Landet mitt i världen

By Tomas Löfström

Betraktade på avstånd verkar bergen nästan genomskinliga. De är som rök, kulisser av tunt tyg, genomlysta, med spetsiga konturer, hårda och vilda. Tomas Löfström besökte Afghanistan första gången 1973, före statskuppen och monarkins fall. Två år senare återvänder han och det blir en resa han sent ska glömma. "Landet mitt i världen" är en reseskildring från Afghanistan. Ett land där olika kulturer möts och karavanlederna korsar varandra; där mänsklig värdighet överlevt i kampen för frihet och oberoende. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 31, 2021
• ISBN: 9788726896947

Book preview

Jag besökte Afghanistan första gången 1973, dels i juni (före statskuppen och monarkins fall), dels i september. Två år senare återvände jag. Resan till Afghanistan och vistelsen där hösten 1975 möjliggjordes genom ett journalist-och författarstipendium från SIDA.

Dikten sid. 7 är hämtad från Velimir Chlebnikov: Gul-Mullas trumpet, svensk tolkning Lars Erik Blomqvist och Gunnar Harding. Citaten ur Koranen är huvudsakligen hämtade från Åke Ohlmarks översättning.

TL

Sedda mycket långt ifrån verkar bergen genomskinliga. De är som rök. Som kulisser av tunt tyg, genomlysta. Med spetsiga konturer, hårda och vilda – ändå nästan overkliga.

När de framträder ur genomskinligheten och blir påtagliga, formar sig och djupnar till en början hårdheten.

Först sedan kommer mjuknandet: det hårda omvandlas. Det är då som om bergen inte längre hade fasta former. I det sneda guldvarma eftermiddagsljuset tycks de befinna sig i rörelse, i ett övergångstillstånd. Det stålgrå blir brunt och rött. Skuggans svärta övergår i violett.

Inte så att formen ändras. Ingenting blir jämnat eller avfasat. Bara så att sten blir skinn, att berg blir läder. Utan att förlora styrkan blir de vekare. De blir smidigare utan att förlora sin hårdhet.

Bergen som nu kommer är en enda stor mörkmönstrad matta. Den är tätknuten, elastisk och lätt. Den är både stark och tunn, sidenskiftande och sammetsmatt. Mattan är lagd över underlagets hemligheter.

Den är svept i mjuka veck över stelnade vågor av år, över lämningar av växter, djur och människor, över spår av samhällen och kulturer, över minnen av åkrar och byar, borgar och städer. Allt finns där, antytt, som skuggor i det övergående. I det nu kopparröda ljuset med de längre, blåare skuggorna. Och mattan blir allt sprödare, och blir till duk, till tunn silkessjal, rörd lätt av ljum kvällsvind.

Och så, när vi är alldeles nära, när vi är där: inne bland bergen, känner deras bevarade värme. Då ser vi allting tydligt. Inte det som är undertill. Det kan vi aldrig nå, bara ana, bara förutsätta. Men det som är i ytan, det som står skrivet på skinnet och det som utgör själva verklighetens vibrerande hinna.

Det som är mönstrets enskildheter, dess tecken: människor. Som bär vatten, som plöjer jorden, som skördar fälten, som vaktar fåren, som lagar maten, som sitter iskuggan utanför höga murar av brun lera.

Människor med hus och ord. Som öppnar dörrarna och ger dig sina minnen och förhoppningar. Händer och kärlek. Knutna händer, handflators mönster, sångerna, musiken i stormen, stjärnor.

Låter dig gå in. Låter dig stanna. Låter dig gå vidare. De är fria, och du är fri bland dem, så fri man kan vara.

I bergens ögon ligger hemligheterna gömda.

Kunskapens och kärlekens stoft

(Kabul)

Återkomst till ensam metropol

Afghan Ariana Airlines Boeing 707 går ner över bergen, in i dalen. Svänger i en vid cirkel och låter oss se de glittrande ljusen i Kabul där nere vid floden.

Vi landar, och kastas framåt i säkerhetsbältena när piloten bromsar in på den korta banan. Bergen är nära, men osynliga i mörkret.

Går över plattan bort mot den upplysta ankomsthallen.

Halvvägs stannar jag och ser upp mot stjärnhimlen. Ingenstans syns så många stjärnor som här. Det är som om man kunde se rakt igenom världsrymden. Varje centimeter av synfältet fylls efterhand av stjärnor. Nära stjärnor, och mycket avlägsna stjärnor.

Det är en ljum natt på gränsen mellan sommar och höst. Det doftar klarhet och renhet. Mitt i världen, nästan tvåtusen meter över havet, i den tunna svarta tystnaden på Kabuls ensamma flygplats.

Och jag följer efter de andra passagerarna bort mot ankomsthallen. Passerar tull och passkontroll. Står sedan utanför glasdörrarna och ser den breda allén med svagt lysande lampor försvinna in mot Kabul. Allt är stilla. En taxichaufför kommer fram.

– Välkommen till mitt land, säger han.

Jag bär själv väskorna och skrivmaskinen bort till den väntande Volgan.

Jag är tillbaka igen i Kabul, i Afghanistan.

Det är Ramazan, fastemånaden.

I hotellrestaurangen är konsert. Hundratals män sitter med benen i kors på stolarna och lyssnar till musiken och sången, mäktig och sorgesam, klagande, glädjefylld.

Jag går och lägger mig medan enstaka bilars signalhorn tjuter på Muhammad Jan Khan Wat och musiken från restaurangen vibrerar väggarna.

När jag vaknar nästa morgon och drar undan draperierna, ser jag lerhusen som klättrar uppför berget och människorna som rör sig där och på gatan. Kvinnor i chaderi fladdrar som spöken mellan husen. Bergen är bruna i den blå luften. Zarnegar-parken är torr, men grönare än sist. Röda pelargonier i rabatterna, glittrande vatten i de små kanalerna. Svalor över husen.

Lastbilar med tjutande män på flaket, smattrande turbanflikar.

Flugor.

På eftermiddagen – när jag har gått en runda genom basarerna, druckit en kopp kaffe på Restaurang Khyber och köpt Kabul Times – kommer brisen, blåser damm från lerhusens tak, kastar barnens drakar mot den vitnande rymden och fladdrar i mina draperier.

I solnedgången står jag på balkongen.

Lastbilar, buckliga bussar, ryska taxibilar. Åsnor med last, åsnor med ryttare. Vagnar dragna av män. Fårhjordar. Män i påsbyxor, vida långskjortor och turbaner. Kvinnor i chaderi. Kvinnor utan chaderi, mest unga. Skolflickor med långt hår och korta kjolar.

En man cyklar förbi: gredelin turban, fliken över ryggen, över grå europeisk kavaj. En kvinna i vinröd chaderi: ett ögonblick står hon stilla mitt i rusningen på gatan. Den raka kroppen, slöjans plisserade silkesveck, ansiktslösheten.

Inga tiggare.

När solen går ner dånar kanonen, förkunnar fastans upphörande. Man får äta och dricka.

Familjerna äter i lerhusen. Jag ser dem från mitt rum. De sitter i dörröppningarna. En glödlampa hänger från taket över risskålen. De äter ris och bröd, kanske lite fårkött.

Jag sätter ett nytt papper i skrivmaskinen och märker att det är täckt av ett tunt lager damm. Stoft har blåst in genom flugnät och draperier. Kvällens dis är inte dimma, det är damm, lerdamm från döda kulturer.

Mörkret faller snabbt. Kabul stillnar och tystnar. En öde stad, en Ramazan-stad efter solnedgången. Man kan höra ätandet, hur maten denna timme tystar varje mun.

Själv äter jag min första middag på Kabul Hotel, ryskbyggt, tungt och ståtligt. Kyckling. Pudding (rosa och dallrande med rosensmak). Pakistanskt öl. Neskaffe med mjölk. Bugande servitörer. Under en spegel vid restauranglandskapets horisont sitter ett franskt turistsällskap.

Ambassadmottagning börjar i en av salongerna. Jag står på trappan och ser. I dörröppningen lättklädd ambassadris, rött hår gungar i tjocka lockar över nakna axlar. Under kristallkronorna: överspelade leenden, långa klänningar, smoking, skrattbuller, cigarrer.

Utanför på trottoaren: vindruvsförsäljarna kring gula gaslampor. Vindruvor, nötter, meloner.

I ett gathörn möter jag två chaderi-kvinnor. Snuddar vid. Ljusblå, lätta silkesspöken, silkesféer. Ögongluggarnas mörker inramat av broderier. Glittrande ögon bakom hålsömsgaller ser mig. De kan vara 17 eller 67.

Vinden blåser dammig.

Ingen tigger.

Går tillbaka.

Tankar mellan uppgivelse och hopp

Om jag säger att Afghanistan är 650.000 kvadratkilometer, så är det inte många som kan föreställa sig det. Om jag säger att det är som ett och ett halvt Sverige kanske några fler kan göra sig en konkret föreställning om storleken, t.ex. de som rest i Sverige. Själv har jag ingen känsla av hur stort Sverige är.

Om jag vill beskriva en vän till mig, berättar jag inte mått på längd och tyngd, krag-och skonummer eller midjevidd. Jag försöker måla en ordbild av hur människan ser ut utanpå och hur hon är inuti. Och det är så den människa jag pratar med vill ha beskrivningen. Inte en exakt fotografisk, biologisk eller psykologisk redogörelse, utan en skildring med mina egna ord av min egen uppfattning.

Om jag älskar den jag beskriver blir min bild annorlundaän om jag föraktar. Min attityd ingår i bilden. Jag är själv en del av denna bild av en vän eller ovän till mig.

Nu kan man naturligtvis inte direkt överflytta det här resonemanget från en människa till ett land, ett samhälle, en kultur. För man kan ju inte älska ett land. Eller kan man?

Man kan dock inte förstå utan att känna. Och siffror kan inte frambringa känslomässiga upplevelser. Man kan fylla en bok med siffror om Afghanistan, men även om de hade varit tillförlitliga, skulle de inte ha kunnat ge någon människa en begriplig bild av landet. (Inte heller av dess beskrivare.)

Jag sitter och skriver ensam i mitt rum i Kabul. Svärtan pressar mot glasrutorna. Har svårt att komma tillrätta första dagens kväll. Fyller tandborstglaset med flygplanswhisky. Går omkring barfota på den tjocka mattan. Står på balkongen. Drar för draperierna och sätter mig åter framför skrivmaskinen.

Jag är här för att skriva, men inte om mig själv, inte om min glädje, inte om min rädsla, inte om middagen på Kabul Hotel, inte om whiskyn, inte ens om chaderi-flickans ögon.

Samtidigt vet jag ju att det bara är om det jag kan skriva.

Jag varken vill eller kan skriva om 27,5 procent, 12 hektar, 1952-58, herr X, hävdar Y, eller enligt vad man påstår från regeringshåll.

Men jag önskar att jag kunde översätta 27,5 till chaderiflickans blick och tolka den i ord.

Jag önskar att man hade kunnat genomskåda och inte bara betrakta. Att vi alla hade kunnat förstå. Och att vi hade kunnat förstå utan ord, genom att möta varandras blickar, genom att snudda vid varandras händer. Att man hade kunnat förstå det man älskade bara genom sin kärlek. Och det man fruktade bara genom sin skräck.

En gång för mycket länge sedan var det kanske så. Men vad fanns det då egentligen att förstå? När själva tillvaron var förståelse.

Detta är skiljandets tid.

Långt fram i tiden kommer man att tala om vår tid som skiljandets, en lång period i människans historia, en svår period. Och kanske kommer man inte att tala om den, kanske kommer man att låta bli att minnas den, kanske kommer man inte att ha något behov av att minnas oss efter skiljandets tid.

Är det mot skiljandet jag kämpar? Så meningslöst. Som att vägra födas eller vägra dö. Mot sammanhangens upplösning, mot kontinuitetens förlorande. Det har ju egentligen redan skett, och dessutom berör det ju inte mig. Jag är en aristokrat. Mina resor, mitt skrivande, mitt liv: kan det ha någon som helst betydelse för någon annan än mig själv?

Allt det jag vet om Afghanistan, allt det jag kommer att uppleva här denna tid, allt det jag kommer att lära mig, allt det jag kommer att anteckna, allt det jag kommer att skriva i mina artiklar och i den här boken. Vad är det?

Ett spel, ett pussel med ord. Ett tidsfördriv för några aristokrater i ett hörn av världen. En lek med ett annat hörns verklighet, Afghanistans verklighet, min bild av Afghanistans verklighet. En bild som jag gör själv och egentligen bara för mig själv. Det är ingenting annat.

Ändå en motkraft i skiljandets tid. Och det är inte att kämpa mot döden, och inte mot födelsen, detta att kämpa mot skiljandet. Det är inte att kämpa mot naturen, för skiljandet är en människokraft. Och det är inte att kämpa mot väderkvarnar, för skiljandet är en verklig process. Och det som är, och det som är människoverk, det kan ändras.

Sammanhangen behöver inte upplösas, kontinuiteten inte gå förlorad.

Vi måste kunna förstå.

Vi måste kunna lära oss älska, lära oss känna, åtminstone bilder.

Vi behöver inte skiljas. Vi behöver inte skiljas från vår bakgrund, inte från vår samtid, inte från vår framtid. Vi behöver inte skiljas från våra produktionsmedel. Vi behöver inte skiljas från varandra, inte från oss själva.

För att undkomma skiljandet måste vi inte bara inse att det finns utan också vad det är som skiljs. Att det också finns onda sammanhang och beroenden, också ett gott skiljande och upplösande. För sådan har vi skapat världen: vi har gjort den mycket svår för oss.

Det är bara en lek med ord för några få, men också lekarhar betydelse. Några vill leka med siffror. Några vill leka med händer och blickar. Jag önskar att vi kunde leka tillsammans, att det kunde vara en enda lek, att alla kunde vara med och att det inte skulle behövas några regler. Jag tror inte vi kan undkomma skiljandet annars.

Det måste finnas ett sätt att skriva 27,5 så att man ser chaderiflickans ögon och upplever allt som finns i dem och känner hur hon känner det. Detta 27,5 kan aldrig vara en tillräcklig beskrivning. Det har mycket lite med förståelse att göra och ännu mindre med känsla och kärlek. Och utan en mycket vid och djup upplevelse kan vi inte komma underfund med sammanhangen, kan vi inte undkomma skiljandet.

Detta är ingen programförklaring, inga nya spelregler, bara en tillfällig tanke mellan uppgivelse och hopp. I natten, ensam, med vilsekänsla.

Hur ska jag nu kunna skriva bra? Hur ska jag kunna skriva rätt?

Hur skriver man så att orden lyser, så att det som orden betyder lyser, så att ögonen lyser genom orden?

Jag tror att jag älskar Afghanistan. Hur ska jag kunna förklara det? Hur ska jag kunna förklara en kärlek som jag inte ens kan vara säker på – jag har ju just kommit hit, jag kan ju inte veta ännu. En kärlek som i vilket fall som helst är bara min. Förklara på ett sätt som verkligen ger skäl för ordet. Så att min kärlek kan fördelas – i ett gott skiljande – i en större, mångfaldigad kärlek.

Om kärlek är känsla.

Om jag kunde beskriva mig själv, min känsla, min kunskap och den förståelse som måste finnas i all kärlek.

Om jag kunde bygga en mosaikbild där helhetens dimension gav svindel och detaljerna säkerhet.

Då skulle det stora skiljandet för en kort stund ha tvekat.

Då skulle du ha älskat Afghanistan, då skulle du ha älskat landet mitt i världen, därför att du hade sett att det också var ditt.

Om det hade kunnat finnas en sådan kärlek.

Om man hade kunnat älska ett land.

På folkets sida: basarens labyrint

O Kabul, sköna stad, klädd i raggig bergsblus,

rosen avundas dig dina spjutlika törnen.

Dammet som blåser upp från din jord smärtar mina ögon,

men jag älskar dig, ty kunskap och kärlek är i ditt stoft.

Jag lovsjunger dina färglysande tulpaner.

Dina träds skönhet får mig att rodna.

Hur sprudlande flyter inte vattnet under Pul-i-Mastan!

Må Gud skydda sådan skönhet från människors onda ögon!

Khizr valde Kabul framför Paradiset,

ty på dess berg var han nära himlens härligheter.

Fästningens drakslingrande murar vaktar staden väl.

Varje sten är värd mer än Shah Jahans skatter.

Varje gata i Kabul gläder ögat.

Genom basarerna passerar Egyptens karavaner.

Ingen kan räkna de bleka månarna på dina takryggar,

och hundratals underbara solar gömmer sig bakom dina murar.

Ditt morgonskratt är som daggiga blommor.

Dina mörka nätter blänker som skinande hårlockar.

Dina stolta näktergalar sjunger flammande sånger

som singlar likt brinnande löv från deras strupar.

Jag lovsjunger trädgårdarna Jahanara och Shahrara —

också Paradisets Tuba-träd avundas dem deras grönska.

Sa’ib-i-T abrizi, 1600-talet

Söder om Kabul-floden ligger basarernas labyrint, den vidsträckta lerhusstad där Kabuls människor bor.

Norr om floden ligger Arg, kungens slott, nu presidentpalatset. Där ligger alla ministerierna. Där ligger Shahr-e-Nau, Den nya staden, de rikas stad, utlänningarnas stad. Det var också där norrut, i Sherpur, som engelsmännen försökte bygga sitt cantonment.

Men en gång var maktens centrum i Bala Hissar, på folkets sida, nere i sydost. Därifrån sträcker sig stadsmuren slingrande över Koh-e-Sher Dervaza, Tigerportens berg, bort mot floden i väster.

Vid Khishti-bron över Kabul-floden ligger Pul-i-Khishtimoskén, på denna den södra sidan. Här ligger också, fast längre österut, Mashid-i-Sabz, Gröna moskén. Den är numera stängd. Det sägs att en engelsman utklädd till mullah i elva år predikade där.

Området kallas Gamla stan, men få byggnader här är egentligen gamla. De är lerhus, och lerhus blir inte gamla eftersom de ständigt måste förnyas. Dessutom var ännu i början av 1800-talet bebyggelsen i Kabul huvudsakligen trähus. Bara spår återstår av detta. Och kring Kabul knappast ens spår av den skog som måste ha funnits.

Det är ändå så att om man kommer från Pashtunistanplatsen och följer gatan ner mot floden, går över Pul-i-Khishti och fortsätter genom det som en gång var Chahr Chattabasaren, korsar Maiwand-avenyn och går vidare in