Härskare från haven

By Wilbur Smith

Året är 1667 och på ett skepp utanför Afrikas sydspets befinner sig sir Francis Courtney och sonen Hal. Det är det utdragna stridandet mellan de brittiska och holländska kolonialmakterna som fört besättningen på Lady Edwina till sin nuvarande position. Där inväntar man de holländska ostindiefarare som måste runda Afrika på sin väg tillbaka till hemlandet. Uppdraget: att överrumpla, beslagta och invänta lösensumma. Men med ett handelsskepp i sitt våld händer något som Francis inte räknat med. Ett oväntat förräderi försätter plötsligt hela besättningen i livsfara. De har länge seglat på lömska vatten. Är det här deras äventyr får sitt slut? Härskare från haven är den nionde delen i Wilbur Smiths storslagna krönika om släkten Courtney. I den episka berättelsen om släkten Courtney får vi följa äventyrslystna män och modiga kvinnor. Krönikan utspelar sig i Sydafrika sträcker sig från 1600-talet och kolonialismen till 1900-talet och apartheid. Medlemmarna i släkten Courtney får uppleva både äventyr och krig på sin jakt efter ära, makt och kärlek.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129739

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Härskare från haven

SAGA Egmont

Härskare från haven

Översatt av Karin Andræ

Originaltitel: Birds of Prey

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1997, 2021 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129739

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Den här boken tillägnas Danielle Antoinette. I trettio år har din kärlek varit min sköld, din styrka och ditt mod har varit mitt svärd.

Författarens kommentar

Även om den här berättelsen utspelar sig på 1600-talet, förknippar man vanligen de galeoner och karaveller som huvudpersonerna seglar på med 1500-talet. I själva verket var 1600-talets skepp ofta mycket lika dem som användes under det föregående århundradet, men deras namn är antagligen obekanta för många läsare. Därför har jag använt motsvarande termer från 1500-talet, så att de flesta läsare ska känna sig hemmastadda, även om det inte är helt korrekt historiskt sett. Jag har också förenklat termerna kring eldvapen en del.

Ynglingen satt hopkrupen i utkikskorgen av segelduk arton meter ovanför däck, och när fartyget stagvände klamrade han sig fast vid kanten av korgen. Skeppet krängde när hon gick upp genom vinden. Det var en karavell, kallad Lady Edwina efter pojkens mor, som han knappt kunde minnas längre.

Det var strax före gryningen, och långt under sig i mörkret hörde han de stora bronskanonerna smälla i sina lavetter, och dunsarna när de hejdades av taljorna. Fartygets skrov skälvde och jämrade sig när hon gick över stag och började plöja västerut igen. Med den sydostliga vinden akterifrån var hon s006Fm förvandlad, lättare och rörligare, trots revade segel och en meter vatten i kölsvinet.

Allt detta var välbekant för Hal Courteney. Han hade upplevt de senaste sextiofem gryningarna i utkiken just så här. Hans unga ögon var de skarpaste ombord på skeppet, och därför var han posterad här uppe. Det var han som först skulle upptäcka främmande segel vid horisonten.

Kylan var också välbekant. Han drog ner den tjocka yllemössan över öronen. Vinden skar igenom läderjackan, men han var så van vid den att han knappt märkte den längre. Han ansträngde sig för att se in i mörkret. I dag kommer holländarna, sa han högt och kände hjärtat dunka av spänning och fruktan bakom revbenen.

Högt ovanför honom började stjärnorna blekna och himlen förändrades långsamt från mörkblått till pärlemor. Nu kunde han urskilja gestalterna på däcket långt där nere. Ned Tyler, rorsmannen, som böjd över rorkulten höll fartyget på rätt kurs, och fadern lutad över nakterhuset för att ta ut den nya kursen. I det svaga skenet från lyktan förstärktes linjerna i hans magra mörka ansikte, och det långa lockiga håret flög i vinden.

Pojken rycktes ur sina tankar. Han kunde inte sitta och stirra ner på däck, när fienden kunde dyka upp vid horisonten vilket ögonblick som helst.

Det var tillräckligt ljust nu för att han skulle kunna urskilja brottsjöarna som forsade förbi fartygets skrov. De hade samma hårda glans som nybrutet kol. Vid det här laget kände han sitt sydliga hav väl, den breda farvägen utanför Afrikas östkust, blå och varm och full av liv. Hans far hade lärt honom allt om havet, och han kände färgen, smaken och lukten ner till minsta strömvirvel.

En dag skulle också han föräras titeln kommendör av Sankt Georgs orden av den heliga Graal. Då skulle han liksom sin far vara en av ordens utbildade befälhavare. Det var ett mål som de båda strävade mot, och nu när Hal var sjutton år gammal låg det inte så långt borta längre.

Detta var den väg holländarna måste segla för att komma till den mystiska kusten som kunde anas längre fram i gryningsljuset. Alla sjöfarare måste runda den karga udde som skilde Indiska oceanen från södra Atlanten, ingen kom undan.

Det var anledningen till att sir Francis Courteney, Hals far, hade valt den här positionen strax öster om Godahoppsudden. De hade redan patrullerat fram och tillbaka utanför kusten i sextiofem monotona dygn, men vilken dag som helst kunde holländarna dyka upp, och pojken fortsatte att stirra ut över havet med sina gröna ögon.

Ungefär på en kabellängds avstånd på styrbords sida såg han blänket av vingar som fångade solens första strålar. Ett långt sträck av havssulor med snövita bröst och huvuden i svart och gult var på väg ut över havet. Ledarfågeln dalade medan den vände och vred på huvudet för att bättre kunna se ner i det svarta vattnet. Hal anade oron alldeles under ytan, glittret av fiskfjäll. Så fällde fågeln ihop vingarna och dök. Den klöv vattnet nästan lodrätt, och följdes av de andra fåglarna. Vattenytan piskades upp till ett vitt skum när fåglarna slog ner på fiskstimmet.

Hal höjde blicken och lät den svepa över horisonten.

Hjärtat hoppade över ett slag när han såg den första glimten av segel, ett stort skepp, en råseglare, inte mer än en dryg distansminut österut. Han hade redan öppnat munnen och dragit ett djupt andetag för att varna poopdäck när han kände igen henne. Det var Gull of Moray, en fregatt och inte en holländsk ostindiefarare. Hon låg långt utanför sin position. Det var det som hade lurat Hal.

Gull of Moray var det andra stora skeppet i eskadern. Ormvråken, hennes kapten, borde hålla henne utom synhåll bortom östra horisonten.

Hal lutade sig ut över mastkorgen och spanade ner mot däck. Hans far stod med händerna i sidorna och tittade upp mot honom.

Hal rapporterade sin upptäckt till halvdäck: Gull i lovart! och hans far vände sig om. Han skymtade Ormvråkens skepp, svart mot den dunkla himlen, och förde tubkikaren av mässing till ögat. När han hade tittat färdigt sköt han ihop kikaren med en smäll, drog tillbaka axlarna och gjorde ett kast med huvudet så att den svarta hårmanen flög. Hal såg att han var rasande. Innan dagen var slut skulle hårda ord ha växlats mellan de två befälhavarna. Hal grinade glatt. Med sin järnvilja och giftiga tunga, sina hårda nypor och sitt svärd injagade sir Francis fruktan, inte bara i sina fiender, utan också i vapenbröderna i orden. Hal var tacksam för att faderns ilska inte var riktad mot honom denna dag.

Han höjde huvudet och lät blicken svepa över horisonten som snabbt bredde ut sig i det tilltagande ljuset. De andras segel låg precis där de skulle ligga, små bleka punkter mot den mörka havsytan. Barkasserna låg på sin plats i formationen omkring två distansminuter på vardera sidan om Lady Edwina, maskor i det nät som hans far hade slängt ut för att snärja holländarna.

Barkasserna var små öppna båtar med ett dussin tungt beväpnade män ombord. När båtarna inte behövdes kunde de plockas isär och stuvas undan i Lady Edwinas lastrum. Sir Francis bytte ofta ut besättningen, för inte ens de hårda männen från Wales eller de före detta slavarna, som var ännu mer härdade, kunde stå ut med trängseln ombord någon längre tid och sedan vara i stridsdugligt skick.

Till slut bröt det stålgrå dagsljuset igenom och solen höjde sig över den östra horisonten. Hal tittade ner på den flammande stigen som solstrålarna målade över vattnet och kände besvikelsen växa när han såg att havsytan var tom. Inga holländare i sikte i dag heller.

Sedan vände han blicken norrut mot landmassan som låg tung och dyster som ett sovande vidunder av sten, mörk och ogenomtränglig, mot horisonten. Detta var Kap Agulhas, den afrikanska kontinentens sydligaste spets.

Afrika hette den här kontinenten! Hal var förhäxad av själva ordet Afrika – han tyckte om att upprepa det, smaka på det, lyssna till det. Det lät löftesrikt, hotfullt och härligt på samma gång.

Åtskilliga timmar av sitt liv hade han drömt sig bort över kartorna i faderns hytt, när han egentligen skulle ha lärt sig stjärnbildernas positioner utantill eller böjt latinska verb. I stället fantiserade han om Afrikas ogenomträngliga inre och fyllde det med bilder av elefanter och lejon och andra vilda djur. Han föreställde sig sjöar utan slut, väldiga bergskedjor, mäktiga floder, och han uttalade tyst för sig själv de magiska namnen: Månberget, Khoikhoi, Camdeboo, Sofala, Prästen Johannes rike. Men Hal visste att ingen vit man tidigare hade vågat sig in i detta skräckinjagande inre och undrade, som så många gånger tidigare, hur det skulle kännas att vara den förste. Prästen Johannes intresserade honom särskilt. Denne legendariske härskare över ett vidsträckt och mäktigt kristet rike mitt i jättekontinenten Afrika hade existerat i europeiska myter i flera hundra år. Var Johannes en människa eller myt? Hal tänkte mycket på honom.

Han hörde folk ropa under sig och rycktes tillbaka till verkligheten. Skeppet lade om kursen, och när han tittade ner såg han att fadern tänkte genskjuta Gull of Moray. Under röjel men med alla andra segel revade gick de båda fartygen sida vid sida nu, på väg västerut mot Godahoppsudden och Atlanten. De rörde sig trögt – de hade legat för länge i tropiska farvatten och virket var svårt angripet av mask. Inget fartyg överlevde tropikerna i längden. De fruktade skeppsmaskarna var lika tjocka som en mans finger och lika långa som hans arm, och de borrade sig igenom timret så att det blev ihåligt och poröst som en vaxkaka i en bikupa. Till och med från utkiken kunde Hal höra länspumparna arbeta i båda fartygen. Ljudet upphörde aldrig. Det var som hjärtslag som höll skeppen vid liv, om pumparna stannade skulle de sjunka. I själva verket behövde de nya skepp. Det var en viktig anledning till den kommande konfrontationen med holländarna. Lady Edwina åts långsamt upp under fötterna på dem.

När de två skeppen hade kommit inom hörhåll för varandra klättrade männen upp i riggen och samlades vid relingen för att smäda varandra tvärs över vattnet. Det hörde till.

Varje gång besättningen samlades på däck förundrades Hal över att det rymdes så många i ett så litet fartyg. Lady Edwina var ett skepp på 170 tons dödvikt och med en total längd på lite mer än tjugo meter, men hon hade en besättning på hundratrettio man, om man räknade dem som nu bemannade de två barkasserna. Gull var inte mycket större, men hade ytterligare sjuttio män ombord.

Varenda en av dem skulle behövas för att besegra en enda av Holländska ostindiska kompaniets tungt bestyckade galeoner. Sir Francis visste att minst fem av dessa stora skepp fortfarande var till sjöss. Hittills denna säsong hade tjugoen av bolagets galeoner ankrat vid sin lilla försörjningsbas under den mäktiga bergsplatå som holländarna kallade Taffelberget på yttersta spetsen av kontinenten. Efter det korta uppehållet vände de norrut för att fortsätta resan över Atlanten mot Amsterdam.

Dessa fem senkomlingar som fortfarande var på väg över Indiska oceanen måste hinna runt udden innan sydostpassaden upphörde, och innan Atlanten drabbades av de hårda höststormarna. Det skulle inte dröja länge nu.

När Gull of Moray inte patrullerade kusten på kapningsuppdrag brukade befälhavaren Angus Cochran, earl av Cumbrae, bättra på sin ekonomi genom att köpa slavar på marknaderna i Zanzibar. När de olyckliga människorna väl hade fjättrats i ringbultarna i det långa, trånga lastutrymmet släpptes de inte förrän skeppet hade anlöpt sin destinationshamn någonstans i Orienten. Detta innebar att de som dog under resan fick ligga kvar och ruttna vid sidan av dem som lyckades hålla sig vid liv. De ruttnande kropparna och de levandes utsöndringar spred en stank som kunde kännas på flera sjömils avstånd. Hur omsorgsfullt ett slavskepp än skrubbades gick det aldrig att bli av med lukten.

När Gull närmade sig började besättningen på Lady Edwina åbäka sig och gasta otidigheter.

Vid Gud, hon stinker som en dynghög!

Ni har visst glömt torka er i ändan, syfilitiska drägg! Ni stinker i himlens höjd!

Besättningen på Gull svarade med samma mynt och Hal grinade glatt. Han var naturligtvis inte obekant med mänskliga uttömningar, men de delar av kvinnokroppen som sjömännen nu gick in på i detalj hade han aldrig sett, och han njöt av föreställningen ända tills han fick syn på sin fars ansiktsuttryck.

Sir Francis var en troende man. Det var hans fasta övertygelse att ett krigs utgång hade mycket att göra med Guds styrande hand – och att Gud kunde påverkas i gynnsam riktning av manskapets gudfruktiga uppträdande.

Därför hade han förbjudit spel, hädelser och rusdrycker ombord. Han ledde manskapet i bön två gånger om dagen och uppmanade sina män att uppföra sig värdigt när de kom i hamn, fast Hal visste att de sällan följde hans råd. Nu mörknade faderns uppsyn när han hörde råheterna, men eftersom han knappast kunde låta halva besättningen slita spö, sa han ingenting förrän han var inom hörhåll för fregatten.

Under tiden skickade han sin betjänt att hämta slängkappan. Vad han hade att säga Ormvråken var officiellt, och därför borde han vara officiellt klädd. När mannen återvände lade sir Francis den magnifika sammetskappan över axlarna innan han satte megafonen till läpparna.

God morgon, Angus Cochran!

Ormvråken gick fram till relingen och lyfte ena handen till hälsning. Ovanpå den skotska dräkten hade han ett harnesk som glimmade i det klara morgonljuset, men huvudet var bart och det röda lockiga håret som växte ihop med ett lika rött skägg såg ut som eld i morgonsolens sneda strålar.

Jesus vare med dig, Francis! mullrade han tillbaka med en röst som inte behövde någon förstärkare.

Din plats är på östra flanken! Vinden och ilskan gjorde sir Francis kortfattad. Varför har du kommit hit?

Ormvråken slog ut med händerna och höjde samtidigt axlarna i en vältalig gest.

Vårt vatten och mitt tålamod är slut. Sextiofem dagar räcker för mig och mina tappra gossar. Det finns slavar och guld i mängder längs Sofalakusten.

Du är inte bemyndigad att anfalla portugisiska skepp.

Holländska, portugisiska eller spanska, ropade Cumbrae tillbaka. Vad gör det för skillnad? Deras guld glänser lika vackert. Du vet mycket väl att det inte finns någon fred bakom Linjen.

Ditt namn passar dig bra, ropade sir Francis irriterat, för du är lika omättlig som den där asfågeln! Men det Cumbrae hade sagt var sant. Det fanns ingen fred bortom Linjen.

För ett och ett halvt århundrade sedan hade påven Alexander VI utfärdat en bulla, Inter Caetera av den 25 september 1493, där han hade dragit en nord-sydlig gräns mitt i Atlanten och givit ena halvan av världen till Portugal och den andra till Spanien. Kunde man tro att de andra kristna nationerna skulle nöja sig med det? Spontant hade en annan doktrin fötts: Ingen fred bortom Linjen! Det blev stridsropet när sjörövare och kapare gav sig ut på plundringståg på de sju haven.

På norra delen av jordklotet bestraffades en pirat för plundring, stöld och mord med hängning i sin egen rånock, medan samma illgärningar accepterades, och till och med applåderades, om de utfördes på andra sidan om Linjen. Varenda hårt ansatt regent skrev under fribrev som i ett drag förvandlade hans handelsmän till plundrare och handelsfartygen till krigsfartyg.

Sir Francis Courteneys eget brev hade signerats av Edward Hyde, förste earlen av Clarendon, Englands lordkansler, i hans majestät kung Karl den andres namn. Det gav honom tillåtelse att angripa Holländska republikens fartyg, eftersom England och Holland låg i krig med varandra.

Om du överger din post har du för evigt förverkat din rätt till del i bytet, ropade Francis över den smala vattenremsan mellan skeppen, men Ormvråken hade redan vänt sig om för att utfärda order till sin rorsman.

Han gjorde tecken åt säckpipeblåsaren, som stod i givakt.

Spela en avskedssång för sir Francis!

De vackra och vemodiga tonerna från säckpipan fyllde luften medan Ormvråkens män klängde i riggen som apor och lossade revbanden. Gulls röjel buktade ut i vinden. Storseglet fylldes av vind med en smäll som ett kanonskott. Skeppet krängde, rättade snabbt in sig efter sydvästan, satte bogen i nästa blå våg och klöv den mitt itu.

Medan Gull of Moray snabbt avlägsnade sig ställde sig Ormvråken vid bakre relingen, och hans röst höjde sig över det gälla ljudet från säckpipan och vindens vinande. Må Herren Jesus hålla sin hand över dig, min vördade broder! Men på Ormvråkens läppar lät det som en smädelse.

Sir Francis såg efter honom när han försvann i fjärran. Slängkappan med ordens scharlakansröda kors på ryggen böljade och smällde i vinden.

Långsamt blev det tyst, de skämtsamt hånfulla tillmälena dog bort och en betydligt nyktrare stämning började sprida sig bland männen när det gick upp för dem att deras styrka, som redan från början hade varit i minsta laget, nu var halverad. De hade övergivits för att möta holländarna ensamma. Sjömännen som trängdes uppe på däck var alldeles tysta nu och undvek att titta på varandra.

Då kastade sir Francis huvudet bakåt och gav upp ett gapskratt.

Desto mer blir det för oss att dela på! ropade han, och de skrattade med honom medan han gick mot kajutan i aktern.

I ännu en timme stannade Hal i masttoppen. Han undrade hur länge männens överdådiga humör skulle vara, för nu var de nere i en mugg vatten om dagen. Trots att det var mindre än en halv dags segling in till kusten och floderna med sötvatten vågade sir Francis inte ens skicka i väg en av barkasserna för att fylla på tunnorna. Holländarna kunde komma när som helst, och när de gjorde det behövde han alla män han hade.

Till slut kom avlösningen. Vad har du att erbjuda mig då, pojk? frågade han och klättrade ner i korgen bredvid Hal.

Jag har inte mycket att komma med, svarade Hal. Men håll ögonen öppna, gamle Simon! Sitt inte och slumra till nu.

Sjömannen grymtade. Snart talar du väl om för mig hur man gör när man fiser. Han gav Hal en farbroderlig klapp på ryggen, pojken var skeppets maskot.

Hal log tillbaka mot sjömannen. Det är så sant som det är sagt, Simon, men där behöver du ingen undervisning. Jag har hört dig, jag – hellre skulle jag utsätta mig för en holländsk bredsida. En vacker dag kommer du att prutta hål i skrovet.

Simon gav ifrån sig ett gapskratt och gav Hal en lätt knuff. Ner med dig nu, gosse, innan jag lär dig hur man flyger som en albatross.

Hal började hasa sig ner i vantet – först stelt och ovant, eftersom han inte hade rört sig på länge, men sedan allt snabbare och lättare.

Några av männen tittade upp från arbetet vid pumparna eller vid seglen när han kom farande. Han var en kraftigt byggd och bredaxlad pojke som gott kunde ha varit tre år äldre, och han var lång, redan lika lång som sin far. Men han hade fortfarande en pojkes mjuka, släta hud och öppna, obekymrade ansikte. Håret hade han knutit ihop med en läderrem och det flöt ut under mössan, blåsvart i det tidiga solljuset. Han ägde en skönhet som nästan var kvinnlig, och efter mer än fyra månader till havs fanns det män ombord som tittade lystet efter honom.

Hal kom ner till kryssrån och lämnade den trygga masten. Han sprang ut på rån och balanserade med en akrobats lätthet tolv meter ovanför skummet som yrde runt bogen. Nu var allas ögon på honom, det var en uppvisning som inte många av dem skulle vilja göra om.

För det måste man vara ung och våghalsig, sa Ned Tyler och skakade godmodigt på huvudet. För hans skull hoppas jag innerligt att hans pappa inte ser honom nu.

Nu var pojken framme vid änden av rånocken, och utan att hejda sig svängde han sig ut i brassen och gled nedför den tills han var tre meter ovanför däcket. Då släppte han greppet och hoppade. Han landade lätt på hårda bara fötter och böjde knäna för att mildra stöten mot de vitskrubbade däcksplankorna.

När han var på väg att resa sig hörde han bakom sig ett omänskligt skrik. Det var ett primitivt vrål, ett urvrål som från något stort rovdjur på väg att anfalla.

Hal stod orörlig under bråkdelen av en sekund innan han först kastade sig runt och sedan bort ifrån den väldiga skepnad som kom farande mot honom. Det ven till i luften, men han såg knivbladet och duckade. Stålet blixtrade över huvudet på honom och hans angripare vrålade igen.

Hal såg en glimt av motståndarens ansikte, svart och glänsande med en vidöppen mun och vita tänder.

Hal vek undan när kniven kom tillbaka i en båge. Han kände ett ryck i jackärmen när knivspetsen gick igenom lädret.

Ned, en kniv!

Han ropade vilt till rorsmannen bakom sig, men släppte inte angriparen med ögonen. Pupillerna var svarta och blänkande som obsidian och ögonvitorna blodsprängda.

Hal hoppade åt sidan vid nästa rasande attack och kände luftdraget av kniven mot kinden. Bakom sig hörde han det torra rasslet när rorsmannen drog sin korta huggare ur skidan och skickade i väg den över plankorna mot honom. Han böjde sig mitt i rörelsen och fick tag i fästet, reste sig i samma rörelse och måttade en stöt mot angriparens ögon.

Med huggaren omedelbart framför ögonen hejdade sig den store mannen, och när Hal drog sin dolk ur livremmen med vänster hand förvandlades det galna ljuset i hans ögon till kall beräkning. De cirklade runt varandra på däcket under stormasten och viftade med knivarna på jakt efter en blotta hos den andre.

Sjöbjörnarna övergav sina göromål – till och med de som bemannade länspumparna – och kom springande. Deras ansikten var förväntansfulla, det var länge sedan något hade brutit rutinen ombord. De grymtade och tjöt vid varje utfall och hetsade de stridande.

Skär av hans svarta ballar, Hal!

Plocka bort stjärtfjädrarna på den där tuppkycklingen, Aboli!

Aboli var ett helt huvud högre än Hal och det fanns inte ett uns fett på hans magra och smidiga kropp. Han kom från Afrikas östkust, från en krigarstam som var mycket uppskattad bland slavhandlare. Hans huvud var rakat och glänste som svart marmor, längs de höga kindbenen var rituella mönster inristade. Han rörde sig med en sällsynt lätthet på sina långa muskulösa ben och svängde överkroppen som en svart kobra. Musklerna i hans armar tycktes leva sitt eget liv, som ormar som ringlade och drog ihop sig under huden.

Nu gjorde han ett plötsligt utfall och Hal vände kniven för att parera, men i samma ögonblick ändrade Aboli riktning och siktade mot hans huvud. Det låg sådan kraft i hugget att Hal visste att han inte skulle orka ta emot det enbart med huggaren. Han kastade upp båda klingorna i kors och fångade Abolis kniv högt ovanför sitt huvud. Det sjöng om stålet när knivarna möttes och åskådarna jublade vid den eleganta pareringen.

Men Aboli pressade Hal baklänges nu, ett steg, ett steg till, och ytterligare ett.

Det syntes i Hals ansikte att han var rädd. Hans rörelser blev ryckiga och osammanhängande, han var trött och reagerade inte lika snabbt längre. De grymma åskådarna vände sig mot honom och eggade hans motståndare.

Märk honom, Aboli! Hacka sönder hans vackra ansikte!

Får vi se hans inälvor!

Svetten rann efter kinderna på Hal och hans ansikte drogs ihop i rädsla, som ett barns, medan Aboli drev honom baklänges mot masten. Han gick inte längre till motanfall. Nu kämpade han för sitt liv. Hans mun darrade av utmattning.

Obarmhärtigt attackerade Aboli på nytt. Först siktade han mot kroppen, sedan benen.

Så ändrade Aboli taktik ännu en gång. Han gjorde ett utfall med vänster hand, men lade blixtsnabbt över tyngden och stötte med en lång högerarm. Det glänsande bladet flög rakt igenom Hals försvar och åskådarna vrålade när de till sist fick det blod som de hade längtat efter.

Hal snurrade förbi masten och blev stående i solskenet, flämtande och förblindad av sin egen svett. Blod droppade sakta ner på hans jacka, men bara från en skråma, utdelad med en kirurgs precision.

Du får fler ärr om du fortsätter med att slåss som en kvinna! grälade Aboli.

Med ett uttryck av misstro höjde Hal vänstra handen där han fortfarande höll dolken och torkade bort blodet från hakan med baksidan av handen. Yttersta spetsen på hans örsnibb var snyggt och prydligt kluven. Det blödde ymnigt, men kändes inte.

Åskådarna vrålade av skratt.

För Satan! frustade en av rorsmännen. Vår vackra pojke har mer blod än mod i sig!

De hånfulla skratten och gliringarna gjorde Hal rasande. Hans ansikte blev uttryckslöst, läpparna ett rakt, kritvitt streck. Med en morrning kastade han sig mot Aboli.

Det gick så fort att den store mannen inte hann reagera, utan drevs tillbaka. När de stod framför varandra med knivarna låsta kände Aboli att pojken hade en ny styrka. Sedan var Hal över honom som en sårad vildkatt.

Smärta och raseri gav Hal vingar. Hans ögon var iskalla och ansiktet en mask, och av pojkaktigheten fanns ingenting kvar. Men vreden hade inte berövat honom förmågan att tänka klart.

Åskådarna hävde upp ett samfållt vrål vid detta mirakel framför deras ögon. Det tycktes som pojken hade förvandlats till man i det ögonblicket. Det tycktes faktiskt som om han hade vuxit, så att han nu stod öga mot öga och haka mot haka med sin motståndare.

Plötsligt upptäckte Aboli att det var han som retirerade inför de två klingorna som dansade framför ögonen på honom.

Han tittade in i det bleka ansiktet och de brinnande ögonen framför sig och kände inte igen dem. Han blev rädd, och det gjorde honom långsam. Detta var en demon som stod framför honom, med en demons övernaturliga styrka. Han visste att hans liv var i fara.

Nästa stöt var riktad mot hans bröst. Han försökte vrida undan kroppen, men kniven gick in strax under vänstra armen och han kände varmt blod sippra nedför sidan. Han hade glömt vapnet i Hals vänstra hand, och pojken tycktes använda båda händerna med samma lätthet.

I ögonvrån såg han den kortare kniven på väg mot hans hjärta och kastade sig åt sidan för att komma undan. Hälen fastnade i en reprulle och han föll handlöst baklänges. I fallet slog han armbågen i relingen och vapnet flög ur handen på honom.

Aboli låg på rygg och såg sin egen död i de skrämmande gröna ögonen ovanför sig. Detta var inte ansiktet på det barn som hade varit hans skyddsling under de senaste tio åren, pojken som han hade skämt bort och älskat. Detta var en ung man som stod i begrepp att döda honom. Den skarpa knivspetsen var riktad mot hans hals.

Henry! Rösten skar genom larmet på däck.

Hal ryckte till och stod blickstilla med kniven mot Abolis strupe. Han såg förbryllad ut, som om han just hade vaknat upp ur en dröm, och han tittade upp på sin far som stod på halvdäck.

Sluta upp med de där dumheterna och kom upp till mig genast.

Hal såg de uppjagade ansiktena som omgav honom. Han skakade förvirrad på huvudet och tittade på dolken i sin hand. Sedan öppnade han handen och lät kniven falla. Benen vek sig under honom och han sjönk ner ovanpå Aboli och omfamnade honom som ett barn kramar sin far.

Aboli! viskade han på det språk som den svarte mannen hade lärt honom och som var en hemlighet mellan dem. Jag har skadat dig! Allt det här blodet… Jag kunde ju ha dödat dig!

Aboli skrockade och svarade på samma språk. Det var hög tid, men du hittade källan till ditt krigarblod till slut. Fast jag fick driva på dig.

Han satte sig upp och sköt undan Hal, men det var ett nytt ljus i hans ögon när han tittade på pojken, som inte längre var någon pojke. Gå till din far nu!

Hal reste sig på skakiga ben och såg sig om igen. I ansiktena runt omkring sig såg han ett uttryck som han aldrig tidigare hade sett. Det var respekt blandad med en icke föraktlig portion rädsla.

Vad gapar ni på? röt Ned Tyler. Föreställningen är över. Har ni inte arbete att uträtta? Länspumparna står. Det är back i bramseglen. Jag kan hitta masttoppar åt alla latoxar.

Männen vaknade som ur trans och återvände till sina sysslor.

Hal böjde sig ner, tog upp huggaren och gav den tillbaka till rorsmannen med handtaget först.

Tack, Ned. Jag behövde den.

Och du gjorde gott bruk av den. Jag har aldrig förr sett den hedningen så ställd, utom när far din har höjt rösten, förstås.

Hal rev bort en bit från sina trasiga bomullsbyxor, höll den mot örat för att hejda blodflödet och gick ner till sin far.

Sir Francis tittade upp från loggboken med gåspennan i ena handen.

Se inte så självbelåten ut, din valp, grymtade han. Aboli lekte med dig som han alltid har gjort. Han kunde ha spottat omkull dig ett dussin gånger innan du ilsknade till på slutet.

När sir Francis reste sig fanns det nästan inte rum för båda två i den lilla hytten. Väggarna var klädda med böcker från däck till däck, fler låg i högar runt fötterna på dem och skinnbundna volymer var instuvade runt kojen. Hal undrade var fadern sov någonstans.

Du kommer att dö innan du ens är färdig krigare om du inte hittar stålet i ditt hjärta. Det räcker inte med stål i handen. Någon lunsig holländare kommer att klyva dig på mitten under din första strid. Sir Francis blängde bistert på sin son. Låt mig nu få höra svärdets lag.

Ett öga på hans ögon, mumlade Hal på latin.

Öppna munnen, pojk!

Sir Francis hade börjat höra dåligt efter alla kanonader, det var åtskilliga bredsidor som hade avfyrats runt huvudet på honom genom åren. Under en batalj började det så småningom droppa blod ur öronen på männen som bemannade kanonerna, och i dagar efteråt hörde till och med officerarna på halvdäck himmelsk klockringning i öronen.

Ett öga på hans ögon, upprepade Hal med hög röst.

Ögonen är fönstren. Där kan du avläsa hans tankar, se slaget innan han utdelar det. Och sedan?

Ett öga på hans fötter, sa Hal.

Bra. Sir Francis nickade. Fötterna rör sig alltid före handen. Mer?

Håll siktet högt.

Kardinalregeln. Sänk aldrig siktet. Alltid mot ögonen.

De gick igenom hela litanian som så många gånger tidigare, och sedan tittade sir Francis upp på timglaset som hängde från taket ovanför huvudet på honom. Du har fortfarande tid att läsa lite före bönen. Ta fram din Livius och översätt sidan tjugosex. Börja längst upp.

I en timme läste Hal högt ur Livius romerska historia på latin och översatte till engelska efter varje stycke. Till sist stängde sir Francis sin bok med en smäll. "Det går bättre. Böj verbet durare."

Det var ett tecken på gillande att fadern valde just det verbet. Hal rabblade lydigt och tvekade inte när han kom till futurum indikativ. "Durabo. Jag skall uthärda."

Durabo var valspråket på släkten Courteneys vapensköld, och sir Francis log frostigt när Hal uttalade det.

Må Gud bevilja dig den ynnesten. Han reste sig. Du kan gå nu, men bli inte sen till bönen.

Lycklig över att vara fri flängde Hal nedför lejdaren.

Aboli satt på huk i lä av en av de tunga kanonerna nära fören. Hal knäböjde bredvid honom.

Har du ont?

Aboli gjorde en avfärdande rörelse med handen. En sprättande tuppkyckling skadar jorden mer än du skadade mig.

Hal satte sig bredvid Aboli och lyfte upp den muskulösa armen. Ett djupt jack löpte över bröstkorgen.

Hur som helst så hackade kycklingen ganska djupt, ser jag.

Aboli öppnade handen och visade honom nålen som han hade trätt med segelmakarens tråd. Hal sträckte ut handen, men Aboli hejdade honom.

Först måste du tvätta såret som jag har lärt dig.

Med den där långa svarta pytonormen som du har skulle du klara det själv, sa Hal, och Aboli skrattade sitt långa rullande skratt, mjukt och dovt som avlägsen åska.

Vi får hålla till godo med din lilla vita mask.

Hal reste sig och lossade snöret som höll hans byxor uppe. Han lät dem falla och med höger hand drog han tillbaka förhuden.

Jag döper dig till Aboli, härskare över kycklingar! Han härmade sin fars predikoröst och skickade i väg en stråle gul urin mot det öppna såret.

Fastän Hal visste att det sved som eld, för Aboli hade gjort samma sak åt honom många gånger, rörde den sårade mannen inte en min. Hal vattnade såret till sista droppen och hissade upp byxorna. Han visste hur effektiv denna metod att tvätta sår var. Första gången hade det äcklat honom, men han visste av erfarenhet att sår som tvättades på Abolis sätt alltid klarade sig från kallbrand.

Han tog den grova nålen och segelgarnet, och medan Aboli höll ihop sårkanterna med vänstra handen sydde Hal ihop det med fina och prydliga stygn. Mellan varje stygn gjorde han en knut som höll stygnet på plats. När det var avklarat hämtade han byttan med het tjära som Aboli redan hade gjort i ordning. Han strök generöst med tjära på såret och nickade sedan belåtet åt sitt verk.

Aboli reste sig och började lossa repet i sina byxor.

Och nu ska vi ta hand om ditt öra, sa han.

Det är bara en skråma, protesterade Hal.

Men Aboli hade redan tagit ett stadigt tag i hans hästsvans och vred hans ansikte uppåt.

När skeppsklockan slog samlades besättningen på däck. De stod tysta och barhuvade i solljuset – också de svarta medlemmarna, som inte endast tillbad den korsfäste Jesus, utan även andra gudar vars hemvist var de djupa skogarna långt inne i den afrikanska kontinenten.

När sir Francis med den stora bibeln i handen tog upp bönen: Vi ber dig, allsmäktige Gud, att du överlämnar de otrogna i våra händer, vi ber dig att du låter oss bevara vår ödmjukhet… var det bara hans ögon som riktades uppåt. Alla de andra spejade österut där det stora fartyget skulle komma, fullastat med silver och kryddor.

Halvvägs igenom den långa gudstjänsten kom en liten kastby från öster, vinden drev molnen i en vältrande svart massa över huvudena på dem och regnet stod som en silverridå rakt ner. Men vädrets makter lyckades inte distrahera sir Francis i hans förhandlingar med den allsmäktige. Besättningen liknade mest en flock strandade valrossar i sina tjärade segelduksjackor och med vattnet strömmande utmed sidorna.

Bistå oss, stormens och vindens härskare, bad sir Francis obekymrad om väder och vind. Stridens herre, var vårt skydd och värn…

Stormbyn drog snabbt förbi och solen kom fram igen. Den lyste bländande från den blå himlen och det ångade av det våta däcket.

Sir Francis satte på sig den vidbrättade hatten igen och de blöta vita fjädrarna vajade nickande som i samtycke.

Ned, ut med kanonerna!

Det var ett klokt beslut, tänkte Hal. Under den korta regnskuren hade tändsatserna blivit fuktiga. I stället för att tömma alla kanonerna och ladda om dem, tänkte hans far utnyttja tillfället och drilla besättningen i en skjutövning.

Klart till drabbning!

Trumvirvlarna ekade genom fartygets skrov och besättningen sprang skrattande och skämtande till sina poster. Hal doppade luntstaken i fyrfatet vid mastfoten. När luntan glödde jämnt satte han luntstaken mellan tänderna och klättrade upp till sin plats i utkiken.

Nere på däck såg han fyra män komma upp från lastrummet med en tom vattentunna. De vacklade fram till skeppssidan med tunnan och hävde den överbord. Den försvann i skeppets oljiga kölvatten. Under tiden knackade artillerifolket bort kilarna som höll kanonerna på plats och körde fram dem. Lady Edwina förde sexton kanoner på batteridäck och ytterligare tio på övre däck, var och en laddad med en hink krut och en kula.

Efter två år till havs hade man dåligt med järnkulor, och flera av kanonerna var laddade med järnskrot av olika slag, eller till och med runda stenar. Lady Edwina rörde sig tungt i vändningen när hon gick upp mot vinden. Den tomma tunnan guppade på vattnet förut, fortfarande på två kabellängders avstånd, men avståndet minskade sakta. Skyttarna gick med långa steg från kanon till kanon, justerade höjdriktningen och utdelade order. Detta var en uppgift för experter, det var bara fem män ombord som kunde ladda och rikta en kanon.

Högt uppe i sin mastkorg svängde Hal den långpipiga falkonetten på sin svängtapp och siktade på ett trassel av brunalger som flöt förbi. Sedan skrapade han bort det fuktiga, hårdpackade krutet ur fånghålet med spetsen på sin dolk och fyllde det omsorgsfullt med torrt krut. Efter tio års träning under faderns vakande ögon var han lika skicklig som Ned Tyler, skeppets duktigaste skytt, i denna svåra konst. Hans rättmätiga plats var nere på batteridäck, men fadern var orubblig. Du ska lyda order som alla andra, sa han när Hal klagade. Nu måste han sitta här uppe, långt utanför händelsernas centrum, och han kände sig förvisad och orättvist behandlad.

Plötsligt hörde han kanoneld från däcket under. Ett tjockt, svart rökmoln steg rakt upp och skeppet krängde lätt av rekylen. Ett ögonblick senare exploderade vattenytan i en skumpelare omkring 50 meter österut och tjugo meter bortom vattentunnan. Det var inget dåligt skott på det avståndet, men ändå utbröt en våldsam visselkonsert.

Ned Tyler störtade vidare till nästa kanon och kontrollerade siktet. Han tecknade åt männen vid tacklingen att rikta kanonen en grad österut och klev sedan fram och satte luntan till fånghålet.

En fräsande rökpuff bolmade upp och kanonröret gav ifrån sig en blandning av gnistor, halvbränt krut och klumpar av fuktig smörja. Kulan rullade håglöst ut ur mynningen och föll ner i havet mindre än halvvägs till vattentunnan. Besättningen vrålade ut sitt förakt.

Följande två kanoner klickade. Rasande beordrade Ned männen att sota loppen med den långa järnviskan, och sedan skyndade han vidare.

Skräm dem med kanoner, brukade Hals far säga, men sopa däcket med huggaren. Han hade inte mycket till övers för regelrätta bataljer till sjöss. Det var omöjligt att rikta en kula från ett däck som rörde sig hela tiden, till yttermera visso mot ett mål som inte heller höll sig stilla. Stridslyckan låg i den allsmäktige gudens händer och inte i skyttens, det var kaparkaptenens övertygelse.

Neds försök i dag bekräftade bara den teorin. Sex av kanonerna gick aldrig av och det närmaste han hade kommit att träffa vattentunnan var tjugo meter. Han skakade uppgivet på huvudet och tänkte på att alla skotten ändå hade förberetts noga. I stridens hetta med böljande rök som skymde sikten och hastigt förladdat krut, eldrör som hettades upp ojämnt och skräckslagna skyttar som satte luntan till fånghålet i fel ögonblick – i en sådant läge var utsikterna till en träff ännu mycket sämre.

Till slut tittade fadern upp mot Hal. Masttoppen! röt han.

Hal hade nästan trott att han var bortglömd. Nu blåste han på den glödande luntan han höll i handen och den flammade upp.

Sir Francis iakttog honom från däck. Hans ansiktsuttryck var stelt och avvisande. Han fick aldrig avslöja hur mycket han älskade pojken. Han måste alltid vara hård och kritisk mot honom. För pojkens egen skull, för hans överlevnad, måste han lära sin son att kämpa, uthärda, lägga ner hela sin själ i allt vad han företog sig. Men han måste också uppmuntra och bistå sonen, helst utan att det märktes för mycket. Han hade väntat till detta ögonblick, när tunnan flöt parallellt med skeppet, innan han gav sin order.

Om Hal kunde splittra tunnan med sitt vapen när Ned hade misslyckats med sin stora kanon, så skulle hans rykte växa. De flesta av männen ombord var skrävlande råskinn, okunniga och våldsamma, men en dag måste Hal leda dem, eller andra som dem. Han hade tagit ett jättesteg i dag när han besegrade Aboli inför dem alla. Här hade han en möjlighet att konsolidera sin nya ställning. Led hans hand och skottet, stridens Gud! Sir Francis bad tyst och allas ögon var riktade mot pojken.

Hal gnolade medan han förberedde sig, väl medveten om allas blickar, men omedveten om sin fars tysta böner. För honom var det en lek. Hal tyckte om att vinna.

Han visste att det inte gick att sikta direkt mot målet. Det dröjde alltid flera sekunder från det man satte luntan till fånghålet tills falkonettens laddning av kulor, druvhagel eller skrot gick i väg, och under tiden rörde sig skeppet och tunnan i motsatt riktning. Han måste också räkna in den stund då skottet var i luften.

Han svängde siktet förbi målet och satte glöden till fängpannan. Han tvingade sig att inte rygga tillbaka när krutet flammade upp och inte krypa ihop inför explosionen, utan låta eldröret röra sig i den riktning han hade bestämt sig för.

Med ett brak som fick trumhinnorna att bågna ryckte falkonetten våldsamt i svängtappen och allting försvann i ett moln av grå rök. Hal sträckte på huvudet för att försöka uppfatta någonting bortom röken, men det var jublet nedifrån däck som talade om för honom att han hade lyckats. När vinden skingrade röken såg han resterna av den splittrade tunnan. Han hävde upp ett glädjetjut och viftade med mössan.

Trummorna rullade åter, nu för att kalla tillbaka besättningen från sina platser. Innan han klättrade ner hade Hal laddat om falkonetten och bundit en remsa tjärad segelduk runt fångpannan för att skydda den från dagg och regn.

När han landade på däcket försökte han fånga faderns blick för att få ett erkännande. Men sir Francis var djupt inne i ett samtal med en av sina underofficerare. Vad gapar du åt, pojke? Kanonerna ska laddas om, var allt han sa när han upptäckte sin son.

När Ned Tyler såg honom komma tog han ett steg tillbaka och gav honom laddstaken. Vilken pellejöns som helst kan skjuta, men att ladda en kanon kräver sin man, grymtade han och iakttog Hal medan han mätte upp en omgång krut ur läderhinken.

Hal kände på krutet, rullade kornen mellan fingrarna och smakade sedan på det. Ned Tyler hade lärt honom att skilja mellan gott och dåligt krut på det sättet. Sedan hällde han innehållet i röret och följde upp med en förladdning av lump.

Därefter packade han krutet med den långa laddstaken med trähandtag. Det var också en grannlaga uppgift. Om man packade för hårt kunde elden inte löpa igenom laddningen och skottet avfyrades aldrig. Om man inte packade tillräckligt tätt skulle svartkrutet brinna, men utan kraft att skicka i väg den tunga projektilen tillräckligt långt. Det tog tid att bli en duktig laddare.

Så småningom var alla kanoner laddade och säkrade innanför kanonportarna och Hals nakna överkropp glänste av svett efter arbetet på det trånga batteridäcket. När han hade kommit upp i solljuset stannade han till för att hämta andan och dra handen över sitt svettiga ansikte.

Är du inte alls intresserad av fartygets position, Henry? Det var faderns röst, drypande av ironi.

Hal hoppade högt och kastade en blick upp mot solen. Den stod redan högt på himlen, morgonen hade gått fort. Han störtade fram till lejdaren, rasade nedför den, rusade in i faderns hytt, lyfte upp den tunga kvadranten och sprang upp på poopdäck.

Gode Gud, låt det inte vara för sent, viskade han för sig själv. Han ställde sig med ryggen mot solen, och så att han hade fri utsikt över södra horisonten.

Det var inte lätt att hålla det tunga instrumentet stadigt mot skeppets rörelser. Samtidigt måste han avläsa solens strålar som föll över hans axel. Det var en balansakt som krävde både styrka och skicklighet.

När han var färdig sänkte han instrumentet med värkande armar och skrev hastigt ner siffrorna på griffeltavlan.

Sedan sprang han uppför lejdaren till hytten i akten, men kartan över himlakroppar låg inte på hyllan. Han vände sig om och upptäckte att hans far hade följt efter honom och iakttog honom uppmärksamt. Ingen av dem sa ett ord, men Hal visste att det här var ett prov. Han satte sig vid faderns sjökista, som tjänstgjorde som bord, slöt ögonen och försökte se kartan för sin inre syn. Han måste minnas gårdagens siffror och göra en extrapolering utifrån dem. Han masserade sin svullna örsnibb och läpparna rörde sig ljudlöst medan han försökte översätta middagssolens vinkel till breddgrader.

Så lyste hans ansikte upp, han öppnade ögonen och skrev ner några siffror på tavlan. Trettiofyra grader fyrtiotvå minuter sydlig bredd.

Hans far tog tavlan ur handen på honom och kontrollerade siffrorna. Det stämmer, om din uppskattning av solens läge var korrekt. Men hur är det med longituden?

Den exakta longituden var omöjlig att bestämma. Det fanns inget instrument av något slag som kunde mäta jordens långsamma vridning runt sin axel. Longituden gick endast att uppskatta, och som Hal hade förutsett var fadern inte nöjd med hans uträkningar. Med tanke på avdriften skulle jag ha gissat på något streck längre österut, men låt gå, för in dina siffror i loggboken.

Medan hans far betraktade honom öppnade han loggboken och tittade länge på faderns eleganta, drivna handstil och de vackra teckningarna av män, skepp och kuster som prydde marginalerna. Sir Francis var en duktig tecknare. Tveksamt doppade Hal spetsen i bläckhornet av guld. Det hade en gång tillhört kaptenen på Heerlycke Nacht, en av Holländska ostindiska kompaniets galeoner, som de hade kapat. För att inte börja med att sätta en plump på det fina papperet läskade han bort överflödigt bläck från spetsen. Sedan stack han ut tungspetsen så att han skulle ha något att styra med och skrev oändligt omsorgsfullt och försiktigt: Ett glas under eftermiddagsvakten, denna tredje dag i september i Vår Herres år 1667. Position 34 grader 42 minuter syd, 20 grader 5 minuter ost. Afrika synligt från masttoppen, bäring Nord. Han lyckades utan att spilla bläck eller skriva fel. Lättad satte han tillbaka gåspennan i sitt ställ och sandade sitt välformulerade bidrag med stolthet. Han visste att hans handstil var fullt läslig, även om den inte var lika vacker som faderns.

Sir Francis tog pennan, lutade sig över sonens axel och skrev: Denna förmiddag blev Henry Courteney svårt sårad i ett opassande handgemäng. I marginalen skissade han en snabb karikatyr av Hal med den svullna örsnibben som stack ut på ett groteskt sätt.

Hal höll på att kvävas av undertryckt skratt, och när han tittade upp såg han glimten i sin fars gröna ögon. Sir Francis lade handen på pojkens ena axel, det närmaste han någonsin skulle komma en omfamning, och gav den en tryckning. Ned Tyler väntar på dig. Han ska ge dig ännu en duvning i den svåra konsten att rigga och trimma segel. Låt honom inte vänta.

Fast det var sent när Hal trevade sig fram på övre däck var det ändå så ljust att han kunde urskilja de sovande kropparna. Kvällshimlen var översållad med stjärnor, men Hal såg dem inte, för i kväll var han så trött att han vacklade.

Aboli hade hållit en plats åt honom i fören i skydd av främre kanonen, där de var i lä för vinden, och han föll tacksamt ihop på den tunna och slankiga madrassen. Besättningen hade inga kojplatser utan fick törna in varhelst det fanns en ledig plats på däck. Varma nätter på sydliga breddgrader sov alla ute i friska luften på övre däck. De låg skuldra vid skuldra i en lång, stinkande, snarkande, pruttande rad. Hal makade sig lite närmare Aboli. Så här hade han sovit varenda natt under de senaste tio åren, och han kände trygghet hos den väldiga gestalten vid sin sida.

Din far är en stor hövding, mumlade Aboli. Han är en krigare och han känner havets och himlens hemligheter. Stjärnorna är hans barn.

Ja visst, svarade Hal på samma språk, jag vet, varför säger du det nu?

Det var han som befallde mig att använda svärdet mot dig i dag, sa Aboli.

Hal reste sig på armbågen och stirrade vantroget på den mörka figuren bredvid sig. Ville min far att du skulle skära mig? frågade han upprört.

Du är inte som andra pojkar. Om ditt liv är hårt nu så är det ingenting mot vad det kommer att bli. Du är utvald. Den dag kommer när du ska överta den tunga manteln med det röda korset. Du måste visa att du är värdig.

Hal sjönk tillbaka på madrassen och stirrade upp mot stjärnorna. Men om jag inte vill? frågade han.

Du har inget val. Kommendören väljer ut den som ska efterträda honom. Så har det varit i nära fyrahundra år. Den enda utvägen är döden.

Hal var tyst så länge att Aboli trodde att han hade somnat, men sedan rörde han sig i mörkret. Hur vet du om allt det här? viskade han.

Din far har berättat det för mig.

Är du också tempelriddare?

Aboli skrattade mjukt. Min hud är för mörk och jag har andra gudar.

Aboli, jag är rädd.

Alla människor är rädda. Vi som har krigarblod i ådrorna måste behärska rädslan.

Lova att du aldrig lämnar mig, Aboli!

Jag stannar hos dig så länge du behöver mig.

Då är jag inte längre rädd.

Han tyckte att han knappt hade somnat förrän Aboli lade sin hand på hans axel och skakade honom. Han hade sovit djupt och drömlöst. Åtta glas i hundvakten, Gundwane. Han använde Hals smeknamn. På hans eget språk betydde det stäppråtta. Det var inte menat att såra, utan var hans smeknamn på det barn som han hade fått ansvaret för när det bara var fyra år.

Fyra på morgonen. Om en timme skulle det vara ljust. Hal snubblade upp och vacklade i väg till det stinkande avträdet under bogsprötet. Nu var han klarvaken och kryssade vant mellan de sovande männen på väg till frukosten.

Kocken hade tänt eld i spisen i sin murade kabyss och gav Hal en tennmugg med soppa och en unken skeppsskorpa. Hal var uthungrad och slukade soppan fast han skållade tungan. När han tuggade i sig skorpan kände han hur baggarnas hårda skal knastrade mellan tänderna.

På sin väg mot stormasten såg han glöden från faderns pipa i skuggan av poopdäck och kände doften av hans tobak, sur och stickande