Erövrarna

By Wilbur Smith

Zouga Ballantyne är besatt av tanken på diamanter. Hans jakt på den dyrbara skatten har fört honom till några av Afrikas allra mest gudsförgätna platser - och har gjort att han förlorat sin egen fru. Sedan sjukdomen tagit hennes liv i diamantgruvans läger, tvingas Zouga och hans söner att tänka om. De måste vidare, men vart ska de ta vägen? När familjen så småningom når framgång är det tack vare det brittiska imperium som de hjälpt till att bygga. Men för varje steg som familjen Ballantyne och dess likar tar framåt, tvingas de afrikanska stammarna att ge upp allt mer av sitt eget land. Hur länge kan de giriga kolonisatörerna tillåtas att fortsätta, innan lokalbefolkningen har fått nog?
Erövrarna är den andra delen i Wilbur Smiths krönika om släkten Ballantyne.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129616

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Erövrarna

Översättning av

Eva Mazetti-Nissen

SAGA Egmont

Erövrarna

Översatt av Eva Mazetti-Nissen

Originaltitel: Men of Men

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1981, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129616

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Denna bok är tillägnad

min hustru Danielle,

med all min kärlek, för evigt.

Den hade aldrig varit utsatt för dagsljus, inte en enda gång under de tvåhundra miljoner år som gått sedan den antog sin nuvarande form, och ändå tycktes den i sig själv vara en droppe destillerat solljus.

Den hade blivit till i en hetta lika stark som den på solens yta, i de okristliga djupen under jordskorpan, i den flytande magma som vällde upp ur jordens innersta kärna.

I dessa fruktansvärda temperaturer hade all orenhet bränts bort, efterlämnande endast de oförfalskade kolatomerna, och under tryck som skulle ha krossat berg hade dessa reducerats i volym och pressats samman till en täthet större än hos någon annan substans i naturen.

Denna lilla bubbla av flytande kol hade följt med den långsamma underjordiska floden av flytande lava upp genom en av de svaga fläckarna i jordskorpan, och den hade nästan, men inte helt, nått jordytan innan lavaströmmen tvekade och till sist stannade upp.

Lavan svalnade under det följande årtusendet, ändrade form och blev till en marmorerad blåaktig stenart, bestående av grusfragment löst sammanfogade till en solid malmåder. Denna bildning hade naturligtvis inget samband med den berggrund som omgav den och fyllde bara en djup, rund källa vars mynning var formad som en tratt, en dryg kilometer i diameter, och vars nedre del sänkte sig lodrätt ner i jordens ofattbara djup.

Medan lavan svalnade genomgick den renade kolbubblan en än mer fantastisk förvandling. Den stelnade till en åttasidig kristall med geometrisk symmetri, stor som ett färskt fikon, och så väl hade den renats i den infernaliska hettan i jordens kärna att den var genomskinlig och klar som solens egna strålar. Så våldsamt och konstant hade det tryck varit som denna enda kristall varit utsatt för och så jämnt hade den svalnat att den inte hade minsta spricka eller repa.

Den var perfekt, ett ting så isande vitskimrande att det skulle te sig stålblått i bra ljus – men den lystern hade aldrig väckts till liv, för genom århundradena hade den varit instängd i fullkomligt mörker, inte minsta ljusglimt hade någonsin trängt in i dess klara djup. Ändå hade solljuset under alla dessa miljoner år inte varit särskilt långt borta, bara cirka sjuttio meter eller ännu mindre; ett tunt jordskal jämfört med de enorma djup varifrån dess resa upp till ytan hade börjat.

Nu, i det allra sista ögonblicket, några få ynka år av alla dessa miljoner, hade den mellanliggande jorden oavbrutet hackats och karvats och knackats bort genom de små, ineffektiva men envisa ansträngningar som gjordes av en myrlik koloni av levande varelser.

Dessa varelsers förfäder hade inte ens existerat på denna jord när den där ensamma rena kristallen fick sin nuvarande form, men nu åstadkom den oro som orsakades av deras metallverktyg svaga vibrationer i det berg som sovit så länge; och för var dag blev dessa vibrationer starkare i och med att lagret mellan den och ytan krympte från sjuttio meter till trettiofem och sedan till tjugo, från tre meter till en halv, tills nu endast några centimeter skilde kristallen från det strålande solljus som till sist skulle väcka dess slumrande glans till liv.

Major Morris Zouga Ballantyne stod vid kanten av linbanan högt ovanför den djupa, cirkelformade avgrund där en gång en liten kulle hade rest sig över den afrikanska högplatåns platta och trista landskap.

Trots den intensiva hettan hade han en sidenscarf om halsen. Dess ändar var instoppade innanför den knäppta flanellskjortan. Fastän skjortan nyligen blivit tvättad och struken hade den en rödaktig ockrafärg som aldrig skulle gå bort.

Det var den afrikanska jordens pigment; röd jord, nästan som rått kött, där vagnarnas stålkantade hjul hade skurit in i den eller arbetarnas spadar vänt dess yta. Jord som steg upp i tjocka röda dammmoln när de heta, torra vindarna rev upp den eller förvandlades till blödande, klibbig, röd lera när ovädren piskade dess yta.

Rött var diamantfältens färg. Dammet färgade pälsen på hundar och lastdjur, färgade männens kläder och deras skägg och huden på deras armar, färgade deras tält och klädde in boplatsens skjul av korrugerad plåt.

Bara i det gapande hålet nedanför den plats där Zouga stod hade färgen förändrats till det dämpat gula på en trasts bröst.

Hålet var en dryg kilometer i diameter, dess ytterkant en nära nog perfekt cirkel och dess djup redan sjuttio meter på sina ställen. Männen som arbetade där nere var små insektslika figurer, kanske spindlar, ty endast spindlar kunde ha vävt den enorma väv som glittrade i ett silvrigt moln över hela utgrävningen.

Zouga stannade till ett ögonblick för att lyfta på den bredbrättade hatten, vars kulle var fläckig av hans egen svett och det röda dammet. Han torkade omsorgsfullt bort svettpärlorna från den släta, ljusare huden längs hårfästet, inspekterade sedan den fuktiga röda fläcken på sidennäsduken och grimaserade äcklad.

Hans tjocka, lockiga hår hade av hatten skyddats mot det skarpa afrikanska solljuset och hade fortfarande samma färg som vildhonung, men skägget hade blekts till ljust guld och åren hade prytt det med strimmor av silver. Hans hud var mörk som skorpan på nybakat bröd. Endast ärret på hans kind, där elefantbössan hade exploderat för så många år sedan, var porslinsvitt.

Han hade små rynkor kring ögonen av att ha kisat i solljuset mot fjärran horisonter, och skarpa veck skar genom kinderna från näsvinklarna snett ner i skägget – veck av umbäranden och sorg. Han tittade ner i det gapande hålet under sig och ögonens gröna fördunklades när han mindes de förhoppningar och stora förväntningar som fört honom hit – var det för tio år sedan? Det kändes som en dag och en evighet.

Han hade hört namnet Colesberg kopje första gången när han steg av proviantbåten och ner på stranden vid Rogger Bay nedanför Taffelbergets enorma, massiva klump, och klangen av det hade fått hans hud att knottra sig och nackhåren att resa sig.

– De har hittat diamanter vid Colesberg kopje, diamanter stora som druvhagel och så grova att man sliter ut sulorna på sina stövlar bara genom att gå över dem!

I en glimt av klarsyn hade han vetat att det var dit hans öde skulle föra honom. Han visste att de två år som han just tillbringat i England, i ett försök att få stöd för sin djärva satsning i norr, bara hade varit på stället marsch inför detta ögonblick.

Vägen mot norr började i diamantgruset i Colesberg kopje. Han visste det absolut säkert när han hörde namnet.

Han hade en enda vagn kvar, och ett förbrukat oxspann. Inom fyrtioåtta timmar var de på väg genom den djupa sand som spärrade vägen över Cape Flats, på väg de nittio milen norrut till den där kopjen nedanför floden Vaal.

Vagnen innehöll alla hans ägodelar, och de var inte många. Tolv år på jakt efter en grandios dröm hade gjort slut på hans tillgångar. De avsevärda royalties han fått för boken som han skrivit efter sina resor till de outforskade områdena nedanför Zambezifloden, guldet och elfenbenet som han hade fört med sig från detta fjärran land, elfenbenet från ytterligare fyra jaktexpeditioner till detta oförglömliga men också sorgligt fördärvade paradis – allt var borta. Tusentals pund och tolv år av sorg och besvikelse, tills den strålande drömmen blivit grumlad och bitter, och allt han hade fått ut av den var en trasig bit pergament på vilken bläcket börjat gulna och vecken nästan brustit så att den måst klistras upp på ett papper för att hålla ihop.

Pergamentstycket var Ballantyne-rättigheten på tusen år till alla mineralrikedomar i ett enormt område i det vilda Afrikas inre, ett område stort som Frankrike, som han lirkat till sig av en svart hövding. I det där väldiga området hade Zouga vaskat fram rött, rent guld från en kvartsåder som gick i dagen.

Det var ett rikt land och det var hans, men det krävdes kapital, stora mängder kapital, för att ta det i besittning och utvinna de skatter som låg under det. Halva sitt vuxna liv hade han ägnat åt att försöka skaffa detta kapital – en fåfäng kamp, för han hade ännu inte hittat någon förmögen man villig att dela visionen och drömmen med honom. Till sist hade han i desperation vädjat till den brittiska allmänheten. Han hade rest till London ännu en gång för att verka för bildandet av Central African Lands and Mining Co., så att han skulle kunna utnyttja sin koncession.

Han hade ställt samman och låtit trycka en vacker broschyr, i vilken han prisade rikedomarna i det land som han döpt till Zambezia. Han hade illustrerat sidorna med sina egna teckningar av präktiga skogar och gräsbevuxna slätter, myllrande av elefant och annat vilt. Han hade inkluderat ett faksimil av originalkoncessionen, med kungens av Matabele, Mzilikazi, stora elefantsigill längst ner. Och han hade distribuerat broschyren över hela det brittiska öriket.

Han hade rest från Edinburgh till Bristol och föreläst och hållit offentliga möten, och han hade backat upp sin kampanj med helsidesannonser i The Times och andra ansedda tidningar.

Men samma tidningar som hade tagit emot hans annonspengar hade förlöjligat hans anspråk, samtidigt som den investerande allmänhetens intresse förletts av de sydamerikanska järnvägsbolagens emissioner, som tyvärr sammanföll med Zougas kampanj. Han hade stått där med räkningen för broschyrens tryckning och distribution, med avgiften för annonser och med honoraren till advokaterna plus sina egna resekostnader, och när han hade betalat detta och sin biljett tillbaka till Afrika återstod bara några hundra pund av det som en gång varit en avsevärd förmögenhet.

Förmögenheten var borta, men ansvaret fanns kvar. Zouga såg sig om från oxspannets främre del.

Aletta satt på kuskbocken. Hennes hår var fortfarande gyllene och silkesblankt i solljuset, men hennes ögon var allvarliga och läpparnas linje inte längre mjuk och ljuv. Det var som om hon stålsatt sig inför de umbäranden som hon visste låg framför dem.

När han nu såg på henne verkade det omöjligt att hon en gång hade varit en vacker och sorglös societetsflicka, en rik fars bortskämda älskling, utan annat i huvudet än Londonmodet som nyss kommit med postbåten eller förberedelserna inför nästa bal i Kapstadssocietetens glittrande virvel av umgänge.

Hon hade attraherats av den romantik som omgav den unge majoren Zouga Ballantyne. Han var äventyraren som rest till fjärran platser på den afrikanska kontinenten. Det var legenden om den store elefantjägaren, glamouren kring boken som han nyligen gett ut i London. Hela Kapstadens societet var begeistrad över denna unge man och avundades henne hans frieri.

Det var många år sedan nu, och legenden hade mist sin glans.

Alettas förfinade uppfostran hade inte gjort henne redo för de hårda villkoren i det ociviliserade inlandet innanför Kapkuststräckans milda och tempererade atmosfär – och det råa landet och de ännu råare människorna hade skrämt henne. Hon hade snabbt fallit offer för febrar och farsoter, som försvagat henne så att hon drabbats av upprepade missfall.

Hela sitt gifta liv tycktes hon ligga i barnsäng, eller yrande i malariafeber, eller vänta i det oändliga på att den guldskäggige, gudalike gestalt som hon dyrkade skulle återvända från andra sidan en ocean eller från det heta och ohälsosamma inland dit hon inte längre kunde följa honom.

Före den här resan till diamantfalten hade Zouga tagit för givet att hon än en gång skulle stanna i sin fars hem i Kapprovinsen, för att sköta sin sviktande hälsa och för att ta hand om deras två pojkar, resultatet av de enda graviditeter som hon lyckats fullfölja. Hon hade emellertid plötsligt visat prov på en okarakteristisk beslutsamhet, och inget av hans argument för att få henne att stanna hade krönts med framgång. Kanske hade hon någon förkänsla av vad som skulle hända – Jag har varit ensam alldeles för länge, svarade hon honom, milt men bestämt.

Ralph, den äldste pojken, var vid det här laget gammal nog att rida före vagnen tillsammans med sin far och gammal nog att slänga iväg skott mot springbockshjordarna som gled fram som tunn, ljusbrun rök över det vidsträckta Karroos snårbevuxna slättmark. Han satt redan på sin lilla robusta Basutoponny med en husars elegans, och han sköt som en hel karl.

Det hände att Jordan, den yngre pojken, hjälpte till med att leda spannets främre oxar eller att han lämnade vagnarna för att jaga en fjäril eller plocka en blomma; men för det mesta var han nöjd med att sitta bredvid sin mor på kuskbocken medan hon läste högt ur ett litet skinnband med romantisk poesi. Då glittrade hans gröna ögon vid det spännande ljudet av dessa ord som han fortfarande var för ung för att rätt förstå och det strålande Karroo-solljuset förvandlade hans gyllene lockar till en ängels gloria.

Det var nittio mil från Godahoppsudden till fälten, en resa som tog familjen åtta veckor. Varje kväll slog de läger på den öppna velden och natthimlen var klar och kall och full av vita stjärnor, som glittrade som de diamanter som de var säkra på väntade dem vid resans slut.

Sittande bredvid elden, flankerad av sina två söner, brukade Zouga tala med det där magnetiska, fängslande tonfallet som fick de två små pojkarna att lyssna spänt. Han beskrev de stora elefantjakterna och gamla ruinstäder, avgudabilder och rött guld i Jandet i norr, landet som han en dag skulle ta dem med till.

Där Aletta satt tyst lyssnande på andra sidan elden, insvept i en schal mot nattkylan, fann hon sig bli förtrollad av den romantiska drömmen precis som hon blivit som flicka, och hon förundrades åter över sig själv och den märkliga dragningskraften hos denne intensive guldskäggige man som var hennes make sedan så många år och som ändå så ofta föreföll henne som en främling.

Hon lyssnade när han berättade för pojkarna hur han skulle fylla deras mössor med diamanter, stora glimmande diamanter, och sedan skulle de äntligen ge sig av på den slutliga resan norrut.

Hon fann att hon själv trodde på allt om igen, fastän hon för länge sedan upplevt den första besvikelsen. Han var så övertygande, så vital och stark, att alla misslyckanden och besvikelser tycktes utan betydelse, som någonting som bara tillfälligt hejdade det öde som han bestämt åt dem alla.

Dagarna gick i vagnshjulens långsamma takt och blev till veckor, veckor under vilka de färdades över en stor solstekt slätt räfflad av branta, torra flodbäddar och översållad med täta mörkgröna akacieträd, i vars grenar hängde tusentals vävarfåglars jättelika gemensamma bon, varje bo lika stort som en höstack och ständigt växande tills det bröt av den kraftiga gren som det hängde i.

Den monotona horisontlinjen avbröts av en och annan låg kulle, den afrikanska kontinentens kopje, och vägen förde dem direkt mot en av dem.

Colesberg kopje. Det var bara några veckor efter det att de hade anlänt dit som Zouga hörde berättelsen om hur diamantkullen upptäckts.

Några kilometer norr om Colesberg kopje genomkorsades slätten av en bred, grund flod, utmed vars stränder träden var större och grönare. Trek-boerna hade kallat den Vaal, vilket på afrikaans betyder den grå floden, färgen på dess trögflytande vatten. Från dess bädd och från den uppslammade jorden längs dess lopp hade en liten koloni diamantgrävare i många år kunnat plocka en och annan glittrande sten.

Det var ett trist och för ryggen påfrestande arbete och efter den första tillströmningen av förhoppningsfulla hade bara de segaste funnits kvar. Dessa modiga själar hade i åratal vetat att det gick att hitta en och annan liten diamant av dålig kvalitet på den torra marken fem mil söder om floden. Faktum var att den gamle vresige boer, vid namn De Beer, som ägde marken i det området sålde licenser till diamantinmutningar på hans egendom – även om han favoriserade diamantletare av sitt eget folk och hyste en notorisk motvilja mot att bevilja engelsmän briefles.

Av den anledningen, och också på grund av de behagligare levnadsvillkoren utmed floden, hade diamantletarna inte intresserat sig alltför mycket för de torra fälten i söder.

Så en dag söp sig en hottentott-tjänare till en av flodgrävarna stupfull på Cape Smoke, den starka Kapkonjaken, och råkade i det tillståndet sätta eld på sin herres tält som brann ner till marken.

När han var nykter igen slog hans herre honom med en sjambokpiska av torkad noshörningshud tills han åter var oförmögen att stå på benen. Och när han återhämtat sig från denna behandling var han fortfarande i onåd och beordrades av sin herre att gå in i det torra landet och gräva tills du hittar en diamant.

Tuktad och alltjämt ostadig på fötterna hade hottentotten tagit sin spade och packning över axeln och linkat i väg. Hans herre glömde honom omgående, tills han två veckor senare återvände oanmäld och i sin herres hand placerade ett halvdussin fina vita stenar – den största stor som första leden på en kvinnas lillfinger.

– Var? frågade Fleetwood Rawstorne, vilket var det enda ord han kunde få fram genom en strupe som plötsligt var torr och hopsnörd av upphetsning.

Några minuter senare galopperade Fleetwood ut ur lägret, med ett kärrlass lera från flodbädden stående obearbetat och med diamant-vaggan övergiven halvvägs genom processen som koncentrerar det tyngre diamanthaltiga gruset. Daniel, hottentott-tjänaren, hängde i hans stigläder – de nakna fötterna sparkade upp små moln av damm när de strök över den torra jorden – med den röda yllemössan, som talade om att han var en av Fleetwoods män, tillbakastruken från den skalliga hjässan och fladdrande som en flagga och som ett tecken till andra att följa efter.

Ett sådant beteende framkallade genast vild panik i den starkt konkurrenspräglade lilla diamantgrävarkolonin vid floden. Inom en timme reste sig en pelare av rött damm över det torra, platta landskapet; en kolonn av vilt framrusande ryttare piskade sina hästar medan vagnarna skramlade bakom dem, och de mindre gynnade snubblade och halkade i sanden när de springande tog sig fram söderut till den gamle De Beers karga lilla farm på vilken reste sig ännu en liten naken, stenig kopje, precis likadan som de tiotusentals andra som fanns spridda över slätten.

Kopjen döptes denna dag, den dystra, torra vintern 1871, till Colesberg kopje eftersom Colesberg var Fleetwood Rawstomes födelseplats, och De Beers New Rush kom strömmande i skaror från det dammiga, solblekta fjärran i riktning mot den.

Det var nästan mörkt när Fleetwood nådde fram till kullen, strax före sina efterföljare. Hans häst var löddrig av svett och vit fradga, men hottentott-tjänaren hängde fortfarande kvar vid stiglädret.

Herre och tjänare kastade sig av det flämtande, vacklande djuret och sprang uppför sluttningen. Deras röda mössor, som guppade över snåren, kunde ses på en kilometers håll, och ett hest, upphetsat hurrarop hördes från kolonnen som följde efter dem.

På kullens krön hade hottentott-tjänaren grävt ett tre meter djupt hål i den hårda jorden, en minimal reva jämfört med vad som komma skulle. Utom sig av brådska, och med skrämda blickar nerför sluttningen mot horden som kom skyndande upp mot honom, drev Fleetwood in sina markeringspinnar runt det grunda schaktets smala mynning.

Natten föll över ett slagfält, där muskulösa diamantgrävare förbannade varandra och svingade knytnävsslag och hackor för att röja plats och driva in sina egna pinnar. När De Beer vid middagstid nästa dag kom ridande från sin primitiva tvårumsbostad för att börja skriva ut briefies, taal-ordet för brev, var hela kullen klädd med markeringspinnar; till och med platta marken nedanför sluttningen var några tusen meter bort full med pinnar.

Varje inmutning var tio meter i kvadrat, med mitten och hörnen markerade med en spetsad träpåle gjord av en akaciegren. Mot en årlig avgift på tio shilling till farmare De Beer fick diamantgrävaren sitt briefie, som berättigade honom till att för evärdlig tid inneha och bearbeta inmutningen.

Före skymningen den där första dagen hade de lyckosamma grävare som stakat ut det nya områdets mitt inte mer än hunnit skrapa på den steniga ytan men redan fått fram över fyrtio förstklassiga stenar; och ryttare hade gett sig av söderut med ryktet om att Colesberg kopje var ett berg av diamanter.

När Zouga Ballantynes enda vagn knarrade sig fram de sista få kilometerna nerför den sönderkörda röda vägen mot Colesberg kopje var kullen redan till hälften demolerad, maskäten som en rutten ost, och män myllrade fortfarande på det som återstod. På den dammiga slätten nedanför kamperade nästan tiotusen själar, svarta och bruna och vita. Röken från deras mateldar färgade den porslinsblå himlen smutsgrå, och på flera kilometers håll i alla riktningar hade diamantgrävarna nästan blottat slätten på de vackra akacieträden för att få bränsle till sina eldar.

Boplatsen låg utspridd under smutsig, sliten tältduk även om en hel del av den allestädes närvarande korrugerade plåten redan mödosamt transporterats dit upp från kusten och förvandlats till lådlika skjul. En del av dessa hade med en fin känsla för ordning arrangerats i någorlunda rät linje och bildade de första rudimentära gatorna.

Dessa tillhörde kopje-wallopers, diamantuppköparna som till helt nyligen flackat omkring bland diamantfälten men som nu funnit att det lönade sig att sätta upp permanenta affärer nedanför de sönderfallande resterna av Colesberg kopje. Enligt Boer-fristatens nya diamantlagar måste varje auktoriserad uppköpare skylta tydligt med sitt namn. Detta gjorde de på klumpigt skrivna skyltar uppe på sina små kontor av svettboxar i plåt, men flertalet av dem gick längre och flaggade också med en oproportionerligt stor, färgglad och fantasifullt ritad flagga från en stång uppe på taket för att därmed tala om för grävarna att innehavaren var inne och redo att göra affär. Flaggorna gav bosättningen en viss karnevalsprägel.

Zouga Ballantyne gick bredvid spannets högra förlöpare, längs en av de smala, slingrande, sönderkörda vägarna genom kolonin. Då och då måste spannet styras åt sidan för att undvika det avfall som spritt sig ut på vägen från någon av utvinningsstationerna, eller för att undvika ett djupt träsk som bildats av avloppsvatten eller slam från sorteringsborden.

Kolonin var tätt hopgyttrad – det var det första intryck Zouga fick. Han var en slätternas och savannskogarnas man, van vid långa öppna horisonter, och trängseln irriterade honom. Diamantgrävarna bodde så nära att de kunde röra vid varandra, och varje man försökte komma så nära sin inmutning som möjligt så att gruset som han utvann inte skulle behöva fraktas alltför långt till den plats där han kunde bearbeta det.

Zouga hade hoppats kunna hitta en öppen plats, där han kunde spänna ifrån oxarna och resa det stora tältet, men det fanns ingen öppen plats någorlunda nära kopjen.

Han kastade en blick på Aletta på kuskbocken. Hon satt mycket stilla, rörde sig bara när vagnen knyckte till och tittade rakt framför sig som om hon inte märkt de nästan nakna män, många av dem med bara en tygremsa kring länderna, som krossade de knastrande klumparna av gult grus och sedan skyfflade ner det i de väntande vaggorna. Svärande eller sjungande medan de arbetade, och allihop inoljade i sin egen svett i det grymma, vita solljuset.

Smutsen skrämde till och med Zouga, som hade upplevt Mashona-kraalerna i norr och bott i en bushmansby tillsammans med de små varelserna som inte badade en enda gång under hela sin livstid.

Den civiliserade människan alstrar ett synnerligen motbjudande avfall, och varenda kvadratcentimeter av den dammiga röda jorden mellan boplatsens tält och skjul tycktes täckt av rostiga konservburkar, bitar av trasiga flaskor och trasigt porslin som glittrade i solljuset, en snöstorm av pappersbitar, de ruttnade kropparna efter kattungar och oönskade hundar, resterna från grytor, exkrementerna efter dem som var för lata för att gräva en latrin i den hårda jorden och dölja den under ett lock av det silvriga karroo-gräset, plus allt annat oidentifierbart avskräde och avfall som tiotusen människor utan kontroll eller sanitära föreskrifter hade omgett sig med.

Zouga fångade Alettas blick och log uppmuntrande mot henne, men hon besvarade inte leendet. Draget kring munnen var modigt, men ögonen var stora och fyllda med tårar.

De klämde sig förbi en handelsman som fraktat en vagnslast varor från kusten – nittio mil – och öppnat affär vid vagnens bakläm. Han hade satt upp en skylt på vilken han med krita skrivit sin prislista:

Ljus – 1 pund paketet

Whisky – 12 pund lådan

Tvål – 5 pence stycket

Zouga tittade inte på Aletta. Priserna var tjugo gånger högre än de nere vid kusten. De Beers New Rush var antagligen just då den dyraste platsen på jorden. De återstående mynten i det breda penningbältet av läder runt Zougas midja tycktes plötsligt väga lätt.

Vid middagstid den dagen hade de i utkanten av det stora lägret hittat en plats där de kunde spänna ifrån oxarna. Medan Jan Cheroot, Zougas hottentott-trotjänare, drev bort djuren för att hitta bete och vatten reste Zouga skyndsamt det tunga tältet. Aletta och pojkarna höll i gajrepen medan han slog ner pinnarna.

– Du måste äta, mumlade Aletta, fortfarande utan att se på honom där hon satt på huk vid den pyrande elden och rörde i järngrytan som innehöll resterna av en springbock som Ralph hade skjutit tre dagar tidigare.

Zouga gick fram till henne, böjde sig och drog upp henne på fötter med händerna om hennes axlar. Hon rörde sig stelt som en gammal kvinna. Den långa, ansträngande resan hade krävt sin tribut av hennes spröda kropp.

– Det kommer att ordna sig, sa han till henne, och hon undvek fortfarande att se på honom; kanske hade hon alltför ofta hört de orden.

Han tog henne om hakan och lyfte hennes ansikte, och tårarna svämmade till sist över och rann nerför hennes kinder, efterlämnande små fåror i det röda damm som täckte huden. Tårarna gjorde Zouga arg, som om de varit en anklagelse. Han drog tillbaks händerna och tog ett steg baklänges.

– Jag är tillbaka innan det är mörkt, sa han hårt, vände henne ryggen och vandrade bort mot den trasiga siluett av Colesberg kopje som avtecknade sig tydligt, också genom den tjocka, förpestade luft som låg över lägret.

Zouga kunde ha varit en vålnad, ett ting av luft, osynlig för människoögon. De skyndade förbi honom på den smala vägen, eller fortsatte att stå böjda över kross och vagga medan han passerade, utan att nicka eller ens kasta en blick. Ett helt samhälle som bara levde för en sak, fullständigt absorberat och besatt.

Av erfarenhet visste Zouga att det fanns en plats där han kanske skulle kunna etablera mänsklig kontakt, och på så vis kunna skaffa sig den information som han var i så desperat behov av. Han tittade efter en kantin som sålde starksprit.

Nedanför kopjen fanns en öppen plats, den enda i lägret. Den var kvadratisk, kantad med skjul av segelduk och plåt och full med handelsmännens vagnar.

Zouga valde ut ett av skjulen, som storslaget kallade sig The London Hotel och som på samma skylt meddelade:

Whisky 7/6. Bästa engelska öl 5/- glaset.

Han var på väg mot det över det skräpiga, sönderkörda marknadstorget när han hejdades av hurrarop och en skrålande kör av For he’s a jolly good fellow borta från kopjens håll. Ett brokigt gäng diamantgrävare kom klampande genom dammet bärande på en av de sina, sjungande och ropande och tegelröda i ansiktena av damm och upphetsning. De knuffade sig in i den fallfärdiga baren före Zouga, samtidigt som det kom män springande från de andra kantinerna och från de uppställda vagnarna för att få veta anledningen till upphetsningen.

– Vad har hänt? ropade någon.

– Black Thomas tog hem en monkey, slungades svaret tillbaka.

Det var först senare som Zouga lärde sig grävarnas språk. En monkey var en diamant på femtio karat eller mer, medan en pony var grävarens omöjliga dröm, en sten på hundra karat.

– Black Thomas tog hem en monkey.

Svaret togs upp och ropades över torget och genom lägret, och snart var den fallfärdiga kantinen så full av folk att de skummande ölglasen måste skickas över huvudet på männen till dem längst bort.

Den lyckosamme Black Thomas doldes för Zouga av alla som trängdes runt honom. Alla försökte komma nära, som om lite av mannens tur skulle kunna smitta av sig på dem.

Uppköparna hörde uppståndelsen, halade snabbt sina flaggor och skyndade över torget för att skockas som asfåglar kring lejonets byte. Den första av dem nådde andfådd fram till hopens yttre kant och hoppade upp och ner för att få en skymt av mannen.

– Säg till Black Thomas att Lejonhjärta Werner lägger ett öppet bud… vidarebefordra det till honom.

– Du, Blackie, Lejonarslet bjuder öppet.

Erbjudandet ändrade form i och med att det skreks genom den packade dörröppningen. Ett öppet bud stod fast och diamantgrävaren var fri att försöka göra affär med de andra köparna. Om han inte fick något högre bud för sin diamant hade han rätt att gå tillbaka och ta det öppna budet.

Än en gång lyftes Black Thomas av sina kamrater tills han kunde se över deras huvuden. Han var en liten zigenarsvart walesare och hans mustasch var vit av ölskum. Hans röst hade den fina walesiska rytmen när han sjöng sin utmaning.

– Hör då på mig, du Lejonarsle-skurk, jag skulle hellre…

Vad han föreslog att göra med sin diamant fick till och med de råbarkade männen omkring honom att blinka och sedan häpet gapskratta.

– … hellre än att låta dig lägga dina tjuvaktiga labbar på den.

Hans röst genljöd av minnet av hundratals förödmjukelser och ojusta affärer som tvingats på honom. I dag var Black Thomas med sin monkey diamantfältets kung, och även om hans regeringstid kanske skulle bli kort var han fast besluten att skörda alla de ljuvligheter den utlovade.

Zouga såg aldrig den där stenen; han återsåg aldrig Black Thomas; för vid middagstid nästa dag hade den lille walesaren sålt sin diamant, och också sålt sina briefies, och tagit den långa vägen söderut som ett första steg på resan hem till ett hederligare, grönare land.

Zouga väntade bland de heta, svettstinkande kroppar som fyllde kantinen och valde med omsorg sin man medan han hörde rösterna bli ljudligare och skämten bli grövre allteftersom glasen tömdes.

Han valde ut en som att döma av hans uppförande och tal var en gentleman och uppväxt hemma snarare än född i kolonierna. Mannen drack whisky, och när hans glas var tomt flyttade Zouga sig närmare och beställde påfyllning av det.

– Hyggligt av er, gamle gosse, tackade mannen honom.

Han var under de trettio och påfallande stilig, med ljus engelsk hy och silkesmjuka polisonger.

– Namnet är Pickering, Neville Pickering, sa han.

– Ballantyne… Zouga Ballantyne.

Zouga tog den framsträckta handen och mannens uttryck ändrades.

– Store tid! Ni är elefantjägaren.

Pickering höjde rösten.

– Hör ni, pojkar, det här är Zouga Ballantyne. Ni vet han som skrev Hunter’s Odyssey.

Zouga tvivlade på att ens hälften av dem kunde läsa, men det faktum att han skrivit en bok gjorde honom till föremål för förundran. Han fann att centrum för intresset hade flyttats från Black Thomas till honom själv.

Det var mörkt när han började gå tillbaka till vagnen. Han hade alltid tålt mycket sprit och det var månljust, så han lyckades sicksacka sig fram mellan träcket på vägen.

Han hade gjort av med några pund på sprit, men i gengäld hade han fått veta en hel del om diamantfältet. Han hade fått höra om diamantgrävarnas förväntningar och farhågor. Han kände nu till dagspriset på briefies, politiken och ekonomin kring prissättningen av diamanter, fyndplatsens geologiska sammansättning och hundratals andra besläktade fakta. Han hade också lagt grunden till en vänskap som skulle förändra hela hans liv.

Aletta och pojkarna sov redan i vagnstältet, men Jan Cheroot, den lille hottentotten, väntade på honom, satt på huk bredvid elden, en liten dvärglik gestalt i det silvriga månljuset.

– Här finns inget fritt vatten, sa han dystert till Zouga. Floden ligger en hel dagsmarsch härifrån, den tjuvaktige boer som äger brunnarna säljer vatten till samma pris som de säljer konjak i det här helveteshålet.

Man kunde vara säker på att Jan Cheroot tio minuter efter det att han anlänt till en ny stad kände till dagspriset på sprit.

Zouga klättrade upp i vagnen, försiktigt för att inte väcka pojkarna; men Aletta låg stel i den smala bädden. Han lade sig bredvid henne och ingen av dem sa någonting på flera minuter.

Sedan viskade hon:

– Du är fast besluten att stanna på den här… Hon hejdade sig och fortsatte sedan med behärskad häftighet… den här hemska platsen?

Han svarade inte, och i sängen bakom segelduksskärmen på andra sidan vagnen gnydde Jordan till och var sedan tyst. Zouga väntade tills han lugnat sig innan han svarade.

– I dag var det en walesare vid namn Black Thomas som hittade en diamant. De säger att han har blivit erbjuden tolvtusen pund av en av uppköparna.

– Det kom en kvinna och sålde lite getmjölk till mig medan du var borta.

Kanske hade Aletta inte hört honom.

– Hon säger att det finns tyfus här. En kvinna och två barn har redan dött och andra är sjuka.

– En man kan köpa sig en bra inmutning på kopjen för tusen pund.

– Jag är orolig för pojkarna, Zouga, viskade Aletta. Låt oss vända om. Vi kunde sluta med det här zigenarlivet för alltid. Pappa har alltid velat att du skulle börja i firman…

Alettas far var en rik Kapköpman, men Zouga rös i mörkret vid tanken på en hög pulpet i det mörka räkenskapsrummet hos Cartwright och kompani.

– Det är dags för pojkarna att börja i en bra skola om de inte ska växa upp som vildar. Snälla Zouga, låt oss vända om.

– En vecka, sa han. Ge mig en vecka… nu när vi har kommit så här långt.

– Jag tror inte att jag står ut med flugorna och smutsen en hel vecka.

Hon suckade och vände ryggen åt honom, noga med att inte röra vid honom i den trånga sängen.

Deras husläkare i Kapstaden, som hade varit med när Aletta själv föddes, när hennes två pojkar föddes och vid hennes många missfall, hade varnat dem.

– Ännu en graviditet skulle kunna bli din sista, Aletta. Jag kan inte ta ansvar för vad som skulle kunna hända.

Under de tre åren sedan dess hade hon legat med ryggen åt honom de gånger när de haft möjlighet att dela säng.

Före gryningen smög Zouga sig ut ur vagnen medan Aletta och pojkarna fortfarande sov. I mörkret, före det första ljuset, rörde han om i askan och drack en kopp kaffe, sittande på huk bredvid glöden. Sedan, i det första rosa gryningsljuset, anslöt han sig till strömmen av kärror och män som var på väg för den dagens angrepp mot kullen.

I det tilltagande ljuset och den stigande hettan och virvlarna av damm förflyttade han sig från inmutning till inmutning. Tittade och bedömde. Han hade redan för längesedan utbildat sig till amatörgeolog. Han hade läst varenda bok han kunde hitta i ämnet, ofta vid ett stearinljus på den ensliga stäppen; och vid de få besöken hemma hade han tillbringat dagar och veckor på naturhistoriska museet i London, och en stor del av tiden på den geologiska avdelningen. Han hade tränat upp sitt öga och skärpt sin instinkt för bergsformationernas beskaffenhet och för kornigheten och tyngden och färgen på ett prov från en malmåder.

Vid de flesta inmutningarna bemöttes hans närmanden med en axelryckning och en vänd rygg, men några av männen kom ihåg honom som elefantjägaren eller han som skrev och passade på att använda hans besök som ursäkt för att luta sig på spaden och prata några minuter.

– Jag har två briefies, berättade en man som presenterade sig som Jock Danby för Zouga, men jag kallar dem The Devil’s Own. Med de här två händerna…

Han höll upp sina väldiga, valkiga labbar med trasiga, svarta naglar.

– Med mina egna händer har jag flyttat femtontusen ton grus, och den största stenen jag har hittat är en på två karat. Den där… Han pekade på den angränsande inmutningen.… var Black Thomas inmutning. I går hittade han en monkey, en satans fet stinkande monkey, bara en halvmeter från min sidopinne. Herregud! Det är tillräckligt för att krossa ens hjärta.

– Jag bjuder på en öl.

Zouga gjorde en knyck med huvudet mot den närmaste kantinen, och mannen slickade sig om munnen och skakade sedan beklagande på huvudet.

– Min grabb är hungrig… man kan se revbenen sticka ut på den lille rackarn, och jag måste betala ut löner vid middagstid i morgon.

Han nickade mot det dussin halvnakna svarta infödingar som arbetade med hacka och spann nere i botten på den prydligt avgränsade gropen.

– De där djävlarna kostar mig en förmögenhet varje dag.

Jock Danby spottade i sina valkiga nävar och lyfte spaden, men Zouga sa:

– De säger att fyndigheten tar slut i nivå med slätten.

Kopjen hade vid det här laget reducerats avsevärt och sköt inte upp mer än sju, åtta meter över den kringliggande slätten.

– Vad tror ni?

– Mister, det betyder otur bara att prata så där.

Jock hejdade sig mitt i spadtaget och blängde upp på Zouga på vägen ovanför honom, men det fanns rädsla i blicken.

– Har ni någon gång tänkt på att sälja? frågade Zouga honom, och genast försvann Jocks rädsla för att ersättas av ett slugt uttryck.

– Hur så, mister? Funderar ni på att köpa?

Jock rätade på sig.

– Låt mig ge er ett litet tips alldeles gratis. Bry er inte ens om att tänka på det, såvida ni inte har sextusen pund som kan tala för er.

Han kikade hoppfullt upp på Zouga, och Zouga tittade uttryckslöst tillbaka.

– Tack för att ni har ägnat mig tid, sir, och för er skull hoppas jag att gruset varar.

Zouga rörde vid hattens breda brätte och släntrade iväg. Jock Danby såg honom gå, spottade sedan ilsket på den gula marken vid sina fötter och svingade spaden mot den som om den varit en dödsfiende.

När Zouga gick därifrån kände han sig märkligt upprymd. Det fanns en tid när han levt på kort- och tärningsspel, och nu kände han spelarens instinkt. Han visste att gruset inte skulle ta slut. Han visste att det fortsatte, rikt och rent, ner i djupen. Han visste det med en djup, orubblig visshet, och han visste någonting annat lika säkert.

– Här börjar vägen mot norr.

Han sa det högt och kände blodet sjuda i ådrorna.

– Det är här det börjar.

Han kände behov av att göra någonting som en total bekräftelse, som ett bevis för sin tillförsikt, och han visste vad det måste bli. Priset på boskap var våldsamt uppdrivet här på diamantfältet, och oxarna kostade honom en guinea om dagen att vattna. Han visste hur han skulle spärra vägen tillbaka.

Fram på eftermiddagen hade han sålt oxarna: hundra pund stycket och femhundra för vagnen. Nu var han fast, och han kände upphetsningen strömma genom kroppen när han lämnade in guldmyntet över den ohyvlade trädisken i det plåtskjul som hyste Standard Banks filial.

Vägen tillbaka var avskuren. Han satsade allt på det gula gruset och vägen norrut.

– Zouga, du lovade, viskade Aletta när köparen kom till Zougas läger för att hämta oxarna. Du lovade att om en vecka…

Sedan tystnade hon när hon såg hans ansikte. Hon kände till uttrycket. Hon drog de två pojkarna till sig och höll dem tätt intill.

Jan Cheroot gick i tur och ordning fram till vart och ett av djuren och viskade till dem lika ömt som en älskare, och hans blick var förebrående när han vände sig till Zouga medan spannet leddes bort.

Ingen av dem sa något, och till sist sänkte Jan Cheroot blicken och gick därifrån, en liten barfota, krokbent dvärg.

Zouga trodde att han hade förlorat honom, och han kände en våg av sorg, för den lille mannen var hans vän, lärare och sällskap sedan tolv år tillbaka. Det var Jan Cheroot som hade spårat hans första elefant och som stått skuldra mot skuldra med honom när han sköt ner den. Tillsammans hade de gått och ridit över en vild kontinent. De hade druckit ur samma flaska och ätit ur samma gryta vid tusentals lägereldar. Ändå kunde han inte förmå sig att ropa honom tillbaka. Han visste att Jan Cheroot måste fatta sitt eget beslut.

Han hade inte behövt oroa sig. När det blev dop-dags den kvällen var Jan Cheroot där för att hålla fram sin trasiga emaljmugg. Zouga log och fyllde muggen till kanten, ignorerade den linje som markerade hans dagliga ranson av konjak.

– Det var nödvändigt, gamle vän, sa han, och Jan Cheroot nickade allvarligt.

– De var bra djur, sa han. Men jag har blivit av med många bra djur i mitt liv, både fyrbenta och tvåbenta.

Han smakade på spriten.

– Efter ett litet tag och en sup eller två spelar det inte så stor roll.

Aletta sa ingenting mer förrän pojkarna sov i tältet.

– Att sälja oxarna och vagnen var ditt svar, sa hon.

– Det kostar en guinea om dagen att vattna dem, och det finns inget bete i närheten.

– Tre till har dött i lägret. Jag räknade till trettio vagnar som gav sig av i dag. Det är ett hemsökt läger.

– Ja. Zouga nickade. En del av lottägarna börjar bli nervösa. En inmutning som jag i går blev erbjuden för elvahundra pund såldes i dag för niohundra.

– Zouga, det är inte rätt mot mig och barnen, började hon, men han avbröt henne.

– Jag kan ordna så att du och pojkarna får följa med en handelsman. Han har sålt sitt lager och ger sig av inom de närmaste dagarna. Han för er tillbaka till Kapstaden.

De klädde av sig i mörker och tystnad, och när Aletta gjort honom sällskap i den hårda, smala sängen fortsatte tystnaden tills han trodde att hon hade somnat. Sedan kände han hennes hand, som len och mjuk rörde vid hans kind.

– Förlåt mig, min älskling.

Hennes röst var lika lätt som hennes beröring, och hennes andedräkt smekte hans skägg.

– Jag var så trött och ledsen.

Han tog hennes hand och höll hennes fingertoppar mot sin mun.

– Jag har varit en sådan dålig hustru åt dig, alltid för sjuk och svag när du behövde någon som var stark.

Blygt lät hon sin kropp röra vid hans.

– Och nu när jag borde vara dig till tröst, så gnäller jag bara.

– Nej, sa han. Det är inte sant.

Och ändå hade han ofta under årens lopp varit förbittrad på henne just av dessa anledningar. Han hade känt sig som en man som försökt springa med bojor om fotlederna.

– Och ändå älskar jag dig, Zouga. Jag älskade dig första gången jag fick se dig och jag har aldrig upphört att älska dig.

– Jag älskar dig också, Aletta, försäkrade han henne, men orden kom mekaniskt; och för att gottgöra bristen på spontanitet lade han armen om hennes axlar och hon smög sig ännu närmare och lade sin kind mot hans bröst.

– Jag avskyr mig själv för att jag är så svag och sjuklig… Hon tvekade. För att jag inte längre kan vara en riktig hustru åt dig.

– Sssh, Aletta, oroa dig inte.

– Jag ska vara stark nu… du ska få se.

– Du har alltid varit stark, innerst inne.

– Nej, men jag ska vara det nu. Vi ska hitta alla de där diamanterna tillsammans och sedan ska vi resa norrut.

Han svarade inte, och det var hon som fortsatte.

– Zouga, jag vill att du älskar med mig… nu.

– Aletta, du vet att det är farligt.

– Nu, upprepade hon. Nu, snälla du.

Och hon tog hans hand och förde den ner in under nattlinnets fåll och placerade den mot den lena varma huden på lårets insida. Hon hade aldrig gjort så tidigare, och Zouga fann sig bli chockerad men underligt eggad, och efteråt var han uppfylld av en djup ömhet och tillgivenhet som han inte känt på många år.

När hennes andhämtning åter blivit regelbunden drog hon varligt bort hans händer och gled ur sängen.

Lutad på en armbåge såg han henne tända ljuset och sedan knäböja vid kofferten som var surrad vid sängens fotända. Hon hade flätat in ett band i håret, och hennes kropp var lika smärt som en ung flickas. Ljuset från stearinljuset var smickrande för henne, slätade ut fårorna av sjukdom och bekymmer. Han kom ihåg hur vacker hon varit.

Hon lyfte koffertens lock, tog fram någonting ur dess innandöme och kom med det till honom. Det var ett litet skrin med utsirat mässingslås. Nyckeln satt i låset.

– Öppna det, sa hon.

I eldsljuset såg han att skrinet innehöll två tjocka rullar fempundssedlar, var och en hopbunden med en bandstump, och en pung av mörkgrön sammet. Han lyfte upp pungen och den var tung av guldmynt.

– Jag har sparat det, viskade hon, till den dag när det verkligen skulle behövas. Det är nästan tusen pund där.

– Varifrån har du fått det här?

– Av min far, på vår bröllopsdag. Ta det, Zouga. Köp den där inmutningen. Den här gången ska vi klara det. Den här gången kommer allt att bli bra.

På morgonen kom köparen för att hämta vagnen. Han väntade otåligt medan familjen flyttade sina få tillhörigheter in i tältet.

Så fort Zouga flyttat sängarna från den täckta delen av vagnen kunde han lyfta bort bräderna över det trånga utrymmet ovanför bakhjulen. Här var det tyngre godset lagrat för att fordonets tyngdpunkt skulle ligga lågt. Reservkättingen, blyet att smälta till kulor, yxhuvuden, ett litet städ – och Zougas husgud, som han och Jan Cheroot kämpade med att lyfta upp ur dess madrasserade bädd och sänka ner till marken bredvid vagnen.

De bar den mellan sig till tältet och ställde den mot tältets bortre vägg.

– Jag har släpat det här skräpet från Matabeleland till Kapstaden och tillbaka igen, klagade Jan Cheroot med vämjelse när han tog ett steg tillbaka från den dystra fågelgestalten på dess stensockel.

Zouga log milt. Hottentotten hade hatat den där gamla avgudabilden från första dagen när de tillsammans frilagt den i de övervuxna ruinerna av en gammal muromgärdad stad, en stad som de snubblat på när de jagat elefant i det där vilda, ociviliserade landet uppe i norr.

– Den ger mig tur, log Zouga.

– Vad då för tur? undrade Jan Cheroot bittert. Är det tur att vara tvungen att sälja oxarna? Är det tur att bo i ett tält fullt av flugor mitt bland en massa vita vildar?

Bittert muttrande och mumlande klampade Jan Cheroot ut ur tältet och tog tag i grimman på de två återstående hästarna för att leda dem ner till vatten.

Zouga stannade ett ögonblick framför statyn. Den nådde honom nästan till huvudet där den vilade på sin smala pelare av polerad, grön täljsten; en hopkrupen, stiliserad fågelfigur redo att lyfta. Falknäbbens grymma krökning fascinerade Zouga, och med en vanemässig gest strök han över den släta stenen och de blanka ögonen stirrade outgrundligt på honom.

Zouga öppnade munnen för att viska till fågeln, och i det ögonblicket lutade Aletta sig in genom den trekantiga tältöppningen och såg vad han gjorde.

Snabbt, nästan skuldmedvetet, sänkte Zouga handen och vände sig mot henne. Aletta hatade det där stenbelätet till och med ännu bittrare än vad Jan Cheroot gjorde. Nu stod hon mycket stilla. Hon hade famnen full med en hög prydligt hopvikt linne och kläder – men hennes blick var bekymrad.

– Zouga, måste vi ha den där tingesten här inne?

– Den tar ingen plats, sa han i lätt ton och kom för att ta bördan ifrån henne, placera den på utdragssängen och sedan komma tillbaka och ta henne i sin famn.

– Jag ska aldrig glömma vad du gjorde i natt, sa han och kände det spända försvinna från hennes kropp.

Hon tryckte sig mot honom och lyfte upp ansiktet mot hans. Än en gång kände han sitt bröst snöras samman av medlidande när han såg rynkorna av sjukdom och oro kring hennes ögon och mun, såg den grå patinan av trötthet på hennes hud.

Han böjde huvudet för att kyssa hennes läppar, generad över denna ovana demonstration av tillgivenhet; men i det ögonblicket kom de två pojkarna inrusande i tältet, hesa av skratt och upphetsning och släpande efter sig en hundvalp i ett snöre, och Aletta slet sig snabbt loss från Zougas omfamning och rättade rodnande till sitt förkläde medan hon ömt började banna sina telningar.

– Ut med den. Den är full av loppor.

– Åh, snälla mamma.

– Ut, sa jag.

Hon såg Zouga bege sig av in mot kolonin, marscherande nerför den dammiga stigen med raka axlar och med spänst i steget. Sedan vände hon sig åter mot konen av solkig segelduk, rest på en dyster, torr slätt under den grymma, blå afrikanska himlen, och hon suckade. Tröttheten kom över henne igen i vågor.

När hon var flicka hade det funnits tjänare som utfört sådana sysslor som att laga mat och tvätta. Hon hade fortfarande inte lärt sig att bemästra lägereldens rykande, fladdrande lågor, och ett fint lager av rött damm hade redan lagt sig på allting, till och med på getmjölken i lerkannan, Med en enorm viljeansträngning tog hon fasta på sin föresats och dök beslutsamt in i tältet.

Ralph hade följt med Jan Cheroot ner till brunnarna för att hjälpa honom med hästarna. Hon visste att de inte skulle komma tillbaka förrän till nästa måltid. De var ett omaka par, den skrumpne gamle mannen och det vackra, obekymrade barnet, som redan var längre och kraftigare än sin beskyddare och lärare.

Jordan stannade hos henne. Han var inte tio år än, men utan hans sällskap trodde hon knappt att hon skulle ha uthärdat den hemska resan, alla dessa slitsamma mil, de brännande dammiga dagarna och de kalla nätterna av värkande köld.

Barnet kunde redan laga de enkla lägerrätterna, och hans osyrade bröd och scones var familjefavoriter vid varje måltid. Hon hade lärt honom att läsa och skriva, och gett honom sin kärlek till poesi och fina, vackra ting. Han kunde redan laga en trasig skjorta och hantera det tunga, kolfyllda strykjärnet. Hans pipiga lilla röst och änglalika utseende var för henne en ständig källa till intensiv glädje. Hon hade för en gångs skull låtit hans gyllene lockar växa och motsatt sig när hennes man ville klippa dem korta som han gjort med Ralphs.

Jordan stod nedanför henne nu och hjälpte henne att spänna upp en skärm av segelduk tvärs över tältet som skulle avdela sov- och vardagsrumsutrymmena. Hon kände sig plötsligt tvungen att böja sig ner och röra vid de där mjuka, fina lockarna.

Vid beröringen log han rart upp mot henne, och plötsligt blev hon alldeles yr. Hon svajade våldsamt där hon stod på den rangliga sängen, försökte hålla balansen, och när hon föll försökte Jordan hålla och stöda henne. Han hade inte tillräckligt med styrka och hennes tyngd drog ner dem båda på marken.

Jordans ögon var stora och fulla av skräck. Han hjälpte henne att till hälften krypa, till hälften vackla tillbaka till sängen där hor kollapsade.

Vågor av hetta och illamående och yrsel sköljde över henne.

Zouga var den första kunden inne på Standard Banks kontor när banktjänstemannen öppnade dörren mot Market Square. När Zouga sedan deponerat innehållet ur Alettas skrin och banktjänstemannen låst in det i det stora gröna kassaskåpet vid den inre väggen hade han ett tillgodohavande på nästan tvåtusenfemhundra pund.

Den vetskapen stärkte honom i hans beslut. Han kände sig stor och stark när han gick upp mot huvudvägen.

Vägarna var drygt två meter breda. Gruvkommissarien hade efter läxan med fälten vid Bultfontein och Dutoitspan insisterat på att dessa tillfartsvägar lämnades öppna för att kunna betjäna inmutningarna i mitten av den växande gruvan. Brytningsplatsen var en mosaik av fyrkanter, allihop exakt tio meter i kvadrat. En del av diamantgrävarna, de som hade mer kapital och bättre organisation, sänkte sina inmutningar snabbare än andra, så att de långsammare arbetarna isolerades på torn av gyllene gul jord, högt ovanför sina grannar, medan de snabbaste hade gjort djupa, kvadratiska schakt i vars botten de svarta, nakna männen slet.

Att förflytta sig från en inmutning till en annan var ansträngande och ofta direkt farligt: det var att gå över rangliga plankbroar ovanför en djup inmutnings svindlande schakt, att ta sig upp för höga svajande repstegar eller nerför en stege bestående av stockar som surrats ihop med tvärpinnar vilka knarrade och gav efter för en mans tyngd.

Där Zouga stod på den vittrande vägen med gruvhålen gapande nedanför sig undrade han vad som skulle bli resultatet om fyndigheten fortsatte djupt, djupt ner. Det krävdes redan ett klart huvud och en stark mage för att våga sig ut bland gravhålen, och han förundrades än en gång över människans fasta föresats att skaffa sig rikedom mot alla odds, tröts alla faror.

Han tittade på medan en läderspann, full med klumpar av det sammanpressade gula gruset, hissades upp från botten av schaktet, svängande i änden av ett långt rep. Två svettiga, svarta män arbetade med vindspelet och han såg deras muskler svälla och dra ihop sig i det skarpa solljuset.

Spannen nådde vägkanten och de högg tag i den, bar den till den väntande kärran med dess två tålmodiga mulor och tömde innehållet i den halvfulla vagnen. Sedan släppte en av dem ner den tomma spannen till de väntande männen femton meter nedanför. På hundratals platser utmed de fjorton vägbankarna upprepades samma operation. Oupphörligt kom de fullastade hinkarna svängande uppåt och släpptes tomma tillbaka ner.

En och annan gång, som ett avbrott i den monotona rytmen, sprack sömmen pä en läderspann och lät ojämna jordklumpar regna ner över männen inunder, eller ett rep gick av och arbetarna i botten på schaktet kastade sig med varningsrop åt sidan för att undkomma den nerstörtande projektilen.

Där fanns en otålig, sjudande spänning som tycktes omfatta hela brytningsplatsen. De enträgna befallningarna som ropades mellan schakt och väg, gnisslet från repens blockskivor, dunket från hackor och svingade spadar, den rika melodiska kören från ett gäng Basutomän som sjöng medan de arbetade, små seniga bergsbor från Drakbergen.

De vita diamantgrävarna domderade och stod i, klättrade nerför de svajande repstegarna eller höll efter sina arbetare nere på schaktgolvet, spejande med falkblick för att förhindra plockning: en värdefull diamant kunde avslöjas av en spade och snabbt plockas upp av någon av de svarta arbetarna för att vid första tillfälle gömmas i munnen eller i någon annan kroppsöppning.

Illegala diamantaffärer var redan en plåga för grävarna. I deras ögon var varje svart man en misstänkt. Endast män med mindre än en fjärdedel svart blod tilläts äga och sköta inmutningar. Denna lag gjorde det lättare att straffa, ty en svart med en diamant i sin ägo var skyldig utan besvärsrätt. Men lagen kunde inte kontrollera de suspekta vita män som höll till i närheten av diamantfälten, under täckmantel av att vara kringresande affärsmän, skådespelare eller innehavare av ökända dryckeskantiner medan de i verkligheten allihop var IDB, illegala diamantuppköpare. Grävarna hatade dem med en häftighet som ibland kokade över i en natt av upplopp och slagsmål och bränder, under vilken oskyldiga affärsmän, lika väl som den skyldige, förlorade alla sina ägodelar i lågorna medan mobben av diamantgrävare dansade runt de brinnande skjulen, sjungande: IDB! IDB!

Zouga förflyttade sig försiktigt utmed vägens krön, ibland knuffad livsfarligt nära kanten av en passerande kärra lastad med diamanthaltigt grus.

Han nådde det ställe ovanför Jock Danbys inmutning varifrån han dagen innan samtalat med den vänlige grävaren.

De två gruvlotterna låg öde, läderspann och rep var övergivna, en hacka stod upprätt med spetsen indriven i jorden långt nedanför vägnivån.

En stor skäggig karl arbetade på inmutningen bredvid, och han tittade bistert upp på Zouga som svar på dennes hälsning.

– Vad vill ni?

– Jag söker Jock Danby.

– I så fall söker ni på fel plats.

Mannen vände sig om och riktade en spark mot närmaste arbetare.

– Sebenza, din svarta apa.

– Var får jag tag i honom?

– På andra sidan Market Square, bakom Lord Nelson.

Mannen svarade nonchalant utan att vända på huvudet.

Den dammiga, gropiga, öppna platsen var lika full med skräp som resten av kolonin och till trängsel fylld av handelsmännens vagnar och av kärror som tillhörde farmare som kommit för att sälja mjölk eller jordbruksprodukter och av vattenförsäljarna, som sålde sin dyrbara vara spannvis.

Lord Nelson var fläckig, röddammig segelduk spänd över en träställning. Tre av den gångna nattens drinkare hade lagts ut som balsamerade lik i den trånga gränden bredvid kantinen, medan det enda barrummet redan höll på att fyllas med dagens första kunder.

En herrelös hund nosade på en av de medvetslösa fyllonas andedräkt och ryggade förskräckt tillbaka innan den slank iväg för att plundra den öppna trumma som tjänstgjorde som soptunna bakom skjulet.

Zouga klev över de utbredda kropparna och tog sig fram genom den stinkande slummen bortanför dem. Han var tvungen att fråga ytterligare en fem, sex gånger innan han hittade Jock Danbys skjul. Så besatta var grävarna av sin egen jakt på den glittrande rikedomen, och så obeständig gruvsamhällets befolkning, att man bara tycktes känna till namnen på sina allra närmaste grannar. Det var ett samhälle bestående av främlingar, där varje man bara tänkte på sig själv och var fullständigt ointresserad av andra människor i sin närhet, utom i deras egenskap av hinder eller hjälp i hans jakt på de glittrande stenarna.

Jock Danbys skjul skilde sig knappast från tusentals andra. Två rum byggda av soltorkat tegel och täckta med halm och trasig segelduk. Där fanns en liten utbyggnad i ena änden, med en rykande eld på vilken det stod en sotig, svart, trebent gryta.

På den belamrade dammiga gården stod det oundvikliga sorteringsbordet, en låg konstruktion på bastanta träben med ovansidan klädd med en järnplåt som skurats gnistrande blank av det diamanthaltiga grus som sopats över den. Träskraporna låg övergivna på bordet, och en hög siktat och tvättat grus bildade en glittrande pyramid mitt på bordet.

En tvåhjulig kärra stod framför husets dörr, med två sömniga åsnor fortfarande fastspända framför. Djuren viftade med öronen för att bli kvitt molnen av svarta flugor. Kärran var lastad med gula jordklumpar, men gården låg övergiven.

Märkligt nog stod det några röda pelargonior i sirapsburkar av galvaniserad plåt på båda sidor om dörren. Det hängde också fina spetsgardiner i det enda fönstret, så nytvättade att de ännu inte hunnit bli ockraröda av damm eller prickiga av flugsmuts.

En kvinnas hand var omisskännlig, och som en bekräftelse på Zougas gissning trängde ett svagt men sönderslitande ljud av en kvinnas gråt genom den öppna dörren.

Medan Zouga stod där tveksam på gården, förvirrad av ljuden av sorg, dök en muskulös gestalt upp i dörröppningen, blinkade i solljuset och skuggade för ögonen med en väderbiten, smutsingrodd hand.

– Vem är ni? frågade Jock Danby onödigt kärvt.

– Jag pratade med er i går, förklarade Zouga, uppe vid gruvan.

– Vad vill ni? frågade mannen och visade inget tecken till igenkännande.

Ansiktet präglades av ett uttryck av aggressivitet och någonting annat, en annan känsla som Zouga inte genast kände igen.

– Ni talade om att sälja era rättigheter, påminde Zouga honom.

Jock Danbys ansikte tycktes svälla och blev mörkt rött; ådror och senor framträdde tydligt på halsen när han drog ner huvudet mellan sina kraftiga, muskulösa axlar.

– Din vidriga, satans asgam, väste han, och han kom stormande ut i solljuset med en skadskjuten buffeltjurs tyngd och kraft.

Han var huvudet längre än Zouga, tio år yngre och tjugofem kilo tyngre. Zouga duckade en hundradels sekund för sent. En knytnäve som en kanonkula träffade hans axel, ett slag som bara snuddade vid honom men med tillräcklig kraft för att han skulle hamna på rygg uppe på sorteringsbordet. Det diamanthaltiga gruset yrde över den dammiga gården.

Jock Danby gick till förnyat angrepp. Musklerna i det uppsvällda ansiktet arbetade, blicken var vansinnig, de tjocka smutsiga fingrarna var krökta när de nådde Zougas hals.