa upplysningar om gator och byggnader som taxin passerade, om var det gick att köpa det ena eller det andra, och om enstaka historiska tilldragelser.

Som reseledare hade han varit en katastrof, konstaterade Henry. Men för Henrys egen del, i den sinnesstämning han själv befann sig i, var han precis lagom mycket. De få gånger chauffören kastade en blick åt hans håll för att se om han lyssnade, räckte det med att nicka försiktigt som bekräftelse.

Ställvis var det ett myller av rörelse utanför på gatorna. Klungor av folk var samlade där de smala gränderna löpte ut mot huvudgatan, men Henry hade svårt att avgöra om de arbetade, uträttade vardagsärenden eller bara umgicks. Ett sammelsurium av färgsprakande kläder bildade ständigt föränderliga, fladdrande mönster framför hans synfält, och kontrasterade sig skarpt mot de sandfärgade husväggarna. Han kände sig lätt åksjuk, lika mycket av de livliga rörelserna och vimlet utanför, som av de frekventa groparna i vägbanan.

Efter en lång raksträcka passerade taxin stadens hjärta: den cirkelformade platsen invid Place de la République, med den gracila, svampformade fontänen i mitten, innan de fortsatte ned utmed floden, och till slut rullade in på uppfarten till Hotel Oubangui. Chauffören upplyste honom om att hotellet fått sitt namn just efter den stora floden som flöt strax intill, vilken i sig också gett sitt namn åt hela huvudstaden.

Henry tog upp sin voucher och noterade att det stod Hotel Bangui på den, men chauffören försäkrade att det rörde sig om samma hotell.

– Bangui klingar bättre internationellt, så de använder det namnet hos resebyråerna, förtydligade mannen.

Med eftertänksamma steg klev Henry försiktigt ut ur taxin, betalade, och såg sedan upp mot den höga fasaden.

Fredagen den 28 oktober kl. 09.47:10 – 09.54:31

– Henry Ohlsson?

– Det stämmer. Välkomna hit.

– Lars-Erik Eyvindsson. Tack för att vi fick komma. Det här är Thomas Bjelke, min kameraman.

– Thomas.

– Henry. Kom in. Varsågoda och slå er ned.

– Tack. Thomas står nog helst. Funkar det bra, Thomas, om du står där borta vid fönstret?

– Det borde funka. Absolut. Jag ska bara rigga upp utrustningen.

– Bra. Jaha, mycket att göra?

– Javars, det är aldrig brist på arbete, om man säger så.

– Näe. Jag kan tänka mig det. Och så fredag också, förstås? Hur många är ni som jobbar här?

– Drygt fyrtio personer, inräknat alla personalkategorier.

– Okej, det är ganska mycket ändå.

– Tja.

– Har du själv jobbat länge i branschen?

– Åtta år som klinikchef, och dessförinnan tiotolv år som kliniker. Chefskapet utgör sextio procent av min nuvarande tjänst, men jag träffar fortfarande lite patienter också.

– Det kanske är bra att göra det? Så att man inte tappar för mycket yrkeskunnande?

– Jag tror det.

– Okej, Thomas, är du klar?

– Jag är klar.

– Bra. Då kör vi. Som jag nämnde i telefon, Henry, så kommer vi att köra ett inslag om de särskilda boendena, med fokus på samhällets resurser, och hur de olika driftformerna och samarbetet mellan inblandade vårdgivare fungerar. Som vi alla vet är ju det här en svag och utsatt grupp som ofta har svårt att föra sin egen talan.

– Visst är det så.

– Du sa i telefon att du känner ett starkt engagemang för den här gruppen?

– Absolut. Som du själv sa är det här en utsatt grupp, och historiskt sett har det ofta varit så att vid ekonomiska nedskärningar av den offentliga vårdens resurser så är det de gamla och psykiskt sjuka som fått dra det tyngsta lasset, medan de grupper som har ett större inflytande har stretat emot och klarat sig bättre. Det handlar om förhållandevis friska personer i yrkesför ålder, som generellt har ett mindre vårdbehov.

– Kan du ge några exempel?

– Jaa, det kan handla om accessen till vården. Vilka patienter som kommer fram. Väntelistor för personer med kroniska sjukdomar som avvecklas och där patienterna istället själva får ta ansvaret att söka. Svårigheter att nå fram på telefon, tonvalssystem och snabbare access för enkla och mer akut påkomna åkommor som okomplicerade infektioner och ofarliga smärttillstånd i rörelseapparaten. Unga och företagsamma personer gynnas av ett sådant system, medan gamla med nedsatt hörsel och som inte är lika benägna att ta för sig får stå tillbaka. Detsamma gäller personer med nedsatt autonomi, alltså med förståndshandikapp eller andra funktionsnedsättningar.

– Jag förstår.

3.

henry sjönk ned på sängkanten. Luftkonditioneringen kämpade tappert och med ett frenetiskt gnisslande ljud för att sänka temperaturen, och till hjälp för att svalka fanns också en takfläkt som långsamt roterade och kastade flyende skuggor utmed väggarna, från det bleka ljus som letade sig in genom gardinerna. I något slags tillstånd av låtsad kontroll hade han begärt att få ett rum emot norrsidan, men när han nu väl kommit hit undrade han om det verkligen hade någon betydelse – solen stod ju ändå rakt upp på himlen.

Han log påtvingat åt sin egen enfald. Leendet fastnade i mungiporna, och innan han kunde hejda sig satt han med ansiktet djupt försjunket i sina kupade händer, och med tårarna ymnigt strömmande utmed skägget. Axlarna skakade rytmiskt av hulkningarna, nästan som i bisarr takt med de roterande skuggorna av takfläktens rotorblad utefter väggarna.

Ensamheten som genomfor honom kände inga gränser. Det slitna hotellrummet var lika opersonligt som en fängelsecell.

Han hade haft ett liv.

Han hade blickat framåt. Smitt planer. Drömt. Planerat semesterresor. Nu satt han här – i Bangui. Och det kändes som världens ände. Trots det myllrande livet som uppenbarligen fanns därute.

Han försökte svälja klumpen i halsen.

Men visst, det var så han hade velat ha det. Medvetet eller omedvetet så hade det varit hans val. Klokt eller inte.

Tankarna förde honom tillbaka till hemmet, till bostaden. Långsamt strök han handen över sängöverkastet och försökte förnimma känslan av det egna sovrummet, av lukterna och av de bekanta lakanen, som med ett hopp om att det skulle föra med sig åtminstone ett uns av trygghet eller lugn.

Istället fyllde det honom med vämjelse – i förhållande till vilket det här gudsförgätna diket framstod som något mindre motbjudande trots allt.

Förvånande nog ledde honom insikten till en antydan till bättre mod.

Vad han än tyckte och tänkte om saken – nu satt han i alla fall här. Och att vända på klacken och åka tillbaka utgjorde inget alternativ.

Han torkade det våta skägget med handryggen, men vek sedan upp en flik av skjortan eftersom handryggen inte förslog nämnvärt.

Gråten lindrade lite, hade han lärt sig.

Hade han fått lära sig.

Med sitt medicinskt, akademiskt tränade tankemönster kunde han varsebli att den hade ett syfte, denna till synes oändamålsenliga serie kroppsliga konvulsioner och överproduktion av tårvätska. För bara några månader sedan skulle han inte ens ha kunnat minnas när han sist hade gråtit. Numera var gråten en trogen bundsförvant.

Han reste sig från sängen, försökte ruska av sig känslan av vanmakt och ensamhet, gick in på toaletten, kastade vatten och tvättade av sig. Väggarna i badrummet täcktes av mossgrönt kakel. Inte modernt, men det verkade åtminstone rent, och handduken doftade starkt av tvättmedelsparfym.

Ett ögonblick övervägde han att ta en dusch, men ångrade sig. Det skulle inte dröja lång stund från det att han klädde på sig igen till dess att han blev precis lika våt och svettig på nytt. Och ingen skulle märka skillnaden. Istället bestämde han sig för, när han ändå hade tid, att bege sig tillbaka till centrum och leta reda på någonstans att förse sig med lite mer ändamålsenliga kläder.

Innan han lämnade hotellrummet gjorde han sitt bästa för att om möjligt uppbåda en illusion av personligt tillhåll genom att packa upp sina sparsmakade tillhörigheter, lägga Solsjenitsyn på nattduksbordet och sätta tandborsten i plastmuggen vid badrumsspegeln.

Han brydde sig inte närmare om att känna efter om åtgärden hade någon effekt, innan han stängde dörren bakom sig och gick ut.

Nere i hotellobbyn var det förvånansvärt smakfullt och modernt. Uppenbarligen hade man lagt ner mer krut på att ge gästerna ett positivt första intryck, än på att hålla själva rummen renoverade. Även här var temperaturen måttfullt reducerad med hjälp av luftkonditionering.

Ute på gatan blev han stående framför hotellentrén, uppbromsad av åsynen av den trögflytande floden, som mäktigt och med sin enkla storslagenhet banade sin väg genom det frodiga landskapet. Hotell Oubangui, som med sitt lånade namn var beläget en bit strax utanför centrum kantades inte enbart av omgivande byggnationer, utan lika mycket av träd och grönska.

För ett ögonblick överväldigades han av att passkontrollanten hade haft rätt – landskapet var onekligen häpnadsväckande vackert.

Ögonblicket därpå rycktes han loss från vyn. Utanför hotellet hade ett flertal grupper av gatuförsäljare förskansat sig, och det dröjde inte många sekunder innan hans närvaro hade dragit till sig deras uppmärksamhet.

Han måtte te sig som det ultimata försäljarobjektet, med sin uppenbart avvikande, västerländska och malplacerade klädsel, bortkomna blick och osäkra hållning – det var åtminstone så han kände sig.

– Mister! Cheap watches! Monsieur, montres bon-marchés!

Rader med armbandsur, handgjorda smycken, afrikanska snidade träfigurer och diverse andra souvenirer fladdrade fram för hans blick, och han fann sig inom loppet av några sekunder omgärdad av en hel klunga försäljare som alla gjorde sitt bästa för att vinnlägga sig om hans uppmärksamhet.

Han kände sig påtagligt besvärad, men iddes inte bara gå därifrån. Som en följd av hans uppenbara ointresse och i takt med att han tackade nej till det ena erbjudandet efter det andra, tunnades skaran emellertid ut. Till slut var bara en ensam försäljare kvar, vilken gjorde sitt bästa för att förse honom med solhattar i halm. Även denne, en lång och gänglig man, var på väg att ge upp och hade precis vänt sig om för att gå därifrån när han vred på huvudet med till synes uppriktigt bekymrad min och fixerade Henry med blicken. De mörka ögonbrynen försjönk i djupa veck.

– Ni kan inte gå omkring sådär, monsieur. Solen kommer att ta kål på er, sa han allvarsamt.

Henry ryckte på axlarna och suckade.

– Jag vet. Jag var på väg till centrum för att köpa andra kläder, svarade han tafatt.

Försäljaren vände sig tillbaka mot honom med närmast bestört ansiktsuttryck.

– Nej, nej, nej! Jag menar inte så. Jag menar att solen kommer att ta kål på ditt skinn. Titta på dig!

Han sträckte fram sin underarm och höll den längsmed Henrys. Den markerade kontrasten förde tankarna åt tangenterna på ett piano.

– Ikväll kommer du att vara röd som en lilja, såvida du inte tänker sitta inomhus hela dagen. Jag har sett många européer – de gör allihop samma misstag i början. Vänta lite!

Med hastiga steg gick försäljaren tillbaka till en väska som stod några meter bort, och kom tillbaka med en gul plastflaska.

– Solkräm, faktor 50. Du kommer inte att klara dig utan.

Henry lyfte blicken mot den obarmhärtiga solen – om än inbäddad i ett tjockt dis och på väg ned, men som trots det brände i pannan – sneglade på sin kritvita underarm, och insåg att försäljaren hade rätt; den ofunktionella utstyrseln var i sammanhanget sannolikt det minsta problemet.

Innan han gick därifrån hade han försett sig med såväl halmhatt som solkräm. Försäljaren hade också delat med sig av sina bästa tips på var han kunde köpa prisvärda kläder. Efter en hastig insmörjning av ansikte, armar och nacke vände han stegen in mot Bangui centrum.

Han övervägde att ta en taxi igen, men ensamheten han känt i hotellrummet skrämde honom. Följaktligen föredrog han att gå, eftersom det skulle hålla honom därifrån längre.

Promenaden ledde honom längsmed floden, utmed Boulevard de Gaulle, vidare in på Rue de l’independence, i riktning mot centrumrondellen med den svampformade fontänen. Han slogs av de enkla men ändå välordnade arrangemangen av planterade palmer och välklippta gräsmattor som kantade vägen. Ett par taxibilar kom uppkörande utmed honom och erbjöd honom sin skjuts, men som han korthugget avböjde.

I samma ögonblick som den gracila vattenkaskaden från fontänen nådde hans blickfång, överraskades han av ett tropiskt skyfall, som på bara några sekunder förvandlade himlen till ett läckande såll.

Han hade aldrig sett något liknande.

Innan han ens hunnit söka skydd invid väggen till närmaste byggnad, var han fullständigt genomdränkt, och de tjocka bomullsbyxorna smetade om möjligt ännu mer obehagligt mot låren.

Han förstod att han inte bara behövde kläder som skyddade mot hettan – de behövde dessutom torka snabbt. Det här skyfallet skulle väl näppeligen bli det sista.

De tunga dropparna som skar genom den svampformade vattenkaskaden framme vid fontänen utgjorde en besynnerlig syn; lik en symbolisk kamp mellan naturens okontrollerade kaos och människans idoga strävan efter ordning.

Sedan, efter bara några minuter, lika hastigt som det hade börjat, upphörde skyfallet.

När han senare på kvällen återkom till sitt hotellrum, hade han för en blygsam peng skaffat sig några ombyten av tunna, långärmade skjortor och lätta, kakifärgade byxor.

Han slängde av sig halmhatten, klädde av sig de alltför tjocka, för länge sedan soltorkade kläderna, och somnade, till sin egen senare förvåning, naken på sängen.

4.

det knakade till bara några meter ifrån honom. Hastigt vände han sig om, med hjärtat rusande i bröstet.

Men det var bara en fågel, en stor färgsprakande tingest som trängde sig ned genom bladverket. Pulsen sjönk tillbaka lika snabbt som den hade rusat upp. Trots allt kände han sig någorlunda säker här, på kända marker och efter att ha förflyttat sig genom mörkret hela natten. Då och då hade han fått snegla bort mot den höga bergssluttningen i norr, som titt som tätt trädde fram likt en mörk skugga i månskenet, för att orientera sig och försäkra sig om att han var på rätt väg. Sedan hade det dykt upp där framför honom – det stora, kantiga stenblocket som de hade brukat ha som mötesplats när han och far rört sig i de här markerna.

Minnet högg till som en kniv i mellangärdet, och fick honom att vilja krypa ihop. Med darrande händer lät han fingertopparna glida över den våta stenytan. Som om rörelsen skulle kunna frammana mer än bara minnet.

Han lyfte blicken mot himlavalvet.

Det började gry så smått, och han visste att han var tvungen att hitta en säker plats att vila på. Han hade inte sovit på två dygn, och inte ätit heller för den delen.

Men det hade gått flera timmar sedan