Dalen där Buddha dör

By Tomas Löfström

I "Dalen där Buddha dör" skildrar Tomas Löfström sin resa till det indiska området Ladakh, beläget vid floden Indus högt upp i Himalaya. Gränsen mellan Ladakh och Kina har länge varit omtvistad; under 1960-talet annekterade Kina gränsområdet Aksain Chin medan stora indiska truppstyrkor var förlagda i Ladakh. Först år 1974 öppnades Ladakh för besökare. Fyra år senare reser Tomas, tillsammans med Eva, till det svårtillgängliga området för att färdas i Sven Hedins fotspår; över höga bergspass i skrangliga bussar från Srinagar till huvudstaden Leh, och mellan byarna med bil eller till fots för att ta sig till avsides belägna kloster. Tomas Löfström berättar om sina möten med tibetanska munkar, den tibetanska kulturen och ett samhälle som anpassat sig till de svåra naturförutsättningarna, men som har svårare att hantera omvälvningarna och konflikterna i det omtvistade gränsområdet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9788726896923

Book preview

Härifrån och dit

Genom höstrymd österut

Lingondrickan hade stått och runnit hela natten i Evas kök på Karlbergsvägen i Stockholm. På morgonen rörde vi i socker och hällde den på flaskor.

Bar in hennes cykel och ställde den i hallen.

Lämnade lägenheten, låste. Och gick, med ryggsäckarna.

T-bana St Eriksplan–Centralen. Buss Vasagatan–Arlanda.

Och iväg. Genom höstrymd med Aeroflot.

Sent på kvällen äter vi middag på restaurangen i Moskva-flygplatsens transithall. Blänkande silver, heta tallrikar, tjocka vita dukar. Högt i tak, diagonalplacerade bord på knarrande parkettgolv under lysrörsljus. Bakom de tunga draperierna i mörkret utanför de höga fönstrens immiga rutor patrullerar en värnpliktig vaktpost genom iskallt regn, ung, blek och rädd. För länge blir vi sittande i baren, stiger som sista passagerare ombord på bussen ut till Delhiplanet.

Lämnar så Europa, hösten, dimman.

Genom den klara, korta natten österut till gryningens Indien.

Delhi, Palam Airport.

Ut ur luftkonditioneringen: fukten och värmen omsluter våra kroppar, lindar in oss nerifrån och upp. Luften luktar varmt och vått, lite unket och gammalt: en doft av förgängelse, som i åldriga potatiskällare om sensommaren.

Olja, bensin, asfalt. Trä och gräs. Blå rökluft, het som själva avgasrören.

Klockan är 7 på morgonen. Vattnet som spolas över betongen och över den hårda rödbruna lerjordens sparsamma gräs ångar snabbt bort. Svett under armarna, på ryggen, pannan, överläppen. Saltsmak i mungipan, rinnande näsa.

Fläktar rör sig långsamt under taket, där fåglar sjunger. Morgonstilla liv och rörelse. Svarta kvinnor, dubbelvikta ryggar, sopar ankomsthallens golv. Mager gammal sikh – turban, gråskägg och runda glasögon, khakishorts och knästrumpor – stämplar passen omsorgsfullt.

Tjutande signalhorn, skramlande karosseri, vidöppna fönster. Gulsvart taxi genom grönska och damm. Grå väg, apor vid vägkanten, kor i svart skugga under breda låga trädkronor, nerslitna trottoarer, människokroppar och människoansikten. Det rinner förbi, vi flyter igenom, susar in mot Connaught Place. Håller i varandra och hoppar upp och ner på den slitna lädersoffan i baksätet och betraktar Indien. Och andas in Indien, och känner Indien mot vår hud.

Det fläktar lätt genom fönstren, det slår emot oss.

Hotellet ligger på en tvärgata in mot Connaughten, Delhis hjärtplats, britternas koloniala centrum. Andra våningen, luftkonditionerat, inga fönster: ryser vid inträdet, bestämmer oss för att äta frukost, somnar istället.

Old Delhi Railway Station

Old Delhi Railway Station. Natt och fuktig värme. Doft av olja, billig tobak, blommor. Insektsmoln under takets ljusrör.

Kashmir Mail, expresståg nr 33 med destination Jammu, har stått inne vid perrong 6 sedan långt före mörkrets inbrott. Men redan dessförinnan, medan tågsättet fortfarande befann sig ute i rangerbangårdens kolsotiga och stålglänsande labyrint, har folk börjat klättra in i vagnarna. Och hela tiden fortsätter folk att komma vällande nerför järntrappan och ut längs perrongen, för sent för att kunna få ordentliga sittplatser, för sent för att kunna få tillräckligt med utrymme för en mänsklig kropp. De kommer hastande med stora plåtkoffertar och otympliga knyten och sönderfallande papplådor och hoprullade madrasser och sängkläder och månghövdade barnskaror. De tränger sig in i vagnarna, in i värmen och dammet och mörkret, och reder sig en plats i den redan överbefolkade kupén.

Gallerförsedda fönstergluggar visar i flämtande glödlampsbelysning bilder av hopgyttrad apati. Eller är det envishet, är det styrka? Det finns i detta tunga kroppsliga en nästan skrämmande lättsamhet. Ledan, uppgivenheten är i själva verket kanske bara min.

Och på perrongen rör sig människor kring berg av bagage, kring spartanska barserveringar med te och samosa och Campa Cola och Limca och råttor som tassar undan i dunklet, kring sovande kroppar som ligger utsträckta på asfalten, familjer boende i detta kaos av kommande och gående, utan hemma, utan borta.

Sikher och soldater. Linkande tiggare. Tålmodiga tibetanska munkar i rött.

Jag är magdålig och svimfärdig. Eva envisas med att tro att det bara beror på flygplanswhiskyn vi nästan drack upp på hotellet i natt. Jag står lutad mot vår packning, registrerande. Jag är trött på Indien redan tre dygn efter ankomsten. Jag ser ingenting nytt. Jag har varit här förr.

Eva går omkring, betraktar, suger in. Hon finns med i alltihop, fascinerad, deltagande, ljushårig, betraktad av alla, lämnad i fred.

I våra vida, vita pyjamasar, köpta igår, redan gråsvarta av Delhis avgaser.

Först en halvtimme före avgång spikas listorna med 1-klassreservationerna upp, och nya, tomma vagnar rullar in till perrongen. Eva trängs vid anslagstavlan. Glad och lättad kommer hon tillbaka: våra namn finns med. Gårdagens tålamodsprövande hetsande mellan köer i skilda delar av stan har burit frukt. Byråkratin har fungerat.

Tvåpersoners sleeper: lyxen av ett nerslitet, trångt rum som vi får ha för oss själva en hel natt i denna värld utan privatsfärer.

Kashmir-expressen tjuter ihållande och rullar långsamt ut från Old Delhi Railway Station, in i nattens mörker, bort från de kvava, vattensjuka slätternas röriga Indien, upp mot de nordliga bergens klarhet.

Genom översvämmat odlingslandskap, genom natt med blänkande månvatten. Sanka sädesfält, eldflugor som surrande irrbloss i silvermörkret, människomassor sovande på landsortsstationernas ensliga perronger, lysande småtempel i namnlösa byar med tigande gudar ur detta hinduiska panteon som också det är ett kaos utan armbågsrum.

Jag börjar känna mig bättre. Vi packar upp metaköket och kokar neskaffe som vi spetsar med de whiskydroppar som återstår. Vi spelar europeisk musik på kassettbandspelaren. Vi kan inte sova.

På sovsäckarna på nederbritsen i vår privatkupé. Fönstret öppet mot den kvalmiga natten, mot disiga landskap, mot stjärnor. Två elektriska fläktar roterande i taket.

Srinagar

Ankomst till Jammu tidigt om morgonen. Direkt över till buss mot Srinagar. Tolv timmars resa över bergen. Hett, smutsigt, stelt, törstigt. Regn kring Banihal-tunneln. I kvällningen ner i Kashmirdalen. Welcome to Kashmir. This is Paradise.Natt när vi rullar in i Srinagar. Taxi till Dal-sjön. Paddlas från kajen i shikara till husbåt kallad Royal House.

Båten är gammal och doftar starkt av det trä den är byggd av, doftar som rökelse, rör sig i vattnet, knarrar och knakar.

Dagar och nätter i väntan på bussen till Leh. Veranda vid vattenvägen, salong med pistagegröna länstolar, tevagn och mattor och speglar och tavlor, matsal med tunga möbler, höga raka ryggar, buffet med tallrikar och silver, serveringsgång (som leder ut till personalens/ägarfamiljens lilla båt där tolv personer trängs), sovrum med dubbelsäng, badrum.

Vi äter. Vi ligger i solskenet på taket och dricker indiskt öl (Golden Eagle). Vi pratar med ägaren som just gift bort en dotter för 10 000 rupies. Försäljare av halvädelstenar, smycken, sjalar, träsniderier, äpplen, läsk, öl, godis, hasch, pälsverk, mattor m m passerar förbi i sina shikaras. Vi låter dem visa sina varor. Vi låter hämta mer öl. Vi låter paddla oss genom skuggiga kanaler förbi dignande grönsaksåkrar till mogulträdgårdarna. Vi vilar under blommigt tyg och glider över vattnet som porlar mot stäven, stilla och svalkande. Vi somnar bland kuddarna på väg över Dal-sjön, medan gondoljären svettas i aktern.

Vi köper en lotusblomma av en liten flicka som paddlar ifatt oss. Blomman är stor och vit.

– Den luktar som kokande apelsinmarmelad, säger Eva.

Bland flytande trädgårdar, existerande och blivande, husbåtar och husbåtsbyggen, hus på här och där land, pil- och poppelkantade kanaler, ankor och gäss och vattenväxter och flytande lik av får som simmat ihjäl sig.

Paddlar också själva, i värdfamiljens båt, genom Kashmirs gröna paradis. På Dal-sjön. I Srinagar.

Gryning, och vi lämnar vår husbåt.

Hästdroska till busstationen. Genom tomma gator. Kylig morgonluft, grålila mörker, rosa ljus i öster bortom bergen.

Bussen är av märket Tata – indisk tillverkning – och tillhör det delstatliga bussbolaget, J & K GOVERNMENT, B-class, silvergrå och grön. Till Leh, huvudstaden i Ladakh, tar det två dar.

Runt det illa medfarna fordonet samlas resenärerna till Leh. Vi är 37 personer.

Några indier och kashmirer. Några sydindiska soldater. Några ladakhier med tibetanska, mongoliska ansikten, några av dem rödklädda munkar. Några europeiska resenärer. Tre från Frankrike, två män, en kvinna. Två österrikare med bergsbestigarkängor och tyrolermundering, den ene med gipsat ben. Ett par tystlåtna amerikaner, en yngling med fjun på hakan, en äldre hippie med långt grått hår. Och Eva och jag.

Några av oss är kvinnor, tre utom Eva och fransyskan. En av kvinnorna är från Ladakh: ingen slöja, pratar med alla. Två är muslimskt beslöjade och tigande och försöker utplåna sig själva. Några av oss är barn. En är hund: liten, tibetansk, av den ulliga sort som ser likadan ut fram och bak.

Det tar ett par timmar att få upp all packning på taket och stuva och surra den ordentligt. Sedan stiger vi ombord. Några tiggare går sin runda. Folk tar avsked av släktingar och vänner. Sikh-chauffören rättar till sin turban, medhjälparen hoppar in, bussen startar.

Med slamrande fönster och dörrar och bullrande motor rullar vi ut ur Srinagar.

Vägen till Leh

Zoji la, porten till Asiens inre

En månad, ibland lite mindre, ibland lite mer, var den normala restiden mellan Srinagar och Leh alltifrån forntiden fram till 1962, då Indien påbörjade byggandet av en ny väg. Denna nya väg, 435 km lång, gör motortrafik möjlig mellan Kashmir och Ladakh och har därmed nedbringat restiden till två dagar (och en övernattning) med buss och ännu mindre med jeep.

Det är en smal grusväg, som bitvis håller på att asfalteras. Den går längs höga bergssidor genom öde land. Det är en av världens högsta bilvägar. Det är en livsfarlig väg som har krävt sina offer, inte bara under byggnadsarbetet på 60-talet. Mindre farlig blir den inte av de kolonner med militärfordon som ständigt passerar fram och tillbaka mellan Kashmir/Indien och gränsposteringarna mot Kina och Pakistan i Ladakh. Den är stängd mellan november och maj på grund av snön i Zoji la, det sydligaste passet.

Hösten 1974 öppnades denna väg för utländska resenärer. (Inte heller indier hade f ö kunnat resa här utan vidare tidigare.) Därmed öppnades Ladakh för världen. Det hade då varit stängt sedan Indien blev självständigt 1947.

Efter att ha lämnat Srinagar med sitt urbana gytter av stengränder och vattenvägar bakom oss och kört mot norr genom fruktodlingar och risåkrar och små byar, kommer vi ut ur den vida dalen, och vägen börjar stiga uppför bergens sluttningar och böja av mot öster.

Nedanför oss är Kashmir-dalens bördiga trädgårdslandskap höljt i höstligt solröksdis. Ovanför oss är bergens toppar.

Vi passerar Gulmarg och Sonamarg, indiska fjällstationer, utflyktsmål för Srinagar-borna och de sydligare slättborna: gröna ängar, porlande bäckar. Genom avtagande grönska och glesnande skogar av gran och dvärgbjörk kör vi vidare uppåt, allt långsammare, på allt lägre växlar och allt brantare slingrande vägar. Vi lämnar floden Sinds dalgång och klättrar uppför den branta sydtrappan till Zoji la.

Det finns tre pass på vägen mellan Srinagar och Leh. Zoji la är det första. Det är inte det högsta passet, men det är det viktigaste och det svåraste. Stigningen från Kashmir-dalen upp till Zoji la är den brantaste biten på hela vägen. När man väl kommit över Zoji la blir höjdskillnaderna förhållandevis små: allting här uppe är högt.

Zoji la är porten till detta höga land: porten till Ladakh, till Lilla Tibet, men också porten till det stora Tibet, till Asiens inre.

Dess namn är också Duzhi la. Legenden berättar om Duzhi Ihamo, de fyra årstidernas gudinna. Hon var hustru till Naropa, vishetsläraren som kom från Indien till Tibet. Naropa förbjöd Duzhi Ihamo att följa honom längre in i det okända landet: i passet lämnade han henne och gick vidare. Hon vände då ryggen mot Ladakh och ansiktet mot Kashmir. Då ödelades Ladakh och torkade ut. Och Kashmir grönskade och blomstrade.

En annan kvinna som förknippas med Zoji la är Boo-wa-jee som var hustru till härföraren Zorawar från Jammu, fruktad i hela Ladakh i början av 1800-talet. Efter att ha lagt under sig Ladakh, tågade Zorawar med en väldig armé österut mot Tibet. Boo-wa-jee hade han lämnat i Jammu. Hon saknade honom och gav sig av i hans spår: upp genom Zoji la, genom Ladakh och vidare in i Tibet. Först i närheten av det heliga berget Kailash hann hon ifatt Zorawar. Boo-wa-jee, en hinduisk kvinna, genomförde där den för buddhister föreskrivna vandringen kring berget och därtill kring den närbelägna sjön Manasarovar, i vilken hon även tog ett rituellt bad och offrade ädelstenar, pärlor, guld och silver. Men om hon hoppats att detta skulle förmå gudarna att ändra Zorawars inställning, misstog hon sig. Efter två dar sändes hon tillbaka. Hon återvände den väg hon kommit medan Zorawar gick sitt öde till mötes i spetsen för den armé som tillintetgjordes av tibetanerna och den tibetanska högplatåns fruktansvärda vinter. I Ladakh sjunger man denna sång till Boo-wa-jees minne:

Jag vill inte äta bröd som jag får av syndfulla norrlänningar.

Jag vill inte dricka vatten som jag får av syndfulla norrlänningar.

Bland invånarna i detta land har jag varken vänner eller släktingar.

På slätterna i norr har jag varken bröder eller vänner.

I stället för vänner och släktingar hade jag bara Zorawar.

I stället för bröder och vänner hade jag bara Zorawar.

Och Zorawar gjorde mig till en föraktad änka.

Och Zorawar gjorde sin kvinna till en föraktad änka.

När jag når Zoji la kan jag se mitt fädernesland.

När jag når Zoji la kan jag se Lahore och Punjab.

Fastän jag kan se mitt fädernesland ska jag inte nå dit.

Fastän hon kan se sitt fädernesland ska Zorawars drottning inte nå dit.

Åska över Dras

Höglandet bortom Zoji la. Här börjar Ladakh. Ett annat landskap, en tomhet mellan kala mörka berg, en ödslighet över öppna grusslätter under hög himmel.

Men Ladakhs evigt blåa himmel visar sig denna dag vara grå. I detta land där årsnederbörden normalt uppmätes till nära nog noll, glider tunga, mörka moln emot oss. Bergen på avstånd döljs i dis och dimmor. Och när vi når Dras faller en iskall regnvind ner över Dras-flodens dalgång. Vattendropparna får den bruna sanden att ryka. Det blir mörkt som om skymningen redan kom. Ur svarta molnstoder gnistrar vita blixttrådar mot osynliga toppar. Åskan ekar mellan bergen.

Buddha Akshobya hälsar oss med sin vajra, sin dorje. Den Orubblige berör jorden med åskvigg i handen. Amogasiddhi med sin korsade åskvigg, sin visvavajra. Vajradhara, Vajrasattva … Fast ännu är vi inte i Buddha-land.

Vi rusar från bussen genom regnet och kylan in i Dras lilla tehus, ett brunt lerhusrum med platt tak. Där sitter vi i dörröppningen och tittar på Dras. De få husen är små, bruna och våta. Allt är tillbommat, och inga människor syns. Regnbyarna drar genom huvudgatan. Molnen skymmer det som finns bortom.

Det som finns bortom är bl a Pakistan. I Dras befinner vi oss nära, för att inte säga på, gränsen till Pakistan, gränsen som visserligen bara är en eld-upphör-linje men för den skull inte mindre känslig. Det är här inte tillåtet att avlägsna sig från vägen. Om denna väg har striderna mellan Indien och Pakistan varit hårda, för den som behärskar vägen behärskar också det inre av Ladakh fram till kinesiska gränsen, också den oklar.

Alltifrån Dras till denna första resdags kväll och slutmål i Kargil följer vägen gränsen till Pakistan, eller rättare sagt tvärtom. Och båda följer Dras-floden.

Det är sen eftermiddag, och färden fortsätter mot Kargil. Vi är trötta, frusna, mörbultade. Det är vi inte ensamma om, Eva och jag. Åtminstone européerna upplever synbarligen liknande obehag. Med indierna och ladakhierna är det annorlunda. De är mer vana. De har inte samma medvetenhet om tänkbara alternativ, inte våra erfarenheter av att åka modern buss på modern väg. Dessutom kan man tänka sig att de hyser en viss, berättigad, stolthet över denna buss och denna väg och därför undertrycker negativa reaktioner, att de åtminstone inför oss västerlänningar inte låtsas om att också de är irriterade och trötta.

Eva och jag sitter på bussens högra sida. Eftersom vägen mestadels följer bergens högra sluttning – ur färdriktningens synvinkel – innebär det att vi har den hisnande utsikten direkt utanför fönstret. De som sitter till vänster ser däremot bara bergväggen. Å andra sidan har vi ett av bakhjulen under oss, vilket innebär ont om plats för fötterna och extra kraftiga skakningar.

Till vänster om den smala, bagagebelamrade mittgången har bussen bänkar med plats för två passagerare, till höger bänkar med plats för tre. Dessa platser är mätta med indiska mått, och inte ens med dylika kan de sägas vara väl tilltagna. Men som tur är är den tredje personen på vår bänk en mager ladakhier som inte gör mycket väsen av sig. Han heter Dilli och är en av de få företagare i Leh som satsat på turistbranschen. Hittills har han haft sitt kontor på gatan. Just nu, berättar han, håller han på att öppna en egen liten resebyrå vid stora basargatan i Leh.

Väsen av sig gör däremot de tre fransoserna som sitter på bänken bakom oss. De gör vad de kan för att få till stånd panikartade masspsykoser bland passagerarna i kritiska situationer när bussens högerhjul tycks hänga utanför vägkanten i ovanligt trånga kurvor eller när dess bromsar plötsligt inte verkar fungera vid oförutsedda möten med militärlastbilar, vilka på grund av sin bredd, tjänstevikt och militära betydenhet alltid avstår från att väja, bromsa eller backa först. Mycket sällan är vägen bred nog för möten.

Å andra sidan underhåller oss fransmännen också med sång: Frère Jacques och liknande. Den ene av dem, Claude, är pianist. De tillhör någon sorts sekt med österländsk anknytning. Österrikarna underhåller oss å sin sida med vitsar. Somliga underhåller sig med den tibetanska hunden som springer omkring bland våra ben. Tidvis underhålls alla av gråtande barn. En del passagerare underhåller sig med sig själva i det de sticker ut huvudet genom fönstret och avbördar sig det