Den stora finalen

By Hans Erik Engqvist

Ullevi är knökfullt. 50.000 åskådare hejar på och ser VM-finalen mellan Sverige och Västtyskland. Då, med 22 minuter kvar, löper Björn sig fri. Han får en perfekt genomskärare, han tar emot bollen, fintar bort målvakten och ska lägga in det avgörande målet... Björn, dags att gå upp! Det var bara en dröm. Men i verkliga livet väntar årets match för Bråberga IFs P-14. Det kanske inte är en VM-final på ett fullsatt Ullevi, men nog så viktigt för Bråbergas chanser att vinna serien... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 22, 2021
• ISBN: 9788726696608

Book preview

Mikael.

Kapitel ett

Det stod 1 – 1 i VM-finalen i fotboll mellan Sverige och Västtyskland.

Ullevi i Göteborg var fullsatt. Över 50 000 människor trängdes på läktarna vilket innebar att det över trettio år gamla publikrekordet från Ingemar Ingo Johanssons tungviktsmatch i boxning mot Eddie Machen var slaget.

De svenska förbundspamparna myste belåtet.

Sverige hade fått VM-turneringen nästan till skänks sedan det ursprungliga arrangörslandet i Latinamerika tvingats dra sig ur på grund av inbördeskrig.

Trots relativt kort varsel hade allt gått som på räls. Och mot alla tips hade Sverige via segrar över Spanien, Brasilien, England och Frankrike, gått till final.

Inte sedan 1958 hade något så fantastiskt drabbat Fotbollssverige. Det året spelade Sverige VM-final, mot brassarna, men trots ett tidigt ledningsmål, inslaget av Nils Liedholm, blev det förlust med 2 – 5. Den matchen avgjordes på Råsunda i Stockholm.

Nu var det trettio år senare, och händelserna utspelade sig på Ullevi i Göteborg, av många ansedd som fotbollens huvudstad i Sverige, kanske för att från den staden kom inte mindre än fyra allsvenska lag.

IFK Göteborg, Örgryte IS, GAIS och Västra Frölunda.

Det stod 1 – 1 och tjugotvå minuter återstod av matchen.

Bosse Hansson, som kommenterade TV-sändningen, var hes av nervositet. Sin vana trogen när spänningen stod på kokpunkten, förutspådde han att de blågula skulle förlora.

– Västtyskland har tagit över mer och mer och…

Det var inte sant. Matchen var jämn. Men Bosse ville så gärna att Sverige skulle vinna. Och eftersom han var skrockfull hade han fått för sig att om han var pessimistisk till tusen… så skulle det gå vägen .

– Det går inte det här, Sverige måste hitta på något. Annars gör tyskarna mål när som helst.

Hans bisittare, legendariske Ralf Edström, var också nervös och hade övergått till sitt hemlandskaps vilda tungomål.

– En får höppes att pöjkera gör så gött de kan, värmländskade han gång på gång.

Ullevi kokade.

En vit mås vilade på vingarna över huvudläktarens tak.

– Ta av dig overallen, sa den svenske förbundskaptenen Olle Nordin till Björn. Det är din tur efter nästa avblåsning. Och du vet?

Björn nickade till svar.

Små svettpärlor trängde fram i pannan. Det ljusa håret låg tovat vid tinningarna. Han drog djupa andetag. I tjugo minuter hade han värmt upp på löparbanan bakom södermålet. Joggat, stretchat, ruschat.

Jodå. Han visste!

… att han var torr som ett läskpapper i munnen, att det bultade vid tinningarna, i öronen och i bröstet. Att knäna ville vika sig åt båda hållen, att armarna kändes tvåmeterslånga.

Jodå. Han visste!

… att han var BJÖRN, den stora målskytten från Bråberga i Dalsland, som kunde avgöra hela VM.

Så hade det stått i Aftonbladet. Och i Expressen hade det stått att nu har Sverige åter fått en toppforward från Dalsland. Senast det hände var i början på femtiotalet. Då hette han Ingvar Rydell och kom från Billingsfors. I dag heter han Björn Englund och kommer från Bråberga.

Jodå. Han visste!

… att han skulle lägga sig i ytterposition på högerkanten och vänta, bara vänta, på löpbollar från Glenn Hysén eller Peter Larsson. Från de stora killarna, proffsen från Italien och Holland.

– Om du bara får en chans, sa Nordin, så gör precis som hemma i Bråberga. Gå på mål… OCH GÖR MÅL!

Björn hörde egentligen inte vad han sa. Men han nickade instämmande och såg den vita måsen över huvudläktarens tak.

Den sovjetiske domaren blåste av för off side på Rudi Völler, Västtysklands farlige och rutinerade forward.

Han protesterade med hela kroppen trots att han befunnit sig minst två meter på fel sida av Glenn Hysén då Lothar Mattheus slog passningen.

– Nu, sa Olle Nordin sammanbitet.

Han var askgrå i ansiktet av spänning varför den lilla smala mustaschen lyste tydligare än vanligt. En nerv ryckte i höger mungipa, och på vänster sida om struphuvudet registrerade pulsådern tydligt hjärtats slaghastighet.

Om någon kollat hans puls hade denne säkert kunnat notera 120 – 130 slag, maxpuls för en medelålders motionär efter tio kilometers löpning.

Han var regissören. Under veckor, månader och år hade han repeterat med sin ensemble. Nu var det premiär. Sista akten hade just börjat. Sista akten av det drama som utspelades på den gröna scenen.

Plötsligt stacks en mikrofon framför hans mun.

– Vem ska Björn in istället för?

Frågan kom från Jan Svanlund, TV:s planreporter, som tappat fattningen och ville ha en kommentar under pågående match.

Tvärt emot alla överenskommelser.

Någon annan än Olle Nordin hade förmodligen brusat upp och hävt ur sig ett eller annat. Men Nordin visade inte med en min att han blev störtarg. Lugnt föste han Svanlund åt sidan… utan att säga ett ord.

Bilden gick ut i TV och blev perfekt berättande. Inga kommentarer behövdes.

Olle Nordin hade läget under kontroll och var fullständigt lugn…

Assisterande svenske tränaren Kent Carlsson sprang fram till linjedomaren, och sedan gick allt så fort.

Björn visade dobbarna, fick klartecken, och i nästa ögonblick kände han Ullevis gröna gräsmatta under fötterna och hörde Lars Gunnar Björklunds röst från högtalarna:

– Sverige gör ett byte. Björn Englund kommer in i stället för Anders Limpar!

Från läktarna kom applåder… men mest visslingar. Trots tidningarnas skriverier var det inte många som trodde på den okände dalslänningen, och Anders Limpar f. d. ÖIS var populär.

Varför byta ut just honom?

Björn följde mittlinjen.

Han sprang och sprang och mattan under fötterna var så mjuk och en gång till såg han den vita måsen över huvudläktarens tak.

Däruppe någonstans satt pappa.

Att det kunde vara så långt till ytterpositionen på högerkanten…

Det blev dödstyst på läktarna när Rudi Völler hur enkelt som helst kroppsfintade bort Glenn Hysén och fick hela svenska försvarshalvan att ligga öppen och tom.

Tomas Ravelli i svenska målet trampade på fläck och kunde inte bestämma sig.

Rusa ut eller stanna kvar?

– Nu är det kört, meddelade Bosse Hansson svenska folket. Ja… det har legat i luften…

Från höger kom Peter Larsson stormande så att den blonda kalufsen stod nästan rakt upp. Men alla, Bosse Hansson, Ullevipubliken och de miljontals TV-tittarna, såg att han omöjligt skulle hinna… om han inte…

Peter gjorde det omöjliga!

Han avslutade med en perfekt glidtackling och fångade elegant upp bollen i höger knäveck. Den stora tystnaden på läktarna bröts av ett avgrundsvrål.

Peter Larsson kom upp ur glidtacklingen och slog därefter till synes i blindo en passning upp och ut mot högerkanten.

Blind eller inte, det blev en smörpassning, en il professore.

På femtiotalet var Gunnar Gren från Sverige och IFK Göteborg proffsspelare i Italien. De fotbollstokiga italienarna döpte honom till il professore, fotbollsprofessorn. De avgudade hans dragningar, speluppfattning och passningar.

Il professore-passningarna.

På Ullevi i Göteborg och trettio år senare fick Björn Englund från Bråberga en sådan från Peter Larsson. Han fick den på foten, sittplatsarna reste sig, sträckte armarna mot den blå himlen och vrålade.

Många, bland dem Bosse Hansson, blundade och vågade inte titta. Men han rabblade statistik istället för att kommentera händelserna.

– Sverige har mött Västtyskland många gånger…

Olle Nordin ömsom knöt ömsom öppnade händerna. Plötsligt stämde alla ritningar.

Björn hade raka spåret mot mål, och han följde spåret och mer kände än såg hur den västtyske målvakten panterhukande kom emot honom.

Vrålet från läktarna låg kvar, gräset var så grönt, halva solen syntes bakom läktartaket när han gjorde överstegsfinten och fick målvakten att slänga sig åt fel håll, och sedan låg målburen som en öppen famn, väntande på bollen.

Björn måste skjuta… för Mattheus kom rusande från höger för att täcka målet.

Han sträckte vristen och det blev dödstyst och vad var det han gjorde… och varför gjorde han det och i den stora tystnaden hörde han plötsligt pappa ropa…

Kapitel två

– BJÖRN! Du måste upp nu… klockan är snart halvåtta. Och du… det står om oss i tidningen idag. En stor grej om finalen på lördag! I morgon!

Björn öppnade ögonen.

Fortfarande kunde han höra den stora tystnaden och bilden på honom själv när han… låg kvar på näthinnorna.

Vad gjorde han?

Hur många gånger hade han drömt den drömmen nu? Den som varje gång slutade med att han gjorde något som han inte kunde uppfatta i bild, bara känslomässigt. Och det var något hemskt för efteråt kom den stora tystnaden och sedan det där ropet från pappa.

Och den vita måsen?

– Jag kommer, mumlade han. Om två minuter..

Tröttheten låg som ett tungt täcke över honom.

Han rullade över på andra sidan… och somnade om.

– Björn! Du måste upp nu! Hör du inte… det är bild på dig i tidningen! Och vet du vad dom kallar dig? Jo, SKYTTEKUNGEN FRÅN BRÅBERGA!

Pappa Håkan viftade med BRÅBERGA-NYTT så att de två solande och sömniga flugorna förskräckta lämnade fönsterbrädan.

– Jag går och fixar frukost åt dig, fortsatte han. Men se till så att du kommer upp nu!

Tio minuter senare återkom han till en djupt och drömlöst sovande son. Resolut ryckte han bort täcket och Björn vaknade igen, vare sig han ville eller inte. Han ville inte.

Jo, om det inte varit…

Eller om han varit någon annan. Vem som helst. Någon som ingen väntade sig något av.

Åke till exempel. Han hade det bra. Han drömde nog aldrig mardrömmar om fotboll. Om att göra…

Vad var det han gjorde i drömmen strax före den stora tystnaden?

– Vad var det om i tidningen, mumlade han.

Sittande vid köksbordet läste han BRÅBERGANYTT. Var fjortonde dag hade tidningen en speciell ungdomssida. Den här fredagen innehöll sidan en presentation av den lokala popgruppen OCH KORVEN DEN HAR TVÅ, en artikel om skolans praoverksamhet samt en om ungdomsfotboll.

BRÅBERGAS P14…

Han orkade inte läsa mer utan låtsades bara att han gjorde det. För att undvika att se bilden på sig själv stirrade han stint på en fläck där det stod BRÅBERGA-NYTT DEN 27 SEPTEMBER 1989.

– Nå, vad tycks, undrade pappa. Inte så dumt va? Det står en hel del om dig.

Han hade suttit mitt emot och tittat på sin son.

– Bråberganytt den 27 september 1989, svarade Björn frånvarande.

– Va?

Björn ryckte till och vaknade upp.

– Va? Jag menar… det är väl bra…

– VÄL BRA, härmade pappa. Det är ju fantastiskt? Och vilken fin PR för klubben.

– Jooo…

– Jäklar i min lilla låda, skrattade pappa och tog sig ytterligare en kopp kaffe. Finns nog en och annan som…

Björn orkade bara nicka. Han hörde pappas röst. Den kom så långt bortifrån och lät så främmande.

– Kommer du ihåg första samlingen? Vem kunde tro…

Pappa malde på. Med jämna mellanrum nickade Björn till svar utan att veta vad han svarade på.

Det var visst något han skulle komma ihåg.

Nog gjorde han det. Nog kom han ihåg allt… från början.

En eftermiddag kom pappa hem och berättade att han träffat Göran inne på ICA.

Det var kallt den dagen.

Kapitel tre

Ungdomssektionen i Bråberga IF hade ordinarie månadsmöte.

Det var på kvällen den 10 januari och kylan stod tjugogradig utanför klubbstugan. Den kommunala julgranen lyste på torget och skulle fortsätta med det fram till tjugondagknut då julen traditionsenligt dansades ut.

Bråberga IF:s ungdomssektion var på väg att dansa in i en ny vårsäsong. Den här kvällen skulle riktlinjerna dras upp.

Vilka lag skulle anmälas till seriespel?

Målsättning?

Lagledare och tränare för P14?

De tre huvudpunkterna hade ordföranden i sektionen, Göran Pettersson, klottrat ner i sitt skrivblock strax innan han gav sig iväg till mötet.

Han var i femtioårsåldern, mellanstadielärare och gift med en annan sådan, fast av motsatt kön, hade tre barn, egen villa, bil och gräsklippare. Vidare var han så kallad fotbollsidiot.

Den 27 november 1973 slog han sönder en antik och mycket värdefull stol.

Det var sedan Sverige besegrat Österrike med 2 – 1 i Gelsenkirchen och därmed kvalificerat sig för VM-slutspel i Västtyskland.

Han levde mycket i det förgångna vad fotboll beträffar och pratade helst om de olympiska framgångarna i London 1948 och VM-silvret i Stockholm tio år senare.

I sin ungdom spelade han ytterforward i Bråberga IF:s A-lag, men aldrig särskilt framgångsrikt. Elaka tungor gjorde gällande att han gjort ett enda mål under karriären… och det var ett självmål.

Fyllda trettio la han fotbollsskorna på hyllan och ägnade sig istället åt ledarskap. Under många år var han huvudstyrelsens ordförande. När han lämnade över klubban till en yngre förmåga greppade han redan en vecka senare tag i en annan.

Ungdomssektionens.

Den hade han hållit i under tre år nu…

Kvart över sju knackade han lätt med klubban i bordet, hälsade välkommen och förklarade mötet öppnat.

Han hade alltid hållit hårt på perfekt mötesordning.

– Jag tänkte vi skulle börja med att försöka komma överens om en så kallad målsättning, fortsatte han. Hitintills har vi bara kört på i gamla spår. Tränat och matchat, tränat och matchat. Så det är på tiden att vi får till stånd en ändring. Med andra ord… vad fan vill Bråberga IF med sin ungdomsverksamhet?

– Vill och vill, sa