Gryningsflickan

By Tomas Löfström

År 1894 föds Aurora Nilsson i Västerhaninge. I femtonårsåldern tvingas hon ta jobb som tjänsteflicka i Stockholm och några år senare gifter hon sig med radiotelegrafisten Rune Sandberg. Men äktenskapet är olyckligt och i början av 20-talet reser Aurora till Berlin för att söka lycka, spänning och frihet. Med sin skönhet och mystiska utstrålning väcker Aurora uppmärksamhet bland Berlins män. Snart träffar hon Asim, "prinsen" från Afghanistan, med vilken hon gifter sig och reser från Berlin till Kabul – där kung Amanullah driver igenom en omfattande samhällsomvandling som ska förändra Afghanistan i grunden.Berättelsen om Aurora Nilsson är en kärleksroman fylld av dramatiska intriger och färgrika miljöer. Det är en historia om passion och uppror, frihet och död och om kulturkrockar i mötet mellan Europa och Asien. Boken bygger på Auroras liv och hennes bok "Flykten från harem" som gavs ut 1928. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726896985

Book preview

S kriv, sade hon, att jag sökte friheten. Skriv att jag var i ett land av sand och bruna berg, blå himmel, mycket blå, och så ljust, så fullt av ljus. Skriv att jag speglade mig i det ljuset, att jag bländades. Skriv att innan mörkret föll såg jag att friheten var ensam. Skriv: det finns ingen frihet utom ensamheten och den kan inte levas. Man kan inte leva den, bara dö den. Den som är fri lever inte länge. Den som är fri kommer att dö snart. Skriv att jag ville dö. Skriv att jag flydde friheten. Skriv att jag alltid kommer att längta tillbaka till Deh Afghanan, till Kabul, till Hindukush, till den torra jorden och den klara luften där allt är rent och människan fri men att jag aldrig kommer att återvända. Skriv att jag älskar Asim.

Hon satt uppkrupen på dyschatellen och talade och jag satt vid bordet och skrev, här där jag nu sitter och skriver, och det var så berättelsen började. Hon talade till mig hela natten, hela den natten, den första, som vore det den sista, och jag nedtecknade hennes ord. Hon talade sig hes, snyftade och grät, ropade, viskade. Och orden rann och flödade. I början bad jag henne lugna sig, ta om, utveckla någon oklar punkt. Ett par gånger lyssnade hon till mig, men sedan var det som om hon glömt min existens.

Sedan var det som en dröm, och det är möjligt att jag verkligen somnade. Vad jag minns är att det ljusnade, en grå gryning i Berlin, cigarrettröken i rummet, röran på bordet, känslan av olust som kom sig av för lite sömn men också av att jag tyckte mig ha förlorat något ovärderligt.

Då hade hon tystnat och låg på rygg på dyschatellen med ena armen över munnen, blek under den asiatiska solbrännan, det hennafärgade håret i oordning.

D en 12 januari 1894 läste hemmansägare Emanuel Larsson, innehavare av två medelstora lantbruk i Ösmo socken på Södertörn, högt för sin hustru Hanna Kristina följande artikel ur Nya Dagligt Allehanda medan hon ammade deras nyfödda dotter Aurora och snön yrde över de frusna fälten:

"Ett land, som för närvarande låter mycket tala om sig, såsom varande en s k ’buffer state’ mellan Rysslands och Englands besittningar i Asien, är Afghanistan med staden Cabul såsom residens.

Ehuru landet är under engelskt beskydd och emiren uppbär subsidier regerar dock denne furste enväldigt och tillåter icke någon att blanda sig i hans styrelse. Sålunda har det ej lyckats engelsmännen att få honom att tillåta byggandet af en enda jernvägslinje i landet. Måhända har resultatet af nu tilländalupna underhandlingar gjort honom medgörligare i detta afseende.

Afståndet mellan Peshawar, ändpunkten af de engelska banorna, och Cabul är omkring 300 engelska mil, hvilka öfver högst oländig mark måste tillryggaläggas till häst eller ’till kamel’, om jag så får säga, hvarjemte alla varor måste fraktas med karavan.

Icke desto mindre har denne i sitt slag enastående furste under några år med aldrig svigtande energi, för att göra sig oberoende af påtryckningar från vare sig rysk eller engelsk sida, i sin hufvudstad åvägabragt anläggande af flere större verkstäder af olika slag. Dessa verkstäder upptaga en areal öfver fem tunnland, begränsad af tvenne kullar, mellan hvilka en strömfåra löper, från hvilken pannorna till maskinerna förses med sitt vattenbehof.

Klockan var knappast 7 på morgonen då vi till häst nådde platsen, men arbetet var i full gång, och arbetarne mottogo en form af omkring 900 tons stenkol jemte en stor qvantitet ’caustic soda’, som nyss anländt från England.

Först visade man mig en verkstad af 200’x 50’ yta, i hvilken borrning af kanoner egde rum. Åtskilliga bakladdningskanoner voro under arbete, och en del arbetare voro sysselsatta med att för emiren förevisa tvenne Hotchkisskanoner (en sex- och en trepundare, hvilka nyss förfärdigats i verkstaden). Alla kanoner voro af bakladdningstyp med massiva projektiler.

Vi kommo vidare till kanonsmedjan och sågo der 14 kanoner ligga rundt omkring en två tons ånghammare, hvars städ, som var tillverkadt på platsen, vägde 28 tons. Förra året tillverkades tvenne kanoner om 5 tums kaliber, och maskineri är nu på väg till Cabul, med hvilket man blir i stånd att borra och reffla kanoner af till och med 6 tums diameter samt 14 fots längd.

Dessutom finnes en verkstad för tillverkning af allt slags ammunition till Martini-Henry-gevären. Blykulorna och krutet tillverkas här, men metallhylsorna hafva hittills skaffats från England, men när det nya valsverket blir färdigt, blir man helt och hållet oberoende, emedan då 10 000 hylsor kunna valsas pr dag…"

Emanuel lade undan tidningen.

Ja, sade han, de lär nog komma att behöva de där kanonerna.

Varför tror du det? frågade Hanna Kristina.

Hon flyttade på barnet, som gnydde lite och tittade upp med sina mörka ögon men åter tystnade och blundade när hon gav det av det andra bröstet.

Därför att världen är sådan, sade Emanuel. Den som vill vara fri måste kunna försvara sig när ondskan knackar på dörren.

Han tittade ut på snön som for över den gråbruna stubbåkern och skymde skogskanten och lade sig i drivor utmed stengärdesgården.

Är man inte längre sin egen är det inte längre värt att leva. Friheten är människans drivkraft, det må vara i Asien eller i Södermanland.

Värst vad du blev vältalig.

Hon knäppte klänningen. Barnet sov mot hennes axel.

Det finns nog annat också som är värt att leva för, sade hon. Fri blir man aldrig. Men hon kanske är det, din dotter. I varje fall ännu så länge.

Emanuel kom fram till henne. Tillsammans betraktade de Aurora. Han sade:

Man får vara glad att hon föddes här och inte i Kabul eller någonstans där borta.

Hanna Kristina såg förvånad ut.

Det var ju också en synpunkt.

Han lade handen på hennes axel.

Jag får se till att få något gjort. En av korna skulle kalva. Jag får gå ut och se.

Hon hörde hur han stampade fötterna i stövlarna ute i farstun. Dörren slog igen efter honom. I tystnaden ylade vinden och snön frasade mot fönstren. Hanna Kristina reste sig och lade Aurora i vaggan. Sedan gick hon ut i köket.

H on drömde att hon hade päls och klor.

Hon rörde sig som ett djur, en jaguar på flykt, en varg, mot horisonten, bort över en vid hed som var som ett hav eller en öken eller ett sädesfält i juni. Hon flöt bort.

Som ett rinnande vatten, utmattad och ändå inte trött, tungan hängande ut, ögonen blodsprängda — hon kände smärtan i dem, såg otydligt också, eller var det mörkt, eller också var hon nästan blind.

Tassarna tyst löpande genom ljungen. Gräs och sommarblommor smekande hennes nakna ben i förbifarten. Det frasande, prasslande ljudet. Hennes häftiga andetag.

Lugnt löpande, ändå hetsigt, desperat, jagande som efter något hon glömt eller var på väg att inte kunna hinna upp eller flyende något obeskrivligt stort utan namn.

Ibland med känslan av att flyga snarare än springa, flyga lågt, mycket lågt över marken, bara någon handsbredd.

Och hedens och myrens dofter där uppe i norr. Luften som slog emot henne i vågor, ömsom ljum, ömsom sval. Natten, en vargnatt med norrsken. Eller det var sommar och midnattssol. Så som hon föreställde sig detta.

När hon hörde skottet var det som om det avlossats inuti hennes huvud och hon föll omedelbart till marken övertygad om att hon var död.

Sedan märkte hon att det inte var hon.

Hon öppnade ögonen och såg den andra vargen. Han låg bredvid henne. Det var han som var skjuten.

F lickan hade följt den höstplöjda åkern i kanten, sneddat över hagen, sprungit uppför backen, sedan genom skogen där vinden susade och hon redan kunde höra vågorna, där doften av barr och kåda blandades med havets fräna, syrliga lukt av storm och salt och annat som hon inte visste.

Så hade hon kommit springande fram bland tallarnas knotiga stammar, barfota, i långa skuttande språng, den rödrutiga klänningen fladdrande i den allt starkare ostliga vinden, håret blåsande bakåt stripigt och tovigt, tårar i ögonen, sjungande högre och högre för att överrösta havet.

Havet vars väldiga vågor slog mot hällarna och stenarna, fräsande, dundrande, havet som sjöng sin egen sång där ute bortom de grå kobbarna och skären, ihållande och entonigt, ett tungt vinande och dånande, dovt och dunkelt under den molntäckta tigande himlen som for fram i väldig fart lågt över den upprörda, sönderbrutna, blågröna, vitskummande ytan som längst ut försvann i vått, grått stormdis, där ute där horisonten var, bortom vilken världen låg.

Hon sjöng utan ord, som havet.

Hon stod vid dess kant vänd mot öster, mot vinden och vattnet och tomheten och alltet där ute och lät det strömma mot henne och skölja över henne.

Vinden var så stark att hon kunde luta sig mot den, men om hon gjorde det kunde hon ramla nerförStenberget där hon stod, ty emellanåt måste också vinden hämta andan.

Men hon slöt ögonen och lutade sig bara så mycket att hon inte riskerade att tappa fotfästet och sträckte armarna rakt ut åt sidorna och lät dem vila i vinden som de stora fåglarna gjorde när de svävade och låtsade att hon flög.

Lät sig sugas med av uppvinden. Flöt upp på stormens rygg. Och flög, lätt men ändå stark, utan att anstränga sig, bort över kustens vikar och fjärdar och sund, bort över skärgårdens tusen öar, bort över de sista små nakna kobbarna längst ute i havsbandet.

Sedan klättrade hon ner och följde strandkanten. Hoppade från klippa till klippa, från sten till sten. Stannade plötsligt och plockade upp en träbit, en glasskärva, en konstig växt eller något annat som stormhavet lämnat åt henne att finna. Sprang vidare söderut eller norrut.

Satte sig någonstans i lä, armarna kring knäna uppdragna under den korta kjolen, huvudet nerböjt, och bara lyssnade, bara var där. Och försökte vara som träden, som gräset, som stenarna, som vassen och sjöfåglarna och de små kräftorna, som vågorna, som havet och vinden och molnen. För att komma riktigt, riktigt nära, för att känna hur det kändes.

Hon kunde bli sittande så mycket länge, så länge att hon sedan när hon åter lyfte huvudet och skakade håret ur ögonen och såg sig omkring blev förvånad över att hon var en flicka och inte en sten. Och när hon sedan reste sig kunde benen nästan inte bära henne och hon hade till en början svårt att andas, ty hon hade så länge varit förstenad.

Hon kände varje liten bit av denna strand så långt norrut och söderut som hon kunde se när hon stod på berget vid tallskogen och ännu längre bort. Hon hade varit överallt. Hon kände varje klippas särskilda skrovlighet med sina fötter. Hon hade lyft varje liten sten, berört varje träd med sin kind och gått runt varje rotvälta mumlande den hemliga formeln. Hon visste var det bodde människor innanför strandskogen, vilka stigar de brukade följa, varifrån hon kunde bli sedd. Hon visste var man kunde vada och var man måste simma. Hon visste var det fanns fiskar och fåglar och olika sorters insekter. Hon visste var räven brukade ta sig över till ön och var lyan fanns. Hon visste var kaninerna höll till, var älgen kom fram i skogsbrynet vid skymningen. Hon visste var solen steg upp över horisonten långt ute och var den gick ner inne över land, men för att se det fick hon klättra upp i ett träd som stod på en av bergknallarna och det hade hon inte velat göra denna sommar ty där häckade en örn. Hon visste inte om det var en örn eller om den hade ett annat namn men hon kallade den örn. Den var stor och hade vida vingar, vita, bruna, mycket vackra, och flög långt ut över havet och fångade fisk.

Hon visste allt om detta kustland i öster, men namnen hon gav de olika djuren och växterna och tingen hon kände var ofta hennes egna, ty ingen hade lärt henne något eller visat henne något. Allt hade hon sett och funnit och förklarat själv, och hon var alltid ensam.

H on var mycket ofta vid stranden, men inte varje dag. Också om hon sprang var det nästan en timmes väg mellan gården och havet, i varje fall om hon skulle ända fram till berget på udden bortom tallskogen. Så det var inte alltid hon kunde ta sig tid.

Hemma var det nästan alltid saker de ville hon skulle göra. Mest passa Gustav. Därför att hon var flicka fick hon göra det. Leka med Gustav, klä honom, mata honom, lägga honom. Pojkarna kunde inte gör det, skulle inte göra det, sade Emanuel. De skulle hjälpa till i jordbruket. De var ju också större än hon, Nils Anders och Arvid, fast inte mycket. Men de låtsade att de var stora karlar som arbetade, och det tyckte Emanuel var bra.

När Hanna Kristina någon gång bad dem hjälpa till med något inomhus sade Emanuel att det var fruntimmersgöra.

Låt Aurora städa, sade Emanuel. Hon kan behöva göra lite nytta någon gång. Så fort hon behövs är hon borta.

Hanna Kristina försvarade henne inte vid sådana tillfällen. Hon tyckte inte att det tjänade något till att diskutera. I längden var det ändå hon som fick som hon ville. Hon var envis och stark och tänkte snabbare än Emanuel. Han var långsam och svag och när han sade någonting trodde ingen på honom.

Aurora brydde sig inte om honom. Hade det bara varit för hans skull skulle hon ha sprungit till havet varje dag och säkert ofta stannat där också om natten och sovit i någon klippskreva på en bädd av mossa och gräs vilket hon gjort i hemlighet ibland. Hon struntade i vad fadern tyckte.

Hon förstod sig inte på andra barn som ansträngde sig för att vara föräldrarna till lags, ljög och förställde sig och gjorde sig dumma och gjorde det de inte ville bara därför att föräldrarna ville att saker och ting skulle vara på det viset. Själv gjorde hon inte det. Hon gjorde vad hon själv ville.

Vissa dagar sprang hon därför till havet redan före frukosten och kom tillbaka först i kvällningen. Andra dagar stannade hon hemma och passade Gustav eller hjälpte Hanna Kristina att städa eller laga mat eller rensa i köksträdgården. Och när hon gjorde det gjorde hon det aldrig därför att Emanuel hade sagt att hon skulle göra det. Hon gjorde det för Hanna Kristinas skull. Det var annorlunda med modern. Ändå brydde hon sig inte särskilt mycket om henne heller.

Aurora brydde sig inte om sin familj överhuvudtaget. Hon hörde inte dit. Det var inte hennes hem. Det var bara en tillfällighet att hon var där. Hennes hem var en klippskreva vid havet. Hennes hem var bland molnen, i vinden. Hennes hem var bortom horisonten, utan namn.

Men Hanna Kristina var vacker och stark, och det var hon som fött henne till världen, och en dag skulle hon, flickan Aurora, bli som modern Hanna Kristina. Hon skulle bli lika vacker och stark. Men hon skulle vara fri.

Hanna Kristina var inte fri. Hon hade gift sig med Emanuel medan hon ännu bara var flicka och fött honom nio barn varav tre dött och flyttat med honom och barnen hit och dit och byggt upp hem efter hem och hållit samman allt och tagit allt ansvar. Utan henne hade Emanuel varit ingenting.

Hon, flickan, som ännu inte fyllt åtta år, som skulle börja i skolan den hösten, tänkte ofta på detta. Hon föraktade fadern därför att han band Hanna Kristina med sin svaghet och kvävde friheten som fanns i hennes ögon. Hon föraktade hans mummel, hans förtegenhet, hans sätt att vända ryggen till och hoppas att allt skulle ordna sig. Hans tjat och plötsliga ilska kunde hon bättre stå ut med. Till och med hans sällsynta vredesutbrott. Utom när han slog Hanna Kristina. Då slog Aurora tillbaka.

Ibland funderade hon på olika sätt att döda Emanuel. Hon tänkte att om Emanuel dog skulle Hanna Kristina bli fri. Och hon själv förstås. Om Emanuel dog skulle hon alltid bo vid havet i en klippskreva med gräs till säng och måsarna skulle lära henne flyga och hon skulle inte behöva gå i skolan. Hur det skulle gå med syskonen tänkte hon inte på. Det brydde hon sig inte om. Hon hade inte med dem att göra. Lille Gustav skulle hon möjligen kunna tänka sig att ta hand om. Hon tyckte om honom, ungefär på samma sätt som hon kunde tycka om en kalv ute i beteshagen. Ibland kunde hon känna samma känslor för honom som hon kände när hon såg en kaninunge i kattens käftar. Han skulle kunna bo med henne vid havet. Pojkarna var främlingar. De skulle nog klara sig. De två äldre flickorna, Hanna och Hilma, hade redan kommit ut i tjänst. Det var flera år sedan de lämnade hemmet och hon mindes dem knappt.

Emanuel skulle kunna bli överkörd av en bil. Hon hade sett bilar inne i Ösmo, och i Nynäshamn där hon varit en gång. Han skulle också kunna falla in i den hästdragna slåttermaskinen och bli sönderskuren. Sådant hade hänt, det hade hon hört talas om. Och hon kunde se det alldeles tydligt framför sig, hur han blev kött och blodet som rann och färgade höet rött och flugorna som surrade. Om han hade följt med henne till havet skulle han ha kunnat ramla ner från berget bortom tallskogen där det var flera meter ner till vattnet och fullt av vassa stenar på bottnen.

Men Hanna Kristina skulle inte vilja ha den frihet hon skulle ges genom Emanuels död. Hanna Kristina var fästad vid Emanuel, tyckte om, älskade, ville alltid vara nära honom. Aurora såg det, kände det, var medveten om det. Men hon kunde inte förstå det.

Hon tänkte att det var så som hon själv ville vara nära havet och stormen och det främmande där ute, det avlägsna som lockade henne utan att hon visste vad det var eller varför. Men det irriterade henne och gjorde henne arg, och hade det inte varit för det skulle hon ha kunnat komma modern mycket närmare.

Ty de var lika, Hanna Kristina och dottern.

Hon kommer att bli som mor sin, sade de som känt modern när hon var ung.

Där ute på Muskö närmare havet, dit hon fått följa med ibland, där hon fått en känsla av att inte längre vara på land, inte längre vara bofast och fjättrad utan i rörelse utåt.

Hanna Kristina var född där ute. I hennes bruna ögon fanns havets hemlighet, och kanske andra hemligheter också, och hon såg inte ut som någon annan kvinna Aurora sett. Hennes ögon liksom kisade, som om det varit mycket starkt solljus, och hennes hud var nästan brun också om vintern. Och hennes hår var svart som siden, ibland var det nästan blått. Och hon rörde sig på ett särskilt sätt, lätt som om hon dansade, inte som de tunga bondkvinnorna i granngårdarna. Aurora trodde att hon nog egentligen skulle kunna springa och hoppa och skutta på stenarna vid havet som hon själv gjorde.

En gång hade Aurora hört några kvinnor i handelsboden prata om Hanna Kristina. Den där utländska häxan hade en av dem kallat henne innan hon känt igen flickan och tystnat och börjat prata om något annat. Men Aurora hade inte reagerat som kvinnan trott. Hon förstod mycket väl att hon sagt något nedsättande och elakt, men eftersom hon inte kände något ansvar för sin familj kunde hon inte bli ledsen eller arg på moderns vägnar. Och för den delen trodde hon inte heller att Hanna Kristina skulle ha blivit arg. Hon skulle ha tigit och knyckt på nacken och varit stolt. Aurora hade inte varit så gammal då. På vägen hem från handelsboden hade hon gått och svängt med kassen och gnolat en ny sång: Här kommer den utländska häxan, här kommer den utländska häxan…

Hanna Kristinas föräldrar var döda, men när Aurora var mindre hade hon ibland berättat om dem. Hon hade också berättat om främlingen som var hennes riktige far. Det var en saga som Aurora tyckte mycket om. Han kom med ett skepp över havet, och det blev storm och skeppet gick under men han räddade sig som ende överlevande. På morgonen låg han halvdöd på en stenhäll vid stranden när Hanna Kristinas mor kom för att samla drivved efter stormen. Hon kysste honom och då vaknade han, och sedan tog hon honom med sig hem och skötte honom tills han var återställd. Han talade aldrig om varifrån han kom, eller också förstod hon inte vad han sade. Han talade nämligen ett alldeles främmande språk. Och sedan en vacker dag var han bara försvunnen.

Aurora visste inte varför hon sprang till havet, varför hon kände sig hemma där och inte hos Emanuel och Hanna Kristina på gården, varför hon ville vara en annan än den hon var, varför hon ville färdas bort och vara fri. Men hon sade sig att det berodde på att hennes morfar varit en främling som kom utifrån den stora tomheten och sedan försvann tillbaka dit igen.

H on söker friheten, sig själv, vara ärlig mot sig själv, förverkliga, inte erkänna hinder, ta sig över, förbi, ändå utan mål: hon vet ju inte vem hon är, känner inte vägen, bara går den framåt, ut, in i sig själv, växer samman med det som är hon, sitt öde, bestämmelsen, tiden.

Låter sig falla: fritt fall. Faller upp mot ytan. Svävar ut i världen, in i kroppen. Låter sig födas till världen, tar form, blir människa — en konstellation av möjligheter — i detta foster som föds av en kvinna vid namn Hanna Kristina Johansdotter i Ösmo socken på Södertörn i Sverige mindre än en timme innan det nya året 1894 går in och vid dopet ges namnet Maria Kristina Aurora Larsson.

Så var det. Så tänkte hon sig att det var.

Det var som om denna kropp som bar hennes namn bara var ett tillfälligt skal, en dräkt hon kunde klä av och på och låta falla till golvet och gå vidare utan. Det var som om denna kropp inte var hon, som om hon Aurora var någonting annat och någonting mer och någonting mycket vackert.

Hon tyckte sig kunna stå vid sin bädd och betrakta sig själv. Hon tyckte sig ofta stå bakom ryggen av sig själv, vid sin egen sida, i andra änden av rummet, och kritiskt iaktta och ifrågasätta och kommentera, i den mån hon överhuvudtaget brydde sig om vad kroppen gjorde.

Hon var en annan. Kroppen var bara en form hon utnyttjade.

Hon kunde inte minnas när hon första gången kom till insikt om detta. Det var en självklarhet. Det var ingenting hon hade upptäckt. Det hade alltid varit så.

Från början hade hon inte haft ord att klä sin insikt i. Från början hade hon inte upplevt sig själv som annorlunda.

Hon hade trott att också hennes syskon och lekkamrater och föräldrar använde sina kroppar ungefär som de använde knivar och gafflar, sopskyfflar, spadar, dockor, bollar och andra saker och ting: redskap, leksaker. Förgängliga föremål vars tid var utmätt, som slets upp och sedan slängdes bort, som visserligen representerade ett värde men knappast var värda att sörja.

Först så småningom och efterhand hade hon förstått att det inte var så, att hon var annorlunda. Och hon hade försökt definiera sig som icke-människa, som ängel, som gudinna, som skogsfru, som häxa, som mara, som fe. Hon hade sökt efter namn och betydelser och prövat dem, lekt med dem som hon lekte med allt, som hon lekte med sin kropp. Och sedan förkastat dem.

Det var inte det. Det var någonting annat.

Och sedan förkastat hela upplevelsen som ett utslag av en barnslig, en alltför livlig, en kanske rentav sjuklig, förvänd fantasi.

Inte därför att hon misstrodde sin insikt, sig själv, detta andra som hon upplevde sig vara — det var snarare sin kropp hon misstrodde — men därför att hon fann det omöjligt att leva i denna värld utan att erkänna dess former, och däribland sin egen, som den enda verkligheten värd namnet. Alltför många kollisioner med denna verklighet hade redan lärt henne det. Den tillät inte att man betraktade den med distans, att man ifrågasatte sin kropps betydelse. Det fanns inget utrymme för något annat: ville man leva fick det ske i denna förklädnad.

Hon var i själva verket ännu inte elva år när hon bestämde sig för att bli den omständigheterna i denna snäva värld bestämt att hon skulle vara.

Men samtidigt bestämde hon sig då för att göra det bästa möjliga av situationen. Redan som trettonåring framstod hon följaktligen som en mycket attraktiv ung kvinna, välutvecklad kroppsligen och vad intellektet anbelangar enligt de flesta äldre observatörer i hennes omgivning snarast alltför välutvecklad, med en hal orms lika snabba som ettriga tunga.

Hon fann till sin häpnad att de var rädda för henne.

Därför att hon var dem överlägsen. Därför att hon såg ner på dem. Därför att de inte förstod sig på sig själva.

Hon stod över dem alla. Hon stod bortom dem.

Hon stod ju i själva verket egentligen bortom också sig själv även om hon nu i varje fall till synes förenats med sin vackra kropp.

Det fanns ingen hon såg upp till, beundrade eller ens tyckte sig ha något utbyte av. Hon var en mycket ensam flicka. Det störde henne egentligen inte. Tvärtom fann hon i denna ensamhet en stor frihet. Men det irriterade andra. De avundades henne, utan att våga erkänna det ens för sig själva. Hon såg deras hat pyra. Hon såg det onda ögat glimma. Hon var alltför vacker och alltför fri.

Hon bestämde sig då för att så gott hon nu förmådde också försöka bli som andra människor. Det skulle bli svårt, men det skulle nog gå. Fast alldeles vanlig ville hon inte bli. Hon uppställde vissa villkor. Hon bestämde sig för att aldrig fira sin födelsedag: hon skulle inte ha någon ålder. Hon bestämde sig också för att hon inte skulle ha någon familj. Inte heller skulle hon ha någon hembygd eller något fosterland.

Hon skulle vara Aurora Europa. Hon skulle vara en Fri Kvinna. I varje fall skulle hon försöka.

F amiljen var inte fattig. Men den blev.

Emanuel var en spelare. Till en början hade han också råd att spela. Han hade en mindre förmögenhet som han byggt upp genom spekulation i jordbruksfastigheter. Han ägde två gårdar och kallades patron och gick i stövlar som hölls svartblänkande av tjänstefolk. Visserligen levde han över sina tillgångar och familjens levnadsstandard var i själva verket betydligt lägre än den såg ut att vara, men man upprätthöll skenet och Emanuel var respekterad i socknen.

Dock begick han vissa misstag.

Det ena var jordbruket. Emanuel var ingen bonde. Gud vet varför han inte var det, uppfödd som han var i det närmaste på gödselstacken. Men felet var antagligen att han efter hand fått för sig att han var för fin för att smutsa sina händer. Han var, ansåg han, en alltför stor godsägare för att själv behöva ta någon del i produktionen. Man såg honom sällan ute på ägorna annat än i övervakande syfte, med blänkande stövlar och cigarr. Han anställde folk att sköta jorden, men eftersom han inte kunde bedöma människor anställde han dåligt folk. Inspektoren som ledde och fördelade arbetet var en lat sälle som för det mesta uppehöll sig i pigkammaren, och de arbetare han hade sig underställda var visserligen billiga i drift men å andra sidan arbetade de knappast. Följaktligen sjönk avkastningen trots att Emanuel ett par gånger utökade arealen genom köp av grannfastigheter. Förmögenheten krympte allt mer.

Det andra misstaget var Hanna Kristina. Inte så att Emanuel hade något emot sin hustru. Han var mycket förtjust i hennes glittrande pepparkornsögon och svallande blåsvarta lockar och gav fullständigt fan i tisslet och tasslet om att varken hennes mor eller den Johan som i prästbetyget uppgavs vara hennes far hade haft något liknande. Han brukade rentav skryta med att hon var en demon i sängen. Att hon fött honom nio barn av vilka sex överlevt beklagade han emellertid. Och det var detta som var det andra misstaget: de många barnen som han först och främst såg som lika många utgiftsposter. Ty barnen var Hanna Kristinas fel. Att han, Emanuel, skulle ha någon skuld till deras existens kunde inte komma på fråga.

Det tredje misstaget var att han spelade. Eller om man så vill att han med tiden frestades att spela för högt. Ty de första åren hade han haft lyckan med sig och spelet hade utgjort en extra inkomstkälla, men sedan hade det gått sämre och då hade han börjat spela högre för att kompensera förlusterna. Det kan mycket väl också ha haft med de båda tidigare misstagen att göra.

Standarden sjönk. Det blev allt svårare att upprätthålla skenet. Byggnaderna förföll. Ibland blev han tvungen att hålla inne arbetarnas löner och det blev bråk och tråkigheter. Han intecknade och fick skulder och kunde inte betala.

Då ökade Emanuel insatserna. Några gånger gick det bra. Därefter gick det inte bra.

Så länge det bara handlade om reda pengar var det kanske överkomligt, även om Hanna Kristina rev upp himmel och jord. Men sedan började han lägga både det ena och det andra i potten där han satt med de andra bönderna kring spelborden i traktens storgårdar: hästar, redskap, familjeklenoder, avsides belägna inägor.

Om han hade vunnit skulle det kanske ha varit acceptabelt, men det gjorde han inte. I stället drogs han in i en ond cirkel och började dricka kopiöst och förlorade alltmer av det som varit hans och familjens grund i livet.

Hade Hanna Kristina insett vidden av det hela skulle hon nog ha varit i stånd att stoppa honom, men det gjorde hon inte. Hon såg inte vad som höll på att ske. Kanske ville hon inte. Hon älskade honom.

Och så gick det som det gick.

En dag stod drängen Edvin där i dörren och tummade på sin skärmmössa:

Frun får ursäkta, jag vet inte hur jag ska säga. Inspektoren skickade mig. Han är nere vid den gamla brunnen, frun vet, vid det nerbrunna torpet, Torpstugan. Alltså, han måste ha sänkt sig i brunnen. Om frun ville följa med,

Aurora skulle minnas scenen med stor tydlighet. Edvins ord, rodnaden på hans kinder, doften av gödsel, som hon avskydde, hans klumpiga fingrar som grep kring skärmmössan. Och moderns, Hanna Kristinas, bleknande ansikte, det allt vitare inramat av det svarta håret. Och hennes händer som knöts, krampaktigt. Och hennes kvävda skrik.

Det var inte långt före jul och det var fruset. De hade sprungit över gårdsplanen, längs den gamla grusvägen, in i skogen till gläntan där hon ofta lekt, där det en gång legat ett torp, där det fanns en brunn som var nödtorftigt täckt av ruttna brädor.

När de kom fram stod inspektoren där. Brädorna var borta. Intill brunnen stod en av de tvåhjuliga kärror som brukade användas till att köra mjölkkannor på. På vagnen låg Emanuels kläder och ett pappersark på vilket han skrivit: HÄR VILAR EMANUEL LARSSON SÖRJD OCH SAKNAD AV INGEN.

Hon hade precis hunnit läsa orden och konstaterat att det inte var sant, i varje fall inte det sista, i varje fall inte vad modern anbelangade, innan Hanna Kristina knycklade ihop papperet till en hård boll och kastade den ner i den svarta brunnen i vilken Emanuel av allt att döma låtit sitt liv utslockna.

Sedan slängde sig modern över Emanuels kläder och hamrade med sina knutna händer mot kärrans brädor. De fick bära hem henne. I ett par veckor förblev hon stum och så gott som orörlig. Därefter blev hon i stort sett sig själv igen och var det till sin död flera år senare.

Man försökte fiska upp Emanuel ur brunnen. Det lyckades inte.

Men det var inte det värsta.

Det värsta var vad som framgick så småningom. Han hade spelat bort allting. All jord. Alla byggnader. Alla djur. Alla maskiner. Allting utom ett litet backhus som låg på mark som nu tillhörde en av de större grannbönderna. Därtill hade Emanuel spelat bort sin fjortonåriga dotter Aurora. Den 15 februari 1908 skulle hon börja som piga hos herrskapet Ehrenflyckt på Ludvigsborg.

Så kom hon ut och fick tjänst. Så bröt hon upp och blev fri.

P asset låg bakom dem nu. Nedanför dem, framför och under dem, öppnade sig dalen, en vindlande korridor som långt borta vidgade sig och långt nere planade ut i en sluttande slätt mellan de branta bergssidorna, långt där nere där dalarna mynnade och möttes och floderna flöt samman och byarna låg tätt och landskapet tycktes vila.

Ännu sov det också, försänkt i mörker, i bergens skugga. Också här uppe var fortfarande mörkt. Men himlen i öster ljusnade och solens första strålar nådde de högsta bergens toppar och isen och snön där uppe började skimra i guld och rött mot det blå där stjärnorna släcktes en efter en.

Det var mycket kallt och tystnaden omslöt världen.

Männen kom genom passet. Långsamt, steg för steg, tog de sig tillsammans med sina djur ner för den branta stigen. Och de fyllde dalen med ljud. De invaderade tystnaden.

Först var det gryningens tystnad. Först var det blott tassandet från en nattjagande sork som ännu inte gått till vila eller prasslet från den ödla den råkat väcka, suset i luften från en stor fågels vingar, några morgontidiga tuppars avlägsna galande i en av byarna nere i dalen. Sedan detta växande muller.

Männen som kom upp genom passet norrifrån och blev synliga i sina ljud. Stegen, rösterna, klädernas frasande, de tunga andetagen i den skarpa, klara, kalla luften. Andedräkten som vita moln ur deras munnar, och ur djurens, hästarnas. Utmattade av ansträngningen, stapplande sig fram, snubblande, så att de satte lösa stenar i rörelse och under det att de i en allt vidare sicksackrörelse tog sig ner för bergssidan oupphörligen utlöste små jordskred.

Ropen som ekade mellan bergen. En hästs plötsliga gnäggande. En åsnas hesa skriande när den satte sig på tvären och envist vägrade fortsätta, tills piskan ven och de hårda orden nådde dess öron och den driven av slag och åkallan av Den Högstes namn slutligen motvilligt åter började gå, bärande sin last ner mot dalen.

Slitna skor i gruset, nakna fötter, hovar, hundars tassar.

Skall. Ett barns gråt. En kvinnas sång.

Kvinnors rop där uppifrån passet där de nu kom fram bakom männen, fåren och getterna flytande som en flod omkring dem.; Och sedan kamelerna som tornade upp sig och avtecknade sig svarta och höga mot den ljusnande himlen bortom passet och långsamt skred vidare i en enda mjuk sammanhängande rörelse bärande tälten, tältpinnarna, mattorna, filtarna, köksattiraljerna. Kopparkärlen och mässingsämbaren skramlande och klingande i det långsamma skridandet. De små barnen där uppe vaggande fram närmast rymden, vilande, varmt påbyltade, nerbäddade under nattens kalla, bleknande stjärnhimmel. I denna genomskinliga gryning de nu lät bli till dag, en morgon de bar med sig där uppifrån ner mot dalens botten, som en gåva.

En ny dag på deras vandring. En ny dal på deras resa. Världen är sig lik, och överallt är den annorlunda. Redan hade de varit på väg i sjutton dagar. De äldsta av dem hade kommit den här vägen femtio, sextio, sjuttio gånger. Rörelsen var deras hem.

Bergen var deras land. Högländernas vidsträckta sommarbetesmarker i norr. Om vintern de låga slätterna bortom Khyber, ner mot Indus. Deras värld var stor.

De var inte så många. Det var ett dussintal män med kvinnor och barn som kom genom passet denna gryning i den tidiga hösten 1928. Men före dem och efter dem vandrade andra samma väg. Och över andra pass och genom andra dalar vandrade andra grupper andra vägar mot vinterboplatserna.

När de kom längre ner och stigen inte längre var så brant satte sig männen upp på sina hästar och red. Och när de närmade sig den första byn osäkrade de sina gevär och satte av i galopp och dundrade in i byn i ett virvlande moln av damm och höll in sina hästar så att de dansade och stegrade sig i morgonsolen och avlossade skott efter skott rakt upp i den blå himlen. Och när de yrvakna bönderna skrämda kikade ut ur sina hus ropade de åt dem och skrattade och gjorde narr av dem så som de haft för vana att göra sedan den dag i forntiden då några av dem som vandrade valde att bli bofasta.

Och när sedan kvinnorna nådde fram till husen gick de raka i ryggen med skramlande silversmycken och högburna huvuden med ansiktena fria för alla att se och öppna blickar och håret blåsande i den kyliga morgonvinden, och solen hann ifatt dem och de fångade ljuset medan de gick och bar det med sig. I de boendes ögon blev de främmande prinsessor och deras slitna röda och svarta dräkter blev siden från Kina och silke från Indien. De sjöng med starka röster och gick vidare och var borta.

Och det var som en vind som dragit förbi, och allt blev åter tyst i byn.

Så levde de i varandras minnen till nästa gång de åter möttes, till nästa vår, till nästa år, till nästa generation, de som bodde och de som vandrade förbi.

Men när nomaderna om aftonen kom till en by nere i dalen stannade de där och slog upp sina tält bortom byns hus och lät sina djur beta och gödsla de just skördade fälten och idkade handel och utbytte informationer och umgicks med invånarna. Här kom de varandra närmare med hjälp av regler och ritualer formade under årens lopp. Här kände de varandra och hade vänskapsband och släktrelationer.

Här stannade de tre dagar och vilade tills djuren betat av stubbåkern och fortsatte sedan färden.

Så kom de efter ytterligare en tid till byn Khalat som låg vid vägen.

Redan på avstånd kände de oron. Kamelerna vidgade sina näsborrar och tvekade, de första att känna brandlukten. Sedan också åsnorna och hästarna, fåren och getterna. Sedan människorna.

Komna närmare såg de röken, hus i ruiner, svartbrända fält.

Khalat var en