Främling i eget land

By Jascha Golowanjuk

Godset Urodovka har fått sin nya generalska. Artonåriga Ludmila hade egentligen inget att säga till om när det gällde giftermålet. Hon var bara ännu en av de tjänsteflickor som generalen förgripit sig på, men med en stor skillnad: husmamsellen Varvara Ivanovna, som sedan den förra generalskans död varit högsta hönset på godset, är Ludmilas moster. Och när Varvara bestämt sig för att något måste ske, då är det inte lönt att säga emot. Inte ens om man är hennes systerdotter. Ludmilas och generalens äktenskap är från första stund allt annat än gemytligt. Hon hade inte förväntat sig perfektion, men den betydligt äldre makens konstanta drickande gör honom än mer motbjudande. Samtidigt inser Varvara att hon gjort ett stort misstag. Maktbalansen på godset är skör – och hon har bjudit in sin menlösa systerdotter att styra och ställa. Mosterns konstanta gliringar gör att Ludmila känner sig allt mer ensam. Kommer hon någonsin få leva det liv hon drömt om? Kommer hon någonsin få ha en älskare på sina egna villkor? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726967326

Book preview

Första kapitlet

Gnisslande och guppande rullade general Urodovs gamla kalesch, förspänd med två vanskötta hästar, fram på den gropiga landsvägen. Bönderna som mötte den stannade och hälsade, tittade under lugg på sällskapet i kaleschen och drog på munnen. I baksätet satt självaste generalen, iklädd en gammal uniform, och bredvid honom hans nya hustru. De hade just blivit vigda i den lilla landskyrkan och var på hemväg till godset Urodovka. Man såg inte mycket av de nygifta, ty suffletten var uppfälld, men så mycket bättre såg man husmamsellen på godset, Varvara Ivanovna, där hon satt bredvid kusken. En ful, medelålders kvinna i svart ylleklänning och med vit sidensjalett på huvudet. När bönderna såg henne, spottade de diskret och korsade sig.

Ingen i kaleschen gjorde minsta ansats att besvara hälsningarna, allra minst Varvara Ivanovna, som med sina kolsvarta, brett sittande ögon satt och stirrade stelt mot horisonten. I eftermiddagssolen lyste hennes ansikte gulaktigt, och ett skarpt ärr, som gick från vänstra tinningen tvärs över näsan till högra mungipan, avtecknade sig skarpare än vanligt. Ärr efter ett sabel- eller knivhugg. Den smala munnen var sammanpressad, hela kroppen spänd, liksom stelnad i kramp, och de beniga, knotiga händerna vilade i knäet knutna, som om hon ville slå någon.

Kaleschen rullade i snabb takt framåt den enformiga vägen mellan gula sädesfält, belysta av augustisolen och vajande sina skördetunga ax i den lätta eftermiddagsbrisen. För en mansålder sedan hade här varit jungfrulig stäpp, nu var trakten en av Volgaområdets rikaste kornbodar och general Urodovs ägor, så långt ögat kunde se.

Varvara Ivanovna fortsatte att stirra framför sig mot horisonten, där skogen, bakom vilken godset Urodovka låg, avtecknade sig i ett blågrått dis. För ett tiotal år sedan hade Varvara Ivanovna färdats samma väg som nyanställd husmamsell i sällskap med Ludmila, sin avlidna systers dotter. Nu satt samma Ludmila där i baksätet som den nya generalskan Urodov. Varvara Ivanovna, som efter generalskan Louise Urodovs död tagit tyglarna i sina händer, varit rådgivare åt generalen och undertecknat alla viktiga papper, hade så småningom börjat känna sig som härskarinna på godset. Nu var det hennes adertonåriga systerdotter som skulle bli hennes rival. Varvara begrep i detta ögonblick inte själv, hur hon kunnat låta det gå därhän att hon i sin kortsynthet till och med framtvingat äktenskapet. Hon hade blivit överrumplad av omständigheterna. Den där magra och inte alls vackra Ludmila, som hon av purt medlidande släpat med sig till godset, den där tystlåtna flickan med sitt intetsägande ansikte och sina indolenta rörelser hade kullkastat alla hennes planer, så att hon ännu efter flera veckor ej hunnit hämta sig.

Hennes tankar gick till den där morgonen, då hon var på väg för att torka damm i sällskapsrummen och mötte systerdottern. Ludmila kom nedför trappan från övre våningen, där generalskans sovrum låg. Hon var okammad och glåmig och gick förbi sin moster utan att se upp. Lugnt och uttråkat och med ett drag av avsky kring munnen, som om hon smakat på något beskt, med armarna dinglande längs den gängliga kroppen gick hon förbi Varvara.

Varvara stod en lång stund i hallen alldeles handfallen. Hur hade hon, som var så förutseende och snabbtänkt och som observerade allting, hur hade hon kunnat förbise den faran? Vad såg generalen hos Ludmila? Hade han varit full då han tog det där benranglet till flicka, eller var Ludmila så beräknande att hon själv frestat gubben? Nej, det senare var omöjligt. Ludmila hade samma apatiska läggning som Varvaras syster, likgiltig för allt och alla, det fanns ingen vilja eller kraft hos flickan, lika litet som det funnits hos modern. Varvara behövde ju bara tänka på hur det gick till att systern blev med barn. Ett husarregemente låg en tid i deras hemstad, och någon av mannarna hade förfört henne. Hon visste inte ens vad han hette och fick ge Ludmila sitt eget flicknamn. Ludmila var av precis samma skrot och korn. Och inte hade hon kunnat tvinga generalen till äktenskap. Det hade inte blivit av om inte hon, Varvara, dumt nog, lagt sig i saken. Ja, hon hade sig själv att skylla för det, som hon nu retade sig på. Visst hade hennes ställning i huset blivit säkrare som den nya generalskans närmaste släkting, och visst skulle hon fortfarande hålla tyglarna i sin hand, men möjligheten att bli husets rättmätiga härskarinna och få heta generalskan Urodov, den hade hon själv berövat sig.

Varvara rycktes plötsligt ur sina funderingar genom att vagnen skakade till och krängde över åt ena sidan så att hon så när fallit av. Hon högg kusken i armen och borrade sina starka fingrar i hans muskler.

— Har du blivit galen? skrek hon hest.

Hästarna galopperade i väg, så att kaleschen långa sträckor endast rullade på två hjul medan de andra rörde sig i luften. Moln av damm höljde vagnen och virvlade efter den, hästarna skenade åstad, gnäggande och frustande, med blodsprängda ögon och öronen flata mot huvudet.

— Det var en hare, en hare, skrek kusken förtvivlad och drog i tömmarna av hela sin kraft.

Hästarna lät dock inte hejda sig, och kaleschen gjorde höga hopp, gnisslade och brakade, så att man kunde frukta att den vilket ögonblick som helst skulle falla sönder.

Generalen, som från den tidiga morgonstunden då och då styrkt sig med en tår för att vara i form i kyrkan, steg plötsligt upp från sin plats, dunkade kusken i ryggen och tjöt av förtjusning. Just med sådan fart älskade han att färdas över sina ägor, med tjut och sång, rusig av vodkan och farten. Det var härligt att få litet omväxling efter den långa, tråkiga vigseln med en brud, som varken på bort- eller hemvägen sagt ett enda ord.

— Hej, tju, fortare, din djävul! tjöt generalen. Hoppla, hoppla, mina hästar!

Precis i skogsbrynet stannade kaleschen med ett ryck, och generalen ramlade ned i baksätet.

Det var Varvara som tagit tömmarna i sina händer. De skarpa läderkanterna skar in i köttet, hon var blek och svettig och ärret lyste nu rött, som om hon i detta ögonblick fått ett piskrapp över ansiktet. Hon lämnade tömmarna tillbaka till kusken, vände sig mot honom och slog honom i ansiktet av all sin kraft. Bakom sig hörde hon generalens skratt.

— Det var en hare som skrämde kräken, försökte kusken urskulda sig.

— Kör! befallde Varvara och satte sin sjalett till rätta.

Hon lade återigen händerna i knäet och rätade ut ryggen. Kaleschen fortsatte nu i normal takt genom skogen, som efter ett par verst utan tydlig gräns övergick i godsets park, där en allé av höga björkar förde upp till stora ingången. På trappan stod tjänsteflickorna och den övriga personalen uppställda för att ta emot brudparet.

Först steg bruden ur, iklädd en ursprungligen vit men nu gulnad sidenklänning, vars spetskantade släp var sönderrivet. På huvudet hade hon en skrynklig slöja, som många år legat tillsammans med klänningen i en kista. Hon gick uppför trappan med nedslagna ögon och ett ansikte som hugget i sten. När hon rörde sig, såg man hennes skarpa höftben avteckna sig under det blänkande sidenet. Efter henne kom den korpulente brudgummen, ostadig på benen, i knarrande höga stövlar, röd i ansiktet av dagens ansträngning och vodka. Hans skäggiga ansikte med de buskiga ögonbrynen var vilt och ovårdat, de blå ögonen rann och den böjda, ganska välformade näsan var blek med ett tydligt nät av blå ådror. Sist kom Varvara.

Det fanns inga gäster till bröllopsmiddagen. I den stora mörka matsalen satt brud och brudgum vid var sin ände av det långa bordet, som var dukat med så många fat att man knappast kunde se duken. Vid generalens kuvert stod en flaska vodka, som han genast öppnade för att fylla sitt glas. Varvara passade upp tillsammans med en barfotad och okammad tjänsteflicka. Ingen yttrade ett ord. Bruden rörde inte maten. Det var som om hon var bedövad av vigseln och den starka farten under hemfärden. Generalen åt så att det hördes i hela matsalen, rapade, spottade ut senor och hagel som fanns i rapphönsen, nappade åt sig saltgurkor och bet av dem så att saften sprutade kring honom. Han bevärdigade inte sin unga brud med en blick, det var som om hon inte existerade. Och Varvara Ivanovna gjorde inte heller något försök att passa upp henne. Hon blängde endast på Ludmila då och då och kände inre glädje och tillfredsställelse, då hon fann att den nya generalskan spelade en obetydlig roll — kanske rent av en mindre roll än då hennes plats var bland tjänstefolket. Den där ynkliga, löjligt utstyrda flickan skulle nog inte kunna ta makten från Varvara, och en dag i en kanske ej så långt avlägsen framtid, då generalen inte mer skulle kunna använda det lilla förstånd försynen utrustat honom med, skulle Varvara till slut vara envåldshärskare på det rika godset.

»Gubben», som Varvara i sina tankar kallade generalen, var en fyrtiofem års man. Om några år var han säkert så försupen att han inte skulle vara i stånd att företaga sig något på egen hand. Alltsedan Louise Urodovs död hade hans förmåga att tänka och handla befunnit sig i snabbt avtagande. Han tillbragte sin mesta tid med att fara runt till de närmaste granngodsen för att supa och spela preferens, eller också reste han under vintermånaderna till Petersburg för att rasa ut ordentligt tillsammans med kvinnor och zigenare och i sina nyktra stunder besöka sin advokat för att hämta pengar. Efter sin återkomst till godset efter dylika utflykter brukade han ligga till sängs ett par veckor.

När Louise Urodov levde, hade allt varit annorlunda. Då hade man haft umgänge på godset, givit middagar, till och med baler. Ibland hade makarna rest utomlands några månader eller gjort besök i Moskva och Petersburg, i yilken sistnämnda stad dottern Katerina uppfostrades i ett institut för adliga damer.

Varvaras tankar vandrade till barnet, medan hon passade upp generalen, och började räkna efter hur gammal hon kunde vara. När modern dog var flickan nära fyra år gammal, sedan tog mormodern henne till Petersburg och vid åtta års ålder sattes hon i grevinnan Kazimins institut. Hon måste vara elva eller tolv år nu. På flera år hade man inte hört ett ord från henne. Men generalen, som väl knappast skänkt barnet en tanke efter moderns död, hade naturligtvis inte gjort något för att uppehålla kontakten. Det överlät han åt advokaten. Säkert hade flickan inte haft en aning om att fadern skulle gifta om sig.

När middagen var slut, sköt generalen tillbaka sin stol med ett väldigt brak och raglade ut i hallen. Ludmila och Varvara lyssnade till hans tunga steg, då han gick uppför trappan till sängkammaren. Så länge Varvara och flickan dukade av, satt Ludmila kvar vid bordet med tom blick, stirrade ut genom fönstret på den mörknande trädgården och lyssnade till påfåglarnas genomträngande skrin.

— Ska generalskan inte äta? frågade Varvara ironiskt.

Ludmila steg upp, lyfte ett ögonblick armarna för att ta av slöjan men lät dem strax sjunka igen med en trött åtbörd. Hon gick långsamt ut ur rummet, följd av Varvaras vassa blick. Som en sömngångerska gick hon genom sällskapsrummen och satte sig i en mindre salong, det trevligaste rummet i huset. Det hade en gång varit Louise Urodovs skrivrum och var möblerat med förgyllda möbler, klädda med blått siden. Ovanför en liten rokokosekretär hängde Louises porträtt målat av en känd konstnär, och på bordet framför soffan stod ett fotografi av dottern Katerina. Ludmila tittade länge på porträttet och mindes den melankoliska rösten och de mjuka, vita händerna som ofta klappat henne på huvudet. Det var tack vare Louise som Ludmila fått litet bildning, det var hon som skickat henne till den lilla byskolan och som sedan låtit henne läsa för Katerinas gamla guvernant. Antagligen hade Louise tänkt göra Ludmila till kammarjungfru åt sin dotter. Föga anade hon då att Ludmila skulle intaga hennes egen plats som general Urodovs maka.

Ludmila satt kvar i salongen tills det blev alldeles mörkt. Då tog hon av sig slöjan och vek varsamt ihop den, knäppte upp klänningen och kastade en blick på porträttet som för att be om ursäkt för att hon lånat Louises dräkt. Med tunga steg gick hon uppför trappan och öppnade dörren till sängkammaren. Generalen var endast till hälften avklädd och låg på rygg med armarna utbredda över hela sängen. Han andades tungt och snörvlande. När Ludmila klätt av sig, tog hon på sig en vadderad morgonrock och listade sig ut. Hon vandrade ut i parken ned genom allén och tog av åt höger in på en gångstig som ledde till Louises grav. Den var utmärkt med en marmorhäll, på vilken var inristade några ord, som nu var nästan igenvuxna med mossa. En stor poppel växte bredvid och under den stod en bänk. Ludmila satte sig och tittade upp mot den stjärnklara himlen som ville hon finna ett svar på alla de frågor som pinat henne de senaste månaderna. Hennes inre var ett virrvarr av stridiga känslor och funderingar. Det var inte länge sedan hon lekt där på bänken med en liten valp. För några år sedan hade hon varit ett barn som sprang barfota i parken, jagade hönsen eller påfåglarna på bakgården, sprang efter hästarna och korna ute i hagarna. Ett sorglöst barn som skrattade och roade sig i sin ensamhet med att fånga åkerråttor och klättra i träden för att titta på fåglarnas ungar, leta reda på harens bo och leka med harpalten. För endast sex år sedan stod hon här vid Louise Urodovs begravning och Iade en knippa ängsblommor på graven. Och sedan brukade hon gå dit nästan varje dag och titta på gravstenen och grubbla över den stora gåtan att en människa var död. En människa som rört sig, skrattat, klappat henne på huvudet, låg nu där nere i jorden.

För Louise hade Ludmila känt något som man väl närmast skulle kunna kalla sympati. För mostern var hon enbart rädd, och detta gällde i ännu högre grad hennes inställning till generalen. För ett par år sedan hade han givit henne tillåtelse att låna böcker i biblioteket, och mostern tog henne ofta med sig in i sällskapsrummen och lät henne hjälpa till med sysslor som hon inte vågade anförtro åt tjänsteflickorna. Då och då träffade hon generalen, utan att denne med en min visade att han lade märke till henne. Men för några månader sedan, då Ludmila var säker på att generalen var bortrest och satt fördjupad i en bok i biblioteket, uppenbarade han sig plötsligt, endast iklädd en lång nattskjorta och en röd vadderad morgonrock. Ludmila reste sig för att gå sin väg, men generalen hejdade henne och befallde henne gå upp i sängkammaren. Hon lydde utan att göra någon invändning. Alla i huset darrade i knävecken, när generalen höjde rösten. Ludmila hade varken förr eller senare träffat en människa som kunde kommendera och tyrannisera sin omgivning så som han. Det var tillräckligt för husfolket att se honom dra ihop ögonbrynen eller höra honom hosta. Alla i huset visste, att generalen, när han var ilsken, inte skydde några medel för att skrämma sin omgivning. Tallrikar och fat flög i huvudet på tjänsteflickorna, om maten inte var honom till lags, han välte omkull bord, slog sönder fönstren och till och med sköt med sin gamla jaktbössa, ifall han fick vänta eller av någon annan orsak råkade i misshumör. Värst var han när han var berusad. Det var endast Varvara som behöll sitt lugn och kunde få bukt med honom. De andra drog lott om vem som skulle gå in i lejonburen.

Ludmila visste mycket väl vad generalen ville, när han skickade henne upp i sovrummet, och hon gick dit som när man går till schavotten. Samma väg hade de flesta tjänsteflickorna i huset vandrat, och blev de med barn giftes de helt enkelt bort i närmaste by med någon bonde, som därför fick en slant eller en bit jord.

Från den kvällen övergick Ludmilas rädsla för generalen i ett obeskrivligt hat. Hon kunde inte höra hans röst utan att hela hennes inre vände sig. De första gångerna i sovrummet svimmade Ludmila och väcktes med vodka som hälldes i hennes mun. Senare gjorde hon ingenting för att undkomma honom, men gav sig med sammanbitna tänder och darrande av vämjelse. Det var fullkomligt hopplöst att göra motstånd, generalen var härskare på godset, herre i det enda hem Ludmila hade. Det var ingenting annat att göra än att flyta med strömmen. Att hålla sin egen kurs hade Ludmila ännu inte lärt sig.

Under de senaste månaderna, sedan generalen så grovt och hänsynslöst våldtagit henne, hade hon gått som i sömnen. Hennes hjärna stod stilla. Hon hatade sin kropp som besudlats, hon skar tänder varje gång hon mindes det håriga ansiktet som närmat sig hennes. Det var sannerligen inte så hon föreställt sig den älskare hon gått och drömt om.

Ludmila var ingen okunnig barnunge som matats med historier om storken, hon hade sett djuren på gården, och i köket hade hon hört generalens eskapader med tjänsteflickorna diskuteras öppet och ingående. Hon var fullt beredd att som den naturligaste sak i världen ge sig åt en man som hon älskade, ty vad kärleken fysiskt innebar hade hon ingående lärt sig i pigkammaren. Den första kärlekshistorien hon läst var »Paul och Virginie». Det var något helt annat hon fick uppleva i generalens sovrum. Det var en chock som slog hennes känslor i järnbojor, och det enda hon kände var hat, brinnande hat.

Ludmila trodde att hon här vid Louises grav skulle kunna tänka på något annat, för ett ögonblick kunna befria sig från den tyngd som tryckte hela hennes varelse, men det var omöjligt. Varken stillheten eller de tindrande stjärnorna på den mörka himlen hade något lugnande inflytande på hennes nerver. Det började bli kyligt och Ludmila drog morgonrocken tätare om sig. Parkens träd tisslade och tasslade med sina blad, och i poppelns höga topp hördes då och då hur vinden slet och rev som om den övade sig till höstens stormar.

Då Ludmila kom upp i sovrummet, föll hon på knä framför ikonen som belyst av en liten oljelampa hängde i ett hörn. Hon böjde huvudet mot golvet, och hennes rika blonda hår, som i dag till vigseln blivit uppsatt för första gången, föll ned och bredde sig omkring henne som ett gyllene svall. Tre gånger berörde hon golvet med sin panna, lyfte så blicken och tittade länge på ikonen utan att kunna röra läpparna till den minsta bön.

Generalen svor till i sömnen och vände sig på sidan. Ludmila smög sig fram till fönstret och tittade ut. Det var becksvart i trädgården, från den stora mässingskaminen i ena hörnet av rummet hördes vindens höstliga andedräkt. Ludmila lutade pannan mot fönsterrutan och försökte gråta, men tårarna ville inte komma.

Andra kapitlet

Efter bröllopet fick Ludmila först riktigt känna på vad det vill säga att vara ensam. Varvara, som visserligen aldrig förut visat henne något nämnvärt intresse eller någon sympati, började nu pika henne så fort hon kom åt, och behandlade henne över huvud som man behandlar en guvernant — varken som tjänare eller herrskap. Kanske Varvara själv kände sig i en egendomlig mellanställning, eftersom hon nu var släkting och tjänare samtidigt.

Den lilla smula intimitet som funnits mellan dessa båda kvinnor hade nu fullkomligt utplånats, och Varvara lät Ludmila gång på gång förstå, för det mesta fullkomligt onödigt, att den »nya generalskan» endast var tomma ord. Det var onödigt med dessa påminnelser, eftersom Ludmila var likgiltig för allt som rörde hennes nya ställning och för vad som hände henne.

Hennes ångest och hatet mot mannen hade så småningom börjat blandas med förakt. Hon upptäckte snart att bakom masken av barskhet och styrka fanns ett litet löjligt svagt djur, en nyckfull, hysterisk man, ganska obegåvad, mycket obildad och utan ett spår av humor. För att komma i något slags andlig kontakt med honom och därigenom kanske göra tillvaron litet drägligare försökte Ludmila i början av äktenskapet intressera sig för generalens göranden och låtanden, men mötte endast oförstående. Generalen såg ingenting annat i sin undergivna och undfallande hustru än en tjänsteflicka som han behagat gifta sig med. När Ludmila en dag berättade för honom att hon var med barn, kunde hon inte märka det minsta intresse hos honom. Han kastade endast en blick på hennes figur och gjorde en grimas. Från den stunden började Ludmila hata barnet som skulle komma.

Generalen försvann ofta flera veckor i sträck utan att säga adjö när han reste eller god dag när han kom tillbaka. Han bestämde sig mycket plötsligt för dessa utflykter, ingenting kunde gå fort nog, han rusade fram, välte omkull möblerna och sparkade till allt och alla som råkade befinna sig i hans väg. Det var som om en orkan drog fram genom huset. Medan kusken spände för den gamla kaleschen, stod generalen bredvid och slog och sparkade honom, då han tyckte att det inte gick fort nog, och hans svordomar genljöd över hela gården. Ludmila brukade stå bakom gardinen i sovrummet och iaktta honom med ett föraktfullt leende och samtidigt glädja sig åt den tid av fullkomlig frid, som skulle sänka sig över godset. Då levde hon upp, skakade av sig ångesten och försökte komma ifrån sig själv genom att vandra i husets många rum och göra bekantskap med dess lösa och fasta inventarier. Hon drog ut byrålådor, öppnade kistor och skåp och fann de märkvärdigaste saker, som både roade henne och kom henne att försjunka i drömmerier.

Hela Louise Urodovs garderob hängde fortfarande orubbad på sin plats, lådorna i hennes lilla sekretär var fulla av gulnade brev, ombundna med skära sidenband och doftande av lavendel. Där fanns gamla schatull, till vilka det ej fanns några nycklar, där fanns lönnlådor i gamla sekretärer som fick Ludmila att brinna av nyfikenhet, men vilka hon inte kunde öppna.

En dag lyckades hon emellertid öppna en lönnlåda, i vilken hon fann porträttet av en ståtlig ung militär med underskriften: »Àtoi de moi». Hon tittade länge på porträttet utan att kunna räkna ut vem det var, men då hon senare fick tag i några väl undangömda brev, gissade hon att det var Louises älskare.

Upptäckten gjorde henne förbryllad. I breven stod något om »notre enfant» och då förstod Ludmila att Katerina inte var generalens dotter. Nu fick hon förklaringen till att generalen visade så litet intresse för barnet som uppfostrades i Petersburg. Av yttranden i samma brev kunde Ludmila sluta sig till att Louise inte var det minsta fäst vid generalen och att denne var medveten därom. Ludmila greps av medlidande med den bedragne äkta mannen och lovade sig själv att vara god mot honom, när han kom tillbaka från sina orgier.

Men varken hennes goda vilja eller den smula medlidande som denna upptäckt väckt hos henne, kunde ändra förhållandet mellan dem. Det förvärrades i stället. Generalen började taga sina supbröder med sig hem, vända upp och ner på hela huset och ställa till sådana dryckeslag, att Ludmila låg i sin säng som ett litet skrämt djur och darrade av ångest att sällskapet skulle falla på idén att komma upp till henne.

Den som rörde sig som en fisk i vattnet bland dessa människor var Varvara Ivanovna. Hon tog emot gästerna, serverade vid bordet och fyllde i deras glas, hon rörde sig som en härskarinna och kommenderade tjänarna som en general sina soldater. Bordet dignade av salta, stekta och rökta rätter. På några timmar framtrollade hon de charmantaste supéer, om så gästerna kom mitt i natten. Skafferi och förrådskammare var alltid fulla av skinkor, korvar, pastejer och alla sorters inläggningar; svamp, gurkor och frukt var nedsaltade i stora tunnor på vindar och i källare.

Inga kvinnor deltog i dessa orgier, där de berusade gästerna, godsägare i trakten och en massa snyltgäster och nådehjon, som alltid höll till på godsen, frossade i mat och dryck och roade sig med att spela kort eller på äkta gammaldags ryskt maner slå sönder vad som kunde slås sönder och till slut ligga dödfulla i rummen. På morgonen efter en dylik fest, då var och en reste hem till sitt, hände det ofta att Ludmila fann generalen sovande på en soffa i en av salongerna eller direkt på golvet omgiven av sönderslagna tallrikar och flaskor.

Just under en sådan förskräcklig natt födde Ludmila en son. Hon hade varit förtänksam nog att ett par veckor i förväg skaffa en barnmorska som skulle bo i huset. Ingen i sällskapet, som var särskilt talrikt den natten, hörde ett ljud från Ludmilas barnsäng. Hennes skrik överröstades av en zigenarorkester, som sällskapet tagit med sig direkt från marknadsplatsen i en närbelägen by. Bottenvåningen liknade den natten ett dårhus mer än någonting annat. Zigenarna sjöng och spelade till ljusan dag, och de flesta av gästerna blev av med både pengar, klockor och ringar.

När generalen på morgonen kom upp i sängkammaren, fann han Ludmila sovande och ett litet barn i en korg på golvet. Men han kastade inte en blick på det, han var så full att han antagligen inte kunde uppfatta någonting utan bara ramlade i säng som han gick och stod och sov till sent fram på eftermiddagen. När han öppnade ögonen, såg han Ludmila med ett barn vid sitt bröst. Han stirrade först helt förbluffad på mor och barn med sina blodsprängda ögon, som var påsigare än vanligt, höjde sina rödaktiga, buskiga ögonbryn och hostade till.

— Vad är det för något?

Barnmorskan, som befann sig i rummet, bugade sig djupt i det hon lät den ena armen på gammalt ryskt maner hänga nästan ned till golvet och svarade glatt:

— Får gratulera, ers högvälborenhet, till en son.

Generalen, som plötsligt nyktrat till, vände sig om på sidan och sträckte fram huvudet för att riktigt kunna se barnet. Ludmila höll andan för att slippa inandas den starka spritlukt som strömmade från honom. Hon såg med ångest hur de rinnande ögonen spände sin blick i barnet, hur påsarna darrade till, hur näsan hastigt blev kritvit. Ludmila förstod inte varför generalen stirrade så intensivt. Hon försökte upptäcka en glimt av tillfredsställelse, ett gillande eller lyckligt leende. Från barnet gled generalens blick till Ludmilas ögon, hans ansikte kom så nära henne att hon kände ett hår av hans lurviga ögonbryn mot sin kind.

— Vems är ungen? pressade han slutligen fram i en hes viskning.

Ludmila