Mot ljuset

By Jascha Golowanjuk

Ett besök från Amerika håller Hasses tankar gisslan. Systern Alberta har inte varit hemma på fyra år och nu är hon plötsligt på väg till Stockholm. Har hon kommit för att hämta sin dotter? Ända sedan hon övergav flickan för ett nytt liv i New York har Hasse tagit hand om henne som vore hon hans egen. Lilla Andrea är inte särskilt vacker och trots att hon är fem år kan hon ännu inte tala. Men han älskar henne. Vad ska han göra om hon slits ifrån honom? Dagen innan Albertas ankomst råkar Hasse och Andrea på en judisk pojke som sitter och gråter på gatan. Av någon anledning blir Andrea så fäst vid sin nya bekantskap att hon skriker rakt ut vid tanken på att skiljas åt. Pojken, som heter Moses, har en så stor inverkan på flickan att hon plötsligt börjar tala. Det verkar som att hon behöver honom i sitt liv. Och med Hasses hjälp blir det början på en livslång vänskap.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726967111

Book preview

Jascha Golowanjuk

Mot ljuset

SAGA Egmont

Mot ljuset

Copyright © 1963, 2021 Jascha Golowanjuk och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726967111

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Alla personer i denna bok är diktade och har ingen som helst motsvarighet i verkligheten.

1

— Kalvlever bör stekas i gryta med finhackad lök. Men först måste den ligga ett par timmar i vatten.

— Lök? Sa du lök? min man skulle…

— Sånt vänjer man sina män vid, vad är det för dumheter, lök som är så…

Hasse Carstén försökte att inte lyssna, men kvinnorna framför honom störde hans tankegång. Spårvagnen var överfylld. I ena änden av vagnen gallskrek en unge, i den andra diskuterade två skolflickor en amerikansk filmhjälte och tittade i en filmtidning. Konduktören förklarade för någon, att spårvagnen stannade precis vid Katarinavägen.

— Senor och hinnor måste bort, det är en lätt sak, sen steker du bacon för sig och lägger de knapriga bitarna på levern innan du serverar…

Lever, bacon, tänkte Hasse och tryckte lilla Andrea intill sig. Hon satt stilla och blinkade knappt med ögonen. Bacon, bacon. Det kanske inte vore så dumt, han skulle köpa det. Fast det luktade så förbaskat efteråt. Bacon, fläskkotletter… en burk ananas. Herregud, att man inte kunde styra sina tankar. Bacon. Och Alberta som kommer i morgon!

Ännu några hållplatser så skulle han kunna tänka redigt. Telegrammet kom för flera timmar sedan och sen dess hade Hasse grubblat och varit nervös och smittat lilla Andrea med sin otålighet. Kom Alberta för att hämta Andrea? Hade hon tröttnat på Amerika?

— Konstigt att ingen människa bryr sig om märg här i landet. Märg ser du är en delikatess utomlands. Man kokar märgben…

Äntligen var de framme. Först steg han av, sedan lyfte han ned Andrea och bar henne över till trottoaren. Flickan var tung och tyst som muren. Nu skulle Alberta få ta hand om henne. Nej, nej, han hade inte haft besvärligt med henne, tvärtom. Det var ett snällt rart barn, men nu kunde Alberta ta henne.

— Är du hungrig, Andrea?

Barnet skakade på huvudet, hon tyckte om att promenera. Stackars ungen satt hela dagarna i Hasses butik. Var det vackert satt hon på en liten rund broderad pall utanför och tittade på folk. Annars var hon inne.

Han gick in i speceriaffären som var full av människor. Titt och tätt kastade han ängsliga blickar ut genom fönstret. Trafiken på Klippgatan var inte farlig och flickan skulle aldrig hitta på att ge sig iväg. Men ändå var det oroligt att ha henne stående där. Hon var fem år, klok och förnuftig. Han såg hur hon tog några steg på sina knubbiga ben med tårna inåt, kom tillbaka och gick igen. Det roade henne att gå. Egentligen förfärligt att hon aldrig fick leka och träffa andra barn. Men när och hur skulle det kunna ske?

Andrea brukade ofta stå där och vänta på sin morbror och hon gick högst några steg och kom alltid tillbaka. Men när han efter en kvart kom ut med famnen full av paket var Andrea borta. Han ropade hennes namn, tittade runtomkring och började springa mot hörnet, där spårvagnen gick. Han blev nervös och ropade på henne igen. Några hundra steg från affären nära en lyktstolpe stod Andrea och betraktade en gråtande pojke. Andrea var så fascinerad att hon sög frenetiskt på tummen och drog i kjolen med andra handen av all sin kraft. Hasse stannade några steg från barnen. Pojken var en sju åtta år gammal och han grät med ansiktet i händerna. Andrea uppförde sig högst märkvärdigt. Än satt hon på huk, än hoppade hon jämfota och klappade i händerna, så gick hon runt lyktstolpen och försökte väcka pojkens uppmärksamhet. Hasse undrade, om hon skulle frambringa något ljud. En tid hade han trott, att hon var stum, men hon kunde skrika, så det slog lock för öronen. Försiktigt gick han fram till lyktstolpen; med allt det deltagande han kunde mobilisera frågade han:

— Lilla gubben, så ledsen han är, vem är det som varit elak mot honom?

Pojken vände ryggen till och grät ännu mera hjärtskärande.

— Jag kanske kan hjälpa dig, fortsatte Hasse, är det någon som varit stygg så säg bara till…

— Alla… alla är stygga, framstammade pojken.

— Varför det då?

— De… säger att jag är… jag är judesvin och judefläsk. Och de sparkas och slåss.

Det här var ett svårare fall än Hasse varit med om. Annars hade han god hand med barnen i kvarteret. Han var känd som farbror Hasse och barn älskade honom.

— Du ska inte bry dig om de dumma pojkarna, sade han, det är inget fel att vara jude. Vad heter du min lille gubbe?

— Mo Moses Einbein.

— Men det var väl ett trevligt namn. Moses. Jag vill hellre heta Moses än Hasse.

Han märkte själv hur falskt det lät. Inte skulle han vilja heta Moses.

— Mm… Moses, det är ett djävla namn, sade pojken och hängav sig åt sin sorg.

— Usch, så han svär, sade Hasse och tog Andrea i hand för att gå vidare, men då gav Andrea till ett så genomträngande illvrål att till och med Moses slutade gråta ett slag.

— En sån läskig unge, mumlade han.

— Nu ska Andrea vara snäll och följa med hem. Moses är inte någon snäll pojke som säger såna fula ord.

— Bla, bla, bla, sade Moses.

Andrea slet sin hand ur Hasses och tänkte fortsätta att njuta av Moses sorg. Det började skymma och flickan skulle ha mat och i säng. Hasse tänkte några sekunder och föreslog så, att Moses skulle kunna hjälpa honom att bära några av hans paket.

— Om jag får fem öre, sade han.

Hasse lämnade några påsar till honom och nu gick de alla tre Klippgatan fram.

— Det är inget fel att heta Moses, gubbe lilla, inte alls något fel, om man är en snäll och rar människa. Vad skulle du annars vilja heta?

— Antoanetta.

— En sån dum pojke, inte kan en pojke heta Antoanetta. Vad skulle du säga, om jag skulle heta Hedvig eller Ulla och Andrea här skulle heta Hans?

— Är hon farbrors flicka? frågade Moses och hickade ännu efter gråten.

— Nej, det är min systers.

Moses hade många fräcka frågor på tungan, men nu skulle han förtjäna en femöring och han svalde frågorna.

— Varför är hon inte hos sin mamma? frågade han.

— Därför att mamman är i Amerika.

— Då är hon full av schaber, sade han konstaterande. Alla i Amerika har pengar.

— Hur gammal är du?

— Äsch, snäste Moses, hur gammal är du och var bor du och vem är din pappa och vem är din mamma, bla bla bla.

Alldeles riktigt, tänkte Hasse, han har rätt. Jag ska inte fråga något.

— Är det säkert, att jag får fem öre? frågade Moses.

— Jadå, vi är snart framme. Men låt oss skynda oss lite. Andrea är hungrig.

— Hungrig, den där fläskbiten!

Vid porten tog Hasse påsarna från Moses, stack handen i fickan för att få fatt på en femöring, men nu när Andrea upptäckte att hennes glädje var slut och pojken skulle lämna dem, började hon återigen gallskrika.

— Tyst, Andrea, Moses måste gå hem nu.

Och för första gången började Andrea tala. Det var ingen som förstod vad hon sade. Det var en rad oartikulerade ljud som påminde om någon afrikansk dialekt. Men meningen var klar. Hon tänkte inte låta Moses gå. Hasse förstod, att det skulle bli svårt och därför erbjöd han Moses följa med och få en smörgås och ett glas mjölk.

— Först femöringen, sade pojken.

Hasse dolde ett leende, lämnade femöringen och öppnade dörren. Då såg han riktigt pojkens förgråtna typiskt judiska ögon, bruna, djupa och tragiska. Så snart tamburdörren öppnats gick Moses in och började undersöka varje sak. Andrea, som älskade att tända ljuset, pekade på knappen, som hon ville trycka på, men Moses gjorde det istället för Andrea, som Hasse alltid brukade lyfta upp för att hon skulle få trycka. Hon tänkte först bli förolämpad, men glömde det fort och följde Moses varje steg. Under tiden värmde Hasse mjölken, gjorde iordning smörgåsarna och stekte sin fläskkotlett. Moses talade halvhögt för sig själv, tydligen mycket imponerad av möblemanget och lyxen i rummet.

— Rikt hem, mumlade han medan han krampaktigt höll femöringen i handen, dyra saker det.

Hemma hos Moses fanns inga kristalljuskronor eller polerade möbler. Han böjde sig ner för att känna på mattans kvalitet också. Det som fascinerade honom mest var ljuskronan, som blänkte med sina prismor. Sånt hade han bara sett på auktion. Hans far hade en billig sönderbränd papperslampskärm över arbetsbordet. Och stålampan som han köpt på auktion hade kostat tre kronor. Det här, det var något annat det.

Andrea tog honom i hand och släpade in honom i sovrummet. Där stod Hasses mahognysäng vid ena väggen och hennes egen barnsäng med spjälor vid den andra. Andrea drog fram en trasdocka och gav Moses, men han var inte det minsta intresserad av den. Han smekte ett vackert klädskåp med inläggningar.

— Minst en femtilapp, sade han för sig själv, kanske mera.

Han stack femöringen i fickan och snöt sig baklänges. Han borde ha bett om minst tio öre för att bära påsar och paket, tänkte han, men nu skulle han ju få smörgås och mjölk, så det kunde vara jämnt.

— Kom nu, barn, ropade Hasse, nu ska vi äta.

Andrea satte sig vid bordet utan att ta blicken från Moses ansikte. På bordet stod en tallrik med fyra smörgåsar och två stora glas mjölk.

— Farbror har schaber, sade Moses med vördnad, mattan där i vardagsrummet är äkta Axminster.

— Är din pappa matthandlare?

— Nej, men jag känner en tant, som har en nästan likadan. Helylle, kostar sextio kronor.

— Vad är din pappa för något? Men ät nu din smörgås!

— Jag kan väl inte äta och tala på en gång. Min pappa är urmakare. Han arbetar på fabrik, men gör billiga reparationer hemma.

Här föll Moses blick på Hasses armbandsklocka, han reste sig och tittade på den.

— Äkta guld, säg?

Då torkade sig Moses om munnen, böjde sig och kysste klockan. Andrea brast ut i ett klingande skratt.

— Varför gör du så? undrade Hasse.

— Guld! Det är det finaste som finns.

— Sitt nu och ät, Moses!

Plötsligt förvreds Moses ansikte i en hemsk grimas, han slutade tugga, pekade på smörgåsen och spottade ut tuggan i handen.

— Skinka? sade han förtvivlat.

— Ja, god skinka.

Moses reste sig och Hasse pekade på badrumsdörren. När Moses kom ut därifrån igen var han blek och torkade läpparna med baksidan av sin ganska smutsiga hand.

— Se, hur bra Andrea äter sin smörgås, sade Hasse.

— Hon ser ju också ut som en tjock och fet gris, sade Moses och tog ostsmörgåsen.

Flera gångar kastade Moses blickar på Hasse för att se om han skulle gräla, men Hasse åt sin kotlett och låtsades om ingenting. Moses undrade hur gammal Hasse kunde vara. Minst fyrtio år, tänkte han, att såna gamla människor lever, de borde åtminstone inte leva så fint. I Hirschska stiftelsen fanns det en massa judar, gamla och gräsliga — Moses tyckte mycket illa om judar — och de bodde minsann inte så fint som den där farbrorn. En konstig prick var han den där, inte en enda gång hade han sagt ett ovänligt ord. Sådant var Moses inte van vid.

Men Hasse hade annat att tänka på. Telegrammet låg i hans kavajficka och tankarna var långt borta från barnen. Det var inte första gången ett barn från gatan satt där vid bordet, men aldrig en så ung en.

— Du är väl en åtta år? frågade han.

— Något i den stilen, svarade Moses.

Alberta. Vad hade hon för planer? Hon skrev aldrig, skickade sina checker varje månad, julklappar och julkort. Tryckta julkort med många underbara önskningar och tankar och very much love. Men aldrig ett skrivet ord. Båten skulle komma till Göteborg tidigt på förmiddagen, så hon kanske var i Stockholm samma kväll. Hon klarade sig, han kunde inte lämna affären och möta henne. Och varför skulle han det förresten? Han tittade då och då på Andrea som drack mjölken och gav ifrån sig underliga ljud, som om hon konverserade Moses.

— Vad är det hon säger?

— Hon säger att hon tycker om dig.

— Är det skånska hon talar?

Vad hade egentligen hänt Alberta? Hade hon tröttnat på karin hon hållit ihop med dessa år? Eller han på henne?

— Vad gör hennes mamma i Amerika? hörde han Moses röst.

— Dig får man inte fråga något, då säger du genast bla bla bla.

— Jag ska inte säga bla bla bla mer, men vad gör hennes mamma i Amerika?

— Hon är konstnärinna.

— Går hon på lina?

Hasse svarade inte, såg bekymrad ut, annars älskade han att prata med barn. Ibland mötte han frånvarande Moses stora bruna ögon och de störde hans tankar. Pojken såg eländig ut, mager, otvättad och försummad.

— Skynda dig, Andrea, och ät upp din smörgås, sen ska vi bada och genast gå i säng.

— Bada, sade Andrea och pekade på Moses. Det var hennes första ord.

— Ja, Andrea, han skulle nog behöva ett ordentligt bad, men det får hans mamma göra, skynda dig så gör jag badet färdigt.

Men Andrea var så rädd för att Moses skulle försvinna, medan hon badade att dörren till badrummet fick stå öppen. Moses gick runt i vardagsrummet. Han prövade soffan. Den var mjuk. Hemma sov han på två stolar, som ibland gled ifrån varandra. Hans far vaknade alltid och ställde ihop dem. Aset rörde aldrig ett finger för hans skull. Moses hade god lust att stanna här för alltid. Han kunde passa Andrea, fast han inte alls var vidare förtjust i flickan. Han tyckte hon var något av det fulaste han sett. Plötsligt upptäckte han taffelpianot och öppnade locket. Slog an en ton och så ännu en.

— Fin speldosa, sade han högt så Hasse kunde höra honom i badrummet, den har nog kostat schaber.

Moses hade flera gånger följt fadern på stadsauktion. Han kände till priserna. En gång såldes en guldstol för fyra kronor. Å, Moses hade drömt om den stolen samma natt. Fyra kronor för en guldstol!

Ja, här vore det skönt att leva. Och så slapp han aset därhemma. Varför hans far hade gift sig med henne var en gåta. Han hatade henne.

Inte heller efter badet gick det att skilja Andrea från Moses. Hon ville att han skulle stanna där hela livet. Hasse var maktlös och drog ner huvudet mellan axlarna varje gång hon öppnade sin körsbärsmun.

— Jag vet, viskade Moses, kom farbror så ska jag säga något.

Han förde honom avsides från spjälsängen och viskade:

— Jag kan spå i kort. Vi tar hit ett litet bord och kort, ja farbror har väl kort? Nå, då så, då ska jag spå farbror och så somnar hon.

— Fint, sade Hasse, det gör vi.

— Men det går inte i uppfyllelse, om jag inte får fem öre för det.

Hasse gick in i vardagsrummet efter ett fint litet mahognybord på ett elegant ben som slutade i en bronstass. Korten fann han också och så satte sig Moses på golvet och började trolla. Han spottade litet på tummen, drog ut korten ur leken och lade långsamt upp dem i en vacker och ordentlig stjärna på bordet. Andrea låg stilla och såg på. Hennes ögon slöt sig ibland men hon var för intresserad och försökte hålla sig vaken. När stjärnan var lagd reste sig Moses och gick runt och mumlade besvärjelser. Men plötsligt föll hans blick på en stor spargris, som stod i fönstret.

— Är det farbrors spargris?

— Ja, ja g lägger dit tioöringar. När grisen blir full, ska jag köpa mig en ny kostym för pengarna.

— Den där duger väl, sade Moses och kände på kvaliteten.

— Så nu tror jag att vi ska börja, sade Hasse viskande och tittade på Andrea.

— Farbror väntar besök, började Moses, det är en tant. Mörk. Se här, farbror kan själv se, att jag inte ljuger. Det är kanske hon i Amerika.

— Just hon.

— Det ser jag. Här liggen en sexa, det betyder en väg. Farbror kommer på ett fint bröllop, stort hem. Sju rum och kök. Många gäster. Passa bara på så att ingen stjäl något ur fickorna!

— Det måtte vara ett ovanligt fint sällskap.

— Ja, det är det. Massor av herrar och tanter och annat fint folk.

Andrea sov. Moses spådomar blev långsammare, han var själv sömnig och han kunde inte hitta på något att säga.

— Jo, sade han och sköt ut underläppen, se där farbror!

— Tyst, hon sover, Moses, jag tror det blir bra nu med spådomen.

Tyst steg de upp, släckte ljuset och gick på tå in i vardagsrummet. Där fick Moses sin andra femöring.

— Får jag sitta här lite till? undrade Moses.

— Ja, bara du är tyst. Andrea var lite bråkig i dag. Var bor du?

— Ringvägen nära Blomsterfonden.

— Tror du inte att dina föräldrar blir oroliga, när du är ute så sent?

— Nej då, pappa vet att jag inte är mörkrädd och aset skiter i mig.

Hasse letade fram telegrammet och lade det på det ovala bordet framför soffan.

— Är du alldeles säker på att ingen blir orolig för att du är borta så sent?

— Jag tycker om mörkret, sade Moses, det är bättre när det är mörkt.

— Varför det då?

— Då ser man inte att jag är jude.

— Stackars fan, mumlade Hasse och gick in i ett litet rum som egentligen var matrum men som var möblerat som ett intimt skrivrum. Moses hörde hur han ringde och talade med någon i telefonen.

— Säg, Moses, skulle du vilja sitta här en timme och vakta Andrea? Jag måste träffa en vän, ser du, och jag vågar inte låta henne vara ensam. Du ska få en hel tioöring för det.

— Jag ska gärna sitta här en timme, men jag vill inte ha betalt. Farbror har varit snäll och farbror har inte skällt ut mig en enda gång. Men är farbror inte rädd för att jag stjäl något?

— Det tänkte jag inte på, men vad skulle du kunna stjäla här?

Moses tittade sig omkring, han skulle vilja ha alltsammans med sig, om han hade ett hem. Men där fanns verkligen ingenting, som han skulle kunna ta med sig. Den där speldosan tyckte han mest om.

— Den får du inte röra, varnade Hasse, då väcker du barnet!

— Jag ska vara alldeles tyst, om farbror har någon bok med bilder i. Jag tycker så mycket om bilder.

Sedan satt Moses och bläddrade i en hel hög med böcker med roliga gubbar i. Ett par av dem tyckte han inte om. Där fanns karikatyrer av judar, det var Albert Engströms. Läsa kunde han inte riktigt, han stavade sig fram några ord här och där, men han förstod ingenting. Sedan — han visste inte hur det hände — låg han på soffan och sov djupt. Med den ena femöringen i handen och den andra i fickan.

— Här ligger du och snarkar som en riktig karl, hörde han Hasses röst. Nå, vaknade hon någon gång?

— Jag snarkar visst inte, det är bara busar som gör det. Jag är en fin människa, sade Moses och reste sig ovilligt från soffan. Och ungen sov som en gris.

— Det är bäst att du går hem nu, gubbe lilla, klockan är halv tio. Har du nyckel till porten?

— Det behövs ingen nyckel, vi har inget lås i porten.

Hasse följde Moses en bit på väg, tryckte hans hand och bad honom vara välkommen en annan gång.

— I morgon? frågade Moses.

— Nej, i morgon går det nog inte, men om någon dag.

Moses gäspade och vacklade av sömnighet. Hasse hade god lust att följa honom ända hem, men vågade inte vara borta från Andrea.

— Godnatt, Moses!

— Godnatt, farbror. Ät inte fläskkött, det är synd!

Hasse blev stående en stund och såg på, hur Moses stod och tittade till höger och vänster och sedan sprang så fort han kunde över gatan.

Sedan gick han långsamt tillbaka djupt försjunken i tankar.

— Stackars fan, stackars fan, mumlade han ideligen. Och han visste inte själv, om det var Moses eller sig själv han menade.

2

— För all del, sade Alberta, om du vill skålar vi för den svenska mannen. Jag för min del föredrar den amerikanska, förresten vilken som helst annan.

Kvinnan som satt bredvid henne i baren ryckte på axlarna.

— Att tycka att svensken är idealet är att generalisera. Svensken går an när man är trött, då är han förträfflig. Jag upptäckte som artonåring att svenska karlar är några könlösa varelser, och så flydde jag.

— Det var som tusan, hördes det från andra sidan bardisken. Det var barmannen, en slank mörkögd slickad herre, som kände sig förolämpad.

— Kvinnor som flyr från Sverige är vid Gud inte bättre.

Alberta som drack sin tredje scotch låtsades inte om hans inpass utan fortsatte att diskutera män. Baren var full av folk, radion spelade, det var rökigt och gemytligt. Andraklasspassagerarna verkade upprymda och glada, ett par av herrarna som lyssnade på Alberta försökte titta ut henne som om de ville säga: »Är du så förbannat fin då? Du är just en sån som vi karlar skyr som pesten.» Mannen på hennes andra sida sprang hastigt upp från bardisken och mätte henne från topp till tå. Alberta skyndade sig att dra ner den lackröda klänningen över knät. En rörelse som hon ideligen upprepade, fast hon inte behövde skämmas för sina ben. Hon var vacker men kantig. Det var omöjligt att säga hur gammal hon var. Hon kunde lika bra vara trettio som fyrtio. Hennes klänning satt som ett skinn, man undrade hur hon kunde komma i den, men hon kunde verkligen bära upp den underliga, lite gammalmodiga modellen. Höghalsad och långärmad, en sorts klänning man bar för tio år sedan.

— Vad är det du glor på? frågade hon mannen.

— Ingen glor, jag tittar.

Hon vände ryggen åt mannen och fortsatte att berätta om Amerika och människorna där.

— Folk är helt annorlunda där, sitter man ensam på en restaurang kan en man komma fram och fråga, om han får slå sig ner. Var så god, säger man. Sånt skulle aldrig hända hemma. Och karlarna här slår ner ögonen, när de får syn på en, precis som om man vore ett fnask. Och kvinnorna är gunås inte bättre. Jag är placerad vid ett bord med en massa högfärdsblåsor. Har aldrig haft en sån djävlig resa. När är det vi är framme?

— I morgon förmiddag.

— Då hinner jag kanske med förmiddagståget till Stockholm. Men tro inte att jag längtar dit. När jag bara närmar mig Stockholm och ser Södertälje, Tumba och alla stationerna som gör andra nervösa och förväntansfulla, då sjunker mitt hjärta ner i skorna. Och sen, när jag står på Vasagatan, så frågar jag mig: »Varför i fridens namn har du kommit tillbaka?» Det är fyra år sen jag var hemma sist. Får jag en scotch till?

— Är det i staterna du lärt dig dricka whisky?

— Ja, det bästa som finns. Han där dricker gin, det är rena fördärvet, karlarna vet inte, att de blir impotenta av det.

Fler och fler män betraktade henne, många med öppet förakt. Hon var hårt sminkad, håret var rött som naglarna och örsnibbarna. Modet hade kanske kommit från Amerika. Till och med Albertas hyttkamrat kunde inte låta bli att kasta blickar på örsnibbarna.

— Ska du träffa familjen? frågade kvinnan.

— Usch nej, förresten en av dem måste jag träffa. Min familj sade jag farväl när jag var arton. Det var 1930.

Kvinnan började räkna. Var hon inte mer än tjugofem år?

— Jag var hemma i slutet av 32, sen reste jag till Amerika.

Det ringde till middagen. Alberta drack ur sin scotch, steg ner från den höga barstolen och drog ner klänningen. Efter middagen gick de båda damerna ner i hytten. Alberta hade en flaska whisky. Hyttkamraten var en medelålders opersonlig svenska, som fann Alberta spännande. Under de första dagarna på resan hade de knappt talat med varandra, men nu var det som om Alberta inte orkade tiga längre. Hon verkade nervös och darrade på händerna.

— Ja, så här darrig blir man i Amerika, men jag har ett hårt arbete, det mest själsdödande. Men jag trivs med det.

— Konstnärinna? undrade damen.

— Tja, om du vill. Jag ska egentligen till Köpenhamn på en månad, men jag måste se till min lilla flicka, jag har en som snart är fem år gammal. Och jag älskar henne.

Hon kunde lika bra ha sagt att det regnade. Det gjorde det förresten också. Gripsholm närmade sig den svenska kusten.

— Ja, jag älskar henne, upprepade Alberta som om hon ville övertyga sig själv om riktigheten av sina ord. Jag är gift i New York med en jude, en storartad kille. Judar det är något annat det. Ska jag ha en älskare så måste jag välja en jude, ska man ha affärer med någon så är judar de bästa. Judar är den ras som en gång ska rädda världen från undergång, fast det var judarna som började hela eländet i världen.

— Men är det inte att generalisera, undrade kvinnan försiktigt.

— Nej, det är erfarenhet. Jag vet vad jag talar om. När jag 1932 fick ungen i Berlin, då var jag gift med en trapetskonstnär, han störtade, ser du. Ta dig en slurk till, du kommer att sova