Miljonen och andra bagateller

By Jascha Golowanjuk

För en familj som är så fattig som familjen Mendel finns det inte mycket mer att göra än att hoppas på ett mirakel. Av de nio barnen är det bara sju som har kläder och allt man lever på är potatis. Men en dag kommer en av sönerna hem med en fantastisk nyhet. Kanske är det nu allt vänder..."Miljonen och andra bagateller" innehåller totalt tio stycken noveller, som på ett eller annat sätt tar en oväntad vändning. Vi får bl.a. träffa skomakarfamiljen som råkat bli med hund och en furste som inte är allt han utgett sig för att vara. Dessutom får vi följa med till den franska rivieran på en ordentlig rysk bondmiddag. Jascha Golowanjuk skriver med stor inlevelse och transporterar läsaren världen runt och tillbaka igen. En oförglömlig upplevelse för den som vill bli både underhållen och berörd. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726967036

Book preview

Miljonen

Familjen Mendel var så fattig som bara polska judar kan vara. Mendel var lumpsamlare och själv klädd i lumpor. Hans hustru Rebecka var den bäst klädda i familjen. De fyra senaste åren hade hon haft på sig en helylleklänning, som var så tänjbar att den kunde användas även när hon var i grossess och inte bara när hon var i normalt tillstånd. Det senare inträffade inte så ofta.

Mendels hade nio barn och nu väntade Rebecka det tionde. Att få ihop kläder till denna barnskara var ett nästan olösligt problem. Om sommaren var det inte så kinkigt, då sprang alla omkring halvnakna. Det var värre på vintern. Då kunde bara de barn gå ut som lyckades få tag i något att svepa om sig.

Var dag Mendel gick ut på jakt efter lump, lovade han komma hem med kläder, men barnkläder hade han ännu aldrig hittat. Rebecka var förtvivlad, och medan hon skalade potatis – familjen levde huvudsakligen på denna kost – var hennes tankar alltid upptagna av klädbekymmer. Skulle hon låta Ester få en klänning av gardinen eller skulle hon låta den hänga uppe tills påsken var över? Michele behövde nya byxor, hans gamla gick inte längre att laga. Men hur skulle hon kunna åstadkomma ett par nya, det fanns inte en ordentlig trasa till det. Leil hade ett par byxor av säckväv, som väl var. Lilla Mojsche hade inga alls, men det gjorde inte så mycket, han var så liten. Rosa hade en ordentlig klänning, men hon var ju också hela tolv år, nästan vuxen. Hanerl skulle också så väl behövt en, men hon fick nöja sig med den där långa koftan Mendel hittat på en sophög, den räckte nästan till knäna. Jankele hade gudskelov både byxor och skjorta. Men de två minsta, ja, de var nästan nakna. Livet var tungt för den som var fattig och hade många barn.

Rebecka suckade djupt och fortsatte sina funderingar.

– Varför ska vi ha nio barn – snart tio – och vara så fattiga, och Salomonsens ha nio miljoner – snart tio – och inga barn?

Det var alltid liv och rörelse i Mendels hem. Där myllrade av barn från hela gettot. Varje minut öppnades dörren av barnungar som kom och gick. Mendel hade nämligen gott om potatis, en hel källare full, och alla som kom blev bjudna på den, när potatisgrytan stod på, och det var aldrig någon som tackade nej.

Det var höst, det regnade och ett tiotal barnungar plus de Mendelska satt på golvet och väntade på att potatisen i den stora baljan skulle bli färdig. Alla svartögda, hungriga och livliga. En unge höll på att klippa sönder tidningar, ett par pojkar red på varandra och i ett hörn satt ett par andra och lekte synagoga. De vaggade med överkroppen medan de sjöng som deras pappor brukade göra. I ett annat hörn lekte småflickorna begravning. De slet sitt hår och överröstade hela sällskapet med sina klagotjut, medan liket, en liten pojke, låg på rygg och tittade bort mot fotogenköket där potatisgrytan puttrade. Alla längtade efter mat och alla skrek för full hals. Ibland lyfte Rebecka sina armar och försökte tysta barnen men förmådde inte överrösta dem.

Just när potatisen var i det närmaste färdig klev Mendel in med en säck lump, som han tömde mitt på golvet. Barnen kastade sig över lumphögen, intresserade och nyfikna. Det var alltid så spännande att se Mendels skörd. Gamla skor, flaskor, hattar, böcker, öronlösa koppar, strumpor, underkläder, tomma cigarrettaskar, cigarrlådor – där fanns allt mellan himmel och jord och nästan allt var obrukbart.

Mendel brukade noggrant undersöka fickorna i gamla kläder. Han hade aldrig funnit något men hoppades fortfarande att han en dag skulle göra det. Det var nästan det mest spännande av alltsammans när han vände ut och in på fickorna.

– Nå, har du funnit en miljon? brukade barnen fråga.

Den där miljonen väntade barnen på med längtan och otålighet. För en miljon kunde man få kött, morötter, byxor, skor – allt.

Och en vacker dag fann Mendels älsklingsson en miljon. Det var Jankele, han som var nio år gammal och den lycklige ägaren till både byxor och skjorta, som gjorde fyndet.

En dag när himlen var riktigt grå och tung, rummet fullt av en massa ungar som väntade på varm potatis och familjen satt samlad kring fotogenköket, kom Jankele, nej, han kom inte, han flög in som en bomb, med stora, vidöppna ögon och andades så häftigt att han inte kunde få fram ett ljud de första sekunderna.

– Har Salomonsens fått ett barn? frågade Rebecka.

– Har du hittat en miljon? frågade Mendel. Eller har Salomonsens förlorat sina?

Jankele drog djupt efter andan, sprang fram till sin mor och viskade något i hennes öra, sprang sen till sin far och viskade detsamma. Ett par sekunder därefter störtade alla tre ut i regnet. Det hela gick så fort att den stora barnskaran satt alldeles förstummad. Efter en liten stund gick en liten pojke fram till fotogenköket och lyfte locket av grytan för att känna på potatisen. Han var hungrig, och för att potatisen fortare skulle bli färdig, skruvade han upp lågan så att den lyste upp det lilla rummet.

– Den är snart färdig, ropade han.

Under tiden rusade Mendel, Rebecka och Jankele iväg i regnet så fort deras ben kunde bära dem.

– Var har du lagt dem? frågade Mendel, darrande av spänning.

– Följ bara efter mig! svarade Jankele med affärsmässig röst. Jag grävde ned dem under äppelträdet och täckte över gropen med sand och vissna blad.

– Tror du inte, Jankele, att någon har varit där och tagit dem? undrade Rebecka, som var nära att kräkas, så svårt hade hon att följa med på grund av sin tunga kropp.

– Gode Gud, välsigna Jankele! bad Mendel och tittade upp mot himlen. Det regnade i hans ansikte men han fäste sig inte vid det.

– Vad är det för slags pengar, älskling? Tior eller tusenlappar? Är det en stor bunt?

– Jag säger dig, far, det är en hel miljon. Har du aldrig sett en miljon? Det är det största paket med pengar jag sett i hela mitt liv. Skynda er, skynda er! Gud skickade dem till mig just som jag skulle stjäla ett äpple. Far vet nog att vi brukar stjäla äpplen från det där trädet, som ingen rår om, det är stans träd och det är ingen som bryr sig om att man stjäl där.

– Var låg paketet? frågade Mendel.

– Oj, oj, Mendel, jag orkar inte gå så fort, mitt hjärta håller på att sprängas, stönade Rebecka.

– Skrik inte så, ditt gamla fä, folk kan ju höra vad vi säger. De kan tro att vi är galna.

– Mendel, Mendel, man kan ju bli galen om vi ska springa på det här viset. Oj, bara pojken har gömt pengarna ordentligt!

– Å, herregud, Jankele säger att det är en miljon, men om det så bara vore en halv, ja, bara tiotusen – ja – å Gud, en tia skulle vara bra – just nu till din förlossning.

– Mamma, frågade Jankele, kan vi få mycket kött för en miljon?

– Kött, dumbom, kött! Höns, kalkoner, lammstek, ankor, ett hus nästan lika stort som Salomonsens. Och jag ska ha mig en kopp riktigt kaffe, mumlade Rebecka för sig själv, men hennes ord fördes bort av vinden.

De bleka, upprörda människorna väckte allmän förvåning hos alla de mötte. Folk vände sig om efter dem, några bekanta slängde spydiga och förlöjligande frågor efter dem.

– Ska ni med tåget? Är det eldsvåda nånstans? Har ni vunnit på lotteri?

Efter en halvtimma hade de hunnit utanför staden och var snart framme vid en liten damm, i vars smutsiga vatten fattiga barn brukade bada om somrarna. Dammen var knappast mer än en stor pöl. Nära den växte ett äppelträd. Om vårarna brukade pojkarna otåligt titta efter om inte blommorna fallit av, om somrarna stal de sura äppelkart, som de fick ont i magen av, och om höstarna fanns det aldrig ett äpple. Jankele hade ändå gått dit i en svag förhoppning att hitta något som kanske gömt sig bakom ett par blad, men när han kom fram fanns det inte ett enda blad kvar på trädet, ännu mindre något äpple. Bara nakna grenar vajade i höstvinden.

Ledsen och besviken hade han satt sig ner på marken och börjat gräva med fingrarna i jorden. Och plötsligt hade han upptäckt en mängd spår kring trädet, spår av nakna barnfötter. Det såg ut som om trädet nyss hade blivit planterat. Vad kunde det betyda, tänkte Jankele och började gräva med båda händerna. Det dröjde inte länge förrän han fick tag i ett paket, och när han öppnade det, såg han miljonen.

– Du säger barnfötter, sade Mendel när han hört Jankeles historia. Tror du att små barn gräver ner en miljon?

– Äsch, far, det är gjort med flit så folk inte ska misstänka något.

– Å Gud, sade Rebecka halvgråtande efter den ansträngande galoppen, vad min Jankele är klok!

Hade inte Jankele i samma ögonblick pekat på trädet, skulle Rebecka ha svimmat av trötthet.

– Här, viskade pojken.

Mendel torkade sig i ansiktet och började gräva, medan Rebecka satte sig på en sten i närheten. Jankele sprang runt platsen för att se till att ingen kom och överraskade dem.

Så fort Mendel höll paketet i sin hand, rev han bort omslagspapperet, men när han såg vad som fanns i det, släppte han innehållet och lade sig på rygg på den våta marken. Han stönade till en enda gång – sen låg han som död.

När han återigen öppnade ögonen, såg han sin utmattade hustru också ligga utsträckt på marken. Spänningen hade blivit henne för stark. Jankele, som en gång hade sett att man stänkt vatten på en avsvimmad person, stod med naken överkropp och doppade sin skjorta i dammen. Den stackars Rebecka kvicknade till men fick sin klänning så genomdränkt att den krympte avsevärt efter den pärsen. Hon satte sig upp, stirrade på sin man och han på henne. Det var som om båda två fallit ned från himlen och inte kände igen varandra. Jankele blev alldeles förskräckt.

– Varför ser ni så