Pappersvargen

By John Bark

Sundsvallsbladet började närma sig slutet på en era. Tidningen skulle förvandlas till en tabloid och Rikkard skulle vara mannen för jobbet. Ett rutinjobb tänkte han. Skönt att kunna släppa ett äktenskap som hade sina höjdpunkter i dåtiden för några veckors tid. Det ska snabbt visa sig att Rikkard inte kan tillförlita sig på rutin. Förvandlingen till det nya formatet blir snabbt en mardröm: psykopater och hotade tidningsmän med blodtörst sätter honom i kikarsiktet. Till den grad att hans personliga säkerhet är hotad..."Pappersvargen" är en historia om att kunna möta förändringens vindar, både i privat- och yrkeslivet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 6, 2021
• ISBN: 9788726548730

Book preview

Bark.

Del 1

»De hade inte upptäckt honom ännu, han var långt borta. Han stannade, betraktade dem, såg på dem som genom tidsrymder – som när man betraktar ett gammalt fotografi föreställande någon man en gång känt väl.«

1. Mumien

Han böjde sig närmare, lyste med ficklampan på det frostiga höljet och borstade av lite snö, knackade lätt med den tjocka skinnhandsken, nästan som om han hoppades på att få ett svar där inifrån; ett tecken på liv trots den arktiska kölden.

»Det är nog ingen hemma«, sa hans kollega sakta men utan hörbar ironi.

Han tittade hastigt på den unge mannen som med uppdragna axlar och metodiskt vaggande rörelser försökte trampa kylan ur tårna.

»Nepp … ser inte så ut«, sa han och rätade på sig. »Det var nog ett tag sedan den här stackaren fick sig en varm fika«, fortsatte han.

»Måste vara hundratals sidor …«

»Hur sa?«

»Alltså … det måste gått åt väldigt många tidningar … för att linda in en hel kropp … på det där viset.«

»Säkert, frågan är bara vem som lägger så mycket energi på något sådant. Varför inte bara dumpa killen i brunn, som den andra. Djupfryst lär han ju bli ändå.«

»Hur vet du att det är en han? Mumien alltså.«

»Antar bara«, sa han och gned sitt korta, gråsprängda hakskägg mot baksidan av den kalla handsken. »Den här djupfrysta jättedockan ser väl mer ut som en han än en hon, tycker du inte?«

Han lät ficklampans kägla svepa över den lilla cirkel av upptrampad snön där den yngre mannen stod.

»Lågskor?«

»Någon måste lånat dom … kängorna mina …«

De hörde hur ambulansen lämnade gårdsplanen på andra sidan av den lilla stugan.

»Bara han nu inte kör fast i all snön.«

Han lyste åter på den stumma pappersmumien som låg utsträckt i snön framför dem.

»Vet du vad?« sa han plötsligt, »tidningarna är engelska. Titta på rubriken där.«

Han nöp fast ena handsken under armen och fick efter lite grävande upp ett par glasögon ur jackans innerficka. Han böjde sig ner igen, lyste på höljet, gnuggade bort en fläck av snö och frost och skärskådade ytan en god stund.

»Jodå, engelska tidningar … alltihop verkar det som, i alla fall engelskspråkiga.«

»Någon aning om vem det här kan vara? Offret, alltså?«

»En aning, jo, det har jag. En aning, ja … jo, ganska stark dessutom …«

Det knastrade till i komradion. Samtidigt ringde en mobiltelefon i kollegans ficka. Förstärkning var på väg.

2. Tavlan

»Rikkard!« Saras röst var långt borta, förmodligen befann hon sig i deras gemensamma sovrum på villans övervåning.

Han backade några steg och betraktade motivet på håll. Färgen på duken var vid det här laget så tjock att det skulle krävas en arkeologisk insats för att nå ner till det understa lagret. Han var inte nöjd. Tidigare hade han avlägsnat överflödig oljefärg med terpentin men numera föredrog han att måla nya lager av oljefärg över de gamla. Dels för att det sparade tid – vilket det egentligen inte gjorde eftersom färgen måste torka innan han kunde fortsätta – men mest för att det gav tavlan en konstnärlighet han gillade.

Om han bara kunde få vingen att se naturlig ut. Problemet var att han inte hade någon bra förlaga, det var svårt att hitta en bild på en mandarinandhona med vingarna lyfta till flykt. Rikkard hade slagit i alla fågelböcker han kunde komma åt och han hade plöjt både antikvariat och Kungliga Bibliotekets hyllor på jakt efter bilder och planscher som visade andhonan som lyfte från sin andmake. Men resultatet var skralt. Inte ens på nätet hade han haft någon tur, han hade googlat och surfat på alla upptänkliga sajter utan framgång. Visserligen hade han fått fram bilder på flygande mandarinänder men vinkeln var hela tiden fel. Till slut fick han nöja sig med en gräsand som förlaga i kombination med övriga bilder.

Mandarinanden var en färggrann fågel, exotisk och praktfull, särskilt hannen. Då och då dök den upp i Sverige och hamnade i lokaltidningarnas helgbilagor som en exotisk gäst. I Europa, och främst England, var den vanligare men fågeln kom ursprungligen från Asien och Kina.

Ett inkommande sms surrade till. Han sträckte sig efter den färgfläckade mobilen på pallen bredvid sig.

Från Jussi: Hallå grabben! Ta ditt pick och pack och kom ut i helgen! Jag behöver lite sällskap från fastlandet. Dessutom är jag just hemkommen från min årliga resa till Islay! Och du vet ju vad det betyder … /J.

Rikkard log. Han visste mycket väl vad det betydde – en helg fylld av whiskyprovning i den högre skolan ute hos vännen på Sandhamn.

Han funderade lite innan han svarade: Tack för inbjudan! Denna gång räddas min lever av ett jobb – en tidningsomgörning norröver. Återkommer m detaljer. /Rikkard

Han återtog arbetet med vingens undersida, den här gången med en bred, solfjäderformad pensel han just införskaffat. Han provade ständigt nya penslar för att få fason på övergångar och schatteringar i motivet. Ett tag använde han bara spacklar men det blev så dåligt att han till slut gav upp och återgick till penslarna.

»Rikkard! Kom hit!«

Saras röst närmare nu. Han ryckte till just som han skulle vrida penseln i en färgövergång. Inte mycket, men tillräckligt för att han skulle ge ut en lång suck av irritation över det ojämna penseldraget.

»Kommer!« skrek han tillbaka.

Snart, sa han tyst för sig själv och förde försiktigt penseln mot duken igen.

»Rikkard, hööör du mig. Svara!«

Han sa inget. Istället höjde han ljudet på den lilla stereon bland färgburkarna. Ville hon något fick hon komma hit.

Just nu var han inne i en Genesisperiod. Till tonerna av »The Lamb Lies Down on Broadway« målade han vidare. Han hade försökt sig på Metallica men detvar bara balla derna som det gick att måla till. Hårdrock och oljemålningar med naturalistiska fågelmotiv var knappast en idealisk kombination.

Han lutade sig bakåt, och med pek- och långfingret rättade han till det mintgröna pannband som höll det mittbenade, halvlånga håret på plats. Pannbandet – inköpt under en avlägsen skidsemester i franska alperna med texten Espace Killy broderad framtill – tillhörde även det målandets ritualer. Rikkard var fyrtiotre år gammal men hade behållit de sena tonårens pageliknande pojkfrisyr nästan oförändrad.

Han sträckte på ryggen och drog in magen en aning. De uttjänta grå kostymbyxor som numera enbart nyttjades vid tavelmålningen stramade ovanligt mycket och han knäppte upp knappen i linningen. Han tänkte på vad Sara brukade påpeka när hans dagsform kom på tal: minst femton kilo Rikkard Jonson för mycket. Det var lätt för henne att säga som den löpberoende träningsnarkoman hon var. Sara hade inga problem med att ställa sig på en våg.

Han tog ett provande tag om maghullet och lovade åter sig själv att han skulle ta tag i det där med vikten. Snart. Till våren om inte tidigare.

Han sänkte axlarna och vred på nacken. Med sina 196 cm hade han svårt att hitta en bekväm ställning på den höga, ryggstödslösa träpall han envisades med att sitta på. Samtidigt kunde ju en konstnär inte ha det för bekvämt, resonerade han. Och pallen var ju trots allt ritad av den finske arkitekten Alvar Aalto. Skulle han sitta obekvämt skulle det ske med stil.

Målandet var inne på sitt fjärde år nu. Han insåg hur vansinnigt projektet var. Ändå stod han där framför staffliet i garaget i lysrörens grönaktiga sken och målade oförtrutet vidare. Det hade blivit vana, en terapeutisk verksamhet – det här var Rikkards egen värld. Målandet i garaget, bland all bråte, skidor, takräcken, trädgårdsverktyg, brädor och vinterdäck hade gått från tidsfördriv till ritual. Garaget var hans domän. Han älskade lukten av damm, konstgödsel och gräsklipparbensin blandat med målarterpentin och oljefärger.

Han funderade på om han ändå skulle försöka åka ut till Jussi. Förra årets whiskyprovning hade också gått om intet av någon anledning. Förmodligen var det jobb då också.

Jussis inställning till livet fick honom att reflektera över sin egen tillvaro. Han kunde avundas Jussis – som han uppfattade den – ganska bekymmersfria livshållning. När Jussi kände för att åka till Skottland och bunkra goda whiskysorter så gjorde han det. Tyckte han det var dags för en långhelg i Paris, London eller New York så var det ingen som hindrade honom från att sätta sig på första bästa plan. Nycker och infall – snarare än plikter och måsten som i Rikkards fall – verkade styra Jussis liv och tillvaro. Även jobbet som manusförfattare föreföll mer som en hobby än som ett värv och en inkomstkälla. Var han ekonomiskt oberoende? Han kom ju från en finlandssvensk familj med anor, kanske fanns det ett arv i bakgrunden? Själv var Jussi förtegen om sin bakgrund. »Man har så man klarar sig« brukade han säga när Rikkard frågade om hur han hade råd att stapla extravaganserna på varandra. Senast hade Jussi varit i British Columbia på en kombinerad vinprovning och helikopterskidåkning. Och han umgicks ofta i kretsar där pengar var en förutsättning snarare än ett samtalsämne.

Men trots alla inflytelserika bekanta måste det vara ensamt där ute i den yttersta skärgården. Rikkard närde en hemlig och något skamsen förhoppning om att Jussi var ganska olycklig bakom den bekymmerslösa fasaden.

»Rikkard! Är du döv!«

Saras snabba steg närmade sig i den lilla korridoren som ledde till garaget. Han slutade måla och tog ett djupt andetag. Slöt ögonen. Dörren öppnades med ett bestämt ryck och han behövde inte vända sig för att uppfatta hustruns ansiktsuttryck.

»Vad är det?« sa han stilla. »Du vet att jag målar.«

Han sjönk ihop på pallen, betraktande hur det senaste penseldraget började flyta ihop med de tidigare. Sedan vände han sig sakta om.

»Och du vet också att jag hatar att bli störd när jag är här inne«, lade han till.

Saras vältränade – för att inte säga magra – figur bildade en silhuett mot ljuset i hallen bakom henne. Det lockiga håret var samlat i en tofs högt upp på huvudet vilket betydde att hon var på väg ut för att springa den dagliga milen.

»Störd!« sa hon ilsket. »Exakt! Störd är vad du är. Störd, störd, störd! Störd som målar på de där jävla ankorna år efter år. Dessutom är det din tur att hämta Stella från tennisen idag, men det har du förstås också glömt.«

»Änderna«, sa Rikkard. »Det är änder. Mandarinänder.«

»Sak samma«, sa Sara. »Det får gärna vara ankor i apelsinsås för min del. Det är i alla fall sjukt att stå i den här bråten och måla tavlor med ankor. Vad säger din terapeut om det förresten?«

»Äh, neuros bara. Tvångsmässigt beteende av repetitiv art. Förresten besläktat med morbida böjelser och avvikande sexuell läggning, givetvis bottnande i en olycklig barndom och en känsla av allmän otillräcklighet. Ett behov av att bli sedd … Många som lider av samma syndrom som jag har faktiskt ertappats som hustrumördare. För att inte tala om …«

Sara smällde igen dörren.

»Skithög!« ropade hon. Stegen dog bort. Rikkard ryckte på axlarna och började försiktigt lägga på ett lager färg, nu med en liten skiftning i grönt.

Det skulle bli skönt att komma ifrån allt det här ett tag, även om det bara var för några veckor. Grälet var inne på sin tredje vecka nu och Rikkard väntade på en avmattning – något han ännu inte sett några tecken på. Visst var det klantigt att glömma Saras födelsedag men det motiverade väl inte flera veckors ställningskrig? Rikkard hade försvarat sig med att hon ändå inte verkade fästa så stor uppmärksamhet vid att årligen fira det faktum att hon bara blev äldre. Det hade gjort Sara ännu mer förbannad och hon hade svarat att det inte hade något med saken att göra och kallat Rikkard för en massa otrevliga saker där egoistisk buffel och egofixerad idiot hörde till de mer nyanserade. Må så vara, men han hade vid tillfället för hennes födelsedag varit levande begravd i arbete och han hade sagt att en födelsedag väl inte var hela världen. Men då började Sara såklart dra upp alla andra – i hennes tycke – viktiga datum, tilldragelser eller bemärkelsedagar som han glömt, varit frånvarande vid eller helt enkelt förträngt.

Till slut hade han bett om ursäkt både en och flera gånger men vid det laget hade konflikten trappats upp och det hade krävts en fredsmäklare av den finländske superdiplomaten Ahtisaaris kaliber uppbackad av en kår diplomater för att blidka Sara. Då fanns det som vanligt bara en sak att göra: att dra sig tillbaka till garage och staffli och rida ut stormen. Förr eller senare skulle Sara komma till sans igen och lugna ner sig till talbart läge.

Uppdraget att göra om Sundsvallsbladet hade kommit minst sagt lägligt. När Nils Bjärryd, nytillträdd chefredaktör på SBL, ringde och erbjöd honom uppdraget hade han tackat ja direkt. Nästan för ivrigt, tänkte han när han lagt på luren, aldrig bra att verka för angelägen. Men förutom intäkten behövde han få lite distans till sitt liv, sitt förhållande. Han måste få tänka i lugn och ro på sin framtid. Tre veckor i Sundsvall skulle göra honom gott. Han gillade också tanken på att fara norröver.

Han lyfte penseln och betraktade den nya toningen. Inte så illa.

3. En död hund

Den stora Landrovern krängde våldsamt på den smala skogsvägen.

»Håll dig på vägen om det ska bli några bilder!« klagade passageraren – en storvuxen man vid namn Torben Brusing. Han fyllde gott och väl bilsätet och eftersom han ansåg att säkerhetsbälten var överflödiga hade han fullt sjå att hålla sig fast. Med höger axel hårt tryckt mot bildörren kramade han handtaget på instrumentbrädan framför sig. Den vidbrättade hatten hade han lagt i knäet för att den inte skulle tryckas till av biltaket.

Olle Grundström, fotograf och kollega på Sundsvallsbladet, manövrerade bilen så gott det gick mellan skogsmaskinernas snöfyllda hjulspår.

»Som du kör kunde jag ju lika gärna bett Bjärryd om skjuts hit ut«, fortsatte Torben Brusing.

Den store mannen tog ett djupt andetag och Grundström förstod vad som skulle komma: den uttjatade imitationen av den nytillträdde chefredaktören.

Till hans lättnad avbröts Brusing av att den smala skogsvägen plötsligt vidgade sig till en bred glänta mellan de täta granarna. Mitt på den öppna platsen stod fyra grönklädda män i en liten klunga.

Männen tittade upp samtidigt som Landrovern skumpade in i gläntan och stannade framför dem med ett ryck.

En hjulbent man med blankt svart hår under den kamouflagefärgade kepsen steg fram med handen höjd till en hälsning. Hans fårade, bleka uppsyn var allvarlig.

»Få se vad Örjan och jaktlaget har att säga«, sa Brusing.

Innan Grundström hade slagit av tändningen hade Brusing – smidig trots sin storlek – hoppat ur bilen och stegat fram till den lilla klungan.

»Välkommen …«, sa Örjan.

Han gjorde en svepande gest med ena handen.

»… till resterna av gråbens senaste festmåltid. På menyn idag stod jakthund. Rutan närmare bestämt, min egen hundrackare.« Han skickade en snusbrun salivstråle ner i den nyfallna snön.

Med kängan rörde Brusing det konturlösa skinnbyltet på marken.

»Fi fan«, sa Brusing, »sicket elände.«

Han hukade och synade den lemlästade hundkroppen. Resterna