Lemniskata

By Gustaf Hannar

DOLT UNDER YTAN
Livet flyter på ungefär som vanligt. Leo känner sig frustrerad, även om hans växande bankkonto skänker viss tröst. Clara har en del ouppklarat i sitt förflutna, men trivs bra med sitt jobb och sitt singelliv. Holger är som vanligt nöjd med till­varon. Och Sverker, ja, han är helt enkelt Sverker...
Sedan, plötsligt, är ingenting längre som vanligt. En spek­takulär konstkupp i Rom startar en händelsekedja som får långtgående konsekvenser - inte minst för Leo och hans vänner som tvingas ut på en resa för att försöka rädda en person som svävar i stor fara.
Den vindlande färden bjuder på många överraskningar, och ännu fler mysterier: Vem är egentligen den gåtfulle Salvatore? Vilka mörka hemligheter bär Sverker med sig på resan? Och var kommer Leonardo da Vinci in i bilden?
Innan resan nått sitt slut har personerna i berättelsen fått uppleva dramatiska äventyr, lidelsefull kärlek och djup tragik. Dessutom har de fått glänta på dörren till en värld där tid och rum befinner sig i ett evigt kretslopp - en lemniskata.
(Lemniskata används inom matematiken för att beteckna oändligheten, men symbolen är också en allmän metafor för ett evigt förlopp.)

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 8, 2023
• ISBN: 9789180802956

Gustaf Hannar

Gustaf Hannar är före detta copywriter, art director, översättare och redaktör. Idag är Gustaf verksam som författare samt medproducent till flera populära hamnguider över Stockholms och Ålands skärgårdar. Tidigare utgivning av Gustaf Hannar: Triggerpunkten (2021), Rävspel (2022)

Book preview

There is a theory which states that if ever anyone

discovers exactly what the Universe is for and

why it is here, it will instantly disappear and

be replaced by something even more

bizarre and inexplicable.

There is another theory which states that this

has already happened.

The Restaurant at the End of the Universe

Douglas Adams

Innehållsförteckning

VAPRIO D'ADDA, AUGUSTI 1570

ROM, 11 JUNI 2001

STOCKHOLM, 11 JUNI 2001: CLARA

STOCKHOLM, 11 JUNI 2001: LEO

SUNDBYBERG, 1960-TALET: LEO

ROM, 11 JUNI 2001: GUSTAVO

STOCKHOLM, 11 JUNI 2001: LEO

SUNDBYBERG, 1960-TALET: LEO

NORRA ITALIEN, 11 JUNI 2001: GUSTAVO

ROM, 13 JUNI 2001: CLARA

STOCKHOLM, 13 JUNI 2001: LEO

SUNDBYBERG 1969: LEO

NORRA ITALIEN, 11 JUNI 2001: GUSTAVO

STOCKHOLM, 13 JUNI 2001: LEO

NORRA ITALIEN, 13 JUNI 2001: CLARA

SUNDBYBERG, 1970-TALET: LEO

NORRA ITALIEN, 11 JUNI 2001: GUSTAVO

STOCKHOLM, 13 JUNI 2001: LEO

STOCKHOLM, 1970- OCH 1980-TALET: LEO

NORRA ITALIEN, 11 JUNI 2001: GUSTAVO

STOCKHOLM, 14 JUNI 2001: LEO

NORRA ITALIEN, 12 JUNI 2001: GUSTAVO

PÅ VÄG MOT ROM, 15 JUNI 2001: LEO

VÄSTERÅS 1940-TALET

NORRA ITALIEN, 12 JUNI 2001: GUSTAVO

LAVENO, 14 JUNI 2001: CLARA

PÅ VÄG MOT ROM, 15 JUNI 2001: LEO

NORRA ITALIEN, 13 JUNI 2001: GUSTAVO

ROM, 15 JUNI 2001: LEO

LAVENO, 15 JUNI 2001: CLARA

NORRA ITALIEN, 15 JUNI 2001: GUSTAVO

ROM, 15 JUNI 2001: LEO

NORRA ITALIEN, 15 JUNI 2001: GUSTAVO

ROM, 15 JUNI 2001: LEO

NORRA ITALIEN, 16 JUNI 2001: GUSTAVO

NORRA ITALIEN, 16 JUNI 2001: LEO

NORRA ITALIEN, 16 JUNI 2001: GUSTAVO

NORRA ITALIEN, 16 JUNI 2001: LEO

NORRA ITALIEN, 16 JUNI 2001: GUSTAVO

NORRA ITALIEN, 16 JUNI 2001: LEO

LAVENO, 16 JUNI 2001: CLARA

NORRA ITALIEN, 16 JUNI 2001: LEO

NORRA ITALIEN, 16 JUNI 2001: GUSTAVO

NORRA ITALIEN, 16 JUNI 2001: LEO

EPILOG

NORRA ITALIEN, 27 JUNI 2016: LEO

LAVENO, 30 JULI 2016: LEO

STOCKHOLM, MARS 2020: POST SCRIPTUM

VAPRIO D'ADDA, AUGUSTI 1570

Med en trött suck lägger Francesco ner skrivdonet och sätter korken för bläckhornet. Ännu en lång dag har övergått i kväll och vaxljuset som nätt och jämnt förmått lysa upp hans arbets plats har nästan brunnit ner. Han sätter fingrarna för sina värkande ögon – den nedsatta synen är ett av många pris som han har fått betala för att kunna genomföra sin uppgift, och ändå har han bara skrapat på ytan av den övermänskliga utmaning som var en del av hans arv, men också hans förbannelse. Vid sjuttionio års ålder känner han att krafterna börjar ta slut och att löftet som han gav inte kommer att infrias trots att han ägnat nästan varje vaken minut åt att tolka, redigera, ordna och registrera de mer än femtonhundra manuskriptsidor som han fick med sig från Amboise för nästan femtio år sedan. Och trots att han har anställt två skrivare som under de senaste tjugo åren har arbetat hårt vid hans sida, så har de inte lyckats åstadkomma mer än ett ofullständigt utkast till Trattato della pittura.

Francescos tankar går till hustrun Caterina och sonen Orazio. Vad har han egentligen kunnat skänka dem, annat än en någorlunda trygg försörjning? Arvet som han fick av sin far var generöst och har inte slösats bort, och familjens gård i Vaprio producerar tillräckligt för att försörja dem själva, tillsammans med gårdsfolket. Men i övrigt; den tid som Francesco inte har varit upptagen med manuskriptet har han ägnat åt måleriet, åtminstone under den tid då hans ögon ännu inte var grumlade av ålder och tilltagande starr. Han kan någonstans i sitt inre förstå hustruns bitterhet och sonens likgiltighet – han har varit en dålig make och en ännu sämre far. Men har han egentligen haft något val? Hur skulle han ha kunnat avsäga sig den stora uppgift som lades på hans axlar och som han efter bästa förmåga har försökt genomföra?

Många gånger har han förtvivlat, ja, till och med känt ilska över att inte räcka till, inte orka slutföra det ansvarsfulla uppdraget, men mästaren hade varit övertygad: Du är min utvalde, Francesco hade han sagt så sent som några dagar innan han dog. Du är den ende som kan fullborda mitt verk. Visst hade han känt sig smickrad, i synnerhet som det gav honom en särställning i förhållande till den förhatlige Salai – pajasen som levt som en parasit på mästaren under så många år – men han hade mest känt sig rädd. Han hade tvivlat på att han ägde det skarpsinne, den nyfikenhet och den talang som krävdes för att fullborda det som mästaren hade lämnat oavslutat, vilket var i stort sett allt som han någonsin påbörjat.

Francesco går långsamt nedför trappan från det rum på övervåningen som härbärgerar hans samlingar. I köket hittar han resterna av den måltid som hans hustru ställt i ordning, men som han ännu inte rört – aptiten har försämrats och han vill inte heller spilla tid på att äta eftersom han anar att det inte kan vara långt kvar innan han tvingas ge upp. Han tar ändå lite skinka och några korvar från fatet, tillsammans med ett glas vin, och sätter sig i salen där han har utsikt mot den lilla parken utanför huse t. Det har hunnit bli nästan helt mörkt där ute och han har svårt att se konturer på långt håll, men han behöver inga ögon för att känna igen varje detalj av det välbekanta landskapet utanför fönstret. Här växte han upp, tillsammans med sin mor och far samt två syskon. Fadern, Gerolamo Melzi, var officer i Ludvig XII:s armé och förblev en frånvarande och nästan mytisk gestalt för Francesco under hans barndom.

För sin inre blick räknar Francesco alla fruktträden i trädgården närmast huset och han ser ut över åkrarna och ängarna som omger gården. På sluttningen bakom huset breder vinodlingarna ut sig och där bakom, på kullen där jorden är magrare, står olivträden i raka led. Han känner en viss tillfredsställelse över att sonen, Orazio, har tagit ansvar för gårdens skötsel – något som han själv aldrig har gjort, eller hunnit – men han är också besviken över att inte ha kunnat överföra den allra minsta entusiasm för konst eller bildning till sin ende son. Leonardos arv dör med mig, tänker han uppgivet och dricker en djup klunk av det sträva, egenproducerade vinet. Visserligen har han haft besök av många människor som intresserat sig för mästaren – Lomazzo, Luini och inte minst Vasari – men ingen av dem kände mästaren, och de flesta har inte ens träffat hono m.

Medan mörkret tätnar där ute försjunker Francesco i tankar, och som så många gånger tidigare återvänder han till deras första möte.

Dagen hade varit varm, nästan kvav, och de mörka moln som tornat upp sig på avstånd över bergen hotade med både regn och åska. Francesco hade i sällskap av sin far, som var hemma på ett av sina sällsynta besök på gården, vandrat uppåt kullarna i avsikt att kontrollera snarorna som satts ut dagen innan. Nu var de på väg hem med en kanin hängande i ett snöre över Francescos axel. Nere vid ån, där den halvt raserade kvarnen fick vattnet att dämmas upp till en liten göl, satt tre män i gräset och åt av en medhavd matsäck. Den äldre mannen i sällskapet – han var i sextioårsåldern, gråhårig och med ett nästan vitt helskägg – reste sig och gick fram till Gerolamo med utsträckt hand.

Messer, sa han med välmodulerad stämma, ni får ursäkta vårt intrång på era undersköna ägor, men jag kunde inte motstå frestelsen att avteckna den fascinerande skvaltkvarnen. Han pekade med handen bort mot ruinen samtidigt som han bugade sig lätt och fortsatte: Jag ska be att få presentera oss. Leonardo da Vinci är mitt namn, ingenjör och målare till yrket. Och mitt sällskap består av min son, Gian Giacomo, och min elev, Piero di Cosimo.

De bägge männen, som verkade vara i tjugoårsåldern, kom på benen och gjorde varsin halvhjärtad bugning. Sedan Gerolamo presenterat sig och sin son erbjöd Leonardo dem att delta i deras måltid, något som Gerolamo artigt avböjde med ursäkten att han måste bege sig hemåt för att flå den fångade kaninen. Under tiden hade Francescos blick landat på det staffli som var uppställt nere vid lägerplatsen.

Ni målar, messer Leonardo? sa han blygt med en nick mot den kartong som var uppspänd på det lilla staffliet.

Nej, inte målar, min gosse, skrattade Leonardo, tecknar, det är vad jag gör just nu. Jag hade turen att hitta inte enbart denna förtjusande kvarn, utan dessutom ett praktfullt åskmoln – detta imponerande och instabila konstverk som naturen frambringar för både gagn och sinnlig njutning.

Francesco stod som förlamad, han hade aldrig tidigare sett en konstnär arbeta ute i det fria och han hade heller aldrig hört någon tala positivt om ett åskväder, som ju kunde ställa till med avsevärd skada om det ville sig illa. Plötsligt greps han av en oemotståndlig lust att se vad Leonardo hade åstadkommit på sin kartong.

Med er tillåtelse, messer, stammade han fram, är det möjligt att få beundra ert verk?

Leonardo skrattade mjuk. Ett verk är det långt ifrån, snarare en skiss. Och om det är värt beundran tvivlar jag på. Men varsågod, ni får gärna titta.

Han tog Francesco under armen och ledde honom ner till den lilla gräsplätten där sällskapet slagit läger. Gerolamo tog ett hastigt farväl och begav sig mot gården med kaninen i ett fast grepp i handen.

Den lilla teckningen var, trots att den verkade vara snabbt utförd, både naturtrogen och känslofylld. Ruinen av skvaltkvarnen och den lilla bäcken gav ett pastoralt intryck medan det mörka ovädersmolnet över bergen skänkte bilden en ödesmättad stämning.

Den är vacker, sa Francesco efter att ha betraktat teckningen en stund, och lite otäck.

Precis som naturen själv, svarade Leonardo. Jag har länge intresserat mig för moln, dessa flyktiga former som aldrig går att bevara i ett fryst ögonblick eftersom de ständigt förändras. Liksom vatten i rörelse. Titta där på bäcken, Francesco, och lägg märke till virvlarna – de uppstår oavbrutet men är aldrig desamma. Jag har funderat mycket över dessa fenomen och de leder osökt tankarna till tidens gåta. Hela skapelsen, ja, hela universum, drivs framåt på en våg av tid där vi aldrig kan definiera något exakt nu, eftersom nuet oavbrutet blir då. Framtiden existerar ju inte per se, och det förflutna kan vi inte återvända till. Alltså uppstår frågan vad tid egentligen är.

Leonardo tystnade och betraktade allvarligt Francesco.

Men jag tröttar er med mina tankar, unge messer, sa han sedan med ett leende. Ni har väl viktigare saker för er än att lyssna på en gammal och förvirrad man?

Francesco försökte få ordning på tankarna. Han hade fått en förhållandevis gedigen utbildning och var inte okunnig i vare sig naturlära eller humaniora. Dessutom var han ganska begåvad i matematik. Men beträffande världsbilden i stort var han hänvisad till de förklaringsmodeller som kyrkan erbjöd, det vill säga att allting var skapat av en allsmäktig gud, och om det fanns några som helst mysterier i naturen så berodde det på guds outgrundliga avsikter. Molnen på himlen, vattenvirvlarna i bäcken – liksom allt annat på jorden – var guds verk och det ankom inte oss obetydliga människor att ställa frågor, utan bara att acceptera.

En stund senare hade ovädret brakat loss. Leonardo fick sina unga adepter att snabbt packa ihop alla deras medhavda attiraljer och springande följa efter Francesco, som visade dem vägen ner till mangårdsbyggnaden där en lika förvånad som motsträvig Gerolamo bjöd dem att komma in och vänta ut ovädret. Hans ovilja att släppa in Leonardo i sitt hus berodde inte på bristande gästfrihet, utan bottnade i att han – till skillnad från sonen – mycket väl visste vem denne Leonardo da Vinci var. Utan att ha träffat honom tidigare hade han hört skvaller om att mannen visserligen betraktades som ett geni och hade stått högt i gunst hos såväl medicéerna i Florens som furstehuset Sforza i Milano. Men det fanns också andra rykten som sa att han var opålitlig och sällan slutförde de uppdrag han åtog sig. Dessutom – och det gjorde Gerolamo mest misstänksam – talades det om att denne Leonardo aldrig umgicks med kvinnor, utan istället omgav sig med en skara unga män, varav flertalet var anmärkningsvärt vackra. De bägge ynglingar som nu klev in i hans hus, i Leonardos släptåg, var inga undantag.

Men hövlighet var en dygd hos familjen Melzi och snart var Leonardo installerad i salen och försedd med ett glas vin efter att artigt ha tackat nej till ett fat kallskuret, med förklaringen att han aldrig rörde kött av något slag. Gerolamo avslöjade inte sin förvåning med en min, lika lite som han ifrågasatte att de båda männen i Leonardos sällskap förvisades till tjänstefolkets plats i köket. Gerolamo och Francesco satt nu ensamma kvar i salen tillsammans med Leonardo som vänligt förhörde sig om förhållandena på gården och familjens olika sysslor och intressen. Speciellt uppehöll han sig vid Francescos framtidsplaner. När denne blygt berättade att han hade ambitionen att bli officer som sin far, undrade Leonardo försynt om han inte hade några andra färdigheter.

Jag tycker mycket om att teckna, erkände Francesco och skyndade sig att tillägga: Men jag är inte i närheten av den skicklighet som ni visade prov på, messer Leonardo.

När Leonardo propsade på att få se något som Francesco hade tecknat började Gerolamo skruva på sig och menade att sonen var duglig på gården, och att han säkert var ett officersämne, men någon konstnär var han definitivt inte.

Åh, säg inte det, sa Leonardo. Låt gossen visa vad han kan, så ska jag avgöra om det bor en konstnär i honom.

Francesco ruskar på huvudet, som för att bli kvitt minnet, som är både ljuvt och sorgligt. Han går sedan ut i köket för att slå upp ytterligare en skvätt vin i glaset. Fötterna släpar mot stengolvet och han känner hur det stramar i bröstet – ett obehag snarare än en smärta, men ändå en påminnelse om hans försämrade hälsa. Med hjälp av elddonet får han fyr på ett vaxljus som han bär med sig ut i salen. Helst vill han inte slösa på de dyrbara ljusen, men han förstår att sömnen kommer att undfly honom även i natt och han skyr mörkrets alla demoner som med fordrande röster viskar i hans öra: Du måste fullfölja ditt uppdrag, du får inte svika.

Gryningsljuset väcker honom. Han måste ändå ha somnat en stund på stolen där han förblivit sittande, oförmögen att ta sig in i sovrummet där han visste att han skulle få ligga vaken resten av natten. Trots att han är tung i huvudet och stel i kroppen är han tacksam för den stund av vila som han fått till skänks. Nu har han fått den kraft han behöver för att ta itu med dagens krävande uppgifter.

Tjänstefolket har ännu inte vaknat och han kan därför inte få någon frukost, men i köket hittar Francesco ett äpple som han tar med sig upp till arbetsrummet där drivor av dokument trängs med påbörjade skisser, halvfärdiga modeller, verktyg och målarattiraljer.

Francesco drabbas nästan av vanmakt när han tittar ut över det belamrade rummet. Trots sina ansträngningar har han inte lyckats skapa någon egentlig ordning i allt det som mästaren lämnade efter sig. Så många idéer, så många hugskott från Leonardo som nedtecknats i stundens in givelse och nästan undantagslöst lämnats ofullständiga – som om han väntade sig att Francesco skulle ta vid och fylla i meningar, förstå sammanhang och lösa mysterier. Leonardo hade varit bestämd på den punkten: hans tankar skulle bevaras och spridas till eftervärlden för att komma mänskligheten tillgodo i sinom tid. Men Francesco har för länge sedan förstått att han själv inte äger den intelligens eller bildning – eller ens uthållighet – som krävs för att slutföra arbetet, det enda han kan hoppas på är att lämna det vidare till andra som är uppgiften vuxna.

Francesco vänder ryggen åt de lutande pappershögarna och går in i ateljén som han låtit inreda i hörnrummet alldeles intill arbetsrummet. Här har han, till avsevärda kostnader, låtit en glasmästare konstruera ett stort fönster sammanfogat av blyinfattade mindre glasrutor.

Under några år efter mästarens död hade Francesco hyrt en verkstad i Milano där han arbetat i avskildhet, utan vare sig elever eller tjänstefolk. Där fanns flera av Leonardos ofullbordade målningar som han fått i uppgift att slutföra, men Francesco hade också närt en dröm om att själv kunna etablera sig som konstnär, han hade ju trots allt gått i skola hos den störste av dem alla. Men i konkurrens med bland andra Michelangelo, Rafael och Tizian, var inte Francescos begåvning eller renommé tillräcklig för att komma i åtnjutande av stöd från mecenater eller erhålla beställningar från kyrkan. Drömmen hade slutligen krossats helt när han mottog beskedet om sin fars död, och plikten kallade honom till gården i Vaprio.

Inne i ateljén återvänder lugnet till Francesco. Här råder inte samma förvirrande kaos som i arbetsrummet och hans redskap ligger i god, nästan pedantisk, ordning på bordet framför staffliet där kanvasduken står fastspänd. Med en snabb rörelse drar han bort det stora tygstycke som skyddar målningen från nyfikna blickar och tar sedan ett steg tillbaka för att beskåda verket. Ett litet leende mjukar upp hans plågade ansikte och en våg av stolthet fyller hans bröst. Han är egentligen klar sedan länge med målningen, även om han varje dag granskar den i detalj för att upptäcka eventuella brister som måste åtgärdas. Även denna dag känner han sig nöjd över Pomonas inbjudande leende och hennes halvt exponerade byst, liksom med Vertumnus beskyddande hand på hennes axel.

Naturligtvis har han valt motivet med omsorg: han själv har lånat ut sin ungdoms anletsdrag till Pomona, och Vertumnus – föränderlighetens gud – har naturligtvis stora likheter med en åldrad Leonardo. Landskapet bakom de båda romerska gudarna är avbildat helt i mästarens anda, med de vilda lombardiska bergen i bakgrunden och olivträdet i förgrunden, omslingrat av vinrankor. Jag är säker på att du skulle ha varit nöjd med din elev, tänker Francesco och minns med stolthet mästarens berömmande ord varje gång Francesco gjorde framsteg i sitt konstnärskap.

Han har arbetat på duken i mer än tio år, helt efter eget huvud och utan att ha fått någon beställning. Motivet är en hyllning till mannen som gav honom möjlighet att tränga in i tillvarons mysterier. Francescos leende falnar dock när han drar sig till minnes att tavlan också har ett annat, allvarligare, syfte och han nästan skäms vid tanken på vad han står i begrepp att göra – och vad han har gjort.

Gian Giacomo Caprotti da Oreno – eller helt enkelt Salai, som Leonardo hade döpt pojken till efter att ha adopterat honom redan som tolvåring – hade än en gång avslöjat sitt rätta jag genom att överge sin far när denne låg för döden i den lilla herrgården i Cloux vid foten av det kungliga slottet i Amboise där Frans I vistades med sitt hov. Och han hade gjort mer än så. Med sig i bagaget hade Salai, när han lämnade Cloux en tidig aprilmorgon 1519, flera av Leonar dos allra bästa målningar, bland annat ett porträtt av Salai själv i rollen som Johannes Döparen. Kanske hade Salai kunnat försvara sig själv och sin handling med att han under många enformiga timmar tvingats stå blickstilla medan mästaren med oändligt tålamod arbetade med det enda verk som han någonsin kom att fullborda. Eller kanske var det så att Salai förstod att tavlan, om den skulle bli offentlig, kunde skänka honom själv – och upphovsmannen – evig vanära. Om avsikten med tilltaget var att förhindra en skandal, kunde Salai i någon mån ursäktas. Francesco, som själv troget hade stannat kvar vid sin mästares sida, var dock säker på att Salai enbart hade handlat i egoistiskt syfte.

Det hade tagit Francesco flera år att spåra den svekfulle rymlingen. Under en tid hade Salai bott på den gård som han fått i arv efter Leonardo, men efter något år hade han lämnat sin hustru och flyttat till Milano där han levt ett utsvävande liv på inkomsterna av de stulna tavlor som han avyttrat efterhand. Francesco hade inte känt några samvetskval när han, efter att ha spårat upp Salai, mutade en fransk soldat att skjuta honom under ett fingerat krogbråk.

När Francesco snuddar vid minnet av sitt dåd kan han känna ånger och skam – det hade kanske räckt med att ange Salai för stöld och häleri – men han tröstar sig med att den yttersta domen får utvisa om han handlade rätt eller fel. Och han hade ändå lyckats med sin föresats att infria löftet som han gav Leonardo strax innan denne dog: att hitta tavlan och hålla den dold för omvärlden till dess att tiden var mogen. Det förstnämnda hade varit lätt: tavlan hade stått kvar där Salai lämnat den i sitt hus. Den förskrämda kvinnan som släppt in honom hade inte protesterat när han svept in målningen i ett lakan och helt sonika vandrat iväg med den. Den andra delen av löftet hade tagit längre tid och vållat honom mer huvudbry, men till slut hade han kommit på en lösning: Leonardos målning skulle döljas bakom ett verk av honom själv – just den bild av Pomona och Vertumnus som han nu har framför sig.

Endast den allra sista delen av hans uppdrag återstår. Han måste lämna en ledtråd till hemligheten som döljer sig bakom hans egen målning. Francesco är redan klar med brevet som i detalj beskriver hur, och av vem, tavlan med Johannes Döparen är skapad – nu gäller det bara att överlämna brevet till en pålitlig person.

Medan Francesco står kvar i tankar framför sin målning hör han att huset börjar vakna. I köket slamrar husan med grytor och kastruller, och från parken hörs ljudet av röster från gårdsfolket som är på väg in för att äta frukost. En hund skäller på avstånd och gårdens tupp signalerar att en ny dag har börjat. Francesco tänker med värme på att livet på gården har varit bekvämt och tryggt – åtminstone under de tider då det rådde fred i landet – men att han upplevt sina bästa år tillsammans med messer Leonardo. Du lever i mig, säger han tyst för sig själv innan han sveper tyget över tavlan. Sedan ryser han till när han inser att det kanske tar slut här, att det inte finns någon efter honom som kan föra Leonardos arv vidare. Eller är det så att hans ande har funnit vägar även till andra människor? Ungefär som Kristus, fundera r Francesco, och hejdar sig genast vid tanken på vad Leonardo själv skulle ha sagt om liknelsen (om det fanns en enda sak som skilde dem åt så var det frågan om religion).

Från undervåningen hör han sin son Orazio säga något med hög röst, förmodligen delar han ut dagens arbetsuppgifter till gårdens folk. Francesco betvingar en impuls att gå ner och delta i sonens arbete, kanske bidra med råd beträffande gårdens skötsel. Men han vet samtidigt hur det kommer att sluta. Orazio har sedan länge slutat lyssna till honom, och kanske är det lika bra eftersom Francesco egentligen inte är intresserad av jordbruket, utan bara angelägen om att försonas innan det är försent.

Det får vänta, tänker han och går ut till arbetsrummet där han med en ljudlig suck slår sig ner i stolen framför det belamrade skrivbordet. Ur högen med papper framför honom drar Francesco ut brevet som ligger dolt bland Leonardos dokument. Det säkraste stället, tänker han och ler bistert för sig själv, för vem skulle kunna upptäcka just det brevet bland de tusentals papper som fyller alla lediga ytor i rummet. Trots att han kan innehållet utantill läser han ändå igenom brevet långsamt och öppnar sedan bläckhornet. Det enda som saknas är hans egen namnteckning. Han överväger en stund om han borde få brevet bevittnat, men inser att det vore för farligt – det vore att avslöja sig för tidigt. Brevet, liksom tavlan, ska sändas iväg på en tidsresa och någon gång i framtiden kanske hitta fram till rätt adressat. Han doppar pennan i bläcket och skriver med snirklig handstil: Endast sanningen blev tidens dotter. Anno Domini 1570. Francesco Melzi di Vaprio.

Med långsamma rörelser strör han sand över bläcket, blåser sedan bort det och blir sittande med brevet framför sig medan ögonen stirrar oseende i fjärran. Hans hand söker sig upp under skjortan till ett ställe strax under axeln där han kan känna den lilla ärrbildning som har vuxit sig allt större med åren. Nu är märket stort som ett quattrino-mynt och har formen av en liggande åtta. Francescos pekfinger följer symbolen i en evigt upprepande rörelse som han finner lugn ande. Hans tankar går återigen till Leonardos målning av Johannes Döparen, som är dold bakom bilden av Pomona och Vertumnus, och han genomfars av en stilla rysning vid minnet av att samma märke kan anas på Johannes kropp – på exakt samma ställe. Johannes kropp, eller Salais kropp? Francesco blir osäker, han lade aldrig märke till något ärr på Salais bröst trots att han såg ynglingen avklädd vid flera tillfällen, men å andra sidan, tittade han verkligen så noga?

Om märket verkligen betyder någonting – även om han för sitt liv inte kan begripa vad – var det säkert inte Leonardos avsikt att uppmärksamma Salai, utan snarare att ge evighetsslingan ett allmänt symbolvärde. Det som är betydligt svårare att smälta är det faktum att Salai, i gestalt av Johannes Döparen, är avbildad på ett mycket opassande – för att inte säga chockerande – sätt. Francesco ryser till igen och känner sig plötsligt yr. Återigen stramar det i bröstet.

Alla irrande tankar har gjort honom trött. Han tar upp sitt brev och skjuter försiktigt in det i dokumenthögen framför sig. Jag borde gå ner för att äta frukost, tänker han, jag borde samla kraft inför dagens uppgifter, men först ska jag bara vila en stund.

Medan folket på gården ger sig av för att ta itu med sitt arbete lutar Francesco huvudet mot sina korslagda armar. Han sluter ögonen och ett leende far över läpparna medan en sista tanke far genom hans huvud: Jag är lycklig!

ROM, 11 JUNI 2001

Under gott och väl en timme hade den vita, täckta lastbilen kryssat upp och ned längs gatorna runt parken Villa Borghese. Ett stilla duggregn fuktade asfalten och gjorde ljudet från däcken onormalt högt, men i övrigt var det ingenting uppseendeväckande med bilen. En dekal med texten Trasporto Brimaldi upplyste om att bilen användes för transport av lättare gods.

Möjligen skulle en observant åskådare ha noterat att bilen inte verkade ha något uppenbart mål, och kanske skulle samme betraktare ha lagt märke till att de tre männen som trängdes i framsätet var klädda i kraftiga svarta skinnjackor, handskar och mössor, trots den ljumma juninatten.

Det fanns dock inte så många åskådare på plats eftersom klockan närmade sig den tid på dygnet då Rom hämtar andan. Ett fåtal sena nattvandrare var på väg hem från nattöppna trattorior och restauranger. Några taxibilar gled långsamt omkring i en inte alltför desperat jakt på kunder. En äldre man rastade sina tre luggslitna hundar i parken.

Inne i skåpbilen vilade en spänd stämning, en atmosfär nästan lika påtaglig som den rökfyllda luften.

Vad är klockan, Renato? undrade den långe, bredaxlade unge mannen som satt vid ratten.

Tolv minuter kvar, Sergio, svarade personen som satt i mitten. Han var nästan lika lång som Renato, men hade ett magert, nästan