En sprucken läpp

By Björn Sandher

Det var alldeles tyst omkring mig. Ett svagt sus hördes från bokens vackra löv och solen som viskade förlåt att jag inte kunde hjälpa dig.
Pojkarna var borta och jag låg med repet hårt spänt runt benen. Efter en stund gick jag mot cykeln som väntade på mig vid skogens gräns.
Ett beslut hade tagits i mitt sinne. För första gången på länge kände jag hur mitt inre slappnade av. Jag skulle göra det, döden tycktes vara min enda vän.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 15, 2023
• ISBN: 9789180805575

Björn Sandher

I dag är jag 68 år, aktiv föreningsmänniska och bosatt i Örkelljunga. Mina varma känslor för Borgholm har aldrig minskat och jag arbetar som skorstensfejarmästare på Öland. I denna självbiografi berättar jag om mina första tolv år i Borgholm, varav ett mellanår i Kalmar, som jag här kallar för ”Vägen till helvetet” och flytten till Örkelljunga. Det är en tänkvärd berättelse som blandar skratt och tårar med möten av människor jag aldrig glömmer.

Book preview

I dag är jag 68 år, aktiv föreningsmänniska och bosatt i Örkelljunga. Mina varma känslor för Borgholm har aldrig minskat och jag arbetar som skorstensfejarmästare på Öland.

I denna självbiografi berättar jag om mina första tolv år i Borgholm, varav ett mellanår i Kalmar, som jag här kallar för »Vägen till helvetet« och flytten till Örkelljunga.

Det är en tänkvärd berättelse som blandar skratt och tårar med möten av människor jag aldrig glömmer.

Innehållsförteckning

Jag hade sett fram emot denna dagen.

Bad sol och ett snöpligt slut.

Bad, glass och kast med lera.

Glass och hämnd.

Reklam och krukor.

Ledsnöret.

Cykelbesvär.

Pantbesvär.

Flytten.

En orolig tid i världen.

Fattigskridskor.

Vägen till helvetet.

Vårt nya hem låg en bit utanför staden.

Vintern blev en slags tillfällig »eld upphör«

»Mors sola videtur esse amicum« (döden tycks vara min enda vän).

Livet blev så mycket bättre.

Ett efterlängtat sommarlov.

Journalist med dålig syn.

Från dröm till verklighet.

Människor jag aldrig glömmer.

Mötet med »John Silver«

– Sätt sig sotaren så ska han få något läskande.

Ett dramatiskt besök:

Skånes Värsjö är byn som sakta försvann.

Ett oförglömligt möte.

Jag hade sett fram emot denna dagen.

Jörgen, min allra bästa kompis hade flyttat till en liten by strax norr om vår lilla stad Borgholm och i dag skulle jag cykla dit för första gången. Jag saknade Jörgen och alla våra äventyr. Varje morgon de sista åren hade vi träffats för att leka.

Vi bodde så nära varandra att endast ett högt trästaket skiljde våra hem åt. Jörgen visste alltid vad vi kunde hitta på och staden bjöd på oändligt många äventyr med alla sina parker och vattnet så nära intill.

För att komma till varandra gick man ut på trottoaren, gick runt hörnet och så var man framme. Men vi var inte intresserade av enkla lösningar. Vi var i nioårsåldern och ingenting i världen kunde stoppa oss. Längst ner på vår tomt hade vi två utedass och nedanför fanns en komposthög och två tunnor med taktjära i. När jag skulle in till Jörgen klättrade jag kvickt upp på tjärtunnan, vidare upp på utedasstaket och med ett Tarzantjut slängde jag mig ut i luften, för att landa i en enormt stor komposthög.

Livet var härligt och varje dag var fylld av de mest fantastiska äventyr. Ingenting kunde förstöra vår vänskap. Vi gillade till och med samma flicka, Åsa, som var ett år äldre än oss och bodde granne med oss båda.

Åsas pappa var rörmokare och ägde mängder av blanka kopparrör som prydligt låg upplagda på olika vägghyllor. Då vi var övertygade om att Åsas pappa måste vara förmögen, behandlade vi henne som en jämlike. Hon fick till och med vara med när vi hade tävling om vem som kunde fisa mest.

Åsa vann lika ofta som vi och varje gång låg vi på gräset och tjöt av skratt.

En dag sa Jörgen att han måste flytta. Hans mamma hade träffat en man som ägde ett lantbruk några kilometer norrut. Vår värld rasade samman som ett korthus. Hur skulle vi nu göra?

Förmiddagen gick sakta och vi funderade mycket. Vi gick vi upp till Jörgens mamma för att äta bullar och dricka saft. Hans mamma var lång, blond och säkert stadens sötaste mamma. Ibland fick hon hjälpa mig med dragkedjan på min jacka. När hon böjde sig ner var hon så nära att jag kunde känna hennes goda parfym. Jag blev så generad att jag stammade eller sa fel ord när jag skulle svara henne. Hon arbetade i stadens lilla bank och mer än en gång gick vi till hennes arbete för att kanske få en peng till varsin glass.

– Om du får för din mamma kan du hälsa på oss när du vill, sa Jörgens mamma när vi mumsade på varma bullar och hemgjord jordgubbsaft. Jag sken som en sol när jag klättrade upp på den höga komposthögen, hävde mig upp på staketet och vidare upp på på dasstaket, trött efter en hel dags äventyr.

Jag cyklade ut från staden och svängde norrut på min väg till Jörgens nya hem. Tiden hade gått alltför fort från dagen han berättat om den förestående flytten, till den dag flyttlasset stod på gatan redo för avfärd. Vägen var längre än jag trodde och min lilla cykel på tok för liten för detta äventyr. Skam den som ger sig. Halvvägs ut till första anhalten stannade jag och klättrade upp på de små raukarna där en gång havet hade befunnit sig. De betande fåren tittade nyfiket på mig och liksom i ett försök att skrämma bort mig bräkte de alla samtidigt.

Lite längre fram, strax efter den lilla sommarbyn Köpingsvik stod Jörgen och väntade. Nu hade vi bara någon kilometer kvar att cykla på vägen som nu övergått till en liten grusväg. Framme på Jörgens »nya pappas« gård blev vi välkomnade med fika i bersån. Jag var lycklig och förväntansfull inför att utforska Jörgens nya hem.

Äventyret kunde börja.

Bad sol och ett snöpligt slut.

Efter en mumsig fika i bersån var det dags för upptäcktsfärd på gården.

Jag hade ju varit hos mormor och morfar i Blekinge många gånger och där utforskat det mesta, men detta var liksom mer spännande… för det var ju Jörgens gård.

Vi började med ladugården där korna borde vara men möttes av ett tomt stall. Jörgen berättade att korna gick ute på bete och bara kom hem för att mjölkas framåt kvällen. Jag förundrades över att se på väggarna att en ko kunde skita så det stänkte minst en meter upp på väggen.

Ett barns mest kreativa period är troligen i denna ålder och en spännande tanke växte fram. Med hjälp av en morakniv som vi fann i gårdens verkstad skar vi långa fina bågar från enbuskarna som växte på andra sidan vägen. Vi skar också fem till sex pilar var som skalades och vässades noga. Vanliga »balaband« fick duga till bågsträngar och vips hade vi varsin pilbåge. Vi lade ut våra bågar och pilar i solen för att torka.

Nästa dag skulle gården vara tom på folk och vi smidde därför planer. Vi hade hela eftermiddagen och kvällen på oss och beslöt därför att cykla till badplatsen. Vi packade förutom badkläder även kläder som Jörgen hittade på vinden. Byxor och tröjor som var på tok för stora till oss.

Väl nere vid stranden i Köpingsvik bytte vi om till de allt för stora kläderna och showen kunde börja.

Vi gick ut på bryggan som om vi var ute på promenad. När vi kommit längst ut där det också var mest folk, låtsades vi bli ovänner för att sekunden senare låtsas brottas med varandra. Som på en given signal ramlade Jörgen i vattnet, vilt plaskande och frustande. Min roll var att spela förtvivlad och genast böja mig ner för att ge en hjälpande hand. Naturligtvis slutade det med att vi båda låg i vattnet.

Jag är inte säker på om det var någon som lät sig luras av vårt rollspel men applåderna lät inte vänta på sig. Uppmuntrade av detta gjorde vi en repris ett par gånger till.

Vi var inte blyga för någonting utan gick sedan runt med