Främmande fågel

By Jascha Golowanjuk

Josef Silberstein har lämnat ett oroligt Ryssland bakom sig. Han har hunnit bli sexton år gammal och är på resande fot, med målet att ta sig till guvernör Arlamoff i Paris. Det dröjer dock inte särskilt länge innan han blir påmind om den växande antisemitismen i Europa. Borde han ta sig ett annat namn? När Josef når Berlin måste han invänta pengar från Arlamoff för att kunna ta sig vidare. Som tur är har han flera bekanta i staden, däribland vännen Grischa, som en gång varit hans räddare i nöden. Men det stabila skyddsnät som Josef trott sig ha, visar sig inte finnas, och snart tvingas han söka hjälp på annat håll. Vad ska han göra om han blir ensam i Berlin utan pengar, mat och tak över huvudet? Och vad väntar honom egentligen när han kommer fram till Paris?Främmande fågel är Jascha Golowanjuks tredje roman om den judiska pojken Josef från Odessa. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 31, 2021
• ISBN: 9788726967333

Book preview

Berlin

I.

Utomlands.

— En sån fin och trevlig människa som ni, herr Silberstein, förtjänade faktiskt att få sova i en ordentlig säng, sade Josef till sig själv.

Han låg i väntsalen på Centralstationen i Stockholm och försökte sova men det gick inte. Bänken var hård, fiollådan han hade under huvudet kändes ännu hårdare och täcket — den enda sak han hade med sig från sitt barndomshem — var trasigt och tunt. Det drog en iskall pust från dörren varje gång någon gick ut eller kom in.

— Naturligtvis, fortsatte Josef att resonera med sig själv, kunde ni mycket väl ta in på ett hotell, men det är nog bäst att spara på slantarna. Förresten är ni ung och frisk. Ta det lugnt bara, herr Silberstein. Allt det gamla och tråkiga ligger bakom er, allt blir bra, ska ni få se. Snart får ni en skön säng att sova i.

När Josef förde samtal med sig själv, använde han alltid ett mycket hövligt och korrekt språk och kallade sig själv »herr» Silberstein. Det gav honom självförtroende.

— Om jag kunde begripa varför folk stirrar så på mig. Det kan väl inte vara förbjudet utomlands att sträcka ut sig på en bänk? I Ryssland gjorde alla det. Och jag har lagt en tidning under fötterna. Lugna er, herr Silberstein, försök att sova!

Men det var omöjligt att somna. Dörrarna till väntsalen svängde fram och tillbaka i ett kör, de var som ett par jättelungor. Ljuset stack honom i ögonen och folk glodde på honom. Han upptäckte en uniformerad karl som kastade en sträng blick på honom. Josef drog upp benen under sig. Han kom ihåg hur han som nioårig pojke reste från Ashabad till Moskva på barnbiljett och försökte göra sig så liten som möjligt för att lura konduktören.

Josef hade samma dag kommit till Stockholm med Finlandsbåten, mycket medtagen efter sjösjukan. Han lovade sig själv att aldrig mer sätta sin fot på en båt. Men tull och passkontroll hade han klarat, tack vare en hygglig och hjälpsam reskamrat, en ung finländare som rådbråkade lite tyska och förstod ett och annat ryskt ord.

— Det var en väldigt snäll pojke, tänkte Josef, bara man hade kunnat förstå allt vad han pratade om!

Josef log när han tänkte på hur ofta finländaren sagt »jag älskar dig» och »dra åt helvete», de enda två fraser han kunde säga sammanhängande på ryska. Annars talade de som Josef haft att göra med i Finland bra ryska. När han vid ankomsten till Helsingfors genast blev förd till polisstationen av två konstaplar, slog det honom med förvåning hur vänliga de var. Ordet polis fick vanligen Josef att bli stel av rädsla. Men det hade sannerligen varit annorlunda än i Ryssland, där man fick både sparkar och örfilar medan man blev förhörd. Där i Finland hade de bjudit honom att sätta sig och talat vänligt till honom. Och Josef hade berättat hela sitt livsöde, det hade varit riktigt roligt att få göra det. Mannen som förhörde honom hade knappast behövt göra några frågor alls, och han hade förefallit riktigt fängslad av Josefs historia. Visserligen satt där en man och knackade ned hela berättelsen på en maskin, men det generade inte Josef. Och när allt var färdigt, blev han bjuden på te med bullar och en cigarrett. Utlandet hade börjat i Finland och där började också hövligheten, vänligheten och kulturen. Josef var mycket hungrig efter vänlighet, så hungrig att han inte hade mycket intresse till övers för de trakter han reste igenom eller de nya städer han såg. Han var på det hela taget mycket lite intresserad av naturen. I det avseendet var han äkta ryss och asiat. Det var tusen gånger roligare med människor. Då hans finländske reskamrat pekade ut det vackra inloppet till Stockholm, förblev Josef ganska oberörd och studerade i stället sin nya vän och det sätt varpå han reagerade. Det var också därför Josef hade föredragit att sitta i väntsalen hela dagen i stället för att titta på Stockholm.

— Asch, sade han, herr Silberstein kan lugnt sitta kvar här, alla städer är lika över allt i Europa, det är bara Paris som är annorlunda. Paris! Herr Silberstein är på väg till Paris! Det är fantastiskt! Det är inte så länge sen herr Silberstein var klädd i lumpor och tillbragte sin mesta tid i en källare, hatad av sin familj, föraktad och hånad av hela staden. Fenomenet Silberstein! Underbarnet Silberstein! Den misslyckade Josef den lycklige!

Josefs panna blev full av rynkor, han pressade ihop läpparna. Han tyckte synd om sig själv, han hade blivit hårt och orättvist behandlad. Till och med hans mor Sabina hade vänt honom ryggen.

— Nej, nej, tänk inte på det gamla, det är förbi, se framåt!

Josef lyfte upp ansiktet och tyckte sig se sin gamla farmor Miriam. Så långt han kunde minnas tillbaka var det alltid hennes gestalt hans tanke helst ville stanna vid. I de svåraste stunderna var det en tröst när han tyckte sig se hennes blå, djupt liggande ögon fulla av kärlek och ömhet, och i lyckliga ögonblick såg han hennes goda rynkiga ansikte le mot sig. Till och med Gud, som Josefs tankar sysslat rätt mycket med den sista tiden, befann sig i hans medvetande på ett plan nedanför farmor Miriam. Hon följde honom, hjälpte honom, var alltid i hans närhet. Och just nu då Josef befann sig i ett underligt tillstånd mellan sömn och vaka stod hon särskilt klart och tydligt för honom.

— Det är ett nytt liv som börjar, hörde han henne viska, en ny saga.

— Hur börjar den, lilla farmor?

— Det var en gång…

Josef öppnade ögonen och tittade på klockan som visade två. Det hade blivit så tyst i väntsalen, ljuset var också dämpat. Josef huttrade och svepte om sig rocken och lade täcket över fötterna. På morgonen skulle han fortsätta söderut till Berlin, där skulle han träffa sin vän Grischa. Och sedan skulle han resa till Paris.

Nu var hans tankar där igen. Paris! Vad det ordet lovade mycket! Och ändå visste Josef så lite om Paris, inte stort mer än det fru Hare en gång berättat för honom. Det måste vara en underbar stad, fru Hare hade fått ett särskilt uttryck i rösten när hon nämnde Paris och hennes ögon hade blivit drömmande.

Och så mindes han en urgammal gumma som ibland kom till hans farmor och satt tillsammans med henne på bänken utanför huset med de sju cypresserna. Gumman var stendöv. Det lönade sig inte för farmor Miriam att säga något till henne, hon bara lyssnade till den döva och nickade då och då. Josef och hans mor stod en dag vid fönstret och tittade på de båda gamla och han mindes sin mors ord:

— Den där gamla gumman var en gång mycket rik och vacker. Och hennes man reste till Paris för att köpa franska strumpeband åt henne.

Josef kunde aldrig glömma detta. Resa till Paris för att köpa strumpeband som de flesta i Ashabad köpte för några kopek och som var enkla gummiband rätt och slätt! Hans mor hade också ett par sådana. Vad kunde det nu vara för märkvärdiga strumpeband som bara fanns i Paris? Josef föreställde sig dem som guldkedjor besatta med ädelstenar. Men hur skulle de kunna hålla upp strumporna, de var ju inte elastiska, guld var hårt. Han frågade sin mor hurdana de där strumpebanden såg ut men hon svarade bara:

— Det vet jag inte, bara att det var strumpeband som var dyrare än en hel klänning och såna finns bara i Paris. Och den där fattiga gumman hade såna en gång när hon var ung och vacker.

Paris måtte vara en sagolik stad, tänkte Josef, helt olik Ashabad och Moskva. Kanske gatorna var belagda med guld och husen av vit marmor, påfåglar promenerade på gatorna och alla människor var vackra och goda.

Josef ruskade på huvudet, som ville han skaka av sig sådana barnsliga fantasier. Han var ju sexton år nu, han fick inte låta såna löjliga idéer rinna upp i sin hjärna längre. Paris var naturligtvis en stor ståtlig stad med vackra byggnader och härliga parker, underbara affärer och teatrar och väldig trafik på gatorna. Ingen drömstad som i farmor Miriams sagor. Och människorna var naturligtvis helt annorlunda än i Ryssland, det var nog alldeles säkert. Ack ja, de han träffat på där hemma och kommit i närmare beröring med hade inte alla varit så snälla. Bara några få.

— Nej, sade Josef högt för sig själv, jag vill inte tänka på det som varit.

Till slut somnade han och väcktes av skurgummorna en halvtimme innan hans tåg skulle gå. Hans finländske vän, som hjälpt honom köpa biljett, hade instruerat honom om avgångstid och plattform. Josef köpte några bullar och en chokladkaka och klev in i en tredjeklass vagn. Där var så varmt och skönt att Josef somnade om i sitt hörn och vaknade först när konduktören ville se hans biljett. Då var tåget redan ett gott stycke på väg söderut.

Han tittade på sina medresande, han sökte någon som han kunde tala med. Sen han var liten gosse och reste ensam mellan Ashabad och Moskva var han van att slå sig i samspråk med sina reskamrater. Men här var det ingen som ens låtsade vara intresserad av honom. Visst var han mycket torftigt klädd, men han var ju utanför Rysslands gränser, här brydde sig väl ingen om såna bagateller.

Men det egendomligaste var att svenskarna inte pratade med varandra heller. I Ryssland brukade det inte dröja länge förrän konversationen var i full gång i kupén. Folk talade om vart de reste, berättade om städer de besökt, människor de träffat, sina sjukdomar, svåra förlossningar, kärlekshistorier. Man sjöng visor, spelade gitarr eller dragspel, berättade anekdoter och så drack man te tillsammans.

Men här var det verkligen annorlunda. Visserligen var det tidigt på morgonen och mörkt och grått ute och de flesta såg trötta och sömniga ut, men så trötta var de väl inte att de inte kunde säga ett par hövliga ord till varandra på sitt eget språk, tänkte Josef. Naturligtvis skulle de göra stora ögon ifall Josef plötsligt började konversera med dem. Det fanns väl alltid någon som förstod tyska.

— Jag väntar lite, tänkte Josef, senare på dagen tinar de kanske upp. Kanske kommer de själva att fråga mig vart jag ska resa.

Men tystnaden fortsatte.

På en station i mellersta Sverige steg en ny resande in, en stor kraftig karl i cylinderhatt och svarta kläder. Hatten vilade på hans röda, håriga öron. Josef smålog åt honom och fick ett strängt ögonkast tillbaka. Det var som om mannen ville säga: Ser du inte att jag ska på begravning? Han drog fram sin pennkniv, började skära sina naglar och lade bitarna på bordet. När han var färdig med sin enkla manikyr, samlade han ihop nagelbitarna och kastade dem i spottkoppen. Josef hade svårt att hålla sig allvarlig, han log och väntade att mannen skulle tilltala honom. Plötsligt såg han hur det bistra, väderbitna ansiktet vände sig bort från honom. Mannen som kände sig besvärad av Josefs nyfikna stirrande, blängde ett par gånger och reste sig till slut för att byta plats. När han senare steg av, gav han Josef en sådan blick att denne kröp ihop.

Efter middagen i restaurangvagnen trodde Josef att han skulle kunna få ett samtal i gång med någon. Men det var omöjligt. Folk önskade helt enkelt inte prata och Josef längtade efter det. Visserligen tittade de på honom men på samma sätt som de skulle tittat på ett underligt, exotiskt djur. Det hjälpte inte att Josef log sitt allra vänligaste leende, svenskarna blev bara generade och besvärade.

Fram på eftermiddagen steg en gammal gumma på tåget, och hon lade genast sitt huvud på sned då hon fick syn på Josef. Hon sade något som han inte begrep och hon förstod inte då han svarade på tyska. Så det samtalet slutade hastigt. Josefs humör sjönk, han kände sig ensam och övergiven, förnärmad och ovän med hela världen.

Ett litet avbrott i enformigheten blev överfarten på färjan. Josef trodde inte sina ögon när han såg tåget rulla in på en ångbåt, och han fick samma ångestförnimmelse som när han en gång färdades på Sisranbron över Volga. Det är en av de längsta och högsta broarna i Ryssland, han tyckte att tåget hängde i luften och när som helst skulle störta i floden. Och här på färjan vågade han knappast röra sig. Det blev lite sjögång när färjan kom ut till havs och Josef lade sig på bänken illamående och blek som ett lärft. En dam kom fram till honom och frågade på tyska om hon kunde göra något för honom.

— Måste man vara sjuk här i Sverige för att folk ska tala till en? frågade Josef.

Damen tittade oförstående och gick sin väg. Ett slag flög det genom hans hjärna att han varit ovänlig mot en människa som menade väl med honom, men han orkade inte fundera över saken och låg stilla med slutna ögon på bänken ända tills tåget vid sextiden på morgonen rullade ut på landbacken i Sassnitz. Då var Josef slut av trötthet, sjösjuka och förtvivlan.

— Nog har ni varit med om en hel del, herr Silberstein, sade Josef, men sjösjuka var det allra värsta. Men nu är det över, om några timmar är ni i Berlin.

När han hämtat sig litet och fått en kopp te som en steward bjöd ut i vagnarna, kvicknade han till och började se sig om. Nu hade han fått nya reskamrater. Framför honom satt en liten tysk herre med sin bastanta stränga fru, båda glåmiga och trötta men så putsade och ordentligt klädda att Josef ovillkorligen gömde sina smutsiga och nötta skor under bänken. Han fann atmosfären ännu mer reserverad än i Sverige. Alla passagerarna såg ut som om de skulle på begravning, alla svartklädda, stränga, tysta och tillknäppta. Antingen halvsov de eller läste tidningar och Josef förlorade totalt hoppet om att komma i samspråk med någon. Vädret gjorde också sitt till att Josef hade lust att gnälla. Genom de immiga fönstren skymtade ett tråkigt, grått landskap, det föll ett snöblandat regn och över svarta bondgårdar som ilade förbi svärmade kråkor som gamar över lik. Josef slöt ögonen, han kände sig ruggig och svepte in sig i sin otympliga rock. Bort från den grå verkligheten.

— Paris, Paris, viskade han, strumpeband av gediget guld med ädelstenar, marmorslott i lummiga parker. Det lyser av skönhet i Paris, människorna är glada, goda, härliga. Onkel Arlamoff bor i en vacker våning med silkesmattor på golven och möbler med sidenöverdrag. Blått siden, gult siden, grönt siden. Vackra tavlor på väggarna, blommor i vaser. Och onkel Arlamoff är så snäll och god. I Berlin ska jag träffa Grischa och doktor Klahrer. Men jag stannar inte länge i Berlin, jag ska skynda mig till Paris.

Josef öppnade ögonen, en stark lukt av korv med lök spred sig i kupén. Han mådde illa av löklukten, den påminde honom alltid om den fattigdom han kände så väl. Det var tyskarna som åt och tuggade energiskt, med rynkade pannor. Vad Josef tyckte illa om att se folk äta! Det där eviga tuggandet var så fult, ett nödvändigt ont. I sin barndom hade han brukat drömma om mat, stekta duvor, hönsbuljong och berg av sötsaker. Men nu när han var sexton år gammal, nu hungrade han efter något högre än sådana materiella saker. Goda och fina människor som älskade musik och var bildade och intressanta, goda vänner, en ren och vacker omgivning, det var vad han nu längtade efter. Allramest längtade han efter sin egen lilla vrå, där han kunde arbeta i lugn och ro och glömma allt som varit.

— Ni har minsann inte alltid haft det så roligt, sade Josef till sig själv. Stackars herr Silberstein!

Josefs blick föll på en pojke som satt vid fönstret, en yngling i hans egen ålder. Han satt med en bok i handen. Det hade han gjort ända sedan han tagit plats i kupén. Han rörde läpparna medan han läste. Hans ansikte var blekt och färglöst, ögonhår och ögonbryn var nästan alldeles vita, håret låg slickat och huvudformen liknade ett ägg. Underligt så ointresserad han var av allt omkring sig och ändå var det ingen roman han läste. Josef kunde tydligt se att det stod »Grammatik» på pärmen. Han fick ett styng i hjärtat då han upptäckte det. Hur skulle han klara sig i livet, han som aldrig gått i någon skola? Den där bleka pojken läste kanske på sin mogenhetsexamen. Om några år skulle han vara lärare eller ingenjör. O, ja, ingenjör, det var det finaste man kunde bli, tyckte hans mor Sabina. En dag i Ashabad för några år sedan var det en flicka de kände som gifte sig med en smed. Och då sade Sabina:

— Ja, hon kan vara glad att hon fick sin smed. Hon trodde väl inte att hon skulle kunna få en ingenjör som hon ser ut!

På den tiden föreställde sig Josef en ingenjör som något nästan övernaturligt och ouppnåeligt. Han hade lärt sig åtskilligt sen dess. Nu tyckte han att läkare och professor var mycket finare. Men Josef skulle aldrig kunna bli vare sig det ena eller det andra. Han skulle…

— Ja, tänkte Josef, vad ska det bli av mig?

Återigen sänkte sig dysterheten omkring honom som ett mörkt moln. På den sista tiden hade han arbetat som en slav för att få fingrarna i gång. Han kunde Bachs preludium i E-dur, han kunde nästan hela hans Chaconne, men det var så länge sen han stod på en estrad, det var när han var liten pojke. Om han nu skulle spela på en konsert, skulle han kanske svimma av rädsla.

Han skakade på huvudet, han måste försöka bli kvitt alla hemska tankar. Allt skulle nog ordna sig. Å, om han bara kunde få tala med någon! Folk brukade säga: Allt ordnar sig, ska du se! De kanske inte menade så mycket med det, men det lät så skönt. Visst skulle allt bli bra, han var Josef den lycklige. Det mörka och svåra låg bakom honom.

— Du har allt klarat dig ganska bra, försökte Josef muntra upp sig. Du ska se det kommer att bli ännu bättre. Det är ju inte länge sedan du satt i Ashabad övergiven och föraktad av alla. Och nu — nu är herr Silberstein i Europa, på väg till världens underbaraste stad. Inte behöver ni bli smittad av alla de där svartklädda människorna. De bär kanske sorg efter de fallna i kriget. De är inte elaka, de är sorgsna, kanske de har det så svårt att de knappast orkar leva.

Han stirrade på den blonde ynglingen, honom skulle han nog komma i samspråk med. När ynglingen lyfte huvudet från boken ett ögonblick, log Josef mot honom. Men inte en min rörde sig i ynglingens ansikte. Likgiltigt, nästan uttråkad, sänkte han sina ljusa ögon till den tråkiga boken.

Josef stod inte ut längre i kupén, han gick ut i korridoren och tände en cigarrett. Just som han drog sitt första bloss, hörde han en skarp röst bakom sig:

— Rökning förbjuden!

Josef bockade sig och bad om ursäkt och gick över till nästa vagn. I korridoren där stod flera män med cigarrer, cigarretter eller pipor i munnen. Några pratade med varandra. Naturligtvis politik. Josef avskydde politiska samtal nästan lika hjärtligt som löklukt. Så länge han kunde minnas hade människor dragit olycka över sig genom att prata politik.

Plötsligt upptäckte han en liten man med typiskt judisk näsa och svarta, utstående ögon. Trots sin aversion för sin egen ras beslöt Josef sig för att tilltala mannen, han skulle nog inte vara omöjlig att prata med. Han var ju jude som Josef själv. Utan vidare preludier gick Josef fram till mannen.

— Vart reser ni? frågade han på tyska.

— Vad angår det dig? blev svaret. Men mannen log vänligt.

— Nej, det angår mig inte alls.

— Men varför frågar du då?

— Det blev så långsamt att resa utan att prata med någon.

— Är du från Polen eller Ryssland?

— Ryssland.

— Jaså! Hur har du kunnat komma ut ur det helvetet? Det är ju nästan omöjligt att få utresetillstånd.

— Jag har vänner i Moskva.

— Hm, det låter något. Varför röker du, en sån pojkvasker som du?

— Jag är sexton år gammal

— Också en ålder. Jag fick inte ta i en cigarrett förrän jag blev tjugoett. Nå, vart ska du resa då?

— Till Paris.

— Och vad ska du göra där?

— Jag ska till guvernör Arlamoff.

Josef avfyrade de sista orden som om guvernör Arlamoff var lika känd som kejsar Wilhelm.

— Och vad är nu det för en herre?

— Han var guvernör i Odessa.

— Och honom känner du? Nåja, nu för tiden känner man en hel del f. d. guvernörer och furstar och prinsessor lite varstans i Europa. De är förresten prinsessor och prinsar hela bunten. Varenda en som flytt för bolsjevikerna. Vad heter du?

— Josef Silberstein.

— Vad! Du jude! utbrast mannen överraskad och hans blick gled över Josefs ansikte. Han kunde inte tro sina ögon. Josefs ögon var blå, näsan rak, läpparna smala, håret kastanjebrunt, det fanns ingenting judiskt i hans väsen. Mannen blev intresserad, sög på sin cigarr och lekte med en tjock guldkedja på magen.

— Jag är violinist, tillade Josef.

— Dåligt yrke, anmärkte mannen lakoniskt. Det vill säga, inte om man är en Elman eller Heifetz, men annars.

— Har ni varit i Paris?

— Ja, många gånger. En farlig stad för en sån pojke som du. Men det förstår du nog inte. Var har du lärt dig tyska så bra?

— I Ashabad. Jag kände doktor Klahrer från Berlin, han var krigsfånge där. Känner ni doktor Klahrer?

— Hur skulle jag kunna det?

— Han är anställd vid ett museum i Berlin.

— Jag går aldrig på muséer.

Det var ett blandat nöje för Josef att tala med den där mannen. Han började ångra att han givit sig i samspråk med honom. Han var så skarp och så frågvis som om det var fråga om ett förhör. På det sättet talade man inte med sina medresande i Ryssland. Man skulle tala vänligt, le älskvärt mot varandra. Och varför stirrade mannen så intensivt på honom? Visst var Josef dåligt klädd och håret var för långt, men så märkvärdigt var det väl inte att han behövde starrbliga. Inte här utomlands.

— Reser ni till Berlin?

Mannen nickade.

— Har ni familj där? Jaså. Och söta små barn?

Mannen öppnade munnen full av guldplomber och gav ifrån sig några gutturala ljud som tydligen skulle föreställa skratt.

— Är du riktigt klok? sade han till slut.

Josef rodnade och sög på sin cigarrett. Nu var han förtvivlad över mannens hån.

— Vänta ett ögonblick, jag ska hämta min fru.

Mannen försvann in i kupén och kom tillbaka med en liten blond dam, vars ögonbryn var svartare än beck och vars näsa var av samma form som mannens. Hon hade på sig en svart sammetshatt med vinge.

— Det här är Josef Silberstein, presenterade mannen, han reser till Berlin till någon rysk furste och han undrar om vi har söta små barn.

— Å, utbrast kvinnan på jiddisch, så söt pojken är! En riktig liten ängel!

— Akta dig, han förstår kanske vad du säger.

Josef bugade sig djupt, nästan som om han tog emot applåder på en estrad.

— Reser ni alldeles ensam till Paris? undrade damen på tyska. Aj aj aj, om jag hade en pojke skulle jag aldrig låta honom resa ensam i såna här tider.

Josef började trivas. Det där aj aj aj var riktiga hemlandstoner.

— Jag har rest ensam så ofta, redan som liten pojke. Två gånger om året ända från Ashabad till Moskva och hem igen.

— Ashabad?

— Ja, det är en stad på gränsen till Persien, i Turkestan.

— Förlåt, sade damen, jag har ingen aning om var Turkestan ligger. Är det vid Volga? Jag hade en bror som låg sårad på sjukhus där.

Det var en riktigt trevlig människa, tyckte Josef. Förlåt, sade hon. Josef förlät henne mer än gärna. Om han bara haft en karta skulle han genast pekat ut för henne var Turkestan låg.

— Hör du, viskade damen på jiddisch till sin make, har du sett såna ögon och sån näsa pojken har?

— Tig, din gås, han begriper vad du säger.

— Förstår ni jiddisch?

— Nej, ljög Josef. Jag är uppfostrad i en rysk familj.

— Varför har du inte bytt namn då också?

— Bytt namn? upprepade Josef förvånad.

— Ja, du ska ju bli konstnär. Tror du det är bra att heta Silberstein? I såna här tider?

Plötsligt gjorde mannen en uttråkad grimas och gäspade. Vad angick det honom vad pojken hade för namn, varför hade han gett sig in i det här samtalet? Han tog sin blonda fru under armen och drog in henne i kupén. Josef stod och gapade av förvåning en lång stund. Nu kände han sig ännu mer ensam. Så gick han in på toaletten för att se sig i spegeln. Där stod han länge och betraktade sitt ansikte, fuktade håret med vatten och kammade sig.

— Väl att man inte ser ut som de där, tänkte han när han återigen satt på sin plats. Han svepte in sig i sin tjocka rock och lutade sig mot väggen. Usch, vad allting blev tråkigt igen. Grått, nästan svart. Vad de där två människorna varit främmande för honom, inte en smula vänlighet, kalla var de. Varför var Paris farligt, tänkte Josef, just för honom? Faror lurade överallt i världen, överallt kunde man bli mördad, överkörd av en bil eller en vagn, ihjältrampad i folkvimlet, men allt det där kunde hända vem som helst. Han var ju inte något barn längre, han var van att reda sig på egen hand. Vad var det för dumheter de kom med? Åh, nu gick det upp ett jus för Josef. Det var något helt annat damen menade, hon tyckte Josef var vacker och det tyckte hennes man också. De trodde naturligtvis att Josef skulle komma i sällskap med dåliga fruntimmer. Så dumma de var! Josef som avskydde allt sånt. Han tänkte sannerligen hålla sig borta från den sortens nöjen och akta sig för att dricka, han skulle arbeta som en slav, bli en stor konstnär, hans namn skulle gå över hela världen och också komma till Ashabad. Och där skulle alla som föraktat och hånat honom skämmas ögonen ur sig. Det där misslyckade underbarnet, som var en skamfläck för hela familjen Silberstein skulle bli en ärad och berömd man.

Josef halvsov i sitt hörn, hörde varken passagerarnas samtal eller tågets dunkande. Han stod på en konsertestrad i Paris och spelade för en världspublik, han hörde sin fiol —det var en äkta Stradivarius skänkt av någon miljonär — tonerna fyllde den stora salen, blommor regnade över honom, publiken var i extas, tidningarna skrev långa artiklar, agenterna stormade hans villa och erbjöd honom turnéer i Amerika.

Här öppnade Josef ögonen och gjorde en grimas som om han fick någon bitter smak på tungan. Hans far hade talat om Amerika redan när Josef började spela sina första skärande falska toner. Aldrig Amerika, det påminte för mycket om brustna illusioner, om den hemska barndomen. Nej, bort med det gamla. Nu skulle en ny saga börja, full av underbar spänning och flykt. Josef hade en gång läst i någon bok att helvetet och paradiset fanns här på jorden. Han var övertygad om att tåget nu förde honom direkt in i paradiset. Det motsatta stället skulle han vara karl för att undvika — med farmor Miriams och Vår Herres hjälp.

II.

Den odrägliga staden.

Att komma till Berlin var nästan som att komma till Moskva, tyckte Josef. Redan på stationen hörde han ryska språket från alla håll. Samma sak på gatorna, i spårvagnar och bussar. Han var så upptagen av att höra efter vad som sades på hans eget modersmål att han glömde bort att titta på staden. Då och då kastade han visserligen en blick ned på gatan från taket av bussen, men han tyckte inte staden var så märkvärdig. Det var mycket roligare att lyssna till samtalen. Framför honom satt två mycket målade ryska damer och pratade om juveler som de skulle sälja, och bakom sig hörde han en äkta rysk basröst diskutera de sista politiska nyheterna.

— Den där nya ordningen — eller oordningen — håller inte länge, sade han, om några månader kan vi resa tillbaka. Moder Ryssland utan tsar är som en höna utan stjärt.

— Kanske det, svarade en annan röst, men jag tänker resa till Paris så länge. Berlin är en odräglig stad.

Josef var nära att vända sig om och säga att han också snart skulle resa till Paris, men just då stannade bussen och männen steg av. Om bara Josef träffade en ryss som var ensam, skulle han genast tilltala honom, men eftersom ensamma människor i normala fall inte går och pratar med sig själva, var det lite svårt att gissa sig till vem som var tysk och vem som var ryss.

De två damerna vågade han absolut inte tilltala, de var för eleganta. Säkert vanvettigt rika, tänkte Josef. Den ena berättade om ett armband med fyra safirer och den andra om en fyra karats ring. Sådana fina damer kunde man inte tilltala utan vidare.

— Och vet du hur jag lyckades få dem igenom, sade den ena. Gissa! De klädde av oss vid gränsen och sprättade upp allt som var misstänkt, men jag hade gömt mina ringar i hårknuten.

— Det påminner mig om en rolig historia jag hörde härom dagen, sade den andra. Madame Goldstein hade hört att man kunde smuggla diamanter i näsborrarna, det hade en av hennes väninnor gjort. Då suckade madame Goldstein och sade: Ja, hon som har näsborrar för tio karat.

Damerna skrattade och Josef också.

— Det var en rolig historia, sade han.

Damerna vände sig om och mätte honom med sina blickar, han blev blodröd av blygsel. Resten av vägen uppfattade Josef inte ett ord av vad de sade, de viskade. Han kom plötsligt ihåg namnet Goldstein från Moskva. Så hette en av damerna i välgörenhetssällskapet där, och hon brukade hålla långa predikningar för Josef. Han undrade var hon nu fanns. Sista gången han sökte upp henne var hon bortrest med sin familj. Antagligen till utlandet, hade portvakten sagt. Det var så många av hans bekanta i Moskva som flydde när revolutionen började. Var fanns de nu? Och hur skulle han hitta Grischa, han hade ju slarvat bort hans adress. Nåja, doktor Klahrer skulle nog hjälpa honom till rätta. Nu var Josef på väg till Kaiser-Friedrich-museet och skulle stiga av vid Schlossplatz.

— Jaha, herr Silberstein, sade han till sig själv, nu är herr Silberstein i Berlin. Utomlands! Vad tycker herr Silberstein om att vara här? Tja, svarade Josef, inte är det Paris. Berlin är en odräglig stad, Paris är något helt annat.

Bussen förde honom längs Unter-den-Linden. Här var ett sånt buller och larm att Josef kunde tala högt med sig själv utan att någon hörde honom. De två ryskorna fick gallskrika till varandra.

När Josef stigit av vid Schlossplatz blev han alldeles vimmelkantig. Ett sånt larm och oväsen hade han aldrig kunnat föreställa sig. Allt som rörde sig tjöt och tutade, gnisslade och skramlade. Cyklisterna ringde med sina klockor, bilar och bussar blåste gälla signaler utan uppehåll, marken darrade under hans fötter. Han gick fram till en poliskonstapel och frågade var museet låg.

— Trapatsch-trapatsch -apatt, hörde han till svar.

— Kan ni inte tala tyska, säg? skrek Josef, men han sopades undan av en ström av människor som just skulle slussas över gatan. Josef sköljdes med. Väl i säkerhet på en trottoar på andra sidan rusade han så fort han orkade i riktning mot en stor byggnad omgiven av stora träd. Här var det lite lugnare. Han hejdade folk och bad att få veta vägen till museet. Men människorna bara sprang vidare, ingen hade tid med honom. Äntligen fick han syn på en trashank som inte såg ut att ha bråttom.

— Var ligger Kaiser-Friedrich-museet?

— Was, was? skrek mannen frenetiskt.

— Gud i himlen, sade Josef på ryska, såna idioter de är i den här stan!

— Idiot kan du vara själv, svarade mannen på samma språk. Där ligger ju museet.

Josef var så trött att han inte orkade se saken humoristiskt. Han skyndade sig till den stora byggnaden. I hallen klev han fram till en uniformerad vaktmästare och tog av mössan.

— Träffas doktor Klahrer? frågade Josef.

— Finns ingen doktor Klahrer här.

Josef blev mycket modstulen. Han var trött efter den långa resan och öm i hela kroppen av att ligga på träbänkar och sitta natt efter natt i tredjeklasskupéer. Den imponerande portiern tittade intresserad på honom.

— Är du ryss? frågade han. Hm… det ser man då genast. Flykting, va?

— Hur ska jag finna doktor Klahrer? viskade Josef förtvivlad och vände sig om för att gå. Men så upptäckte han plötsligt att portiern såg på honom med riktigt vänlig blick. Josef använde sitt gamla knep att lägga huvudet på sned, det hade brukat hjälpa i hans barndom.

— Du kan ta och titta i telefonkatalogen, sade portiern, och tillsammans med Josef började han söka i en tjock bok. Det fanns massor med dr Klahrer i Berlin, spalt efter spalt. Doktorns förnamn kände Josef inte till, det var tydligen inte lätt att hitta den rätte.

— Om du väntar till klockan ett, då har jag middagspaus, sade portiern och då kan jag kanske göra något för dig. Lämna fiolen och täcket i garderoben, och ta dig en promenad under tiden! Vad heter du?

— Josef Silberstein.

Några minuter därefter stod Josef återigen ute i vimlet med sin fiol och täcke. Han bet ihop tänderna och viskade förbannelser över portiern. Nu förstod han varför den där juden på tåget rått honom att byta namn.

Han växlade sina sista sedlar i en bank och gick in på ett kafé för att dricka te. Överallt tyckte han att människorna glodde på honom. Det måtte vara det långa håret och den ryska blusen, tänkte han. Uppiggad av sitt te begav han sig återigen ut på gatan. Nu visste han vad han skulle göra. Han behövde inte vänta länge. När han hörde ett par herrar tala ryska, gick han fram till dem.

— Var god och hjälp mig, sade han bedjande och tog av mössan.

— Gud ska hjälpa dig, svarade båda herrarna i korus och skyndade vidare.

Så brukade man säga till tiggare i Ryssland.

— Det var hemskt, sade Josef högt och rusade efter de båda männen. Men innan han hann upp dem, stötte han ihop med en hyperelegant herre. Det blev en så våldsam kollision att Josef tappade fiollådan. Mannen böjde sig ner och hjälpte honom ta upp den och yttrade något på äkta berlinerdialekt som Josef inte begrep.

— Den måtte väl inte gått sönder, sade Josef i ängslig ton och drog sig till husväggen för att öppna lådan. Den elegante herrn stod bredvid och tittade. När Josef märkte mannens intresserade blick passade han på att fråga om det fanns något ställe i Berlin där man kunde få reda på adresser.

— Kom, sade mannen, jag ska åt det hållet.

Var det verkligen möjligt, äntligen en vänlig själ. Josef tyckte det stod en doft av eau-de-cologne och förfining omkring den obekante. Denne begrep genast att Josef var en främling och inte någon tiggare. Underligt så vänligt den fine mannen tittade på honom, det var helt enkelt enastående. Han sade något som Josef inte begrep.

— Jag talar inte tyska så bra, sade Josef, vill ni vara snäll och tala långsamt!

Mannen hejdade en bil och bjöd Josef stiga in. Josef trodde inte sina öron, åka bil var nästan en lika stor upplevelse som att flyga.

— Har ni flugit i en flygmaskin? frågade Josef.

Mannen log.

— Många gånger. Var kommer du ifrån?

— Ryssland.

— Jaså, flykting. Är du alldeles ensam i Berlin?

— Nej, jag ska träffa en vän och en bekant.

— Och vad heter de?

— Min vän heter Gregori Petrow, han är gift med en tyska. Och så är det en doktor Klahrer som jag träffade i Ashabad. Vart åker vi nu?

— Till det där stället där man får adresser. Vad heter du?

Josefs hjärta började bulta. Skulle han säga sitt riktiga namn? Då blev han kanske utsparkad ur bilen. Vad skulle han hitta på för ett namn?

— Nå, sade mannen, vad heter du?

— Silberstein.

Josef slöt ögonen, han väntade bara att bilen genast skulle stanna. När han öppnade ögonen mötte han mannens underligt beslöjade blick. O, vad han var snäll!

Mannen log och visade sina jämna, vita tänder.

— Du är mycket vacker, sade han till Josef. Är det nödvändigt att åka till det där adresshuset?

— Javisst. Jag har nästan inga pengar kvar och jag måste klippa håret och gå och bada. Och jag tänker inte stanna länge i Berlin, jag ska till Paris. Berlin är ju odrägligt.

Mannen gapskrattade, han fick tårar i ögonen så skrattade han.

— Du var mig en liten lustig pojke. Har du varit i Berlin förut?

— Nej, jag kom i dag på morgonen.

— Hör du, min lilla gubbe, är det inte bättre vi åker hem till mig, så kan du få ett bad hos mig.

— Har ni badinrättning?

Återigen skrattade mannen. Josef började bli orolig. Det var något galet med mannen, det var något i hans vänlighet som verkade sliskigt, obehagligt.

— Jag kan komma och bada hos er en annan gång, skyndade sig Josef att tillägga. Jag måste först ha reda på de där adresserna.

— Lovar du att komma till mig då? Här har du mitt kort! Ring först!

Den vänlige herrn nöp honom i kinden, kittlade honom i nacken, rörde vid hans blus och klappade honom på benen. På sätt och vis tyckte Josef om att mannen var vänlig, men hans oro tilltog och han blev tyst. Han kände sig glad och lättad när bilen stannade.

— Får jag en liten kyss? frågade mannen. Josef öppnade munnen och bara gapade.

— Vi känner ju inte varandra, framstammade han till slut och drog till sig fiolen och täcket.

— Du glömmer väl inte att ringa som du lovade, min lilla vän?

— Ja, ja, men låt mig gå nu!

Bilen for vidare och Josef stod stilla en lång stund och stirrade efter den. Han kände det som om han efter att hela förmiddagen ha summit i iskallt vatten plötsligt ramlat ned i en balja full med kokhett vatten. Han kände inte att det blåste och snön började falla; hjärtat dunkade som efter en häftig språngmarsch.

— Men han var ju snäll, försökte Josef intala sig. Varför blev du så rädd, dumbom? Och alldeles gratis körde han dig hit. Varför har du hjärtklappning?

Han kände plötsligt medlidande med sig själv. Det var naturligtvis vänligheten han så länge längtat efter som gjorde honom upprörd. Så tokig kunde man bli av vänlighet. Men nu skulle han träffa Grischa, den rara, snälla Grischa från Moskva, och han skulle nog ta emot honom vänligt. De skulle tala om gamla tider. Josef log. Så gammal hade han blivit att han kunde tala om gamla tider.

Josef gick in i byggnaden och frågade sig fram till ett kontor.