Paradiset

By Jascha Golowanjuk

"När jag återigen öppnade ögonen såg jag samma oändligt långa procession framför mig. Jag upptäckte ett litet naket flickebarn som gick lika långsamt som alla de andra. Barn brukar ju annars springa och hoppa. När jag vände mig om såg jag tusentals andra människor som försvann i fjärran. Det var alltsammans som en illustration av Doré i en bibel som jag sett en gång. Jag var alltså i dödsriket. Jag var död." Rum nummer sju i en korridor som tycks oändlig. Ett rum som kan förvandlas till exakt det man vill att det ska bli. Allt i väntan på Stora Domstolen. Vad händer när domen har fallit? Något helvete förutom själva jordelivet finns inte – åtminstone om man ska tro själasörjerskan. Är det då i paradiset som författaren nu har hamnat? Allt han önskar dyker ju upp innan han ens hunnit tänka klart tanken. Allt förutom Louise. Hans älskade Louise. Sitter hon ännu kvar bredvid sjukhussängen? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726967203

Book preview

1

Jag har svårt att säga precis när jag vaknade till fullt medvetande. Jag gick långsamt på något mjukt, luften var lätt att andas och mina ögon var slutna. Det var som när man drömmer något underbart och vill hålla kvar drömmen. Långsamt började jag förnimma mina rörelser och så öppnade jag ögonen. Men det jag såg var så besynnerligt att jag slöt dem igen. Jag inbillade mig att jag fortfarande drömde. Jag hade sett en oändlig massa människor som alla rörde sig i samma långsamma takt. Somliga var klädda i pyjamas, andra i nattlinnen, somliga hade uniformer på sig. Framför mig gick en man i pyjamas. Jag hade lagt märke till hans lurviga magra ben och hur hans jacka rörde sig när han gick.

Jag fortsatte att gå med slutna ögon. Plötsligt hörde jag sköterskans röst:

— Det är scopolamin, vi ger det alltid före operationen. Sedan får ni narcotal. Var alldeles lugn, ni kommer inte att känna något!

Och jag hörde min egen röst säga:

— Syster, kommer jag att drömma under operationen? Jag känner en pojke som blev opererad under eternarkos. Han sa att det var underbart.

— Nej, ni kommer inte att drömma något alls, ni kommer bara att vara borta.

Alltså drömde jag inte.

Jag tänkte klart och redigt. Jag fattade inte varför jag gick där så besynnerligt. Vad var det för människor som gick framför mig? När jag återigen öppnade ögonen såg jag samma oändligt långa procession framför mig. Jag upptäckte ett litet naket flickebarn som gick lika långsamt som alla de andra. Barn brukar ju annars springa och hoppa. När jag vände mig om såg jag tusentals andra människor som försvann i fjärran. Det var alltsammans som en illustration av Doré i en bibel som jag hade sett en gång. Jag var alltså i dödsriket. Jag var död.

Jag försökte stanna men benen lydde mig inte, de gick av sig själva. Och när jag ropade till mannen i pyjamasjackan kom inte ett ljud över mina läppar. Jag lyssnade till den förfärliga tystnaden omkring mig. Jag såg på himlen, den var mycket lik den himmel jag ofta upplevt när jag var levande. Den var molnig och grå. Jag försökte påskynda mina steg, men avståndet mellan mig och dem som gick framför mig förblev lika stort.

Vart vandrade jag, vart gick alla dessa tusen sinom tusen människor? Jag greps av en sådan förfäran att jag lyfte ansiktet mot himlen och sade högt:

— Gode Gud, jag förgås av ångest.

I samma ögonblick kände jag hur mitt hjärta som dunkat vilt började slå saktare, ångesten släppte och till slut var jag alldeles lugn.

Plötsligt såg jag några soldater ta av till vänster, andra till höger men de flesta fortsatte rakt fram. Mannen i pyjamasjackan hejdade sig ett ögonblick, såg upp och gick till vänster. Då såg jag mitt eget namn och en pil som pekade åt höger. Innan jag vek av i pilriktningen vände jag mig om, jag tyckte mannen bakom mig såg bekant ut, men jag var alldeles för nyfiken och förvånad för att kunna koncentrera mig på honom och fortsatte att gå dit benen förde mig. Framför mig gick också den lilla flickan.

Jag vet inte hur länge jag höll på att vandra. Men plötsligt stod vi framför en byggnad som var så fantastiskt hög att den försvann uppe i molnen som skyskrapor brukar göra. Utanför väntade en man med en bok i handen. Han vinkade åt den lilla flickan och mig och mannen bakom mig att följa honom. Ögonblicket därefter stod vi i en stor vacker hall. Den påminde mycket om ett stort hotell som jag en gång sett i Venedig. Portier fattades inte heller. Han höll i handen en dörrbricka som han räckte mig. Precis som på ett hotell.

— Ni har nummer sju, sade han.

Sju, mitt lyckotal! Jag tog brickan och hörde mannen säga:

— Hissen är till höger.

Jag gick mot hissen, bakom mig följde den där mannen som jag tyckte jag kände till. Den lilla flickan fördes av den blåklädde med boken till vänster. När hissen satte i gång kände jag igen mannen som gått bakom mig.

— Men Stig, utbrast jag, är det du?

— Goddag, svarade Stig lugnt och räckte mig handen.

— Underligt, sade jag, här bor man i samma hus sen många år tillbaka och ses nästan aldrig, och nu plötsligt här…

— Jag har varit sängliggande nära ett halvår, sade Stig.

— Men kunde du inte ringa en kväll, jag tror jag har lite whisky kvar. Ska vi säga klockan…

Här hejdades jag av Stigs besynnerliga, mycket allvarliga blick. Jag slog ner ögonen. Det var ju sant, vi var döda båda två. Innan jag hann fråga något mer, stannade hissen och vi steg ur. Stig nickade åt mig och gick till vänster medan jag stod kvar. Jag såg hur han långsamt med sänkt huvud vandrade den oändligt långa korridoren fram.

Ďet såg ut som på ett enormt stort hotell eller sjukhus. Jag kastade en blick på en av dörrarna. Där stod ett sex- siffrigt tal och jag räknade ut att jag skulle behöva gå flera mil innan jag kom till nummer sju. Det vore enklast om man hade en cykel, tänkte jag och där stod plötsligt en cykel. Fanns den där förut kanske?

Jag cyklade i väg och kastade i förbifarten en blick på dörrarna. När jag äntligen såg mitt nummer hoppade jag av. Återigen greps jag av ångest. Vad fanns det innanför dörren, vad väntade mig där? Jag darrade och knäppte ihop mina händer.

— Gode Gud, viskade jag, mitt hjärta håller på att sprängas av rädsla, om jag ändå kunde vara lugnare. Jag var ju inte det minsta rädd för att dö, jag visste ju att min operation var livsfarlig och jag sade farväl till livet utan minsta saknad. Jag trodde ju inte på ett liv efter döden.

Medan jag bad min tysta bön blev jag alldeles lugn och öppnade dörren. Min blick for över ett stort, vackert rum med blå gardiner, en bred vit säng och en fåtölj. På ett litet bord stod en vas med blommor. Jag spärrade upp ögonen när jag såg att det var tuberoser. Mina älsklingsblommor! Det doftade ljuvligt i rummet.

— Det här är paradiset, sade jag högt och gick fram till fönstret. Landskapet framför mig var fantastiskt. Jag såg underbara moln i alla färger och formationer. Något liknande hade jag en gång upplevat i Schweiz efter ett åskväder. Solen höll på att gå ner bakom molnen och färgade himlen i en fascinerande färgsymfoni. Man kunde stå där i timmar och bara se på hur molnen ändrade form och färgerna skiftade. Men jag var för upptagen av tanken på vad som skulle hända mig för att kunna njuta länge och började undersöka rummet ordentligt. Stillheten och tystnaden gick mig till slut på nerverna. Jag sjönk ner i fåtöljen och började tala högt för mig själv.

— Det här är ingen narkos, jag drömmer inte, jag är här, i paradiset.

Så kom jag att tänka på mannen som lämnat mig dörrbrickan. Jag höll den fortfarande i min hand. Egentligen borde det ha varit en ängel och inte en blåklädd man som gjort det. Nåja, det där med änglarna var ju idiotiskt. Varje människa med lite hum om tyngdlagen kunde ju begripa att ingen människoliknande varelse kunde flyga med vingar, allra minst med såna där gåsvingar.

Till slut blev jag otålig och ringde på en klocka som jag upptäckte på väggen.

— Vad vill ni? frågade milt en allvarlig flicka som plötsligt uppenbarade sig i rummet. Jag stirrade förfärad på henne. Hon hade inte kommit in genom dörren, det var som på en film, plötsligt stod hon där bara. I min förvirring sade jag:

— Jo, fröken förstår, jag är fortfarande klädd i den här långa operationsskjortan, jag skulle vilja ha pyjamas.

— Ni behöver inte besvära mig med såna där världsliga ting, sade den unga damen som jag tyckte såg mycket söt ut. Ni behöver bara önska er vad ni vill ha, så får ni det.

— Säg, fröken, är jag i paradiset eller helvetet?

— Det finns inget helvete här, svarade hon, det har ni på jorden.

Och så var hon borta.

Jag förstod att hon måtte vara själasörjare och ingen hotellstäderska. Jag tittade häpen omkring mig och så sade jag högt:

— Jag önskar mig kläder. Blå skjorta, enfärgad blå slips, blå kostym och svarta Bally-skor, chevreau, ingenting av nylon!

För var sak jag nämnde såg jag allting komma. Jag gapade. Så klädde jag mig och funderade hela tiden på vad som skulle hända. Ifall jag redan var i paradiset så skulle naturligtvis ingen dra fram mina synder, det skulle inte bli någon dom. Förresten, vad hade jag för synder på mitt samvete? Inte många. Några smålögner kanske. Jag var övertygad om att jag aldrig velat någon människa ont, aldrig varit gemen eller gjort något som jag behövde skämmas för. För all del, jag hade haft en liten historia… nej, tre stycken. Men vem hade inte haft det? Jag spelade en mindre vacker roll i dem alla. Men det hade nog Vår Herre glömt bort för länge sen.

Här satte jag mig med ena skon i handen.

— Visst, sade jag högt, om paradiset finns så finns Gud också.

Jag föll i djupa tankar. Nog föreställer man sig i allmänhet Gud som en alltförlåtande, vis gammal man. Jag kan åtminstone inte föreställa mig Gud som något abstrakt. Hur kan man förresten föreställa sig något abstrakt? Men i alla fall, Gud fanns…

Jag blev plötsligt fruktansvärt rädd. Ensamheten i det opersonliga rummet grep mig med fasa och jag önskade jag vågade ringa på klockan för att få tala med den allvarliga damen ett slag. Jag längtade plötsligt efter en stark whisky för att lugna mig. Där stod genast flaskan och ett glas. Jag tog mig en ordentlig drink. Cigarretter fanns på bordet i samma ögonblick jag tänkte på dem. Ett tag föll det mig in att det kanske inte var riktigt passande att dricka och röka på det här stället, men jag sköt genast undan tanken, jag började bli gladare och kände mig i form. Jag önskade bara att jag hade haft alla mina egna möbler och alla mina böcker omkring mig, alla saker som jag hade samlat under hela mitt liv.

Jag slöt ögonen och såg för mig mitt arbetsrum och mitt sovrum. Vad jag längtade efter allt detta som varit mig kärt! När jag öppnade ögonen var jag hemma. Allt stod på sin vanliga plats. Jag steg upp och rörde varje föremål, jag tog fram en bok och bläddrade i den och satte den tillbaka. Telefonen stod där som vanligt och jag sträckte ut handen för att ringa till Louise. Men i sista ögonblicket drog jag tillbaka handen. Jag störtade fram till fönstret, jag såg samma landskap som förut. Moln, moln i alla färger och formationer.

— Louise, sade jag högt, stackars Louise!

Jag föreställde mig hur hon satt där bredvid min livlösa kropp på sjukhuset. Jag var ju död. Jag skulle aldrig mer få se henne, aldrig.

Jag sjönk ner i min gröna fåtölj och begrov ansiktet i händerna. Det var kanske straffet för mina synder, tänkte jag. Jag skulle aldrig mera få träffa de människor som jag älskat. Skulle jag förbli sittande här i evigheters evighet? Jag kom att tänka på Stig och uttalade en önskan att se honom. Och där stod han. Precis som jag hade lämnat honom, i pyjamas.

— Stig, sade jag, hur känns det, vill du ha en whisky?

— Jag dricker inte, svarade han, jag har legat sjuk så länge.

Så vände han sig och såg sig omkring i rummet.

— Så trevligt du har! Men en sån tavla! Fy sjutton en sån madonna! Hon ser ut som om hon använt belladonna och har lungsot i sista stadiet. Och ungen har också tbc och är tagen med tång…

— Det är en femtonhundratalsmålning.

— Snobb! Men annars är här ju riktigt trevligt.

— Du behöver bara önska dig vad du vill så får du det.

— Det var då själva…

— Tyst, det namnet bör du nog inte uttala här, sade jag, vi är ju i paradiset.

Stig slöt först munnen men sen gapade han förvånad och började känna på sina armar och strök över ansiktet med händerna. Ögonen flackade.

— Vi drömmer kanske, sade han.

— Nej, vi är i paradiset, eller åtminstone i himlen. Titta bara ut genom fönstret får du se! Försök önska dig något! Sätt dig nu! Vill du röka?

Nej, Stig rökte inte heller. Han satte sig försiktigt i min fåtölj och såg sig misstänksamt omkring.

— Menar du att man kan önska sig vad man vill?

— Det garanterar jag. Kläder, möbler, whisky, allt.

Stig rynkade pannan, knöt nävarna och sade högt:

— Jag önskar att min chef som hunsat mig i tjugutre år, varit en tyrann både på kontoret och i sin familj, jag önskar att han aldrig måtte dö om man ska få det så här bra när man är död. Amen!

Så tittade han upp och fortsatte:

— Måtte alla i vårt land som har hittat på att suga ut folk med skatter dö långsamt och sen komma hit så att jag kan mörda dem alla! Måtte Brandt och hans kompanjon,