Raketkuppen i Haifa

By Josef Stenlund

Alan Ryti är på väg med flyg till Tel-Aviv för att träffa sin pappa. Det är spännande att flyga själv som sextonåring. Man är redan rätt vuxen, men många i ens omgivning passar ändå upp på en som vore man ett litet barn. Detta gäller dock inte den storvuxna direktören som slumrat till några säten framför Alan, och vars jackfickor tömts på innehåll. En massa brev har spillt ut över golvet, men när Alan hjälper mannen att plocka upp posten blir han bara ilsken. Vad är det för hemligheter som mannen försöker att dölja egentligen? börjar Alan tänka. För något är konstigt med mannen, som vägrar ta emot någon hjälp från någon på flygplanet. Denna egendomliga händelse blir början på en spännande resa, skriven med Josef Stenlunds oefterhärmliga blandning av ungdomsäventyr och bildningsresa. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 8, 2021
• ISBN: 9788726848649

Book preview

I

En brun hatt

Jag böjer mig hastigt ner och tar upp brevet. Det är adresserat till O. Wenzels fruktimport, Järntorget, Göteborg, och avstämplat i Tel Aviv.

— Är detta ert brev? frågar jag en herre i sätet framför.

Mannen tar det och granskar intresserad adressen, innan han lämnar det till flygvärdinnan. Hon i sin tur söker i passagerarlistan men hittar ingen med namnet Wenzel, varför hon går direkt till högtalaren i förarhytten och annonserar:

— Ett brev med adressen O. Wenzels fruktimport tillvarataget.

På andra sidan mittgången halvligger en medelålders herre och sover med kavajen vårdslöst kastad över huvudet. Vid pålysningen sopar han undan kavajen och far upp som en fjäder men tvingas obarmhärtigt tillbaka av säkerhetsbältet.

— Här, fröken! utropar han yrvaken.

Samtidigt glider ytterligare några papper ut ur kavajfickorna och seglar ner på gången. Medan mannen otåligt rycker i bältets säkring, hinner jag plocka ihop några privatbrev med adressen dir. O. Wenzel. Men vederbörande direktör uppskattar inte väntjänsten. Han rycker dem åt sig med ett vresigt:

— Det här klarar jag själv!

Just då kommer flygvärdinnan smilande.

— Jaså, herr Halmoff har otur med kavajen! skämtar hon och räcker fram brevet. Kanske det skulle smaka med en kaffetår efter tuppluren. Vi flyger just nu över norra udden på Korsika — — —

Men Halmoff är inte upplagd för vare sig humor, kaffe eller utsikten just nu. Den söta schweiziska flygvärdinnan tar förskräckt ett steg tillbaka inför mannens dåliga humör.

— Var har ni hittat det brevet? river han i.

— Fråga den unge gentlemannen där, svarar hon vänligt och nickar bort mot mig.

— Det låg här tätt framför mina fötter, förklarar jag, medan jag reser mig för att få en skymt av Korsika. Vem kan begripa, varför gubben är så sur? Han har ju fått sina papper tillbaka. Tror han verkligen, att någon vill stjäla andras gamla brev! Det ser så ut, för han går systematiskt igenom alla sina fickor och granskar nervöst allting ifrån brev till slitna kassakvitton och gamla biljetter. Hela högar av skräp. Troligen är han ett original av typen fickarkivarie. En sådan där som helst pressar sin kostym själv, för att inte fickarkivet skall råka i oreda. Se, där hittar han sitt pass! Kanske just vad han söker.

En ny bulletin från piloten kommer och jag läser intresserad: From Your Captain Turner. Height 4800 m. Air speed 300 m. p. h. Now you can see the island of Capraia (to the left). Next Elba!

Jag vidarebefordrar kortet och går till andra sidan för att se bättre. Tänk, 4800 meter över havet! Lika högt som Mont Blanc och mer än dubbelt så högt som Kebnekajse. Och vilken fart! 300 miles, det gör 480 km i timmen.

Se, där ligger ju Capraia. Det måtte vara en lämplig ö för landsförvista. Trist och bergig och till stor del obebodd. Elba däremot ser mycket lockande ut med sina idylliska samhällen och skogklädda åsar.

Just som jag går till min plats, får jag se någonting svart under den tomma stolen närmast bakom Halmoff. Det är ett svenskt pass, och innan jag hinner tänka mig för, har jag öppnat det. Till min stora häpnad ståtar det med Halmoffs fotografi och det ovanliga namnet Wenzel.

Vad, har gubben två pass! Flygvärdinnan kallade honom ju för Halmoff. Då måste han ha bokat sig med det namnet från Genève. Namnet Wenzel fanns inte i passagerarlistan i varje fall. Jag har hört sägas, att diplomater är utrustade med dubbla pass, men att de skulle ha rätt till dubbla namn är väl knappast troligt. Knappast heller att en frukthandlare skulle behöva diplomatpass. Nej, detta är någonting skumt.

Mannen ligger just nu på huvudet under sin egen stol och letar febrilt. Han är alldeles röd i ansiktet men skiftar i gulvitt, när han får se mig med passet uppslaget.

— Här är passet, herr Wenz — — —, nej, förlåt, jag menar Hal — Hal — Halmoff! stammar jag dumt och räcker fram den viktiga detaljen.

Halmoff sliter det ur min hand och sticker ut på toaletten.

Vilken mördande blick jag fick! Den trängde igenom både märg och ben.

En viss otrygghetskänsla kommer plötsligt över mig. Det skall bli underbart att snart vara i fars sällskap. Tänk, om en timme eller så — — —!

— När är vi framme i Rom? frågar jag, då flygvärdinnan nästa gång sveper förbi.

— Om en liten halvtimme, svarar hon. Har min unge herre någon, som möter vid flygplatsen?

— Ja, min far! Vi skall fortsätta till Tel-Aviv sedan.

— Arbetar din far i Israel? frågar en vänlig dam, vilken presenterar sig som Nurse Leddy from Hull.

— Ja, han är missionär och journalist. Jag skall stanna hos honom nu.

— Vad heter du förresten?

— Ryti. Allan Ryti. Far heter Joakim Ryti och bor i Ramle, en liten stad mellan Tel-Aviv och Jerusalem. Han skriver under signaturen Josua i en mängd tidningar, både svenska, norska, finska och amerikanska.

— Såså! Har du ingen mor?

— Nej, hon dog då jag föddes — för 16 år sen. Jag har mest bott hos min morbror i Haparanda och hos farfars i Rovaniemi på somrarna.

Nu skulle kamraterna hemma i läroverket se mig. Tänka sig, här sitter man och språkar engelska med en äkta inföding. Det går inte så bra, tycker jag. Då var det lättare att språka med dr Patt — en amerikansk geolog, som jag fick hjälpa i fjol somras. Han kartlade guldfyndigheterna i finska Lappland och vi hade omåttligt kul. Jag var kock, tolk, bärare och litet av varje.

Ni svenskar tar allting för grammatikaliskt och märkvärdigt! brukade han säga. Bara ramla på och hoppa över alla hinder!

Nurse Leddy har väldigt kul åt mina konstiga meningar, och det gör mig ännu mera talträngd.

Men plötsligt klipper jag av och får som en propp i halsen. Orsaken begriper jag knappast själv, men det hänger ihop med att Halmoff kommer tillbaka till sin plats.

Varför gör han sådär med foten? Han bänder vristen och arbetar med tårna, som om det var något fel med sandalremmen.

Sitter den för hårt? Han försöker göra ett extra hål längst ut. Nej men, så lustigt! Hans ena vrist tycks vara högre. Han spänner i näst sista hålet på ena remmen, och den andra räcker knappast alls.

Såja, nu fick han hål på det sega lädret med hjälp av prylen på en universalkniv. Egendomligt, att vristen plötsligt svällt upp hela tre hål. Det syns precis, var han spänt förut.

Går det verkligen att gömma ett pass i skorna — som ett hålfotsinlägg? Åjo, säkert! De skorna har bred sandalläst, så där ryms säkert ett pass.

God pass-form alltså!

Varje gång Nurse Leddy gör en fråga, rycker det till i Halmoffs huvud en aning, och ibland kostar han på mig ett nyfiket vitöga. Lyssnar han, tro? Bäst att inte babbla allt för mycket.

Jag ångrar plötsligt, att jag visat den talangen på ett sådant dumt sätt. Min stora olycka är, att jag litar på alla människor och saknar allt vad farstu heter. Det var väl därför, som chefredaktören på tidningen var lite tveksam:

Lyssna mycket men prata lite! sa han.

Konstigt, att jag i alla fall fick jobbet. Tänka sig, en 16-åring som journalist för en stor dagstidning. Och detta i ett så händelserikt hörn av världen som Israel. Men gubben litade förstås på far. Signaturen Josua börjar vara bekant över halva världen.

Vilken lustig flintis på Halmoff! Den sitter i virveltrakten, en aning åt vänster, och är inte större än en kaffekopp. En liten gubbvårta av standardmodell sätter piff på steken.

För övrigt är Halmoff en strong typ med affärsmässiga drag — varför inte en jude. Det låter så på snacket i alla fall. Och näsan pekar däråt; stor och präktig i nobel strömlinjeform. Nässkinnet är grovt och skorvigt som annat knäskinn, och den kraftiga glasögonbågen vilar i ett djupt hudveck. Gång på gång flyttar han upp glasögonen, men de glider genast ner i specialvecket.

Eftersom vi närmar oss Rom, kommer de allt oftare — de där hjärtvolterna. Den som känner min far begriper, vad jag menar. Hur han skall se ut efter de här tre långa åren! Troligen brun som en inföding och okammad som vanligt. Några fler gråhår förstås och lite djupare årsringar kring munnen, när han skrattar. Han blir säkert ganska förvånad över min längd. Över 175 cm i strumplästen sist jag mätte. Så har jag snaggat kalufsen (förut hade jag en sådan där ordentlig bena som kronprinsen, ni vet!). Kanske börjar far skratta, när jag drar på baskopplet. Sist vi träffades pep jag i diskanten som en annan jäntunge.

Hur som helst, den här gången skall han slippa dra mig i hakfjunet. Om han är hygglig, skall han få låna min nya rakapparat. Jag fick en flott Remington av morbror Algot i julas.

Bara nu strömmen därnere passar!

— Roma five minutes! överraskar högtalaren.

— Set the belt, please!

Innan jag lyder order och kopplar säkerhetsbältet, reser jag mig och kikar ut. Just nu går vi igenom en tät molnbank, men plötsligt rämnar den, och jag ser en rödbrun, gulvit massa till storstad komma emot mig. Detta är alltså Rom. Vi går förbi och siktar snart flygfältet Ciampino. Den tunga DC-6:an sänker sig majestätiskt och slår i betongen nästan omärkligt.

Mitt hjärta har inte kommit ner än. Det sitter högt uppe vid slipsknuten och bråkar. Undras om far kommer ut till planet! Nej, han får nog vackert stanna bakom repen. Medan planet rullar framåt, lossar jag bältet och plockar ner handbagaget. Flygvärdinnan höjer ett varnande finger men kan inte hindra, att jag placerar mig som god etta vid dörren.

— Buss mot Rom omgående! är det sista jag hör från henne. Som tur är, slipper jag bry mig om stora resväskan. Den går som transito direkt på Tel-Aviv. Nu gäller det bara att få tag på far. Det borde gå lätt, för det finns bara några dussintal mötande utanför flygstationen.

Står han inte där? Han i bruna kostymen och kepsen.

— Hallå, far! ropar jag och flaggar med näsduken.

Men han rör inte en fena, och jag upptäcker snart misstaget. Det är inte han. Medan jag går runt och söker, kommer den engelska damen pladdrande.

— Hittar du inte din far? skriker hon. Alla tittar på mig, som om jag måste tas om hand. Men det blir inget vidare snack om saken, för i nästa sekund har jag stuckit in till upplysningen.

Flickan i luckan råder mig att ta bussen in till SAS kontor, så kan de i sin tur kontakta Tel-Aviv. Men jag är envis och ber henne ringa om saken. Det gör hon också, och nu får jag veta, att ingen med namnet Joakim Ryti landat på Ciampino i dag. Och att vänta härute är meningslöst, för det kommer inga fler plan från Lydda i dag.

— Gode Gud! tänker jag förtvivlad. Vad har hänt med far? Eller har jag missförstått honom vad tiden beträffar. Jag måste upp med brevet, och läser väl för hundrade gången:

— — — Jag möter dig utanför flygstationen och vinkar med näsduken i vänster hand. Sedan stannar vi i Rom tills på onsdag. Medan jag är med på journalisternas världskongress om dagarna, kan Du göra Dina egna upptäcktsfärder i den gamla intressanta staden.

Journalisternas världskongress! tänker jag i repris. Där finns naturligtvis också flera svenska journalister, som känner min far. Säkert också några av hans kolleger från Israel. Dit skall jag gå i morgon. Kanske någon av dem vet någonting.

Jag blir betydligt lättad vid den tanken och beslutar mig för att söka hinna med bussen in till stan och skaffa mig ett rum för natten. Jag kommer sist till passviseringen, men busschauffören väntar tålmodigt, tills alla är klara. Tullgubbarna är bussiga. De bara skrattar och vinkar med handen, när jag öppnar min portfölj.

Inne i bussen får jag genast syn på Halmoff. Han ger mig