Låt hönsen sova!

By Bengt Martin

Ett par renodlade Stockholmare bestämmer sig för att köpa stuga i de östgötska skogarna. Vad är det värsta som kan hända? Hade du frågat Grönkällans närmaste grannar hade de säkert kunnat ge dig svar på tal. Bengt och Målarkompisen, däremot, hade inga tvivel. Där fanns ju vatten i kranen och plommonträd i trädgården. Hur huset egentligen såg ut? Tja, det glömde de faktiskt bort rätt snabbt. Men det var nog bra med den saken."Låt hönsen sova!" innehåller Bengt Martins minnen och anteckningar från hans fem år vid knekttorpet Grönkällan i Kimstad socken. Där får han lära sig om pollinerande insekter, klotblixtar och hur många mostrar det egentligen finns som vill bli av med möblerna på vinden. Resultatet är en bok som är lika underhållande för den inbitna stadsbon som för bonden på landet – om än, kanske, av olika anledningar! -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2021
• ISBN: 9788726940183

Book preview

Köpt för kärlekspengar

Det råkade ramla in lite extra slantar på golvet till den lya i Stockholm där Konstnären (vidare framöver kallad Målarkompisen) och jag framlever vår ungdoms dagar. Icke i sus men väl i dus.

Målarkompisen hade sålt ett par tavlor och jag hade medverkat i den röda lilla sagoboken Kärlek I (frid över dess porriga minne!).

Vad gör ni när ni helt oförberedd står med ett par ganska feta postanvisningar i nypan?

Köper ni också en stuga?

Samma dag och efter att under trekvart ha slängt ett par getögon på byggnad och tomt?

Jag kan inte förklara det annat än med kärlekens ord.

Det vänliga par som skulle visa omkring fick sin livssyn rubbad under dessa trekvart som Målarkompisen och jag travade runt och klämde på timmerväggar, vred om ljusknappar eller stampade i golvet för att se om det höll.

– Stort och rymligt, sa Målarkompisen.

Det var cirka sextio kvadratmeter men så var lyan i stan inte stor.

– Väl bibehållet för sin ålder, sa jag sakkunnigt.

Huset var byggt nångång på 1700-talet, trodde damen.

– Men rostfria diskbänken är förstås av senare datum, tillade hon och tittade misstänksamt på mig. Man kan inte vara nog försiktig.

– Liksom det elektriska, sa hon sen. Ett bra hus och nyrenoverat.

Att hon trodde jag var född i rännsten syntes på håll.

Efter att snabbt ha konstaterat att öppna spisen var fullt användbar och att vattnet i kran rann till, om ock med spröd stråle, gick vi ut på tomten.

– Nästan ett tunnland, sa damen kort.

– Ungefär som Hötorget, viskade jag till Målarkompisen.

Hade läst det nånstans.

Vi såg en äng, liten trädgård med några melankoliska plommonträd. En trasad stengärdsgård åt ett håll, en bit skog åt ett annat.

– Vad tycks? frågade Målarkompisen.

Ja, vad tycktes?

Jag var såsom full av den tidiga försommaren. Husets ansikte inramades av enorma hängbjörkar på tvenne sidor, som ett böljande ljusgrönt hår i vind. Sol över den lilla ängen och tusentals sköna maskrosor så långt ögat nådde. Eller ögonen då, för att vara petnoga. Inga grannar direkt inpå; bra när man skulle skriva eller måla.

Och dasset!

Litet och rött med blått hjärta låg det en bit in i skogen på en höjd. Med dörren på vid gavel skulle man se en del av Östergötlands feta åkrar.

– Vi bestämmer oss, sa jag hastigt.

Vi slängde några getögon till och for med nästa tåg till Stockholm.

Att närmare gå in på den praktiska apparaten kring köpet med allt vad detta innebar av lagfarter, köpekontrakt, handlingar hit och handlingar dit och en smula humbug och en tramsig jurist i bakgrunden, nej, jag pallar inte. Det får sjunka i glömska. Men en sak kan komma med här; köp aldrig ett ställe utan att noga ta reda på alla detaljer och köp framför allt inte på foto. Det vet jag en som gjorde. Betalade handpenning som hon än i dag ångrar att hon inte bjöd några människor på Berns för istället för att förlora på detta trista vis.

Det finns många fallgropar för den oinvigde, mycket kuckelimuck i mäklarbranschen – som inte skadar att man vet om.

Det gjorde inte vi men efter att ha utkämpat små duster och större strider, hade vi papper på att Grönkällan i Kimstad var i Målarkompisens och min ägo.

Nu började ett slående i frökataloger som skulle gjort en hortikulturellt sinnad person vild av hänförelse. Vi bläddrade, våra vänner bläddrade och Den Begåvade Skådespelerskan i kretsen sa:

– Utan morötter kan man inte leva på landet.

Kors då, vi som levt praktiskt taget utan morötter i hela vårt liv. Det lät farligt. Men det var ju i stan förstås, så dum jag är.

– Och inte utan solrosor och krasse och…

Hur man spisade dessa fick bli en senare fråga, försommaren var långt liden och det gällde att få fröna i jord så snabbt som möjligt förstod vi.

– Vi far dit hela gänget på lördag, sa Ludmilla som spelar balalajka. Vi måste ju ta oss en titt på det där fantastiska huset som ingen av er ens kommer ihåg hur det ser ut.

Detta var sanning.

Vid vännernas ivriga förfrågningar angående nyförvärvet svarade vi ovanligt enstavigt.

– Det var rött, sa Målarkompisen svävande. Med vita knutar… eller hur? Visst var det väl knutar? Och visst var de väl vita?

– Det får man väl säga, sa jag darrigt.

– Och brunnen? Var låg den? frågade en nitisk ordning.

– Vi har vatten i egen kran, sa jag överlägset.

Den Begåvade Skådespelerskan skrattade och gav ifrån sig gutturala läten.

– Rören måste väl komma nånstans ifrån, sa hon sen. Kanske brunnen ligger utanför tomten och har ni i så fall servitut?

– Det har vi säkert, sa Målarkompisen beskt. Nu talar vi om annat.

– Det ska bli spännande att komma dit, sa Ludmilla och lät drömsk. Det hela är kanske bara en fantasi? Grönkällan kanske inte existerar annat än i…

– Tyst på dig, sa jag artigt (jag hade tänkt säga håll käften).

Vi köpte frön och växter som kunde räckt till åtskilliga tunnland.

– Vi ruinerar oss, sa jag. Vi har inte mat för dan.

– Oroa dig inte, sa Målarkompisen. Man kan säkert koka nån slags gröt på fröna som blir över.

Tistel eller tomat?

Då vi för andra gången skulle besöka Grönkällan gick vi systematiskt tillväga. Det var ingen hejd på den litteratur som låg travad i vännernas bil och handlade om allt från Hur man lägger upp en kompost till Häst- eller kogödsel på våra åkrar.

Denna volym var inköpt i antikvariat och tryckt 1919.

– Är det det frågan gäller får ni det marigt, sa Den Begåvade Skådespelerskan. Det finns knappt en kossa kvar på landet. Än mindre en häst.

– Så borta i vind är vi inte, sa jag högdraget. Vi har en säck konstgödsel med oss… nånstans.

Ja, nånstans under alla lådor med växter stod denna säck. Vi var sex rätt kraftiga individer som trängt oss samman. Själv satt jag på bilgolvet med 20 tomatplantor i famn.

– Du ser ut som en tomatfluga, sa Ludmilla vänligt.

Det var det årets varmaste junidag.

Vi gjorde picknick nånstans mellan Stockholm och Norrköping och jag svor en ed på att nästa år ta körkort, råna posten och köpa egen bil.

– Nu ska vi se om huset finns kvar, sa Ludmilla med jämna mellanrum.

En gnagande misstanke bökade i mitt inre – tänk om huset inte fanns kvar? Så mycket bråk som det varit om det innan. Nån hade kanske tagit det under armen en mörk natt och placerat det på annat håll? Eller någon liten gömd husbock kanske hade gjort sitt och satt mätt och belåten i ett träd på avstånd och flinade åt oss då vi fick syn på den tomma stengrunden.

En sak var jag tack vare min litteratur klar över: husbock är inte alls som det låter. En liten hemtrevlig ordning som betar gräs så förnöjt nära lilla huset.

Det är en elakartad och av torpare fruktad fiende som man gör klokast i att avvisa med sin kallaste hand. Hållande en spruta gift. Husbocken hade funnits i vår gård en gång, spåren efter den talade sitt ihåliga språk.

Jodå – huset var kvar.

– Det är alldeles Förtrollande, sa Den Begåvade Skådespelerskan milt.

– Just precis som man alltid tänker att ett ställe ska vara… när man tänker på… ett ställe, tillade hon virrigt.

Hela exteriören var som den var på indelte knektens tid. Man blev varm helt igenom.

Superlativer haglade från vännerna – det var ingen hejd på hur underbart allt var. Ända tills vi öppnade dörren.

– Hjälp! Stora feta råttor! skrek Ludmilla.

Jag såg i min fantasi stora bestar, ungefär som i Disneys Askungen, om nån kommer ihåg dem. Väsande med jättelika gnagartänder, beredda att hugga ett stycke ur den som först inträdde.

Den första var jag.

Mitt på golvet, i det gammaldags köket, satt en liten hasselmus.

Den hade nåt i händerna eller vad det heter, det som möss tvättar sig i ansiktet med. Den var helt obekymrad över intrånget, trots att den