En kniv i ryggen

By Hans Erik Engqvist

Det är helt tyst i missionshuset. Man hör minsta lilla andning. Tills dess att ett skrik studsar mellan väggarna. Det är Per som skriker för full hals. Efter skriket springer Per och Henrik så fort de kan. Hans-Erik står som frusen i tiden skräckslagen av det han ser. En ensam man ligger framför skrivbordet, bara några meter bort. Hans vita skjorta är röd av blod. Ett försök att sno några slantar har lett till någonting mycket värre. Det bara hände. Någon av Per, Henrik eller Hans-Erik är skyldig. Och den som är skyldig är numer en mördare...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 3, 2021
• ISBN: 9788726696684

Book preview

Bråberga.

1

Vi fick vänta nästan en hel timme på Henrik och därför kom vi inte iväg förrän vid sjutiden. Men solen stod ännu högt över Kroppefjäll och det var alldeles vindstilla, så vi knöt T-shirten runt midjan och åkte med bara överkroppar. Först tänkte vi sticka iväg utan att ta på hjälmarna, men Henriks pappa kom ut och sa till oss.

Jag hade helst behållit T-shirten på. Henrik och Per är bruna som indianer. Jag är vit som ett lakan. Det hjälper inte hur mycket jag solbadar, jag blir ändå inte brun. Bara röd som en kokt kräfta.

Jag vill så gärna bli brun för det är snyggt. Ibland drömmer jag att jag kan flyga, som Stålmannen ungefär. Och jag flyger upp till solen. Vid återkomsten till Bråberga är jag det brunaste som finns. Hela klassen står runt omkring mig och bara glor. Beundrande och avundsjukt…

Men nu var jag vaken och hade helst behållit T-shirten på för att inte visa mitt vita skinn. Fast då Henrik och Per tog av sig gjorde jag det också. Ganska ofta gör jag saker och ting mot min vilja… bara för att vara lik andra.

– Tjenare mohikanen, flinade Henrik. Fan så brun du är!

Jag gillar inte Henrik.

Först tog vi en sväng uppåt busshållplatsen. Per skrämde nästan slag på ett par tanter genom att låtsas köra rakt på dem. Han girade undan i sista sekunden. Den ena tanten hyttade åt oss med käppen och skrek något om att vi borde spärras in på anstalt.

Sedan tog vi en runda på campingplatsen, körde lite speedway och rally mellan tälten och husvagnarna. Men som vanligt kom vaktmästaren efter bara några minuter och jagade bort oss.

– Nästa gång blir det polisen, skrek han. Satans ligister… snorvalpar… slödder…

Han stod kvar och skrek åt oss tills vi försvunnit bakom Domus.

Henrik hade trimmat sin moped till tusen och när vi kom ut på riksfyrtiofemman retade han Per och mig genom att köra från oss stup i kvarten.

Det är inte bara det att han trimmat motorn. Han har en bättre moped också. En splitter ny, fyrväxlad Puch Monza, som kostat honom nästan åtta tusen kronor. Eller rättare sagt, kostat hans mamma och pappa åtta skära, för Henrik fick Monzan som present då han fyllde femton i våras.

Han har täta föräldrar.

Min moppe är också av märket Puch, men den har tre år på nacken och ser långt ifrån så tuff ut som Henriks. Två och åtta kostade den. Hälften jobbade jag ihop själv genom att sälja GT på lördagar och söndagar. Hälften betalade mamma och pappa.

Det bara är så, det har jag lärt mig, att är man son till en lagerarbetare och en hemsamarit får man nöja sig med en begagnad moped.

Henrik behöver inte nöja sig med något. Han får det han vill ha. I vintras bröt han av sina skidstavar med vilja. Han stack in dem i en bergsskreva och tryckte till.

– Jag är trött på dom här, sa han.

Nästa dag hade han ett par nya.

Jag gillar honom inte. Vore det inte för Per, skulle jag…

Vi svängde av vid kyrkan och fortsatte på den oljegrusbelagda vägen ner mot Vänern.

Bakom kyrkan, på en liten bergknalle, tog de livet av folk förr i världen. Mördare och tjyvar hängdes. En del kvinnor brändes levande på bål därför att prästerna inbillade folket att de var häxor och utsända av satan.

Vi har läst om det i skolan.

Jag kan inte förstå hur prästerna kunde smäcka i folk sådan skit.

Fast det är klart… när jag var liten och gick på lågstadiet, så trodde jag på fröken när hon berättade att det fanns en man som levde för nästan två tusen år sedan som hette Jesus och kunde gå på vattnet.

Alldeles när vi passerade klockstapeln kom ett begravningsfölje ut från kyrkan. Klockorna började ringa. Vi stannade intill muren, under de höga oxlarna.

Jag såg kistan som gubbarna bar och visste, att det var Magda Larsson som låg i den. Mamma och pappa hade pratat om att hon skulle begravas i dag.

Bråberga är inte så stort. När någon dör får alla reda på det. Och när det är begravning, vet nästan alla vem som begravs.

Jag känner inte Magda Larsson. Visserligen har vi pallat äpplen i hennes trädgård… men jag känner henne inte.

Ändå högg det till i bröstet när jag såg kistan, för jag tänkte på att en gång skulle det vara mamma eller pappa som låg så där… och jag skulle vara en av de som bar…

Deras död skrämmer mig mer än min egen och jag har ingen som jag kan prata med om det. Inte längre. Förr kunde Per och jag prata om döden och så där ibland. Men så kom Henrik.

Henrik drog på för fullt och fick upp sin Puch Monza i minst sextiofem knutar. Han körde om Per och mig så att det visslade om det och då glömde jag Magda Larsson och döden. Jag hukade mig ner som speedwaygrabbarna och gasade på för fullt och likadant gjorde Per. Hans moped är i klass med min. Men det hjälpte inte hur vi än hukade och gasade. Henrik bara försvann.

Jag såg hur han blev mindre och mindre. Plötsligt var han helt borta och allt blev som förr. Det var Per och jag som var ute. Bara vi.

Henrik dök inte upp igen förrän vid Timmerviks Lanthandel.

Timmerviks By är ingen by med gator och torg. Den består bara av affären, kyrkan och ålderdomshemmet och ligger i en fyrvägskorsning ett par kilometer från Vänern. Mellan de fyra stora vägarna ringlar sig småvägar och upptrampade stigar till de omkringliggande gårdarna. Affären är mycket gammal, en av de äldsta i Sverige. Det har stått en hel del i tidningarna om den.

Henrik satt på trappan och slickade i sig en storstrut.

– Hallå grabbar, flinade han. Jassa, ni är ute och… cyklar!

Per och jag förstod nog piken men låtsades inte om det.

– Har han öppet, frågade Per och pekade mot affärsdörren.

– Som du ser, svarade Henrik och viftade med glassen.

Innehavaren av Timmerviks Lanthandel är känd för att hålla öppet dygnet runt nästan, i varje fall sommartid. Handlarn har visst något bidrag från turistnämnden för att hålla öppet längre under sommarkvällarna. Jag har läst om det i ortstidningen.

Ska vi…?

Henrik nickade frågande mot dörren.

Som alltid tittade han bara på Per. På något vis är det som om han bara pratar till honom. Som om jag inte finns.

Jag kände i nacken att Per gav mig en hastig blick innan han svarade.

– Kan vi väl…

– Kom igen då, sa Henrik och reste sig.

Sedan var saken klar. Vad jag tyckte spelade ingen roll. Jag fanns inte.

Vi gick in för att sno lite grejer av lanthandlarn på samma vis som vi gjort några gånger tidigare.

Kriminalkommissarie Kurt Mogren, sedan åtta år polis i Bråberga, var sysselsatt med att baka grahamsbröd denna varma sommarkväll i början av juli månad.

Bråberga, mitt ute på den dalsländska slätten, med Kroppefjäll åt väster och Vänern åt öster, låg stilla och tog igen sig efter dagens hetta. Människorna satt på terrasser eller i syrenbersåer och njöt av den begynnande kvällssvalkan och det nybryggda kaffet. Ingen enda hade ens nuddat vid den vansinniga tanken att sätta igång med brödbak.

Ingen… utom Kurt Mogren.

På förmiddagen hade han nämligen köpt en hushållsassistent för ettusensexhundra kronor. Detta inköp bottnade i det faktum att han ständigt drogs med dålig ekonomi. Trots att han ännu vid fyrtiotre års ålder var ungkarl och bara hade sig själv att försörja, ville inte den statliga lönen räcka till. Han levde över sina tillgångar och finansierade detta genom att låna av kamrater och bekanta. Detta förde med sig att han alltid kände sig jagad. Nästan varje dag var det något lån som skulle betalas tillbaka.

Det var första gången i sitt liv han bakade, men han visste att först