När änglar gråter

By Wilbur Smith

Ralph Ballantyne är redo att förvalta det arv hans far Zouga jobbat hårt för att bygga upp. Han är mer än villig att följa i faderns fotspår som framträdande förespråkare för det brittiska kolonialväldet i Afrika. Men för varje dag som går ökar spänningarna i Rhodesia. Lokalbefolkningen - stammar som förtryckts, mördats och försatts på flykt - tänker inte längre spela efter den vite mannens regler. Det är dags för dem att ta saken i egna händer. Dags att göra uppror.
Drygt hundra år senare är Ralph själv sedan länge avliden. Men hans ättlingar lever kvar i landet som numera kallar sig Zimbabwe. Ett land som ännu lider av häftiga strider mellan kolonialmakt och afrikanska självständighetskämpar. Att stå på rätt sida historien blir allt svårare för Craig Mellow, den siste utav ätten Ballantyne. Hans släkt har i generationer dragit på sig mänskliga skulder han aldrig kommer kunna återgälda. Hur högt går priset han till slut måste betala?
"När änglar gråter" är den tredje boken i Wilbur Smiths omåttligt populära krönika om släkten Ballantyne.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2021
• ISBN: 9788711707715

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

När änglar gråter

Översatt av Eva Mazetti-Nissen

SAGA Egmont

När änglar gråter

Översatt av Eva Mazetti-Nissen

Originaltitel: The Angels Weep

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1982, 2021 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788711707715

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Denna bok är tillägnad

min älskade hustru

DANIELLE ANTOINETTE

But man, proud man,

Dress’d in a little brief authority,

Most ignorant of what he’s most assur’d,

His glassy essence, like an angry ape,

Plays such fantastic tricks before high heaven

As make the angels weep.

Measure for Measure

William Shakespeare

iklädd en kort och liten värdighet

glömsk av vad minst hon borde glömma: sitt

glassköra väsen — som en ilsken apa

så tokigt gycklar hon för höga himlen,

att änglar gråter;

Lika för lika

William Shakespeare

Del 1

1895

Tre ryttare red ut ur skogsbrynet med en behärskad iver som inte ens trötta veckor av ständigt sökande kunnat dämpa.

De höll in hästarna, stigbygel vid stigbygel, och blickade ner i ännu en grund dal. Vartenda torrt strå vintergräs bar på ett fjunigt och blekt rosa fröhuvud, och den lätta brisen fick dessa att röra sig och dansa så att hjorden med hästantilop längst ner i dalen tycktes sväva upp till magen i en virvlande, skär dimbank.

Där fanns en ensam tjur. Han var nästan fjorton tvärhänder hög över manken. Hans sidenglänsande rygg och bogparti var svarta som panterns, men hans mage och ansiktsmaskens invecklade mönster var pärlemorskimrande vita. Hans stora horn, svängda som Saladins kroksabel, böjde sig bakåt och rörde vid hans kors, och halsen var stolt välvd som på en arabisk fullblodshingst. Denna Afrikas ädlaste antilop, för länge sedan utrotad i hans tidigare sydliga trakter, hade för Ralph Ballantyne kommit att symbolisera detta vilda och vackra nya land mellan Limpopo-floden och den breda gröna Zambezi-floden.

Den stora svarta tjuren tittade arrogant på ryttarna på höjden ovanför honom, frustade sedan och kastade med sitt stridslystna huvud. Med den svarta tjocka manen flygande och med hårda hovar smattrande mot den steniga marken ledde han sina chokladbruna ston i galopp upp och över den bortre kammen. Och männen satt där förstummade av deras storslagenhet och skönhet.

Ralph Ballantyne var den förste som rörde sig, och han vände sig om i sadeln mot sin far.

— Nå, pappa? frågade han. Känner du igen några landmärken?

— Det är mer än trettio år sedan, mumlade Zouga Ballantyne, och en liten rynka av koncentration bildade en pilspets mitt i hans panna. Trettio år och jag var sjuk i malaria.

Sedan vände han sig mot den tredje ryttaren, den lille förtorkade hottentotten, hans följeslagare och tjänare sedan den gången för länge sedan.

— Vad tror du, Jan Cheroot?

Hottentotten lyfte på sin slitna regementsmössa och strök över den vita ull som täckte hans hjässa.

— Kanske …

Ralph avbröt bryskt.

— Kanske var det alltihop bara en feberdröm.

Rynkan i hans fars stiliga, skäggprydda ansikte djupnade och ärret på hans kind ändrade färg från benporslin till rosenrött medan Jan Cheroot flinade förväntansfullt; de här två tillsammans bjöd på bättre underhållning än tuppfäktning.

— Tusan också, pojke! fräste Zouga. Varför rider du inte tillbaka till vagnarna och håller kvinnorna sällskap.

Zouga drog upp den tunna kedjan ur sin klockficka och lät den dingla framför sonens näsa.

— Där har du det, morrade han. Där har du beviset.

I kedjans ring hängde några nycklar, ett guldsigill, en St Christopher, en cigarrsnoppare och en oregelbunden bit kvarts, stor som en mogen vindruva. Denna sista var spräcklig som fin blå marmor och rätt igenom den gick en kil av glimmande ren metall.

— Rött guld, sa Zouga. Redo att hämtas upp!

Ralph log brett mot fadern, men det var ett fräckt och retsamt leende, för han var uttråkad. Veckor av kringströvande och fåfängt sökande var ingenting för Ralph.

— Jag har alltid misstänkt att du har fått den där från en nasares stånd på Grand Parade i Kapstaden och att det hur som helst bara är kattguld.

Ärret på faderns kind blev intensivt rött och Ralph skrattade förtjust och tog om Zougas axel.

— Åh, pappa, om jag verkligen trodde det, tror du då att jag skulle slösa bort veckor av min tid? Med järnvägsbygget och de dussintals andra bollar som jag har i luften, skulle jag då inte vara i Johannesburg eller Kimberley istället för här?

Han skakade vänligt på Zougas axel och leendet var inte längre retsamt.

— Det finns här … vi vet det båda. Det är inte omöjligt att vi står på ådern nu i detta ögonblick, eller att den ligger strax bortom nästa höjd.

Långsamt försvann hettan från Zougas ärr, och Ralph fortsatte lugnt:

— Konsten är förstås att hitta det igen. Vi kan snubbla på det inom den närmaste timmen eller leta i tio år till.

Jan Cheroot såg på far och son med ett sting av besvikelse. En gång hade han sett dem slåss, men det var för länge sedan. Ralph var nu i sina bästa år, nästan trettio, van att klara av de hundratals hårdföra män som han hade anställda i sitt transportföretag och i sina bygglag, van att klara av dem med tunga och stövel och knytnäve. Han var stor och stark och stolt som en tupp, men Jan Cheroot misstänkte att den gamle fortfarande skulle kunna få ner valpen i dammet. Det hedersnamn som matabele hade gett Zouga Ballantyne var Bakela, Knytnäven, och han var fortfarande snabb och smidig. Ja, konstaterade Jan Cheroot beklagande, det skulle fortfarande vara värt att se, men kanske en annan dag, för häftigheten hade redan lagt sig och de två männen samtalade åter lugnt och ivrigt, lutade sig ut ur sadlarna mot varandra. Nu såg de mer ut som bröder, ty fastän familjelikheten var påtaglig verkade inte Zouga tillräckligt gammal för att vara Ralphs far. Hans hy var alltför klar och slät, hans blick alltför snabb och vital, och strimmorna av silver i hans gyllene skägg kunde ha förklarats med den skarpa afrikanska solens blekande kraft.

— Om du bara hade kunnat ta ut en riktning efter solen … de andra observationerna du gjorde var allihop så exakta, sa Ralph. Jag kunde gå rätt på varenda elfenbensgömma som du hade lämnat efter dig det året.

— Vid det laget hade regnen börjat … Zouga skakade på huvudet. Och gud, så det regnade! Vi hade inte sett solen på en vecka, varenda flod var överfull, så vi gick runt, runt för att försöka hitta ett vadställe …

Han avbröt sig och lyfte tyglarna i vänster hand.

— Men det där har jag berättat för dig hundratals gånger. Så låt oss fortsätta sökandet, föreslog han lugnt.

Och de lämnade höjden och travade ner i dalen. Zouga satt framåtlutad i sadeln för att kunna fingranska marken, spejande efter spån från guldådern. Eller så vred han sig långsamt runt, lät blicken följa horisonten för att försöka känna igen bergskammarnas form eller den blå konturen av en fjärran kopje som avtecknade sig mot den höga afrikanska himlen, där silvriga stackmoln lugnt seglade fram.

— Det enda säkra landmärke vi har att gå efter är ruinerna av Stora Zimbabwe, muttrade Zouga. Vi gick västerut från ruinerna i åtta dagar.

— Nio dagar, rättade Jan Cheroot honom. Ni förlorade en dag när Matthew dog. Ni hade feber. Jag var tvungen att sköta om er som en baby, och vi släpade på den där förbannade stenfågeln.

— Vi kan inte ha tillryggalagt mer än en och en halv mil per dag … Zouga ignorerade honom. Åtta dagars marsch, inte mer än tolv mil.

— Och Stora Zimbabwe ligger där. Rakt öster om oss nu.

Ralph höll in sin häst när de kom upp på nästa höjd.

— Det där är Sentinel.

Han pekade på en kopje — den fjärran blå toppen som såg ut som ett hopkrupet lejon.

— Ruinen ligger strax bortom. Jag skulle aldrig kunna missta mig på den där vyn.

För både far och son hade ruinstaden en speciell betydelse. Där innanför de massiva stenmurarna hade Zouga och Jan Cheroot hittat de gamla avgudabilder som lämnats där av de sedan länge försvunna invånarna. Trots den förtvivlade situation de befann sig i på grund av feber och andra strapatser som drabbat dem under den långa expeditionen från Zambezi-floden i norr hade Zouga insisterat på att ta med sig en av statyerna därifrån.

Sedan, många år senare, hade det varit Ralphs tur. Med hjälp av sin fars dagbok och de noggranna sextantobservationer som den innehöll hade Ralph än en gång lyckats ta sig fram till det övergivna citadellet. Fastän han varit förföljd av Lobengulas, Matabele-kungens, gränsimpis hade han trotsat kungens tabuförklaring av den heliga platsen och fört bort de återstående statyerna. Sålunda var alla tre männen väl förtrogna med denna oförglömliga spökruin, och medan de såg mot de fjärran berg som markerade dess plats tystades de av sina minnen.

— Jag undrar fortfarande vilka det var som byggde Zimbabwe, sa Ralph till sist. Och vad som hände med dem?

Hans röst hade ett okarakteristiskt drömmande tonfall och han väntade sig inget svar.

— Var det drottningen av Sabas gruvarbetare? Var det här Bibelns Ofir? Förde de guldet som de fick fram till Salomo?

— Kanske får vi aldrig veta svaret … Zouga skakade på sig. Men vi vet att de liksom vi satte värde på guld. Jag hittade guldspån och pärlor och guldtackor på Stora Zimbabwes gård, och det måste vara bara några kilometer härifrån som Jan Cheroot och jag utforskade schakten som de hade gjort och hittade den brutna stenen i högar, redo att krossas.

Zouga kastade en blick på den lille hottentotten.

— Känner du igen någonting av det här?

Det mörka tomtenisseansiktet skrynklades ihop som ett soltorkat plommon när Jan Cheroot tänkte.

— Kanske från nästa höjd, mumlade han dystert, och trion red ner i dalen som såg ut som hundratals andra som de korsat under de gångna veckorna.

Ralph var tiotalet meter före de andra, red i kort galopp, lät hästen stryka förbi ett tätt ebenholtsbuskage, när han plötsligt reste sig i stigbyglarna, strök av sig hatten och viftade med den.

— Tally-ho! ropade han.

Och Zouga såg en flytande rörelse av bränt guld glimma till borta på den öppna markens bortre sluttning.

— Tre stycken! Ralphs upphetsning och avsky avslöjades av röstens klang och tonläge. Jan Cheroot, du tvingar dem åt vänster! Pappa, du hindrar dem från att ta sig över ravinen!

Det befallande sättet föll sig naturligt för Ralph Ballantyne, och de två äldre männen accepterade det som någonting självklart samtidigt som ingen av dem för ett enda ögonblick ifrågasatte varför de skulle döda de magnifika djur som Ralph hade skrämt upp från ebenholtsbuskaget. Ralph ägde tvåhundra vagnar, och var och en av dessa drogs av sexton oxar. King’s Lynn, Zougas egendom, som utgjordes av de markförläningar som British South Africa Company hade skänkt de frivilliga som krossat Matabelekungens impis, bredde ut sig över många tiotusentals tunnland mark, där gräddan av de beslagtagna matabelehjordarna betade tillsammans med avelstjurar importerade från Goda Hopp och England.

Far och son var båda boskapsmän och de hade varit utsatta för lejonflockarnas ohyggliga skövling, de lejonflockar som härjade i detta underbara land norr om Limpopo- och Shashifloderna. Alltför ofta hade de nattetid hört sina dyrbara och älskade djur böla i vånda och i gryningen hittat deras sönderslitna kroppar. För dem båda var lejon den värsta sortens skadedjur, och de var jublande glada över denna sällsynta chans att komma åt en flock mitt på ljusa dagen.

Ralph slet upp sitt Winchester repetergevär ur läderfickan vid vänster knä samtidigt som han tvingade valacken i full galopp efter de stora gula katterna. Lejonhannen hade varit först iväg och Ralph såg bara en skymt av honom, svankryggig och med hängande buk, med den täta mörka manen yvig av förskräckelse, majestätiskt klivande på stora tassar. Den äldre lejoninnan följde honom snabbt. Hon var mager och ärrad av tusentals jakter, blå av ålder över bog och rygg. Hon försvann i skumpande galopp. Men den yngre lejoninnan, ovan vid människa, var djärv och nyfiken som en katt. Hon var fortfarande svagt valpfläckig på sin krämfärgade gyllene buk, och hon vände sig om vid kanten av snåret för att morra åt de förföljande ryttarna. Hennes öron låg platt mot huvudet, hennes skära tunga kröktes runt huggtänderna och hennes morrhår var vita och styva som piggsvinstaggar.

Ralph lade ner tyglarna på valackens nacke och hästen reagerade omgående genom att tvärstanna och bli stående blickstilla inför skottet. Bara de klippande öronen förrådde hans upphetsning.

Ralph kastade upp Winchestern och sköt när kolven slog emot hans axel. Lejoninnan gav ifrån sig ett explosivt grymtande när kulan träffade hennes bog, på väg mot hjärtat. Hon gjorde en hög saltomortal, rytande i ett sista utbrott av raseri. Hon föll och rullade över på rygg, slet i buskaget med fullt utspärrade gula klor och sträckte sedan ut sig i en sista skälvande konvulsion innan hon sjönk ihop i dödens mjukhet.

Ralph pumpade in ett nytt skott i Winchesterns patronläge och samlade ihop tyglarna. Valacken kastade sig framåt.

Ute till höger tog Zouga sig över ravinens kant, sittande framåtlutad i sadeln, och i samma ögonblick dök den andra lejoninnan upp på den öppna marken framför honom, på väg mot den djupa, helt igenvuxna ravinen, och Zouga sköt fortfarande i full galopp. Ralph såg dammet spruta under djurets buk.

Lågt och för långt till vänster. Pappa börjar bli gammal, tänkte Ralph hånfullt och tvingade valacken att göra styvbent halt.

Innan han fick iväg ett skott hade Zouga skjutit igen och lejoninnan kollapsade och rullade som en stor gul boll över den steniga marken, träffad i nacken en handsbredd bakom örat.

— Bravo! skrattade Ralph vilt och satte hälarna i valackens sidor när de tog sig uppför sluttningen, sida vid sida.

— Var är Jan Cheroot? ropade Zouga, och som svar hörde de knallen av gevärseld i skogen till vänster om dem, och de vände hästarna åt det hållet.

— Ser du honom? ropade Ralph.

Bushen var tätare framför dem, och törnekvistarna piskade mot deras lår när de passerade. De hörde ett andra skott och omedelbart därefter lejonets rasande, öronbedövande rytande blandat med Jan Cheroots gälla skri av fasa.

— Han är illa ute! ropade Zouga oroligt när de kom ut ur de täta snåren.

Framför dem låg rena parklandskapet — fint öppet gräs under de höga, platta akaciaträden längs med åsens krön. Hundra meter framför dem forsade Jan Cheroot fram utmed krönet, sittande snett i sadeln och spejande över axeln, med ansiktet som en mask av skräck och med de stora ögonen enorma och vitglimmande. Han hade tappat både mössa och gevär, men han piskade sin häst över hals och bog fastän djuret redan rusade fram i vild, okontrollerad galopp.

Lejonet var ett tiotal meter bakom dem, men tog in på dem med varje elastiskt språng som om de hade stått stilla. Dess flank glänste av nytt, ljust blod; den var skjuten i magen men skadan hade inte ens dämpat djurets fart, utan snarare gjort honom ännu mer rasande, och ljudexplosionerna från hans hals lät som mullrande åska.

Ralph vände sin valack för att försöka genskjuta den lille hottentotten och för att ändra vinkeln så att han själv kunde skjuta rakt på lejonet. Men i det ögonblicket lyfte katten, kastade sig över hästens hopdragna och spända länder och rispade dem med långa, krökta klor så att den svettmörka huden öppnade sig i djupa, parallella skåror, och blodet från dem ångade i ett fint purpurrött moln.

Hästen skrek och sparkade bakut, träffade lejonet i bröstet så att det vacklade till och hamnade bakom. Men han samlade sig genast, kom tillbaka och gick upp bredvid den springande hästen. Ögonen var outgrundligt gula när han gjorde sig beredd att kasta sig upp grensle över det panikslagna djuret.

— Hoppa, Jan Cheroot! skrek Ralph.

Lejonet var alltför nära för att han skulle våga skjuta.

— Hoppa för helvete!

Men Jan Cheroot tycktes inte ha hört honom. Han klamrade sig hjälplöst fast vid den flygande manen, paralyserad av skräck.

Lejonet sköt elegant upp i luften och slog ner som en jättelik gul fågel på hästens rygg. Jan Cheroot trycktes ihop under den massiva, blodstrimmiga kroppen. I det ögonblicket tycktes häst, ryttare och lejon uppslukas av jorden och endast en virvlande dammpelare talade om var de nyss hade befunnit sig. Ändå hördes det rasande djurets öronbedövande rytanden och Jan Cheroots tjut av skräck ännu högre när Ralph galopperade fram till det ställe på krönet där de hade försvunnit.

Med Winchestern i ena handen sparkade han av sig stigbyglarna och hoppade ur sadeln, fortsatte sedan framåt tills han stod på kanten av en brant grop i vars botten det låg ett virrvarr av flämtande kroppar.

— Den djäveln dödar mig! skrek Jan Cheroot, och Ralph kunde se honom där han låg fastnaglad under hästens kropp.

Hästen måste ha brutit nacken i fallet; den var en livlös hög med huvudet vridet upp under bogen, och lejonet slet i dess kropp och i sadeln och försökte komma åt Jan Cheroot.

— Ligg still, ropade Ralph ner till honom. Ge mig en chans att skjuta.

Men det var lejonet som hörde honom. Det lämnade hästen och kom uppför gropens vertikala sida lika lätt som en katt som klättrar i ett träd. De blanka muskulösa bakbenen pressade utan svårighet lejonet uppåt och de ljust gula ögonen stirrade på Ralph där han stod på kanten av det djupa hålet.

Ralph gick ner på ett knä för att få stadga och siktade ner på den breda, gyllene bröstkorgen. Käkarna var vitt uppspärrade, huggtänderna långa som en mans pekfinger och vita som polerat elfenben; det öronbedövande larmet från den öppna strupen slog emot Ralphs ansikte. Han kunde känna lukten av ruttet kött i lejonets andedräkt och stänk av het saliv träffade hans kinder och panna.

Han sköt och laddade om och sköt igen, så snabbt att skotten lät som en oavbruten ljudexplosion. Lejonet välvde sig bakåt, blev hängande ett långt ögonblick ut från gropens vägg och störtade sedan ner på den döda hästen.

Nu rörde sig inget i gropens botten och tystnaden var mer intensiv än det öronbedövande oväsen som föregått den.

— Jan Cheroot, är du där? ropade Ralph ängsligt.

Man såg inte minsta skymt av den lille hottentotten, han doldes helt av lejonets och hästens döda kroppar.

— Jan Cheroot, hör du mig?

Svaret kom som en ihålig, gravlik viskning.

— Döda män kan inte höra … det är över, de har äntligen fått gamle Jan Cheroot.

— Kom upp därifrån, beordrade Zouga Ballantyne när han klev fram till Ralphs sida. Det här är inte rätta tillfället att spela pajas, Jan Cheroot.

Ralph släppte ner ett rep till Jan Cheroot och tillsammans halade de upp honom och sadeln från den döda hästen.

Gropen som Jan Cheroot hade fallit ner i var en djup, smal fåra längs med åsens krön. På vissa ställen var den bortåt sju meter djup, men aldrig mer än två meter bred. Till största delen var den helt igenvuxen, men det kunde inte dölja det faktum att den grävts av män.

— Ådern blottlades utmed den här linjen, gissade Zouga när de följde den gamla fårans kant. Forna tiders gruvarbetare grävde helt enkelt fram den och brydde sig inte om att fylla igen hålet.

— Hur bar de sig åt för att spränga ådern? undrade Ralph. Det är massivt berg där nere.

— De gjorde antagligen upp eldar och släckte sedan med vatten. Sammandragningen fick berget att spricka.

— Nå, de tycks ha tagit upp vartenda gram av malmkroppen och inte lämnat kvar minsta smula åt oss.

Zouga nickade.

— De har antagligen bearbetat den här sektionen först, och sedan när ådern försvunnit har de börjat gräva hål längs med fyndplatsen för att försöka hitta den igen.

Zouga vände sig till Jan Cheroot och frågade:

— Nå, känner du igen den här platsen, Jan Cheroot?

Och när hottentotten tvekade pekade han nerför sluttningen.

— Kärret i dalen där nere och teakträden …

— Ja, ja! Jan Cheroot klappade i händer och hans ögon glittrade av förtjusning. Det var här som ni dödade elefanttjuren … betarna finns på verandan på King’s Lynn.

— Den gamla slagghögen måste ligga alldeles framför.

Zouga skyndade framåt.

Han hittade den låga högen övervuxen med gräs, och Zouga lade sig på knä och började krafsa bland gräsrötterna, tog upp skärvor av vit kvarts, studerade varje skärva noga och slängde den. Ibland vätte han en med tungan, höll den mot solen för att försöka få metallen att gnistra, rynkade sedan pannan och skakade besviket på huvudet.

Till sist reste han sig och torkade av händerna på byxorna.

— Nog är det kvarts alltid, men de gamla gruvarbetarna måste ha handsorterat den här högen. Vi blir tvungna att leta reda på de gamla schakten om vi vill se synligt guld i ådern.

Från den gamla slagghögens krön orienterade Zouga sig snabbt.

— Elefanttjuren föll ungefär där.

Han pekade och för att få bekräftelse letade Jan Cheroot i gräset och lyfte upp ett väldigt lårben, torrt och vitt som kalk och nu äntligen efter trettio år på väg att börja vittra sönder.

— Han var alla elefanters fader, sa Jan Cheroot vördnadsfullt. Hans like kommer aldrig att finnas, och det var han som förde oss till den här platsen. När ni sköt honom föll han här för att markera den åt oss.

Zouga vred sig ett kvarts varv och pekade igen.

— Det gamla schaktet där vi begravde Matthew måste finnas där.

Ralph erinrade sig elefantjakten så som hans far hade beskrivit den i sin berömda bok A Hunter’s Odyssey. Den svarta bäraren hade inte ryggat tillbaka inför den stora elefanttjurens attack utan stått kvar och räckt Zouga det andra geväret och därmed offrat sitt eget liv för sin husbondes. Så Ralph förstod och teg när Zouga sjönk ner på ett knä bredvid den stenhög som markerade bärarens grav.

Efter ett ögonblick reste sig Zouga, dammade av knäet och sa enkelt:

— Han var en god man.

— God, men dum, instämde Jan Cheroot. En klok man skulle ha sprungit.

— Och en klok man skulle ha valt en bättre grav, mumlade Ralph. Han ligger mitt i guldådern. Vi blir tvungna att gräva upp honom.

Men Zouga rynkade pannan.

— Låt honom ligga. Det finns andra schakt utmed fyndigheten.

Han vände sig bort och de andra följde efter honom. Hundra meter längre fram stannade Zouga igen.

— Här! ropade han med tillfredsställelse. Det andra schaktet … det fanns fyra allt som allt.

Den här öppningen hade också fyllts igen med sten. Ralph drog av sig jackan, lutade geväret mot närmaste träd och klättrade ner i den grunda sänkan tills han stod lutad över den smala, blockerade ingången.

— Jag tänker öppna.

De arbetade en halvtimme, bände loss stenbumlingarna med en gren från ett blyträd och rullade dem åt sidan tills de hade blottlagt schaktets fyrkantiga öppning. Den var smal, så smal att bara ett barn kunde ha tagit sig igenom den. De lade sig på knä och kikade ner i den. Det gick inte att avgöra hur djupt det var, för det var ogenomträngligt svart där nere och det stank av fukt, av svamp och fladdermöss och av ruttnande ting.

Ralph och Zouga stirrade fascinerade ner i öppningen.

— Det sägs att antikens folk använde barnslavar eller tillfångatagna bushmän i gruvgångarna, mumlade Zouga.

— Vi måste få veta om ådern finns där nere, viskade Ralph. Men ingen vuxen man …

Han avbröt sig och det uppstod åter ett ögonblicks tankfull tystnad innan Ralph och Zouga såg på varandra och log, och sedan vändes deras huvuden samtidigt mot Jan Cheroot.

— Aldrig! sa den lille hottentotten med hetta. Jag är en sjuk gammal man. Aldrig! Hellre får ni döda mig.

Ralph hittade en ljusstump i sin sadelväska och Zouga splitsade snabbt ihop de tre rep som användes till att binda hästarna. Jan Cheroot följde deras förberedelser som en dömd man som ser galgen byggas.

— I tjugonio år, sedan den dag jag föddes, har du berättat för mig om ditt stora mod, påminde Ralph honom medan han lade en arm om Jan Cheroots axlar och milt ledde honom tillbaka mot schaktets mynning.

— Kanske överdrev jag lite, medgav Jan Cheroot när Zouga knöt fast repet under hans armhålor och spände fast en sadelväska vid hans tunna midja.

— Du som har stridit mot vilda män och jagat elefant och lejon … vad kan du ha att frukta av detta lilla hål? Några ormar, lite mörker, döda mäns andar … det är allt.

— Kanske överdrev jag mer än lite, viskade Jan Cheroot hest.

— Du är väl inte feg, Jan Cheroot?

— Jo … Jan Cheroot nickade ivrigt. Det är precis vad jag är, och det här är ingen plats för den som är feg.

Ralph halade in honom, kämpande som en havskatt i änden av repet, lyfte honom lätt och sänkte ner honom i schaktet. Hans protester avtog gradvis allteftersom Ralph släppte efter på repet.

Ralph mätte repet mellan sina utsträckta armar. Om varje famn var en och åttio så hade han sänkt ner den lille hottentotten nästan arton meter innan repet blev slakt.

— Jan Cheroot! ropade Zouga ner i schaktet.

— En liten grotta … Jan Cheroots röst var kvävd och förvanskad av ekon. Jag kan precis stå. Malmgången är svart av sot.

— Mateldar. Slavarna hölls antagligen kvar där nere, gissade Zouga. Såg aldrig mera dagens ljus.

Sedan höjde han rösten:

— Vad mer?

— Rep, flätade gräsrep och hinkar, läderhinkar … sådana som vi använde på diamantfälten vid New Rush …

Jan Cheroot avbröt sig med ett utrop.

— De faller sönder när jag rör dem, bara damm nu.

De hörde svagt hur Jan Cheroot nös och hostade i dammet som han hade virvlat upp och hans röst var tjockare och nasal när han fortsatte:

— Järnverktyg, någonting likt en skarvyxa. Och när han ropade igen kunde de höra hur rösten skälvde. I den stora ormens namn … det finns döda män här nere, döda mäns ben. Jag kommer upp … dra upp mig.

När Ralph stirrade ner i det trånga schaktet kunde han se ljuslågans sken fladdra och skälva nere på botten.

— Jan Cheroot, leder det en tunnel bort från grottan?

— Dra upp mig!

— Kan du se någon tunnel?

— Ja. Vill ni dra upp mig nu?

— Inte förrän du har följt tunneln till slutet.

— Är ni galen! Jag skulle bli tvungen att krypa på alla fyra.

— Ta med dig ett av järnverktygen till att bryta loss en bit av ådern.

— Nej! Det räcker. Jag går inte längre, inte när platsen vaktas av döda män.

— Utmärkt, hojtade Ralph ner i hålet. Då kastar jag ner repändan på dig.

— Det skulle ni aldrig göra!

— Sedan lägger jag tillbaka stenarna över ingången.

— Jag går.

Jan Cheroots röst hade ett desperat tonfall, och än en gång började repet glida ner i schaktet som en orm ner i sitt bo.

Ralph och Zouga satt på huk bredvid schaktet och skickade sin sista cigarill mellan sig medan de väntade otåligt.

— När de övergav det här brottet måste de ha stängt inne slavarna i schaktet. En slav var en värdefull ägodel, så det visar att de fortfarande bearbetade ådern och gav sig av i största hast.

Zouga gjorde en paus, lade huvudet på sned för att lyssna och sa sedan Ah! med tillfredsställelse. Från jordens djup vid deras fötter hördes det avlägsna dunket av metall mot levande berg.

— Jan Cheroot har hittat arbetsytan.

Men det gick många minuter till innan de åter såg det fladdrande ljusskenet nere i hålets botten och Jan Cheroots ömkliga vädjanden nådde upp till dem.

— Snälla, master Ralph, jag har gjort det. Vill ni nu vara snäll och dra upp mig?

Ralph stod med en stövelklädd fot på varje sida om schaktet och halade in repet. Hans armmuskler svällde och drog ihop sig innanför den tunna bomullsskjortans ärmar när han utan paus lyfte upp hottentotten och dennes börda till ytan, och när han var klar var Ralphs andhämtning fortfarande jämn och lugn och det fanns inte en enda svettdroppe i hans ansikte.

— Nå, Jan Cheroot, vad hittade du?

Jan Cheroot var helt täckt med fint ljust damm, genom vilket svetten hade runnit i små rännilar, och han stank av fladdermusträck och av sedan länge övergivna grottors svampodör. Med händer som fortfarande skakade av rädsla och trötthet öppnade han sadelväskan vid sin midja.

— Detta är vad jag hittade, kraxade han, och Zouga tog ifrån honom stenklumpen.

Den hade en kristallyta som glittrade som is och var marmorerad med blått och full av små sprickor och bristningar, av vilka en del gått rätt igenom när Jan Cheroot slagit med järnyxan och hackat loss den från berget. Men de splittrade fragmenten av glänsande kvarts hölls ihop av den substans som hade fyllt varenda spricka och bristning i malmen. Denna cement var ett tunt smidigt skikt av en ljus metall, som glittrade i solljuset när Zouga vätte den med tungspetsen.

— Vid gud, Ralph, har du sett!

Och Ralph tog den ur sin fars hand med vördnaden hos en kyrkobesökare som mottar sakramentet.

— Guld! viskade han, och det tindrade mot honom, det där underbara gula leendet som hade fångat män nästan från den gången när de först rest sig upp på bakbenen.

— Guld! upprepade Ralph.

För att hitta detta glitter av dyrbar metall hade de arbetat största delen av sina liv, far och son; de hade ridit långt och, i sällskap med andra fribytare, utkämpat blodiga strider, hade hjälpt till att krossa en stolt nation och att driva en kung mot en ensam död.

Ledda av en sjuk man med uppsvällt, invalidiserat hjärta och storslagna drömmar hade de lagt beslag på ett väldigt land som nu bar den gigantens namn, Rhodesia, och de hade tvingat landet att, en efter en, ge ifrån sig sina rikedomar. De hade tagit dess friska betesmarker och vackra berg, dess skogar med fint timmer, dess hjordar med glänsande boskap, dess legioner av kraftiga svarta män som mot en knapp lön skulle tillhandahålla den muskelkraft som behövdes för att bärga den väldiga vinsten. Och nu äntligen höll de den största skatten av alla i sina händer.

— Guld! sa Ralph för tredje gången.

De slog i sina pinnar längs med åsen, högg dem från de levande akaciaträden som avsöndrade klar sav vid yxhuggen, och de bankade ner dem i den hårda jorden med yxans platta sida. Sedan byggde de upp stenrösen för att markera varje inmutnings hörn.

Enligt Fort Victoria-överenskommelsen, som de båda hade skrivit under när de ställde upp som frivilliga mot Lobengulas impis, hade de var och en rätt till tio guldinmutningar. Detta gällde naturligtvis inte Jan Cheroot. Trots att han hade ridit in i Matabeleland med Jamesons flygande kolonn och skjutit ner matabele amadoda vid Shangani-floden och Bembesi med lika stor glöd som sina herrar var han dock en färgad och som sådan kunde han inte vara med och dela bytet.

Förutom det byte som Zouga och Ralph var berättigade till enligt Victoria-överenskommelsen hade de båda köpt upp stora mängder inmutningar av lastbara och slösaktiga soldater i Jamesons erövrarstyrka — en del av dem hade sålts för priset på en flaska whisky. Så tillsammans kunde de muta in hela höjden och det mesta av dalsänkorna på båda sidor om den.

Det var hårt arbete, men det var bråttom, för det fanns andra malmletare ute och någon av dem kunde ha följt i deras spår. De arbetade i middagshetta och i månljus tills ren utmattning tvingade dem att släppa yxorna och sova där de föll. Den fjärde kvällen kunde de äntligen sluta, nöjda med att ha säkrat hela malmådern för egen räkning. Det fanns ingen blotta mellan deras pinnar där någon annan malmletare kunde klämma sig in.

— Jan Cheroot, det finns bara en flaska whisky kvar, stönade Zouga och tänjde på sina värkande axlar, men i kväll tänker jag låta dig servera dig själv.

Roade iakttog de de noggranna försiktighetsåtgärder som Jan Cheroot vidtog för att få sista droppen i sin bräddfyllda mugg. Den rand nere vid botten som markerade hans dagliga spritranson ignorerades helt, och när muggen var full vågade han inte lita på sin egen hands stadga utan sörplade i sig den första munnen liggande på alla fyra som en hund.

Ralph tog tillbaka flaskan och betraktade sorgset vad som återstod av whiskyn innan han hällde upp åt sin far och sig själv.

— Harkness-gruvan, sa Zouga och lyfte muggen.

— Varför kallar du den så? undrade Ralph när han sänkte sin mugg och torkade av mustaschen med handens baksida.

— Det var gamle Tom Harkness som gav mig kartan som förde mig till den, svarade Zouga.

— Vi skulle kunna hitta ett bättre namn.

— Det är möjligt, men det är det namnet jag vill ha.

— Ja, guldet kommer väl att glittra lika mycket, kapitulerade Ralph och flyttade försiktigt whiskyflaskan utom räckhåll för den lille hottentotten, som redan hade tömt sin mugg. Jag är glad åt att vi gör någonting tillsammans igen, pappa.

Ralph lutade sig bekvämt tillbaka mot sadeln.

— Ja, instämde Zouga tyst. Det är alldeles för länge sedan som vi arbetade sida vid sida i diamantgruvan i New Rush.

— Jag vet rätt man att öppna gruvschaktet åt oss. Han är den bäste på Witwatersrand-guldfältet, och jag ska låta mina vagnar forsla hit utrustningen innan regnen börjar.

Det ingick i deras överenskommelse att Ralph skulle stå för folk och utrustning och pengar till att driva Harkness-gruvan om Zouga förde honom till den. För Ralph var en rik man. Somliga sa att han redan var miljonär fast Zouga visste att det var föga troligt. Icke desto mindre mindes Zouga att Ralph hade stått för transport och intendentur både åt Mashonaland-kolonnen och Matabelelands-expeditionen mot Lobengula, och för detta hade han fått väldiga summor av mr Rhodes Sydafrikanska kompani, inte i kontanter men i form av bolagsandelar. Liksom Zouga själv hade han spekulerat genom att köpa upp markförläningar av de slösaktiga vagabonder som utgjorde huvuddelen av den ursprungliga kolonnen, och hade betalat dem med whisky som fraktats från järnvägen med hans egna vagnar. Ralphs Rhodesia Lands Company ägde mer mark än till och med Zouga själv.

Ralph hade också spekulerat i British South Africa Company-andelarna. Under de där berusande dagarna när kolonnen först nådde Fort Salisbury hade han på London-börsen sålt de andelar à ett pund som mr Rhodes gett honom för tre pund och femton shilling. Sedan, när pionjärernas storordiga förhoppningar och optimism dött på den sura velden och på Mashonalands sterila malmkroppar och Rhodes och Jameson i hemlighet planerat sitt krig mot matabelekungen, hade Ralph köpt tillbaka British South African-andelar för åtta shilling styck. Han hade sett dem nå en notering på 8 pund när kolonnen red in i den brinnande ruin som varit Lobengulas kraal i GuBulawayo och kompaniet utökat sitt innehav med hela matabelekungens rike.

Nu när han hörde sin son tala med den där smittsamma energin och karisman, som inte ens de hårda dygnens kroppsarbete där på inmutningarna kunnat dämpa, tänkte Zouga på att Ralph hade dragit telegraflinjer från Kimberley till Fort Salisbury, att hans bygglag just nu i denna stund lade ut järnvägsräls över samma vildmark mot Bulawayo, att hans tvåhundra vagnar fraktade handelsgods till mer än hundra av Ralphs egna handelsstationer som låg utspridda över Bechuanaland, Matabeleland och Mashonaland och att Ralph från och med i dag var hälftenägare till en guldgruva som lovade att bli lika rik som någon på det fabulösa Witwatersrand.

Zouga log för sig själv medan han i det fladdrande eldsskenet lyssnade på Ralph, och han tänkte plötsligt: Förbanne mig, om de kanske ändå inte har rätt — grabben kan redan vara miljonär. Och hans stolthet hade en bismak av avund. Zouga själv hade arbetat och drömt sedan långt innan Ralph var född, hade gjort uppoffringar och gått igenom många prövningar som fortfarande fick honom att rysa när han tänkte på dem, allt för mycket mindre lön. Allt han hade att visa upp efter en livstids strävanden var, bortsett från denna nya malmåder, King’s Lynn och Louise — och sedan log han. Med dessa två ägodelar var han rikare än vad mr Rhodes någonsin skulle bli.

Zouga suckade och drog ner hatten över ögonen, och med Louises älskade ansikte på näthinnan gled han in i sömnen medan Ralph på andra sidan elden fortfarande talade lågmält, mer med sig själv än med fadern, och trollade fram nya visioner om rikedom och makt.

Det var två hela dagars ritt tillbaka till vagnarna, men de befann sig fortfarande en dryg kilometer från lägret när de blev upptäckta och en lycklig ström av tjänare och barn och hundar och hustrur kom springande ut för att högljutt ta emot dem.

Ralph sprängde framåt och böjde sig djupt ner från sadeln för att lyfta upp Cathy på sadelknappen, så häftigt att håret föll ner i ansiktet på henne och hon tjöt andlöst tills han tystade henne med en kyss mitt på munnen, och han fortsatte skamlöst kyssen medan lille Jonathan otåligt dansade runt hästen och skrek:

— Mig med! Lyft upp mig med, pappa!

När Ralph till sist avbröt kyssen fortsatte han att hålla henne nära, och hans styva mörka mustasch kittlade hennes öra medan han viskade:

— Så fort jag får in dig i tältet, Kate min kära, ska vi ta och sätta den där nya madrassen du har ordentligt på prov.

Hon rodnade och försökte ge honom en örfil, men slaget var lätt och kärleksfullt. Ralph skrockade, sträckte sig sedan ner och lyfte upp Jonathan i en arm och släppte ner honom på valackens kors bakom sadeln.

Pojken slog armarna om Ralphs midja och frågade med gäll, pipig röst:

— Hittade du guld, pappa?

— Ett ton.

— Sköt du några lejon?

— Hundra stycken.

— Dödade du någon matabele?

— Det är inte säsong för det, skrattade Ralph och rufsade om i sonens mörka, tjocka lockar, men Cathy bannade:

— Det där var en stygg sak att fråga sin far, du blodtörstiga lilla hedning.

Louise följde efter den yngre kvinnan och barnet i en lugnare takt, gick med lätta och smidiga steg i vägens damm. Håret var tillbakakammat från den breda pannan och hängde ner på ryggen i en tjock fläta som nådde ända ner till midjan. Det framhävde hennes höga kindben.

Ögonen hade ändrat färg igen. Det fascinerade alltid Zouga att se hennes humörs skiftningar reflekteras i de där enorma, sneda ögonen. Nu hade de en ljusare blå färg, lyckans färg. Hon stannade vid hästens huvud och Zouga klev ner från stigbygeln och tog av sig hatten och studerade henne allvarligt ett ögonblick innan han sa:

— Till och med under den här korta tiden hade jag glömt hur verkligt vacker du är.

— Det har inte varit någon kort tid, motsade hon honom. Varje timme som jag är borta från dig är en evighet.

Det var ett mycket välutrustat läger, ty detta var Cathys och Ralphs hem. De hade inget annat, utan flyttade likt zigenare dit där det fanns mest att hämta. Det stod fyra frånspända vagnar under de höga fikonträden på flodstranden ovanför vadstället. Tälten var av snövitt segeldukstyg, och ett som stod lite avsides fungerade som tvättrum. Det innehöll ett badkar av galvaniserad plåt, i vilket man kunde sträcka ut sig i sin fulla längd. Där fanns en tjänare som hade till enda uppgift att sköta 180-literskärlet på elden bakom tältet och att leverera obegränsade kvantiteter hett vatten dygnet runt. Ett annat mindre tält längre bort innehöll en nattstol på vars säte Cathy hade målat amoriner och rosenbuketter, och bredvid nattstolen hade hon placerat höjden av lyx: parfymerade ark av mjukt färgat papper i en låda av sandelträ.

Det fanns tagelmadrasser i alla sängar, bekväma tältstolar att sitta i och ett långt bord på bockar att äta vid i det öppna matsals-tältet. Det fanns kylare av segelduk till champagne- och lemonadflaskor, matskåp med nätväggar till skydd mot insekter, och trettio tjänare. Tjänare till att hugga ved och sköta eldar, tjänare till att tvätta och stryka så att kvinnorna kunde byta kläder dagligen, andra till att bädda och sopa upp vartenda nedfallet blad från marken mellan tälten för att sedan spruta vatten så att dammet bands, en till att enbart passa upp på master Jonathan, för att ge honom mat och bada honom och bära omkring med honom på axlarna eller sjunga för honom när han blev grinig. Tjänare till att laga maten och till att passa upp vid bordet, tjänare till att tända lyktorna och smälla flugor i tälten i skymningen och till och med en till att tömma den handmålade nattstolens spann varje gång den lilla klockan pinglade.

Ralph red in genom grinden i den höga törnbuskepalissad som omgav lägret för att skydda det mot lejonflockarnas nattliga besök. Cathy satt fortfarande på sadeln framför honom och hans son bakom.

Han såg sig belåtet omkring i lägret och kramade Cathys midja.

— Vid gud, det är skönt att vara hemma … ett varmt bad och du ska få lov att skrubba mig på ryggen, Cathy.

Han avbröt sig och utbrast förvånad:

— Förbanne mig, kvinna! Du kunde ha varskott mig!

— Du gav mig aldrig någon chans, protesterade hon.

Parkerad i slutet av raden med vagnar stod ett täckt ekipage, en vagn med fjädrande hjul och med fönsterluckor av teak till skydd mot värmen. Karossen var svalt grönmålad under dammet och en hård resas torkade lera, dörrarna markerades av bladguld och de höga hjulen pryddes av samma guld. Interiören var klädd med blankt grönt skinn och det hängde guldtofsar i gardinerna. Koffertar i skinn och mässing var fastspända på takräcket och bortom vagnen, i Ralphs kraal, mumsade de stora vita mulorna — allihop likadana till färg och storlek — på de buntar med friskt gräs som Ralphs tjänare hade huggit utmed flodstranden.

— Hur hittade han oss? undrade Ralph när han släppte ner Cathy på marken.

Han behövde inte fråga vem besökaren var. Detta magnifika ekipage var berömt över hela kontinenten.

— Vi har slagit läger bara ett par kilometer från huvudvägen söderifrån, påpekade Cathy syrligt. Han kunde knappast undgå att hitta oss.

— Och han ser ut att ha hela skocken med sig, muttrade Ralph.

Det stod två dussin fullblodshästar i kraalen tillsammans med de vita mulorna.

— Alla kungens hästar och alla kungens män, instämde Cathy, och i det ögonblicket kom Zouga inskyndande genom grinden med Louise vid sin arm.

Han var lika förtjust över gästen som Ralph var irriterad.

— Louise har berättat att han har avbrutit sin resa enbart för att tala med mig.

— Då är det bäst att du inte låter honom vänta, pappa, flinade Ralph sardoniskt.

Det var märkligt hur alla män, till och med den högdragne och kylige major Zouga Ballantyne, blev som förtrollade av deras gäst. Ralph berömde sig av att vara den ende som klarade av att stå emot förtrollningen, även om det ibland krävde en medveten ansträngning.

Zouga stegade ivrigt iväg utmed raden av vagnar mot den inre palissaden, med Louise skuttande bredvid för att kunna hålla jämna steg. Ralph tog det avsiktligt lugnt, beundrade de märkvärdiga djur som Jonathan hade gjort av flodlera och nu visade upp för att få hans godkännande.

— Fina flodhästar, Jon-Jon! Inte flodhästar? Åh, jag förstår, hornen ramlade av, va? Nå, i så fall är det de vackraste, fetaste hornlösa kudu som jag någonsin har sett.

Till sist ryckte Cathy honom i armen.

— Du vet att han vill tala med dig också, Ralph, sa hon, och Ralph lyfte upp Jonathan på axeln, tog Cathy vid sin andra arm, för han visste att en sådan uppvisning av huslig lycka skulle irritera mannen som de skulle träffa, och släntrade in genom lägrets inre palissad.

Matsals-tältets sidor hade rullats upp för att låta den svala eftermiddagsbrisen fläkta genom det, och det satt ett halvdussin män vid det långa bockbordet. I gruppens centrum satt en klumpig gestalt, klädd i en illasittande rock av dyrbart engelskt tyg och knäppt ända upp. Slipsknuten hade gått upp och Oriel College-färgerna syntes knappt genom dammet från den långa resan upp från diamantstaden Kimberley.

Till och med Ralph, vars känslor för denne otymplige jätte till man var högst ambivalenta — fientlighet blandad med motvillig beundran — blev chockad av hur förändrad han blivit på några få korta år. De köttiga kinderna hängde slappa, ansiktsfärgen var hög och osund. Han var knappt fyrtio år gammal, ändå hade hans mustascher och polisonger bleknat från rödblont till grått och han såg femton år äldre ut. Bara de ljust blå ögonen hade kvar sin kraft och sitt mystiska visionära glitter.

— Nå, hur står det till, Ralph?

Rösten var hög och klar och passade inte alls ihop med en så stor kropp.

— Godmiddag, mr Rhodes, svarade Ralph.

Han lät motvilligt sonen glida ner från axeln och sänkte varligt ner honom på marken. Barnet kilade genast iväg.

— Hur går det med min järnväg när du är här ute och roar dig?

— Före tidsplanen och under budgeten, bemötte Ralph den illa dolda tillrättavisningen och lyckades med en smärre ansträngning slita sig loss från de där blå ögonens hypnotiska blick för att se på männen som flankerade mr Rhodes.

Till höger om honom satt den store mannens skugga, liten, smalaxlad och lika prydligt klädd som hans herre var osnygg. Han hade en skollärares prudentliga men obestämbara utseende och tunt stripigt hår, men en genomträngande, förvärvslysten blick som motsade resten av ansiktet.

— Jameson, nickade Ralph kyligt och använde sig inte av vare sig doktor Leander Starr Jamesons titel eller det mer familjära och tillgivna Doktor Jim.

— Unge Ballantyne.

Jameson betonade diminutivet en aning och fick det att låta lite nedsättande. De hade från första stund hyst en ömsesidig och instinktiv motvilja för varandra.

Vid Rhodes vänstra sida reste sig en yngre man med rak rygg och breda axlar, med ett öppet stiligt ansikte och med ett vänligt leende som blottade stora jämna vita tänder.

— Tjänare, Ralph.

Hans handslag var fast och torrt, hans Kentucky-accent behaglig och lättsam.

— Harry … jag talade just om dig i dag på morgonen.

Ralphs förtjusning var tydlig och han kastade en blick på Zouga.

— Pappa, det här är Harry Mellow, den bäste gruvingenjören i Afrika.

Zouga nickade.

— Vi har blivit presenterade.

Och far och son utbytte en blick av samförstånd.

Det var den här unge amerikanen som Ralph hade valt till att utveckla och ta hand om Harkness-gruvan. Det spelade knappast någon roll för Ralph att Harry Mellow, liksom de flesta begåvade och särskilt lovande unga ungkarlarna i södra Afrika, redan arbetade åt Cecil John Rhodes. Ralph tänkte hitta det bete som skulle locka honom bort.

— Vi måste prata sedan, Harry, mumlade han och vände sig mot en annan ung man som satt vid bordets kortända.

— Jordan, utbrast han. Vid gud, det är härligt att se dig!

De två bröderna omfamnade varandra, och Ralph gjorde inget försök att dölja sin tillgivenhet, men så var Jordan också älskad av alla. De älskade honom inte bara för hans gyllene skönhet och behagliga sätt, utan också för hans många talanger och för den värme och verkliga omtanke som han visade alla omkring sig.

— Åh, Ralph, jag har så mycket att fråga och så mycket att berätta för dig.

Jordans förtjusning var lika stor som Ralphs.

— Senare, Jordan, sköt mr Rhodes grinigt in.

Han tyckte inte om att bli avbruten, och han viftade Jordan tillbaka till hans stol. Jordan gick genast. Han hade varit mr Rhodes privatsekreterare sedan han var nitton, och det var vid det här laget en del av hans natur att lyda sin herres minsta vink.

Rhodes såg på Cathy och Louise.

— Mina damer, jag är säker på att ni kommer att finna vårt samtal långtråkigt, och jag är övertygad om att ni har viktiga sysslor att ta hand om.

Cathy sneglade upp på sin make och såg Ralphs snabba irritation över den okonstlade självsäkerhet med vilken mr Rhodes hade tagit över ledningen för hans läger och allt däri. Förstulet gav hon hans hand en liten kram för att lugna honom och kände Ralph slappna av en aning. Det fanns en gräns till och med för Ralphs trots. Det var möjligt att han inte var i Rhodes tjänst, men järnvägskontraktet och hundra körningar hängde på den här mannen.

Sedan tittade Cathy bort mot Louise och såg att hon var lika sårad över att bli avvisad. Det fanns en blå gnista i hennes ögon och en svag hetta under de fina fräknarna på hennes kinder, men rösten var lugn och kylig när hon svarade för både sig själv och Cathy.

— Ni har naturligtvis rätt, mr Rhodes. Vill ni vara snäll och ursäkta oss.

Det var väl känt att mr Rhodes kände sig besvärad i kvinnors närvaro. Han anställde inga kvinnliga tjänare, tillät ingen målning eller staty av en kvinna pryda sitt överlastade hem i Groote Schuur på Goda-Hoppsudden. Han kunde inte ens tänka sig att ha en gift man anställd i en position nära sin person och avskedade genast också den mest betrodde som tog det oförlåtliga steget in i äktenskapet. Ni kan inte samtidigt dansa efter en kvinnas pipa och tjäna mig, sa han till förklaring när han avskedade en syndare.

Nu vinkade Rhodes till sig Ralph.

— Sitt här, där jag kan se dig, befallde han, och vände sig sedan genast åter mot Zouga och började spotta fram frågor.

Hans frågor skar genom luften som piskrapp, men den uppmärksamhet med vilken han lyssnade på svaren var bevis för den stora respekt han hade för Zouga Ballantyne. De hade känt varandra i många år, ända sedan den första tidens diamantbrytning vid Colesberg kopje, som sedan döpts om till Kimberley efter den utrikesminister som låtit den ingå i Hennes majestäts dominioner.

På det diamantfältet hade Zouga en gång bearbetat de inmutningar som gett den fabulösa Ballantyne-diamanten, men nu ägde Rhodes dessa inmutningar, liksom han ägde alla andra inmutningar på fälten. Sedan dess hade Rhodes gjort Zouga till sin personlige representant vid matabele-kungen Lobengulas kraal, för han talade språket flytande. När doktor Jameson lett sin flygande kolonn i det där snabba och segerrika slaget mot kungen hade Zouga ridit med honom som en av hans fältofficerare och hade varit förste man in i GuBulawayos brinnande kraal sedan kungen flytt.

Efter Lobengulas död hade Rhodes utsett Zouga till Tillsyningsman över Fiendens Egendom, och Zouga hade haft ansvaret för att samla in de beslagtagna hjordarna med matabeleboskap och för fördelningen av dem som krigsbyte till bolaget och till Jamesons frivilliga.

När Zouga väl varit klar med den uppgiften hade Rhodes tänkt utse honom till infödingskommissarie, för att han skulle ta itu med matabeles indunas, men Zouga hade föredragit att dra sig tillbaka till sin egendom King’s Lynn tillsammans med sin nya hustru och hade låtit posten gå till general Mungo St John. Zouga satt emellertid fortfarande med i styrelsen för Sydafrikanska kompaniet och Rhodes litade på honom mer än på de flesta.

— Matabeleland blomstrar, mr Rhodes, rapporterade Zouga. Ni kommer att finna att Bulawayo nästan är en stad redan, med egen skola och eget sjukhus. Det finns redan mer än sexhundra vita kvinnor och barn i Matabeleland, ett säkert tecken på att era nybyggare är här för att stanna. Alla markförläningar har tagits i anspråk, och många av gårdarna brukas redan. Avelsdjuren från Kap trivs med de lokala förhållandena och förökar sig fint ihop med den tillfångatagna matabeleboskapen.

— Hur är det med mineralerna, Ballantyne?

— Över tiotusen inmutningar har registrerats, och jag har sett en del mycket rik krossmalm.

Zouga tvekade, sneglade på Ralph och vände sig åter mot Rhodes när denne nickade.

— De här senaste dagarna har min son och jag återupptäckt och mutat in den gamla brytningsplats som jag snubblade på första gången redan på sextiotalet.

— Harkness-gruvan?

Rhodes nickade tungt och till och med Ralph var imponerad av hans minne.

— Jag kommer ihåg er beskrivning i Hunter’s Odyssey. Har ni något prov från ådern?

Som svar placerade Zouga ett dussintal kvartsbitar på bordet framför honom, och det obearbetade guldet glimmade så att männen runt bordet fascinerade lutade sig fram. Mr Rhodes vände på ett av proverna i sin stora fläckiga hand innan han lämnade över det till den amerikanske ingenjören.

— Vad säger du om det här, Harry?

— Det kommer att ge ett och ett halvt kilo per ton … Harry visslade lågt. Kanske för rik, som Nome och Klondyke.

Amerikanen såg på Ralph.

— Hur tjock är ådern? Hur bred är fyndigheten?

Ralph skakade på huvudet.

— Jag vet inte. Gruvgången är för smal för att man ska komma åt ytan.

— Detta är naturligtvis kvarts, inte en sådan banket-åder som vi har på Witwatersrand, mumlade Harry Mellow.

Banket-ådern hade fått sitt namn efter den sötsak av kola och nötter och mandel och kryddnejlikor som den var så lik med sitt konglomerat. Den bestod av tjocka sedimentärlager av gamla begravda sjöar, var inte lika rik på guld som den här kvartsbiten men många meter tjock och sträckte sig lika långt som de breda sjöarna en gång hade sträckt sig, en moderåder där man kunde bryta guld i hundra år utan att tömma dess reserver.

— Den är för rik, upprepade Harry Mellow och vred och vände på kvartsprovet. Jag kan inte tro att det är mer än en åder på några tum.

— Men om det är det? undrade Rhodes strävt.

Amerikanen log lugnt.

— Då kommer ni inte bara att ha kontroll över så gott som alla diamanter i världen, mr Rhodes, utan också över det mesta guldet.

Hans ord blev för Ralph en skarp påminnelse om att Sydafrikanska kompaniet hade femtio procents royalty på varje gram guld som bröts i Matabeleland, och Ralph kände sin motvilja återvända med full kraft. Rhodes och hans allestädes närvarande BSA Company var som en jättelik bläckfisk som kvävde alla mindre mäns ansträngningar och rikedomar.

— Vill ni låta Harry rida med mig på några dar, mr Rhodes, så att han kan undersöka fyndigheten?

Ralphs irritation skärpte tonfallet på hans begäran, vilket fick Rhodes att snabbt lyfta sitt stora lurviga huvud, och hans blekblå ögon tycktes utforska Ralphs själ ett ögonblick innan han nickade. Därefter övergav han snabbt ämnet guld och slungade ut sin nästa fråga till Zouga.

— Matabele-indunas … hur uppför de sig?

Den här gången tvekade Zouga.

— De har klagomål, mr Rhodes.

— Så?

Det uppsvällda ansiktet stelnade i en bister min.

— Boskapen är, naturligt nog, den främsta källan till problem, sa Zouga lugnt, och Rhodes avbröt honom bryskt.

— Vi beslagtog mindre än 125 000 djur och vi lämnade tillbaka 40 000 av dem till stammen.

Zouga påminde honom inte om att återlämnandet skett först efter en skarp framställan från Robyn St John, Zougas egen syster. Robyn var missionärsläkare på Khami missionsstation, och hon hade en gång varit Lobengulas närmaste vän och rådgivare.

— 40000 djur, Ballantyne! En mycket generös gest av bolaget! upprepade Rhodes pompöst och sa i sin tur inget om att han gjort detta återlämnande för att förhindra den hungersnöd som Robyn St John sagt honom skulle decimera det besegrade matabelefolket och som förvisso skulle ha lett till att regeringen i Whitehall ingripit och möjligen också till ett upphävande av det privilegiebrev enligt vilket Rhodes bolag styrde både Mashonaland och Matabeleland.

Inte någon barmhärtighetsgärning precis, tänkte Ralph syrligt.

— Sedan vi lämnat tillbaka den där boskapen till indunas återstod oss mindre än 85 000 djur. Bolaget fick knappt tillbaka vad man lagt ut i kostnader för kriget.

— Ändå hävdar indunas att de bara fick tillbaka dåliga djur, de gamla och ofruktsamma korna och bastardtjurarna.

— För helvete, Ballantyne, de frivilliga hade gjort sig förtjänta av att först få välja av hjordarna. Helt naturligt valde man de bästa djuren.

Han sköt fram höger knytnäve med pekfingret riktat som en pistol mot Zougas hjärta.

— Det sägs att våra egna hjordar, som valts ut av den tillfångatagna boskapen, är de finaste i Matabeleland.

— Indunas förstår inte det, svarade Zouga.

— Nå, de borde åtminstone begripa att de är ett besegrat folk. Deras välfärd är beroende av segerherrarnas goda vilja. De stammar som de besegrade när de tyranniserade kontinenten visade de inga sådana hänsyn. Mzilikazi dräpte en miljon försvarslösa själar när han skövlade landet söder om Limpopo, och Lobengula, hans son, kallade de svagare stammarna sina hundar, som han kunde döda eller kasta i slaveri allteftersom det behagade honom. De ska inte jämra sig nu över nederlagets bittra smak.

Till och med den milde Jordan vid bordets kortända nickade åt detta.

— Ett av skälen till att vi marscherade mot GuBulawayo var att skydda mashonastammarna mot Lobengulas skövling, mumlade han.

— Jag sa att de hade klagomål, påpekade Zouga. Jag sa inte att dessa var berättigade.

— Nå, vad mer har de att klaga över? frågade Rhodes.

— Bolagspolisen. De unga matabelesprättar som general St John har rekryterat och beväpnat svassar omkring i kraalerna, tillskansar sig indunas makt, vrakar och väljer bland de unga flickorna …

Än en gång avbröt Rhodes.

— Hellre det än att det återuppstår stridande impis under indunas. Kan ni föreställa er tjugotusen krigare i regemente under Babiaan och Gandang och Bazo? Nej, St John gjorde rätt i att bryta indunas makt. Som infödingskommissarie är det hans plikt att vara på sin vakt mot att matabeles stridstradition väcks till nytt liv.

— I synnerhet med tanke på det som händer söder om oss.

Doktor Leander Starr Jameson yttrade sig för första gången sedan han hälsat på Ralph, och Rhodes vände sig snabbt mot honom.

— Jag undrar om detta är rätta tidpunkten att tala om det, doktor Jim.

— Varför inte? Varenda man här är tillförlitlig och försiktig. Vi arbetar alla för samma lysande imperievision, och gud ska veta att det inte är någon risk för att vi är avlyssnade. Inte i den här vildmarken. Finns det ett bättre tillfälle än nu att förklara varför bolagspolisen måste göras ännu starkare, måste bli ännu bättre beväpnad och måste tränas till allra högsta beredskap? undrade Jameson.

Rhodes sneglade instinktivt på Ralph Ballantyne, och Ralph höjde ett ögonbryn, en cynisk och lätt utmanande gest som tycktes få Rhodes att bestämma sig.

— Nej, doktor Jim, sa han beslutsamt, det får bli en annan gång.

Och när Jameson ryckte på axlarna och kapitulerade vände Rhodes sig mot Jordan.

— Solen håller på att gå ner, sa han och Jordan reste sig lydigt för att fylla glasen.

Det var redan tradition i det här landet norr om Limpopo att avsluta dagen med en kvällswhisky.

Södra korsets lysande vita ädelstenar hängde över Ralphs läger, fördunklade de svagare stjärnorna och spred ett pärlemorskimrande ljus över granitkullarnas kala kupoler när Ralph letade sig fram mot sitt tält. Han hade ärvt sin fars förmåga att tåla sprit, så hans steg var stadiga och jämna. Det var tankar, inte whisky, som berusade honom.

Han klev hukande in genom öppningen till det mörklagda tältet och satte sig på sängkanten. Han rörde vid Cathys kind.

— Jag är vaken, sa hon lågt. Vad är klockan?

— Efter midnatt.

— Vad höll dig kvar så länge? viskade hon, för Jonathan sov alldeles bakom