Sanningen om mordet på statsministern

By Mikael Forsberg

En italiensk affärsman avslöjas med att vara tipsare till Säpo. Den svenska polisen vill höra honom angående hans tidigare vänskap med Sveriges mördade statsminister. Affärsmannen lokaliseras till Schweiz och Per Zander är först på plats i mannens bostad i Zürich. Ett problem - han är mördad. Pers grupp i Stockholm får indikationer på att mannen ingår i ett nätverk med internationella vapenagenter som inte vill vara offentliga. En efter en dödas vapenagenterna runt om i världen. Spåren leder till ett litet café i Stockholm, ett tillhåll för världens vapenagenter. En av dem, en svensk mördas i Kista strax innan det ska vara ett möte med vapenagenter i Stockholm. Per vet inte vart mötet ska äga rum, personerna som vet det är inte lokaliserade eller har blivit mördade. Per och hans team kämpar mot klockan för att hindra att fler mord begås innan mötet äger rum. Sökandet leder rakt in i den svenska folksjälen och materialet de upptäcker blir politiskt dynamit. Är gruppen på väg att få fram sanningen om mordet på statsministern?

Detta är den tredje boken om Per Zanders grupp som jobbar med extra kniviga fall. Den här gången måste gruppen kartlägga internationella vapenagenter i sin jakt på en hänsynslös mördare.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 13, 2019
• ISBN: 9789178295524

Book preview

slumpmässiga.

Kapitel 1

Final call for Malmö Aviation to Stockholm Bromma Airport, please immediately proceed to gate 21 ekade det inne i taxfreebutiken. Per tittade på Axel som stod och beundrade vodkaflaskan.

– Det här är en unlimited edition, sa Axel och höll upp en grafittimålad Absolut Vodka-flaska.

– Jaha.

– Unlimited, alla flaskor är unika i obegränsad upplaga, det är en robot som målar alla flaskor slumpmässigt, alla är olika.

– Jaha, sa Per och lät blicken falla över alla de andra flaskorna som stod uppradade på hyllan. Han tyckte de var ganska lika trots att de skulle vara unika. Alla på den här hyllan hade varje fall lika nyanser av blått och grönt.

– Det är kult, jag bara måste ha en flaska.

– Då är det nog bäst du skyndar dig, de väntar oss vid gaten.

– Ja, men vi har checkat in väskor, så de väntar på oss.

– I varje fall på dig, sa Per som såg på när Axel betalade för den unika vodkaflaskan.

Per och Axel småsprang mot gaten, det var 20 minuter kvar tills planet skulle lyfta så de borde ha gott om tid trots att högtalarsystemet på Bryssel Airport skrek ut någonting annat. De hade varit i Bryssel på en flerdagarskonferens om hur man inom EU skulle öka samarbetet inom DNA och fingeravtryck. Europol hade ordnat med flygbiljetter och boende så själva arrangemanget var det inget fel på. Dock hade flera länders delegater protesterat högljutt när förslag om ett ökat utbyte kom på tal. Per förstod först senare att det berodde på att i vissa länder med obefintlig datateknik såg de bara hinder och problem. Det var i varje fall så som SKLs delegat hade sagt. De har fingeravtrycken på papper, vi kan anpassa vårt system på några veckor för utökat samarbete över gränserna. Det gynnar oss alla hade han sagt mer än en gång under deras vistelse i Bryssel. Han och SKL ledde utvecklingen, det var han övertygad om, Per hade en mer nyanserad uppfattning.

– Kom igen nu, sa Axel som var några meter före. Det var du som hade bråttom.

De närmade sig gaten, det var folktomt utanför, alla verkade redan ha stigit på. Nu skulle de i varje fall inte missa planet.

– Välkommen ombord, sa en steward med svettpärlor i pannan.

Han stod och väntade utanför dörren till cockpit som var öppen. Den borde vara stängd, var inte reglerna nuförtiden så stränga att den alltid skulle vara stängd och låst? Luften på flygplanet var varm och dålig. Snart skulle nog Per också bli svettig, det kände han. Det fanns ingen plats för Pers väska uppe på hatthyllan. Tillslut fick han stuva ner väskan i utrymmet under stolen framför, han insåg att det skulle bli trångt för fötterna under resan. Planet var fullsatt och nu satt äntligen Per och Axel på sina platser närmast fönstret efter att mannen närmast gången fått resa på sig, äntligen på väg hem.

*

Liza stod vid espressomaskinen och väntade på att kaffet skulle rinna ner i koppen då väggen skakade till och gruppens chef Sven Håkansson kom in i rummet. Kunde han inte trycka ner handtaget helt innan han öppnar dörren, tänkte Liza. En dag kommer tavlorna att trilla …

– Läser ni inte Aftonbladet? sa Sven som stormade in lika högljutt som den smäll dörren öppnades med.

– Jag trodde inte vi fick …

– Någon ska ha begärt att få ta del av de 50 miljonerna som är belöningen för avgörande tips avseende mordet på vår statsminister.

– Vi är inte granskningskommissionen, sa Liza som oavsett vad chefen kom med för nyheter tyckte att han kunde uppföra sig och öppna dörren ordentligt.

– Nej, och jag basar även över dem och de vet heller inget. Aftonbladet har detaljerade uppgifter om uppgiftslämnaren i Zürich och en del fakta kring mordet som endast en handfull personer känner till.

Liza slog snabbt upp Aftonbladets hemsida för att se om det var en nyhet där.

– De ska ha vänt sig till Säpo som tydligen ska ha beviljat en del av utbetalningen, sa Liza som läst rubriken på Aftonbladets hemsida.

– Det kan väl inte vara sant, sa Bosse.

– Det skulle vi veta om, sa Thomas.

– Har verkligen utbetalningen skett? sa Liza.

– Det vet vi inte, sa Sven, som inte bara var chef över Liza, Thomas, Bosse, Axel och Per utan även över granskningskommissionen.

– Berör verkligen det här oss? sa Liza.

– Berör oss! skrek Sven och gestikulerade vilt. Vi om några ska veta allt först – ingen vare sig på Aftonbladet eller Säpo, ska veta mer än oss – ni får åka direkt till Zürich – nu!

– Det går inga plan så här dags.

– Går inga plan är ingen ursäkt, se till att boka något omgående.

– Vi kan komma till Köpenhamn, sa Liza och pekade på sin bildskärm.

– Fredag! Det måste gå fler plan längre söderut på fredagar, största resdagen av alla dagar.

Liza skakade på huvudet samtidigt som hon mumlade något ohörbart innan hon sa:

– Största resdagen – kanske för biltrafiken i Stockholm ja, eller SJ, men inte för flyget från Stockholm till Europa.

– Tittar jag på Zürich flygplats hemsida så går det enbart flyg från Madrid, London, Milano och Bryssel. Alla andra flyg har redan lyft.

– Bryssel, där är ju Per och Axel, sa Thomas som absolut inte tänkte missa fredagswhiskyn hemma.

– Ja, ring upp dem och skicka dem till Zürich, sa Sven.

– Bosse tog sin telefon och ringde upp Per.

*

Per hade just slagit sig ner och undrade varför planet inte tänkte åka om nu alla hade så bråttom, framför allt om alla passagerare var ombord. Alla kanske inte var ombord ännu. Det kanske bara var piloten som hade bråttom hem. Det ringde i Pers telefon. Han tog snabbt upp den och tittade på displayen, han såg att alla runt om kring titta på honom. Han visste vad de tänkte just nu. Det var Bosse och än hade inte planet åkt iväg.

– Per Zander, sa Per ytterst tyst.

– Du ska åka till Zürich nu.

– Jag sitter redan på planet till Bromma, vi ska snart lyfta … nej, vi har inte lyft. Jag tänker inte kliva av.

Det blev tyst, sedan hördes Svens röst.

– Se till att kliva av genast, du ska till Zürich.

Per reste sig upp och informerade Axel, vi ska av. De tog sitt bagage och gick framåt i gången. När de nästan var framme hörde de boardingcompleted i planets högtalarsystem.

– Ja, vi ska av. Vi kan inte åka med, vi måste åka vidare till Zürich.

Stewarden som nu hade ännu mer svettdroppar i pannan försökte övertala dem att stanna kvar på flygplanet mot Bromma.

– Det går inte, vi måste lasta av ert bagage. Ni kan inte… Vi kommer att bli försenade…

– Axel här, hjälper er att lasta av. Jag måste fixa nya biljetter.

Stewarden ställde sig i vägen men Per var snabb och slet upp sin polislegitimation och satte i ansiktet på honom. Han backade undan.

– Ja, givetvis ska ni få gå av. Jag meddelar piloten.

När de båda gick av tillsammans med en värd från flygbolaget ringde det igen i Pers telefon.

– Jag har bokat två nya biljetter till Zürich, ni är incheckade och kan bara gå till gaten.

– Men Axel har en stor väska.

– Lös det på plats, ta med den in, handbagage, du vet.

– Fan, sa Per. Han såg sig åter igen stå och bråka med ett antal besättningsmedlemmar.

– Det ordnar sig. Ni har gott om tid, planet lyfter om femtio minuter. Ni kanske ska äta något? Det kan bli sent ikväll.

– Sent? Vad gäller det?

– Jag återkommer inom kort, ha telefonen påslagen.

Liza var inte kvar i luren och Per stod ensam och väntade på Axel. Han hade fått gå ner på plattan för att peka ut sin väska. Markpersonalen hade fått slita ut ett tjugotal svarta väskor innan Axel kunde identifiera sin väska. De verkade skanna av adresslappen nu. Per gick bort från fönstret till en skärm med avgångstider, tillräckligt nära gaten så Axel skulle hitta honom. Om knappt femtio minuter går ett Swiss till Zürich, gate 65. I andra änden av terminalen. Men de hade haft mindre tid på sig innan planet till Bromma skulle avgå, så de skulle nog hinna. Men varför skulle de till Zürich? Liza hade inte sagt något och Sven hade bara gett en order. Han tolkade det som om det gällde liv och död eller åk annars får du sparken. Så sa han inte men han kunde höra att det inte fanns några alternativ. Komma hem till Stockholm fick de tydligen göra en annan dag. Efter några minuters väntan kom Axel med sin väska. Tavlan med avgångstider visade bara go to gate, ingen ombordstigning, ännu. De skulle nog hinna utan problem. Men varför ringde inte Liza. Skulle han ringa upp henne. Nej, han kunde vänta, i varje fall en stund. Nu var det bara att bege sig till gate 65.

– Jag tänker ringa Liza, du får leda oss fram till gate 65.

– Inga problem, sa Axel.

*

Aftonbladet hade sex sidor om hur Säpo hade kontakt med en person i Zürich som redan hade fått ett stort belopp av tipspengarna utbetalda till sig. Det fanns en massa olika bilder i tidningen men alla var generella eller visade inget konkret. En tydlig bild på själva personen fanns inte utan bara en siluett. Men en bild på en lägenhet fanns det, ganska tydlig, men det fanns ingen skylt med något gatunamn. Det var säkert medvetet, någon hade redigerat bort skylten innan tidningen gick i tryck. En sida kartlade Säpos alla resor till Zürich och en sida visade Rosenbad där tydligen Säpo skulle informerat regeringen. En liten ruta handlade om mannen, han skulle vara industriman, ursprungligen från södra Italien.

– Det kan inte vara sant, mördaren skulle vara gripen vid det här laget, sa Bosse och pekade hårt på uppslaget. Tidningen låg uppfläkt på bordet och fyra personer stod lutade runt den. Det ringde i Lizas telefon, hon svarade:

– Ja.

Det var Per vilket hon såg på displayen, Liza vände sig mot Sven.

– Vad ska jag säga till Per?

– Ni ska hjälpa honom, han ska till lägenheten och prata med tipsaren, och det ska ske redan ikväll. Det finns absolut ingen tid att förlora. Ni har några timmar på er innan Per anländer till Zürich. Och ni går inte hem ikväll förrän ni har hittat personen så Per kan göra sitt jobb där nere.

– Okej, sa Liza och plockade upp luren. Hon informerade Per om läget. Per var tyst hela tiden och lyssnade. När Liza pratat klart var det tyst ett tag.

– Tror ni verkligen på det här? sa Per.

– Givetvis, sa Liza och kom genast på att det lät ganska otroligt och hon hade nog inte trott på det själv. Avbryta resan hem för att leta reda på den person som helt plötsligt kommit på att han hade uppgifter som gjorde att Säpo skulle eller rent av redan hade betalat ut pengar för ett avgörande tips i mordutredningen på Sveriges statsminister.

– Är det sant?

– Ja, vi tror på det. Men vi måste kolla upp det för ingen i granskningskommissionen vet något om det.

– Men hur kan det komma sig?

– Det vet du nog själv, sa Liza som inte tänkte uttrycka sig negativt om sina kollegor när chefen stod en meter bort. Visserligen var kollegorna på en helt annan avdelning och kritiken skulle vara mer än befogad.

– Kan så vara, men varför ska vi dit?

– Det finns absolut inget sätt att ta sig till Zürich från Skandinavien nu i eftermiddag eller ikväll. Vi måste ha ett svar innan hela världen hinner agera.

– Kunde ni inte snacka med den Schweiziska polisen?

– Om Säpo styr det här har vi inte en chans, vi kommer att kastas ut i periferin direkt.

– Men har inte alla tidningarna nyheten ute nu?

– Nej, det är bara Aftonbladet som har nyheten, ingen annan har agerat och nu trycks inga nya upplagor av några tidningar.

– Nätet då?

– Fler har nyheten uppe, men alla hänvisar till Aftonbladet som källa.

– Och ni är inte på väg till Aftonbladet?

– Tror du att de skulle ge oss någon information?

– Nej, förlåt, det var en dum tanke.

Liza fortsatte att ge Per mer detaljer kring artiklarna i tidningen. Sedan fick även Per information om att Sven ansåg att viss fakta i tidningen kunde tyda på att det verkligen var någon som satt på viktig information. Just vad det var för fakta fick han aldrig reda på. Inte heller Thomas eller Bosse hade förstått vad som var så unikt i tidningen att Sven gick bananas. Skicka iväg Per och Axel till Zürich en fredagskväll. Han kunde ju i varje fall få komma hem under helgen så kunde han eller andra mer lämpade personer åka ner till Zürich på måndag.

– Men hur ska vi få tag på en okänd person i en okänd lägenhet i Zürich?

– Åk du till Zürich så ska vi göra allt vi kan tills du har slagit på telefonen igen.

– Om inte annat får ni boka ett riktigt lyxhotell åt oss i Zürich, det måste finnas massor med riktigt fina hotell.

– Det tror du Sven går med på?

– Han har inget val, ta ett med gratis minibar.

Per var borta och Liza lade ifrån sig telefonen och vände sig om mot de andra.

– Vi måste hitta var lägenheten är belägen, sa Bosse. Ett tvåvåningshus med lägenheter, kan inte finnas så många, eller så är det en villa i två plan.

– Vi kan aldrig hitta den med våra resurser, vi får helt enkelt utnyttja våra kontakter, sa Liza.

– Dina kontakter i USA? sa Bosse.

– Vilka kontakter då? sa Sven och såg lite förvånad ut.

– När jag var i USA lärde jag känna ett antal personer, jag kontaktar dem.

Mer behövde hon inte säga. Hon visste att hennes kontakt på NSA hade tillgång till Google Street View och alla liknande tjänster. Det hade visserligen alla men NSA hade säkert en egen kopia av alla bilder och kunde själva göra obegränsat med sökningar, dessutom hade de bilder i flera vinklar och i betydligt högre upplösning. Liza hade själv skrivit ett litet program som systematiskt sökte av Google Maps efter valfria objekt. Programmet fungerade en stund tills Google blockade hennes IP-adress och hon inte kunde göra fler sökningar på några timmar. Det problemet hade inte NSA. NSA visste nog hur många swimmingpooler det finns i Stockholm, fast just den informationen hade Liza också.

– Vi får fota av den här bilden i tidningen så får vi se vad det kan ge.

– De har väl börjat jobba nu, over there, sa Bosse. Jag hoppas att vi inte behöver vänta så länge.

– Annars kanske du kan ringa din kontakt på Säpo och fråga vem mannen på bilden är? sa Thomas.

– Nu är han ingen höjdare, bara chef för deras bästa informatörer och jag tror inte att han kan ordna fram ett namn, han vet nog ingenting om detta.

– Det räcker med en adress, sa Thomas.

Sven stod tyst och tittade på de andra. Liza visste inte om han var positiv till hennes kontakter eller inte men hon hade använt sig av sina kontakter tidigare, så inget var nytt under solen. Han verkade i varje fall vara engagerad. Han hade aldrig varit nere i gruppens rum längre än fem minuter, inte under det år som Liza jobbat i gruppen. Gruppen som idag bestod av fem personer som skulle jobba med svåra fall som sedan skulle användas i undervisningssyfte för andra poliser ute i landet. Hur man använder ny teknik med gamla erfarenheter? Gruppen hade först fått ett år på sig. Regeringen öste pengar över polisen, till synes utan resultat. Nu ryktades det om att mer pengar fanns öronmärkta för gruppen och dess existens skulle vara säkrad i ytterligare två till tre år. Det var bra, det enda som inte var bra var att det fortfarande inte fanns någon arbetsbeskrivning för gruppen. Det fanns en, en diffus, som om den var hämtad från något partiprogram. Hon hade själv googlat på texten så hon visste att det var en text en politiker hade skrivit. Hon var för övrigt den enda som visste det. Hon tittade på klockan, halv fem. Nu hade nog hennes mamma hämtat Belinda, Lizas dotter på fritids.

– Vad står du och drömmer om? sa Bosse som hade kommit fram till Liza. Är det inte dags att börja bearbeta dina kontakter i USA?

– Jo, de har väl börjat nu så jag går och ringer.

Det slog Bosse att Säpo hade stängt, kanske inte stängt, men en solig fredagseftermiddag nu i maj skulle definitivt innebära att ingen förutom vakten i receptionen var på plats. Han fick väl börja ringa sina kontakter på Säpo, annars hade ett besök varit fint att avrunda dagen med.

Kapitel 2

Avdelningschef Kåge Hult stod och tittade ner på folkmassan på gatan nedanför. Hur kunde det samlas så mycket folk på så kort tid? Jävla Aftonbladet, en riktig skittidning var det. Kasta fram osanningar till höger och vänster bara för att skapa mer försäljning. Det var mästare på att hitta rubriker som fick folk att köpa lösnummer. Igår hade han själv köpt en tidning, nu kommer sommarvärmen var rubriken. Vem längtar inte efter lite sommarvärme så här i slutet av maj? Det var som han befarade, nyheten var helt tagen ur luften. Ett högtryck med värme hade precis lämnat Afrika mot Iberiska halvön och var på väg vidare norrut. Om det skulle nå Sverige i början av juni var dock högst osäkert, men värmen var på väg och enligt Aftonbladet fanns det en chans att värmen skulle komma till Sverige och då skulle hettan slå till med full kraft, hur stor chansen var framgick inte, bara att det troligtvis skulle ske.

Nu hade skittidningen dessutom kostat honom en fredagskväll. Han såg ingen chans att smita ut från Säpos kontor utan att behöva uttala sig i media. Skulle han lyckas smita ut skulle chefen beordra honom att göra ett uttalande, kanske hemma i villan, i turordning för Sveriges alla tevekanaler. Han tittade ut genom den smutsiga fönsterrutan, han såg figurerna utanför medan han tänkte på vad han skulle säga. Skulle han säga sanningen med risk att få sparken eller skulle han ljuga med risk att senare få sparken, när Janne Josefssons efterträdare på SVT grävt tillräckligt djupt i denna sorgliga historia? Han funderade och såg inte att kamerorna nere på gatan var riktade mot honom. Efter ett tag gick han bort från gardinen och satte sig vid skrivbordet. Den stora frågan var Vem hade läckt? Var det någon som läckt ut något på någon fest nu igen? Han visste att en del hade problem med spriten, eller kanske inte egentligen med drickandet utan att man pratade när man druckit lite för mycket. Han kunde själv bli pratglad med lite alkohol i kroppen men någon som släppte ut hemligheter var han inte. Kåge slog åter igen telefonnumret till sin kontakt i Schweiz. Inte heller denna gång blev det något svar. Han ville inte ringa någon officiell person utan nöjde sig med sin personliga kontakt. Han sträckte på sig, han var stolt över alla dessa personliga kontakter han skaffat under de år han arbetat inom säkerhetspolisen. Han var kanske inte lika viktig som sin chef, men han hade med sina kontakter etablerat ett nätverk runt om i världen även om de flesta kontakter fanns inom Europa. Han hade inga ambitioner att komma längre på den svenska karriärstegen, skulle han gå vidare så var det internationellt, gärna bygga upp någon ny organisation inom EU. Det skulle han gilla, det skulle till och med bli en nytändning, han trivdes på jobbet men det mesta han gjorde nuförtiden gjorde han på slentrian. Fast just nu hade han andra problem, och de fanns kvar utanför hans fönster.

Kapitel 3

Chefen för granskningskommissionen satt vid middagsbordet och tittade på när frun lagade mat. Han var mindre intresserad av matlagningen och mer intresserad av datorn på bordet. Han läste på Aftonbladets hemsida. Vem hade hittat på den här nyheten? Att Säpo skulle ha betalat ut pengar till någon italiensk affärsman. Helt otänkbart. Varifrån skvallertidningen fick sina uppgifter förstod han inte. Hade de verkliga källor eller satt de helt enkelt och diktade ihop egna sanningar? Ännu ett skäl till att använda Expressen som kanal ut till folket. Allt kunde i och för sig vara sant, sant tills annan sanning kom fram. Att jorden var platt var sant en gång i tiden, eller inte. Men att Säpo skulle ha betalat ut pengar till en italiensk affärsman kan helt enkelt inte vara sant. Sanningen var nog att ingen någonsin skulle fällas för mordet på statsministern, i alla fall inte innan han själv skulle gå i pension. Att vara chef över granskningskommissionen var som en dans på rosor. Lite då och då fick man avrapportera till politikerna som ville veta hur utredningen framskred. Kanske var det för att det skulle anslås nya pengar snart. Hittills hade ingen vågat röra anslagen utan samma belopp förnyades år från år för granskningskommissionen som verkade ett år i taget. Nej, det var nog inte för att förnya anslagen som någon läckt ut nyheten. Oavsett skälet så brydde sig inte Åke Krok, han var säker på att de år han hade kvar till pension skulle bli ytterst behagliga. Granskningskommissionen skulle finnas kvar så länge mordet på statsministern var ouppklarat eller i varje fall en tio till femton år till. Han hade stängt av sin mobil redan efter första samtalet, ett samtal som han givetvis inte besvarade. Ingen kunde vilja honom någonting en sen fredagseftermiddag. Själv undrade han om han inte skulle ta en tur med båten i helgen. Frun hade efterfrågat det redan förra helgen, men då var det kyligt, nu skulle det bli sol och temperatur över tjugo grader. Vattnet var visserligen kallt så här års och det skulle kännas betydligt kallare ute i skärgården än inne i Stockholm, men att behöva vara hemma och svara i telefonen var inget alternativ. Åke fällde ihop sin bärbara dator, han uppfattade att fläsket snart var färdigstekt. Raggmunk och fläsk, givetvis tillsammans med punsch, det var veckans höjdpunkt. Normalt hörde punschen till ärtsoppa, men han gillade inte ärtsoppa, eftersom han gillade punsch så fick det bli punsch till raggmunk och fläsk. Frun stod och stekte försiktigt i lägenheten utan fläkt i Gamla Stan. Luckan i den tjocka stenväggen med självdrag räckte inte alls för att få bort oset och öppna fönstret brukade bara resultera i att stekoset spred sig i hela lägenheten. Medan han dukade så undrade han om han skulle slå på telefonen och kanske svara på några samtal. Han gick fram till telefonen och tvekade. Nej, slå på den det kunde han göra direkt i morgon bitti. Då hade säkert nyheten förlorat sitt värde och ingen skulle vara intresserad av Aftonbladets uppdiktade sanning. Nu skulle han njuta av måltiden och sedan skulle han läsa en god bok. Teven kunde faktiskt vara avstängd ikväll, fast det skulle hans fru aldrig acceptera. Frun kunde faktiskt få bestämma tevekanal hela kvällen, att hon skulle slå på några nyheter var helt uteslutet. Var det något hon verkligen ogillade så var det nyheter och sport. Hon gillade heller inte att han kom hem tidigt på eftermiddagarna, även om hon insåg att det inte var han som skulle lösa mordet på statsministern. För honom kvittade det, han hade i varje fall inte gjort bort sig som så många företrädare till honom som stuckit ut huvudet i pressen och sagt att de hittat sanningen, löst mordet. Nej, det gäller att hålla en låg profil, och ett lågt arbetstempo. Ingen skulle lösa mordet, inte någonsin. Han satte sig ner vid bordet men började äta först efter att frun också satt sig ner, han ville inte vara ohyfsad.

Kapitel 4

Liza satt och väntade på att få svar på det senaste mejlet hon skickat iväg till sin kontakt i USA. Hon visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till. Thomas, gruppens enstöring satt och surfade på diverse nyhetssidor, nu var det Sydsvenskan. Bosse hade ringt sina kontakter på Säpo, han verkade ringa spontant och till den person som dök upp i hans minne, ingen gigantisk kontaktbok i telefonen där inte. Liza och Per var först i gruppen då den hade bildats för knappt ett år sedan, då hade man först tagit in Liza och Per för deras IT-kunskaper. Först skulle gruppen bli en renodlad IT-grupp, men flera hade hoppat av och till slut anslöt Bosse och Thomas. Två tidigare chefer som kört huvudet i väggen i polisens organisation. Administration och personalhanteringen var inget de ville eller kunde hålla på med, i varje fall inte med gott resultat. Det hade resulterat i diverse omplaceringar, sjukskrivningar och sidledsförflyttande. Nu i den här gruppen kunde de komma till sin rätt med sina kunskaper i förhörs- och utredningsteknik. Liza var dock