Änglar och rebeller

By Tomas Löfström

Kim har varit gift med författaren Daniel Bender i tio år när skilsmässan är ett faktum. När konstnären Felix Meijer hör talas om separationen erbjuder han Kim att hyra hans hus på Österlen. Kim tackar gladeligen ja och en månad senare flyttar hon med barnen till Skåne för att återvända till Grönvik och barndomstrakterna kring Österlen. Medan Felix målar samma tavla om och om igen på den grekiska ön Korfu. Samtidigt befinner sig Bender på ett hotell i staden Sidi Ifni vid Marockos atlantkust, där han försöker få grepp om hur han ska gå vidare med sitt skrivande. I tankarna går nuet samman med det förgångna och fiktionen glider sakta in i verkligheten. Han rör sig i ett landskap som består av änglar och rebeller. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726896961

Book preview

Så samla ditt hår

Kims bok

Ocimum sanctum

K im dricker upp den sista kaffeskvätten i plastmuggen.

Jag måste sticka nu, säger hon. Fixar du den där bokvagnen som ska med bussen i morgon? Det var några böcker där som var beställda.

Jag vet. Lena suckar. Ska du inte ha en kopp kaffe till?

Jag hinner inte. Måste hämta barnen.

Hon plockar ihop sina papper och lägger ner dem i ryggsäcken.

Vilket jävla väder, säger Lena och blåser ett rökmoln i riktning mot fönstren där det skvalande regnet skymmer utsikten mot Linnéplatsen. Alltså, jag fattar inte hur du står ut med att köra så här fram och tillbaka vareviga dag. Och med en sån bil! I sånt här väder dessutom! Jag skulle då aldrig göra det.

Kim rycker på axlarna.

Så farligt är det väl inte? Jag gillar att köra bil. Man kan sitta och fundera över livet, lyssna på musik, sjunga en stump, titta på landskapet. Hon skrattar till. Och förresten, vad ska man göra? Jobbet flyttar man inte på.

Nej, men man kan flytta på sig själv kanske, säger Lena lite vasst och fimpar sin Prince. Hon tittar på Kim, kritiskt men också med motvillig beundran, och suckar. Fast du är ju sån, du ska alltid vara annorlunda.

Kim skakar på huvudet.

Lägg av, Lena. Jag trivs med mitt liv. Vi är sådana vi är allihop.

Hon står i dörren med ryggsäcken över axeln: afghanklänning, vadderad Kina-jacka, barfota i sandaler mitt i september.

Vi får prata vidare i morgon.

Okey, okey.

Lena suckar igen och häller upp mer kaffe i sin mugg.

Kim drar handen genom håret.

Hej då Lena, vi ses i morgon.

Visst. Kör försiktigt!

Hon springer nerför trappan till garaget under stadsbiblioteket, hoppar in i den gamla Amazonen – Gode God, låt den starta!; det gör den också, redan vid tredje försöket – och kör upp på S:t Petri Kyrkogata.

Hon svänger till höger och kör via Clemenstorget upp mot Allhelgonakyrkan och sen Östra Vallgatan förbi Botaniska trädgården, det är en omväg men stadens centrum är sen många år avstängt för all trafik utom bussar och cyklar, dessutom är den medeltida stadskärnan en labyrint som hon fortfarande inte riktigt hittar i.

Hon följer Dalbyvägen, korsar motorvägen till Malmö och fortsätter österut över slätten med åkrar och gårdar. Hon har lämnat Lund bakom sig, regnet har slutat, och medan hon kör uppför backen mot Dalby ser hon de grå domkyrkotornen och lasarettskomplexet försvinna i backspegeln, och där bortom anar hon Malmö med Kockumskranen och det glittrande Öresund och kanske en strimma av Köpenhamn.

Hon passerar Veberöd. I Sjöbo stannar hon och handlar på Roys stormarknad. När hon kör vidare – upp genom skogen, till vänster vid Anklam, genom Vanstad, Äsperöd och Skåne-Tranås – börjar molntäcket spricka upp. Plötsligt strålar höstlandskapet i kvällssol. Och när hon kommer ut ur den mörka bokskogen efter Fågeltofta och S:t Olof har hon havet framför sig, Östersjön, Hanöbukten: en blå fond bortom mörkgröna, gyllene, röda träd och gula och bruna åkrar.

Hon hämtar barnen hos fru Lind i byn och kör grusvägen ut mot kusten, bort mot berget, förbi avtagsvägen mot Anderssons gård, Rike Pärs, där alléns kastanjekronor lyser.

Sedan tar vägen slut. De sista kilometrarna är bara en stig, ett hjulspår där det torra gräset frasar mot bilens underrede. Så är de hemma.

Hon står under ett av äppelträden. Bort mot berget lyser avenbokarnas kronor som guld och koppar. Längre inåt land ligger skogen i skugga bakom åsen och grönskan är mörk, det är dunkelt och svart under träden.

Septemberkväll. Och havet stilla, blekt blått där ute där färger och former tonar ut, förtunnas, löses upp.

Hon plockar några äpplen i en korg och går sedan bort till köksträdgården på husets sydsida. Tomaterna hänger som stora druvklasar i olika faser av mognad, från grönt över gult och orange till djupaste rött. Hon plockar de största och rödaste och lägger dem i korgen bredvid äpplena. Hon tar ett salladshuvud också och några morötter. Och rabarber, till efterrätten.

Så går hon bort till potatislandet och gräver försiktigt upp ett par plantor med grepen, ett dussin potatisar räcker. Hon borstar av jorden med handen. De är ljust gula, nästan vita, och hon lägger också dem i korgen.

Kim: silver och bärnsten, det ljusa håret, en gammal islandströja, avklippta jeans, bruna ben, stora gröna gummistövlar.

Hon blir stående en stund i tankar, en jordig hand kring grepens handtag, med den andra för hon undan håret.

Vad tänker hon på?

Hon sjunger tyst.

Och fåglar drar förbi långt där ute över havet, sträck efter sträck av flyttfåglar, radband, pärlband, mot söder. Lågt över vattnet, under horisonten. Ejdrar.

Sedan går hon in till barnen i köket.

De sitter vid köksbordet och ritar.

Titta Kimmy, det är vi i bilen, ser du, tre ansikten!

Kim, Alex, Lina. Inramade av fyrkantiga bilrutor. Den gamla Amazonen knappt identifierbar. Ansiktena dock igenkännliga med sina attribut. Kim med sina långa lockar, Alexander med runda glasögon, Lina med rosett i håret.

Vad fint! Hon ställer korgen på diskbänken och kramar om dem. Vart ska vi åka då?

Alexander trycker fast glasögonen på näsan.

Hm. Kan man köra till Indien?

Hon har berättat för dem om Indien, om när hon var där för många år sen tillsammans med Lulu.

Det är nog lite för långt. I varje fall med vår bil.

Lina rycker henne i tröjan.

Mamma, Kimmy! Vi kan köra till pappa ju!

Nja, det går nog inte heller. Det är också för långt.

Alexander, till systern:

Du förstår, Lina, vår bil är inte så bra. Och förresten är det nog vatten emellan. Pappa är i ett annat land. Han vänder sig till Kim: För det är han väl mamma? Men var är han egentligen?

Kim:

Han är i Grekland, Alex. I varje fall tror jag det. Hos morbror Felix, på en ö som heter Korfu.

Lina:

Korfu? Men sen kommer han hem. Mamma, det gör han, sen? Jovisst, det är klart Lina. Fast det dröjer nog ganska länge. Hon börjar plocka upp potatisarna ur korgen. Är ni hungriga? Jag ska laga mat nu.

De har ätit. Kim har diskat. De har gått en runda i skogen och letat efter svamp. De har eldat i den gamla järnkaminen och suttit i soffan och läst en saga medan det mörknat.

Kim reser sig, lägger in mer ved, tänder lampan över bordet.

Nu måste ni gå och lägga er.

Men du har ju inte spelat. Du ska spela också, Kimmy.

Men Lina, jag måste väl inte spela precis varje kväll?

Jo, det är tvunget. Eller hur Alessander?

Om vi tar på pyjamasen och borstar tänderna jättesnabbt, föreslår Alexander.

Snälla Kimmy!

Okey. Men ni måste skynda er. Klockan är mycket.

Och hon måste läsa igenom hela Sambindningslistan från Bibliotekstjänst. Det går inte att skjuta upp längre. De ska ha bokmöte och besluta om inköpen i morgon förmiddag.

Barnen kommer ner från ovanvåningen och kryper ihop i soffan, Lina med nallen i famnen och tummen i munnen.

Kim sätter sig vid orgeln.

Vad ska vi ta då?

Som om hon behövde fråga.

Lina tar tummen ur munnen.

Krishna! ropar hon ivrigt. Först Krishna, sen Slå tillbaka!

Det är den vanliga kvällsritualen.

Kim spelar den indiska Hare Krishna-hymnen på den gamla skolorgeln så som hon lärde sig spela den på lådharmonium med svarta tangenter och handbälg av en tempelmusiker med orange klädnad och brinnande blick en gång för länge sen i Bangalore, och barnen sjunger:

Hare Krishna, Hare Krishna, Hare Hare, Hare Rama…

Sedan spelar hon Befria Södern, kampsången från FNL-rörelsens tid, från de stora Vietnam-demonstrationernas år. Och hon fylls av rörelse när hon ser dem där i soffan, hennes barn, och hör deras ljusa röster. Och hon minns hur sången lät då för tjugo år sen, hur den ekade mellan husen.

Var hon så mycket äldre än de? Och har hon egentligen blivit äldre sen dess? Har hon överhuvudtaget förändrats? Är det inte i den tiden, i den tidsandan, i den troskyldiga, oändligt starka atmosfären hon lever kvar: övertygelsen om godheten på djupet, vissheten om att världen kan förändras, tron på människans förmåga?

Vi slår tillbaka, vi går mot seger,

och USA fördrivs från Söderns land

med fasor, död och brand.

Så svär soldat med dessa ord

i våra döda hjältars namn

att hämnas den förödda jord

där fienden drog fram.

Det stundar tider för oss med

när vi ska få en evig fred.

Denna tro, som gör det möjligt för henne att förena det som andra av hennes generation och andra generationer ser som oförenliga motsatser, detta som hon vill se som ett och som hon också vill ge sina barn. Denna tro på jordisk skönhet och himmelsk härlighet, på den mänskliga pilgrimsfärdens mening.

Till sist spelar hon därför också psalm 421, med alla orgelns knappar utdragna. Och sjunger, med sin lite hesa men tonsäkra stämma:

Härlig är jo-orden,

härlig är Guds hi-immel,

skön ä-är själarnas pilgrimsgång.

Genom de fa-agra

riken på jo-orden

gå vi till paradis med sång.

Hon följer med barnen upp och stoppar om dem.

Sedan går hon ner i köket, kokar te, kinesiskt, svart, tänder en Gauloise, börjar läsa boklistan.

Det är mycket tyst, och i tystnaden hör hon havet.

Först långt efter midnatt släcker hon ljuset och går till sängs.

Kastanjerna i Anderssons allé blir gulare för varje dag.

Himlen är fylld av ljus, havet skimrar som siden med vita stänk i det mörka blå.

Kråkornas rostiga skrän ekar under berget, trutars och fiskmåsars skrik tonar bort över vattnet. I rymden över gläntan gnäller en glada, den flyter på uppvinden över strandbackarna, glider bort över heden, stiger över havet allt högre, i allt vidare spiraler, de svarta vingarna som ett tunt tuschtecken mot hösthimlens genomskinliga rispapper. Hon följer den med blicken tills hon inte ser den.

Katten kommer fram ur vinbärssnåren och stryker sig mot hennes ben. Hon lyfter upp den, den puffar med sin nos mot hennes kind och spinner. Hon talar till den, med melodisk, finlandssvensk accent:

Mabrouka, min vän. Ser du hur det lyser om träden? En sån gudomlig höst vi fått. Ser du vad vackert det är?

Hon står där och håller katten i famnen och smeker dess svarta päls. Den sluter ögonen och trampar med tassarna mot hennes tröja.

Hon släpper ner den; den går med svansen i vädret bort mot barnen som leker i eftermiddagssolen framför huset.

Klara röster, långa skuggor.

Stryker håret ur ögonen och ser ut över träden: heden, ängarna, stranden, havet, horisontlinjen i öster.

Bender, tänker hon, skulle genast ha förvandlat det till ord.

Hon har gjort en drake åt barnen. Spänt lakansväv på bambukäppar och målat en bild av den skräckinjagande Mahakala, den store svarte, en tibetansk gud, den rena trons väktare och beskyddare. De har arbetat med den tillsammans i flera dagar.

Nu försöker de få upp den.

De springer med den på ängen ner mot havet, Kim och Alexander, medan Lina sitter i gräset och tittar på.

Det går inte. Den vill inte flyga. Trots att hon byggt den efter alla konstens regler, noga angivna i en bok hon tagit med sig hem från biblioteket. Trots att vinden blåser jämnt och fint, en vind som gjord för drakar.

Det är en vacker dag i början av oktober. Solen lyser och luften är nästan varm. De var så glada när de gick hemifrån med sin stora vackra drake. Nu blir hon ledsen, Kim.

Hon skulle ha velat se Mahakala stiga mot den blå himlen, glida på vinden upp mot rymden över ängen och skogen och stranden och berget och havet. Hon skulle ha velat stå där med snöret i handen och känna vindens kraft, och Mahakalas, Mahakala svävande där uppe, Mahakala blickande från himlen.

Hon skulle ha velat att det fungerat, att det lyckats, att de fått glädja sig åt det tillsammans denna dag.

Barnen ser hennes besvikelse.

Det gör inget, Kimmy, tröstar Lina. Mahakala kanske bara inte vill idag. Han kanske vill i morgon.

Pappa hade kunnat, mumlar Alexander.

Kim börjar rulla ihop det tilltrasslade snöret.

Tja, jo, det hade han nog.

Varför är han inte här då? undrar Lina.

Pojken, villrådig:

Jag vet inte riktigt.

Kim har ingen lust att prata. Ibland blir hon så trött på att förklara, och bortförklara. Men hon suckar och ler mot dem:

Han skulle inte stå ut med alla era frågor. Med oss, med mig. Med potatislandet och kryddträdgården och katten och bilen och ensamheten. Hon suckar. Han stod inte ut, förstår ni. Han stod inte ut med nånting särskilt länge, utom möjligtvis sig själv. Han levde i fantasin. Han hade inget tålamod med verkligheten. Han var bortskämd, er pappa.

Jag talar om honom som om han var död, tänker hon.

Men han är bra på drakar?

Ja, Alex min vän, han är bra på drakar.

Och på att skriva böcker? Jag vet i vilken hylla de står. Jag kan alla han har skrivit. ’Nattskärra’. ’Änglavakt’. ’Apostrof’. ’Labyrint’.

I varje fall så var han bra på att skriva förr.

Gillar du honom inte?

Lina, oroligt.

Jovisst, men, jag vet inte… Kim rynkar pannan. Barnen betraktar henne uppmärksamt. Ni förstår, det gick bara inte att leva tillsammans med honom. Jag skulle önska att det hade gått, att det kunde gå. Men han levde i sin egen värld. Han glömde att vi fanns. Han var så rastlös. Han såg sig alltid om. Efter något annat. Eller någon annan. Eller sig själv. Han ville alltid vara bäst och när han inte var det var det fel på alla andra, på hela världen. Han var rädd för att falla. Han tvivlade på sina vingar.

Hon tystnar.

Men, säger Lina, oberörd av Kims ord, han kommer tillbaka snart. Som en besvärjelse. Gör han inte det, Alessander?

Hm. Jo. Kanske.

Kommer han kanske i morgon, till essempel? Förhoppningsfullt. Har han kanske presenter med sig då?

Kim avbryter resolut:

Nej, Lina, han kommer inte i morgon och inte nästa dag heller, det vet du. Och han har hur som helst inga presenter, det kan man vara ganska övertygad om. Hon tar vindan med snöret i ena handen och Mahakala i den andra. Kom nu så går vi hem!

Pojken, envist, för att få sista ordet:

Men han är bra på drakar. Du ska få se, Lina. Jag lovar!

Landet, landskapet under himlen, gräs och vindstråk, snår och slingrande stigar, öppna horisonter, hedar, åkrar, böljande kullar med svartvita kor mot skyn, avenbokskogen, enar och hagtorn, strandens sjungande sand, havet gränslöst, bergets åldriga tyngd.

Hennes rymliga ensamhet, hennes närhet till grå zoner. Denna parentes i hennes liv, detta nu hon lever i som vore det för alltid, förblivande, en beständig tillvaro av passiv väntan, lyssnande, sjungande, längtande. Abstrakt, fragmentariskt. Men också konkret: naturen, dess kontinuitet. Barnens lekar och sagor. Minnen från Indien, Finland, Växjö, Uppsala. Och Stockholm: nästan tio års samliv med denne Daniel Bender, the great writer, barnens far, hennes älskade.

Edith Alicia Lundholm, född 1953 i New York.

Kim var det smeknamn hennes föräldrar gett henne. De hade kallat henne så innan hon var född, innan de visste om hon skulle vara pojke eller flicka. De hade fortsatt kalla henne så, särskilt Einar, hennes far. Hon hade behållit namnet för att minnas dem. Det var nästan det enda hon hade kvar.

Trettiosex år gammal. Vuxen, medelålders, med egna barn. Men fortfarande med känslan av att just ha börjat leva. Känslan av att allt återstår. Att det som varit bara var en försmak, ett preludium som angav tonen men annars egentligen saknade relevans och mening. Förberedelser för den stora entrén. Fortfarande denna väntan på det som skulle komma, det väsentliga, det som verkligen betydde något.

Börjar håret bli sprött? Har hon rynkor kring munnen, vid ögonen, i pannan? Dålig hy, sprängda blodkärl? Alla dessa franska cigarretter, hennes mörka hesa röst (som Bender fann så sensuell). Hostar hon slem om morgnarna? Och vinet, alltid en flaska på gång. Fransk pastis och skotsk whisky i kvällarnas ensamhet. Läsglasögon. Bröst som slappnat. Mage, lår som tjocknat.

Kanske. Men hon ser yngre ut än trettiosex. Hon är fortfarande vacker, välformad, attraktiv i männens ögon. Det är inget hon eftersträvar, hon är den hon är, men hon märker det vid lånedisken i Lund, när de fjunskäggiga studenterna betraktar henne medan hon stämplar deras böcker.

Hon springer en halvmil längs stranden då och då. Hon äter inte mycket fett. Hon lagar god och näringsriktig mat. Grönsaker, lamm och kyckling. Hon använder mycket indiska kryddor: spiskummin, koriander, gurkmeja, curryblandningar från Madras. Hon har ett helt skåp fullt, dofterna kan förflytta henne till Bangalore när hon vill. Hon har en kryddträdgård där hon odlar dragon och timjan och mynta och körvel och fänkål. Oregano och kummin växer vilt längs stigen ner mot stranden. I en kruka har hon en stor basilika som överlevt sedan Meijers dagar, en flerårig Ocimum sanctum. (I Indien kallades den tulsi: en helig ört, tillägnad Krishna, den fanns i alla tempel.) Hon köper opastöriserad mjölk från Rike Pärs och sätter filbunke på gammalt vis och gör indisk lassi och grekisk tzatziki.

Dessa dagar i oktober torkar hon äppelskivor att ha i müslin, de hänger uppträdda på snören som långa girlanger i köket. Och hon kokar chutney av trädgårdens fallfrukt, Cox Orange och Belle de Boscop, gröna tomater (som inte mognat på grund av frosten), russin, vinäger, farinsocker, grönpeppar, kanel och andra kryddor. Hon står vid spisen, det ångar omkring henne. Fönstren är öppna mot den svarta kvällen. Doften av den indiska chutneyn förnims långt in i avenbokskogen.

Sedan de lämnat Bender bodde Kim och barnen först hos Torgny och Louise i deras kaotiska villa i Trollbäcken. Louise, eller Lulu, som kom från Norrland, var Kims bästa vän från bibliotekshögskolan i Borås. Hon och Lulu hade rest till Indien tillsammans, de hade jobbat tillsammans; de stod varandra nära.

De hade stannat i Trollbäcken hela sommaren. Kim jobbade på biblioteket i Täby, satt på tunnelbana och bussar morgon och kväll, hade ingen semester att ta ut och visste inte vart hon skulle ta vägen.

Sedan hade hon mött Meijer, av en ren slump. Hon stötte ihop med honom i tunnelbanan när hon var på väg ut till Trollbäcken. Han var i Stockholm helt tillfälligt, för att planera en kommande utställning på Doktor Glas.

En fransysk visit, förstår du Kim. Jag stannar inte en timme mer än nödvändigt. Herregud, den här stan går mig på nerverna numera.

Han var sig lik, men han hade blivit gammal. Det solbrända ansiktet var fårat. Där fanns också en bitterhet som Kim inte tyckte sig känna igen. Stråhatt och vit linnekostym: han verkade ha stigit direkt ut ur tjugotalet. Så hade han visserligen också alltid varit klädd nere i Skåne, men då hade hon aldrig reflekterat över det. Här och nu, i Stockholms tunnelbana 1988, passade han inte in. Folk tittade och kommenterade. Hon blev generad, på hans vägnar. Hon tyckte synd om honom. Hon sörjde det som varit, det de haft gemensamt där nere i Skåne, i Eljenas, om somrarna, i avenbokskogen vid Östersjön.

Han hade stora dukar under armen, illa inslagna i brunt omslagspapper. Hon hjälpte honom när han steg av vid T-Centralen, bar dem åt honom över Sergels torg, förbi Gallerian, ner till Kungsträdgården och Doktor Glas.

Sen var hon tvungen att lämna honom, hon skulle hämta barnen som var hos några lekkamrater på Rådmansgatan och ta dem med sig ut till Trollbäcken, det var ett väldigt resande hit och dit.

De stod på Hamngatan, vid Sverigehuset.

Kan vi inte ses? sa Kim. Du kunde komma ut till oss i Trollbäcken. Du har aldrig träffat Lulu. Du kan sova över, där finns gott om plats.

Tack ska du ha, mitt barn, men jag är redan på väg hem till Korfu. Planet till Athen går i kväll.

Han skulle bli bjuden på middag. På Operakällaren, fnyste han. Sen skulle han iväg. Det fanns ingen tid. Men nästa gång. Han skulle tyvärr bli tvungen att komma till utställningen.

När Meijer hörde att Kim och Bender separerat och att hon var utan bostad undrade han, halvt på skämt, om hon skulle vilja hyra Eljenas. Hon hade ju trivts så bra där nere, och han och Hedvig var ju aldrig där nuförtiden, de bodde året om på Korfu, huset stod tomt, det skulle bara vara bra om nån bodde där, kostnaden kunde de alltid komma överens om.

Redan samma kväll såg Kim en annons i Biblioteksbladet om ett vikariat på stadsbiblioteket i Lund.

En månad senare flyttade hon med barnen till Skåne.

Hon köpte en väl begagnad Volvo Amazon på den jugoslaviska bilverkstaden som låg granne med villan i Trollbäcken.

De hade inte mycket bagage.

Det tog dem en dag att köra ner.

Allt var som hon mindes det. Det låga huset, den öppna gläntan med gräs och äppelträd, skogen runt omkring, utsikten mot heden och stranden. Nyckeln låg där den alltid legat, under fönsterbrädet till höger om dörren. De vitkalkade rummen var rena och välstädade, det var svårt att tro att ingen varit där på flera månader, kanske inte sen förra sommaren. Men Andersson hade kanske gått dit då och då.

Köket med det stora matbordet. Vardagsrummet med de gamla plyschsofforna, den persiska mattan, de låga bokhyllorna av valnötsträ med konstböcker i stort format och Hedvigs engelska romaner i Penguin-pocket, klassiker och deckare; hon älskade Graham Greene. Hallen med finentrén och trappan upp till de små sovrummen på loftet, det fanns fyra stycken. Längst bort ateljén med blankslitet färgfläckat stengolv, stort gavelfönster mot öster, glasad dörr ut mot trädgården, ritbord, staffli, gungstol, skåp med färger (och konjaksflaska), skisser på väggarna, tavlor stående överallt med ryggarna vända inåt rummet.

Hon visste att hon skulle trivas.

Och tiden hade gått. Hon hade vuxit in, och barnen. De hade anpassat sig till Eljenas, en annan miljö, en annan rytm, ett annat ljus, en annan stämning. De hade blivit lugnare, tystare. Hon satt ofta bara och lyssnade. Väntande, på ingenting. Medan vinden susade i avenbokarna och vågorna slog mot stranden där nere och fåglarna sjöng och dunket från en motorbåt hördes på avstånd och kanske det dämpade dova dånet från ett plan på väg mellan Köpenhamn och Warszawa.

Det var ensamt, och tomt. Men hon tyckte om det, tills vidare. Hon älskade landskapet. Det hade hon alltid gjort, men nu hade hon kommit det närmare. Hon tänkte att hon höll på att lära sig dess språk, att hon började bli varse dess hemligheter.

Varje dag körde hon till stadsbiblioteket i Lund. Barnen var hos fru Lind i byn. Hon hade inga vänner. Hon satt vid trädgårdsbordet och njöt av att leva och finnas till. Hon läste och sjöng, hon lekte med barnen, de gick långa promenader i skogen, längs stranden, upp på berget. De utforskade världen och gav den namn.

Bara ibland kunde hon känna något annat, ett obestämt hot. Hon visste inte om det fanns i landskapet, eller i huset med dess oklara minnen av de kloka kvinnorna, av Meijer och Hedvig, av barndomens somrar. Kanske fanns det i henne själv, kanske var det något hon alltid burit med sig.

Så samla ditt ljusa hår, sätt upp det i en knut, jag vill se din hals, din nacke, dina axlar. Måla dina läppar Kim, svärta dina ögonfransar, skugga dina ögonlock med himlens kvardröjande blå, sätt aftonrodnad på dina kinder, gör dig vacker i kväll. Ta på dig den vinröda klänningen, den med de små vita indiska blommorna som är som snöflingor, men inga skor, jag vill se dina fötter. Sitt under äppelträdet, tänd en Gauloise och se hur vattenytan mörknar i öster bortom avenbokarnas ridå.

Hör du bränningarna vid stranden? Hör du måsarna? Hör du suset i skogen Kim, hör du landskapets sång?

Ditt hår som solnedgången gör till guld, dina silverörhängen som blänker i skymningen. Ditt vinglas på trädgårdsbordet: röd agat.

Du lägger romanen ifrån dig upp och ner och vänder dig om och ser bort mot vägen som om du trodde att någon kom. Så sent på kvällen, en dag i oktober, långt borta från människors hus?

Och ensamheten, din ensamhet Kim, och min.

Och sjung en sång min vän, utan ord, så som bara du kan, på din vackra finlandssvenska melodi, för ingen och envar, för mig, för oss alla, om gräset och vinden och mörkret som faller och hemligheten i himlen och på jorden och kärlekens och dödens makt; du lever, du lever; i natt ska du skriva min bok.

Kim går ner till brevlådan vid vägen.

Ingenting från Bender. Han skriver aldrig, och varför skulle han det? Hon har slutat hoppas.

(Och varför skriver inte hon till honom?)

Men ännu ett brev från Meijer.

Hon läser det medan hon långsamt går tillbaka hem längs vägen genom avenbokskogen, barfota i det höga gräset på vallen mellan hjulspåren, maskrosor, smörblommor och groblad, Mabrouka ljudlös bakom henne.

Hon lägger brevet i mappen sedan, mappen där hon sparar korrespondensen med Korfu; den är redan välfylld.

Den ligger på hans bord i ateljén: Meijers mapp.

Kim är på väg till jobbet i Lund. Klockan är sju på morgonen, vägen är tom. Solen står lågt i öster, dess strålar faller in mellan alléns svarta trädstammar vid Kronovall, ute över de nyplöjda åkrarna ligger nattens dimma kvar i rökiga sjok.

Hon passerar Fågeltofta kyrka och svänger till vänster vid Uno X-macken ut på stora landsvägen, växlar upp och ökar farten; hon är försenad som vanligt.

Bredvid henne i framsätet ligger en hög med kassetter: indisk filmmusik, sextiotalsrock, orgel och opera, en nybörjarkurs i ryska. Hon stoppar in Jefferson Airplanes Surrealistic Pillow i bilradions kassettfack, skruvar upp volymen och tänder en Gauloise. Om en dryg halvtimme ska hon vara i Lund.

Hon har lämnat barnen hos fru Lind, dagmamman. Hon bor i ett av gathusen i byn, i backen nedanför kyrkan. Hon har en pojke som är sex år, jämngammal med Alexander, och en flicka som är tre, ett år yngre än Lina. Och så är Lagerbergs barn där också, två små flickor.

Det är kanske egentligen för många barn, men hon verkar klara det bra, fru Lind. Barnen trivs hos henne. Och varken hon eller hennes man – i den mån han ingår i bilden, han arbetar på en trävarufirma i stan – har visat någon direkt skepsis inför det faktum att Kim är ensamstående, eller för den delen inför hennes i deras ögon säkert ganska originella livsstil, kläderna, den rostiga Amazonen, hennes romantiska inställning till världen; ja, hon vet bara alltför väl hur hon brukar bli betraktad och bemött.

Men Lagerbergs är lite problematiska. Det vill säga frun. Mannen har hon bara skymtat på avstånd och vet ingenting om, men Gudrun, fru Lagerberg, är hårfrisörska och alltid onödigt välklädd och välmanikyrerad och utrustad med en utpräglad förmåga att komma med pikar och upptäcka blottor hos omgivningen, i synnerhet hos Kim.

Hon brukar inte ta åt sig, Kim. Hon lever sitt liv, hon är den hon är och hon har lärt sig att bli hårdhudad och stark och bära huvudet högt. Men nu