Liftare : vägen till Kathmandu

By Tomas Löfström

I slutet av 1960-talet var Europas vägar fulla av liftare, men bara två decennier senare var de som bortblåsta. Införandet av interrail-korten på 1970-talet förändrade reselandskapet enormt och politiska förhållande gjorde många av de internationella vägarna osäkra vilka ersattes med flygresor. Tomas Löfströms reseskildringar Liftare från 1971 och Vägen till Kathmandu från 1975 är därmed tidsdokument där ett nästintill utdött sätt att resa skildras. Resenären färdas österut på de gamla landsvägsbussarna med en röd skrivmaskin i ryggsäcken. På den beskriver han livet på vägen – de motgångar han möter, ensamheten och rädslan, men även glädjen över att upptäcka nya platser och mötet med andra kulturer. I centrum står inte målet, utan själva resan.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 10, 2023
• ISBN: 9788726896893

Book preview

Tomas Löfström

Liftare

Vägen till Kathmandu

SAGA Egmont

Liftare : vägen till Kathmandu

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1987, 2023 Tomas Löfström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726896893

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord 1987

Mitt skrivande växte fram ur resandet och har sedan hela tiden varit mer eller mindre förbundet med det. Visst har jag skrivit annat än reseskildringar. Dock handlar drygt hälften av mina böcker om resor.

Detta skrivande om resor började med Liftare 1971 och fick sin mer färdiga form med Vägen till Kathmandu 1975.

Liftare är alltså min första bok. Jag skrev den hösten 1970 i Lund på baksidan av diverse vänstergruppers stencilerade flygblad.

Jag var tjugotvå år. Jag hade tre års erfarenhet som liftare. Jag hade ett ämne, kanske rentav ett budskap. Jag hade nog också en förebild: Jack Kerouac. Och jag ville utan tvivel bli författare.

Boken är en så gott som sann berättelse om en resa genom Sydeuropa och Nordafrika (mest Marocko). Men det är inte så mycket de olika länderna jag skildrar som resan och resenärerna. Resandet framställs som ett sätt att leva, uppbrottet som ett uppror, liftandet som en del av 60-talsrevolten.

I Vägen till Kathmandu vidgas perspektivet. Scenen är förflyttad till Asien. Berättelsen handlar om en Österlandsfärd, en resa till Indien och Nepal. Också här låter jag resandet få ett egenvärde, en innebörd av livshållning. Också här skildrar jag hippiegemenskapen. Men Vägen till Kathmandu är på en gång mer fakta och mer jag.

Det var Folket i Bild/Kulturfront som skickade iväg mig på Asien-resan 1973, utrustad med presskort och allt och med de i och för sig blygsamma reskostnaderna betalda på förhand. Jag skulle skriva om hur man reste billigt till Indien. Det gjorde jag också: jag färdades österut i de gamla landsvägsbussarna med en röd Olivetti reseskrivmaskin i ryggsäcken och postade pliktskyldigt mina artiklar från plats efter plats utmed vägen.

Boken bygger på artiklarna men mer på de privata anteckningarna. Den beskriver världen men också identitets- och kulturkonflikten: osäkerheten om vem man är, upplevelsen av hur resan förändrar resenären.

Sedan dess har åren gått. Och med tiden flyttas positioner, i det inre liksom i det yttre. Åsikter förskjuts, insikter fördjupas, sättet att uttrycka dem i språk och stil modifieras.

Visst kan jag nu sexton år senare tycka att jag bort hushålla bättre med flummet i Liftare: de fladdrande hippielockarna, den kollektiva självgodhetens togetherness, glorifierandet av det s k Folket (de vackra människorna). Visst kan jag ha invändningar mot en del också i Vägen till Kathmandu.

Men det som är skrivet är skrivet: det skrevs när det skrevs och dess värde ligger i viss mån i det. Därför har jag inte ändrat eller strukit, varken i Liftare eller Vägen till Kathmandu.

Kanske kan man rentav se böckerna som en sorts tidsdokument: om inte annat så i varje fall i det att de beskriver ett sätt att resa som numera ter sig närmast föråldrat.

I slutet av 60-talet var Europas vägar fulla av liftare. Med Interrail-kortens införande förändrades bilden snabbt. Vem liftar idag?

I början av 70-talet kunde man tillryggalägga sträckan Istanbul–New Delhi med lokalbussar på en dryg vecka (utan att göra av med mer än ett par hundralappar). De ändrade politiska förhållandena har gjort den klassiska overlandrutten längs Asian Highway problematisk och osäker – och vad gäller Afghanistan direkt omöjlig. Idag flyger de flesta.

Världen är inte längre densamma som 1971 eller 1975. Så mycket av det som då tycktes självklart och givet har ersatts med annat: nya bakgrunder, nya förtecken.

USA har lämnat Vietnam. I Spanien härskar inte längre Francos diktatur. I Iran har shahen störtats från sin påfågelstron. I Indien har Indira Gandhi mördats. Och Afghanistan är ockuperat, förnedrat, ödelagt – om än inte besegrat.

I centrum för berättelsen — ty det är en berättelse, i Liftare såväl som i Vägen till Kathmandu – står dock inte samhället utan resan, inte Franco eller Indira Gandhi utan Resenären.

Det är bara genom Resenären som en närvarokänsla kan skapas, en föreställning om hur det är att vara där: vid vägkanten i Frankrike, på Dödens torg i Marrakech, i Herats eller Kabuls basarer, i Srinagar, i Benares, i Kathmandu. Och det är först och främst det jag velat förmedla.

Därför har jag skrivit om Resenärens intryck, om de landskap han sett och de dofter han känt och de människor han mött, om det som kommit i hans väg och funnit gensvar i hans själ.

Därför har jag skrivit om själva resandet, om vägens mysterium och enformighet, om fysiska strapatser och andliga prövningar, om ensamheten, rädslan och den svindlande glädjen.

Därför tror jag också att Liftare och Vägen till Kathmandu fortfarande är läsbara.

Grönalund, augusti 1987

Tomas Löfström

Liftare

Till alla vackra människor

Mais les vrais voyageurs sont ceux-là seuls qui partent

Pour partir; cœurs légers, semblables aux ballons,

De leur fatalité jamais ils ne s’écartent,

Et, sans savoir pourquoi, disent toujours: Allons!

charles baudelaire Les Fleurs du Mal

It’s a large nation, but it’s still weak… still very weak…

leonard cohen till 600.000 människor

vid popfestivalen på Isle of Wight 1970

Inledning

Liftarna är en del av ungdomsupproret.

När beatniks hoppade av från välståndssamhället och började lifta fram och tillbaka över den amerikanska kontinenten, satte de igång ett jordskred som man inte ser slutet på ännu. Fortfarande har liftningen stor betydelse för ungdomsupproret. De nyheter som massmedia ignorerar för liftarna med sig på sina resor. De för de underjordiska rörelsernas budskap ut över världen. Deras kommunikationssätt är det bästa som finns: samtalet. På några veckor sprids en hippiemodenyck från Kathmandu till Amsterdam. Det dröjde inte länge efter Kentmassakern i Ohio förrän liftarna i Marrakech hade makabra ögonvittnesrapporter.

Det är det ökade välståndet som är förutsättningen för liftningen. Liftarna utnyttjar teknikens vansinnesprodukter samtidigt som de protesterar mot dem. De är det bilburna plastsamhällets barn, och de känner inte igen sig i den värld de fötts till. Deras sökande efter exotism och mystik är signifikativt: pilgrimsfärderna ut i västerlandets periferi, till Mexiko, Indien eller Marocko. Många av dem är socialister av olika slag, mest studenter men också jobbare. De flesta kommer från Canada och USA. Många är skandinaver, tyskar och japaner. Ofta är liftarna någonting mitt emellan hippies och revolutionärer. De är de vackra människorna, de som Leonard Cohen kallat a large nation. Och trots att det blir allt svårare att lifta, blir liftarna bara fler och fler.

Alla liftare är berättare.

De har alltid sin berättelse som de gärna broderar ut och förgyller lite grann när de berättar den vid hemkomsten. Att berätta vad man har varit med om ingår liksom i liftarens resa. Den här boken är kanske ungefär som andra liftarberättelser. Den bygger på vad jag varit med om (och vad andra liftare berättat för mig) under tre liftningar 1968–70, av vilka den sista resan ungefär överensstämmer med bokens.

Liftarberättelser är inte sociologiska rapporter. Följaktligen är inte den här boken neutral. Den är inte en svalt iakttagande redogörelse utan en medvetet romantisk berättelse. Jag har velat glorifiera liftarna. Jag har velat skildra dem som det sköna Folket eftersom det var så jag upplevde dem. Jag är inte ute efter att skriva objektivt, inte efter att beskriva Sanningen. Jag vill bara berätta om den verklighet som jag själv upplevde.

I Ner genom Europa

1

Solen skiner, och allting är Medelhav och Söder, när jag kommer in genom Sète och går över bron och längs huvudgatan och förbi den skuggiga platsen med vattenkranen och caféerna och affärerna och vidare uppför backen genom parken och uppför den sista lilla gatstumpen, som är världens brantaste gatstump och där det står en åldrig Citroën parkerad halvvägs upp med stora stenar framför hjulen.

In genom den vitmålade muren, uppför trappan och grusgången och nästa trappa, och plötsligt uppe på terrassen, som har ett väldigt plåttak och en abstrakt bemålad fondvägg och gröna bord och bänkar. Och där sitter Mo och dricker té.

– Hi, säger Mo, like some tea?

Och jag känner att jag är hemma.

Mos ögon är bruna och snälla och lyssnande. Han har stort lurvigt hår. Han har cyklat från Rom och berättar om blommorna och fjärilarna och de små ödlorna han träffat på vägen. Nu är cykeln sönder och hans pengar i Barcelona.

Vi är de enda som finns där. Alla andra är och badar, eller och handlar i saluhallen, eller på något café downtown, eller någon annstans.

– Så är det här, säger Mo.

Egentligen är Mo ingeniör. Ingeniör på någon vansinnig kapitalistisk inrättning i Colorado, USA, där han i vanliga fall sitter vid ett ritbord och försöker tänka ut kluriga grejor, som firman ska kunna få folk att inse att de inte kan leva utan. Medan gråkostymerna sitter runt omkring honom var och en vid sitt bord. Han berättar, att de inte gillade hans hår, men att han fick dem att inse att det tekniska snillet inte beror på snagghår, utan vem vet, snillet kanske sitter just i hans bruna lockar. Han trivdes inte med gråkostymerna. I själva verket har han slutat jobba där. Han är här i stället.

Han cyklar längs Medelhavet i stället och pratar lågmält med myror och sandödlor och skrattar till ibland, ett mjukt skratt, fyllt av godhet.

Mot eftermiddagen kommer Folket hem, kommer runt hörnet uppför terrasstrappan, sitter ner och pratar, läser, skriver, sjunger, äter, dricker tillsammans.

Och Sète är ett ställe där folk stannar. Det finns sådana ställen. Det är ofta ställen där vägar delar sig, där man måste välja, och det kan ta tid. Det kan också vara så att man väntar på någon, eller på att något ska hända.

Marseille var ett sådant ställe sommaren innan. Arenys de Mar i norra Spanien var det också.

– Liksom nu, säger flera av människorna i Sète.

De har varit där strax innan. Nu är de på väg norrut, eller västerut mot Toulouse längs Pyrenéernas nordsida. Norrut mot Paris eller österut mot Marseille eller Rivieran. Mot Jugoslavien eller Grekland. Mot Indien.

Andra är liksom jag på väg söderut. Mot Spanien. Eller mot Afrika. Många har ett mål: Marrakech, som låter som en saga.

2

Det är mörkt under platanerna på caféet nere i stan. Rock’n roll music ur jukeboxen innanför dörren, och i dörren står ägarens sköna mörka dotter.

Jag sitter och ser, suger in. Ser oupphörligen nya tavlor. På hörnet mitt emot finns ett annat café, ett större café. Där sitter folk liksom jag. Folk går förbi på trottoaren, och jag ser på dem, ser dem gå förbi. Jag sitter här på mitt café och är Åskådaren.

En svartklädd kvinna skurar sin balkong på andra våningen till ett hus, skurar och pratar med grannar och ser ut över gatan mellan sina blomkrukor. En son släpper av sin gamla mor ur sin bil. De kysser varandra adjö, tar sig tid till ömhet, mänsklig värme, medan hela trafikcirkulationen stannar upp.

Mike kommer fram och slår sig ner och beställer en kaffe och säger ingenting, och det behövs inte heller. Mike har varit i Sète längst av alla. Han liksom fastnade för mig när jag kom, berättade för mig delar ur sitt livs historia och uppskattade mig som lyssnare och åskådare och lyssnade på mig. Vi var lika. Och det var något som vi aldrig behövde tala om.

Mike är från Berlin, men talar nästan alltid amerikanska, amerikanska bättre än någon annan tysk jag träffat. Jag hade dittills trott att det var omöjligt för tyskar att lära sig amerikanska. Mike hade gjort det, bara genom att prata med amerikaner i Europa. Och alla tog honom för amerikan, och när det kom tyskar som han inte gillade, så var han helt enkelt amerikan.

Det var länge sedan han reste hemifrån. Han hade rest runt, liftat, träffat folk. Vintern hade han tillbringat på Kanarieöarna, spelat gitarr på restauranger, bott hos folk han träffat, t. ex. Birgitta från Tidaholm.

Han visar mig ett litet fotografi av Birgitta.

– You know, she was the most beautiful girl I’ve ever seen…

Hon var vacker. Hon hade haft en liten gulhårig pojke som hette Linus, och Mike hade bott hos dem i deras hotellrum i Las Palmas. Birgitta hade lärt honom en del svenska ord. Eller kanske det var Linus. När vi satt och pratade på terrassen om kvällarna brukade Mike lyssna, leende, på mig och Kristina och Carola från Stockholm, när vi pratade svenska.

– Det är ett underbart språk, brukade han säga till oss. Men ni vet inte om det själva. Det är så vackert… Melodin.

Och ibland kände han igen ord.

– Jättebra! sa han och skrattade. (Jättebra, med tjockt amerikanskt r.)

Han sitter mitt emot mig på caféet och dricker sitt kaffe. Stoppar ner fotot av Birgitta i sin marockanska läderväska, som han har fått av någon i Las Palmas. Lyssnar på mig med sina djupa ögon. Rör med skeden i den lilla vita porslinskoppen med de tjocka väggarna. Berättar om när han spelade gitarr på trottoaren i Granada och polisen kom, liksom i Alicante. Berättar om sina föräldrar i Berlin, som hade så svårt att förstå honom när han reste. Han är på väg hem till dem nu, och han är lycklig över att de har börjat förstå honom. Han förstår det av deras brev. Han är på väg hem, men han tar det lugnt. I morgon ska han börja spela på ett café här i Sète. Sedan ska han till Amsterdam. Men det är hem han är på väg. Inte till Atén, där en kamrat till honom just öppnat en restaurang, skrev och ville att han skulle komma dit. Spela och leva gratis. Men Mike vill hem och sitta i vardagsrummet pch tala med sina föräldrar och berätta om allt.

– Det bara känns så nu, säger han. Sedan vet jag att när jag varit hemma en tid, inte särskilt länge, så kommer jag att längta bort igen. Kanske jag börjar läsa, men jag tror inte jag orkar. Det är så meningslöst. Jag måste nog resa igen.

Längtan efter något annat alltid, efter det där som finns bortom horisonten. Flyttfågelskänslan. Vi är flyttfåglar, där vi sitter på caféet i Sète, och vi beställer en kaffe till.

3

Det är kväll på terrassen, och vi har just ätit. Dricker det sista vinet och ser ut över havet. Vinden prasslar i de trasiga pinjerna ovanför oss. Nedanför oss ligger Sètes vita hus, och bortom husen finns havet som är sidenblått. En bil skramlar uppför världens brantaste gata på lägsta växel. Den strandade lastångarens rödrostiga plåtskrov tycks sväva över husgyttret där borta vid stranden norr om hamnen i solnedgången.

Mike spelar och sjunger som vanligt. Leonard Cohen oftast. Suzanne. Det är helig musik. Pratet tystnar. Mike spelar med cigarretten inklämd under strängarna. Röken ringlar bort. Det är ljummen blå kväll på terrassen. Vi sitter omkring Mike och lyssnar, och han gör Cohens musik mycket bättre än Cohen själv någonsin har gjort.

Vi bjuder varandra på vin eller camembert eller Pschitt!, som är lemonad och allmänt kallas shit. Eller kanske någon har kokat soppa och fått lite över, eller något annat…

Mike har en tjock bok med Cohens texter och en anteckningsbok med tusen andra texter. Men melodierna kan han i huvudet, griper dem ur den stilla vinden och spelar gudomligt, och musiken rinner nerför berget och faller som dagg över Sète. Phil ackompanjerar på sin gitarr. Sue och Phil är från USA och har bott två år i Sovjet och berättar lustiga ting. T. ex. om den kinesiske universitetsläraren i Moskva, som på fullt allvar hävdade att hans namn var Fuck You.

Folk kommer in på terrassen och berättar om platser där de varit och vägar de kommit och människor de mött. Och folk möts igen som alltid på somliga ställen. Och folk med bilar kommer och undrar om någon vill följa med till Madrid över Andorra eller till Paris eller Rom eller någon annanstans mot att betala lite av bensinen.

En kväll kommer Tom på sin rytande motorcykel och slänger sin packning på cementgolvet och sätter sig mitt emot mig.

– Hi man, how’s everything? säger han och bjuder mig på vin, och jag ger honom bröd och ost och talar om för honom att allt är jättefint där i Sète och att han ska stanna där och bara känna efter och flyta.

– Yea man, you’re right, säger Tom och ser på mig med sin stora svarta mustasch och dricker av vinet. Sedan sitter han och spelar kam, tror jag först, men i själva verket är det som han sjunger eller nynnar på ett främmande sätt genom sina kupade solbrända händer.

Havet blir violett, och den gula smogen stiger ur fabriksskorstenarna som alltid om kvällen, men den når inte hit upp till vår terrass på berget.

Folk läser kartor och försvinner nästa morgon. Nya vägar, nya platser, nya människor. Nya hem där de kommer att träffa folk som de själva, folk som vi, kanske oss igen. Drar runt för att se, uppleva. Som det stod i en artikel om Mike i Las Palmastidningen The Sun (han visade den bara för mig, inte för någon annan): Innan man har rest, har man bara läst första sidan i boken. Kanske det var Mike som hade sagt det. Ingen vet hur många sidor den där boken har. Ingen vet riktigt hur man ska läsa den, på vilket språk den är skriven. Ingen förstår varje ord, varje bild. Men det finns folk som läser sida efter sida ändå, folk som reser genom världen för att se vad det är för någonting, för att se vad som kommer att hända på nästa sida, folk som lyssnar, talar, sjunger, som inte har pengar, inte strävar efter pengar eller ära eller makt. De är alltid bara på väg, längtar alltid någon annanstans. Bort eller hem, bort och hem. Det kan vara samma sak för dem. För oss.

Det är underbara människor.

Men någon sa lite eftertänksamt, jag tror det var Donna (som var från Brooklyn, New York, och hade svart stripigt vilt hår) att det underbara kanske är att man aldrig lär känna varandra ordentligt, att man bara möts och ses och pratas vid några timmar, dar, en vecka eller två. Att verkligen lära känna varandra kanske inte skulle vara så fint.

– Och det är väl just det fina, att vi slipper vända ut och in på varandra, slipper dissekera varandra, slipper nötas mot varandra. Det är det jag älskar hos oss, sa hon.

– Det vackra och sköna med oss är att vi aldrig har tid att vänta på trögheten, tråkigheten. Allt ont och fult inom oss hinner aldrig ifatt oss. Det vackra med oss, det som gör att jag tycker så mycket om oss och vårt sätt att leva, är att vi alltid måste fortsätta.

Hon satt på den gröna träbänken med benen uppdragna under sig och bläddrade i mitt ritblock, och fem tunna solstrålar glittrade för en halv sekund i vinglaset som stod på bordet.

– Vi måste alltid fortsätta, sa hon, alltid gå vidare, för om vi stannar någonstans, tror vi att vi går miste om något som finns någon annanstans.

– Och det gör vi också, sa jag, för det finns alltid något annat någon annanstans.

Nästa morgon reste jag från Sète.

Jag gick nerför den branta backen, och länge hörde jag Mikes gitarr.

Jag gick genom Sète mot utfarten söderut och fick lift med en Volvo från Göteborg. Hans och Åke och Asa och Eva på väg till Perpignan. Från Perpignan fortsatte jag in på vägen mot Prades och Andorra, och det mörknade medan jag tog mig vidare in bland Pyrenéerna, och molnen sänkte sig ner mot mig, och det började regna, och jag var ensam igen.

4

Jag kom till Arenys de Mar med glädjen tjock i halsen. Aterseendelycka. Allting så hemvant. Arenys är ett hemma. Världen är egentligen full av hemmaställen, väldiga, obegripliga, gränslösa. Eller små, stumma, leende som Arenys, som är som en havsslipad sten, som man hittar på stranden och som man tar i handen och som ligger i handen som om den alltid hade legat där, som om den var predestinerad att läggas i just den av världens sex miljarder händer.

Jag var hemma igen i Arenys de Mar. Kom Rambla Padre Fita upp förbi caféerna, som har servering långt ut i körbanan under de skuggiga platanerna.

Det underliga är att Arenys ligger mitt på Costa Brava bara 40 kilometer från Barcelona, mitt på denna stolta kust som dragits ner i spyorna av miljoner turister med miljoner dollar och miljoner lyxhotell och swimmingpooler och nattklubbar. Från franska gränsen ner till Barcelona och hela vägen ner förbi Valencia, Alicante, Malaga….hela vägen ligger dessa helvetiska turistparadis uppradade vägg i vägg.

Det underliga är att Arenys ligger där mitt i skiten men ändå inte är vad det skulle ha kunnat vara och möjligen kommer att bli. Det är klart att det finns turisthotell, lyxsådana till och med, men inte så där enormt för många. Man står ut i Arenys. Det är det som är det sköna och obegripliga. Gatorna är fyllda av spanjorer. Det finns små billiga hotell och pensioner, ljuvliga restauranger med mänsklighet och närhet. Kommersialismen är minimal. Man känner sig som människa. Stranden är stor och fri och skön och aldrig sardinburksfull.

På vägen som passerar genom Arenys utmed havet, liksom utanför stans gemenskap, passerar också lyxturisterna förbi och hinner aldrig upptäcka att de överhuvudtaget passerat en stad, för själva Arenys ligger gömt bakom en tunn fasad av hotell, och stranden ligger gömd bakom järnvägen och en vall av stora klippblock.

Därför har Arenys blivit Folkets högkvarter nummer ett. Stan är full av liftare. Arenysborna accepterar de långhåriga. Liftarna bor på det stora vandrarhemmet eller på Casa Juan eller på Pension Ilse. Oftast på Ilses eftersom det är billigast och skönast, och eftersom man inte blir insläppt på vandrarhemmet om man är långhårig, barfota eller klädd i shorts.

Jag kom in genom dörren och in i matsalen på första våningen. Folk satt och åt frukost, Ilses goda omeletter, té, chokladmjölk. Jag kände igen folk från vägen. De ropade välkommen. Och Ilse själv kände igen mig från sommaren innan och gav mig genast en säng på tredje våningen, och jag gav henne hennes 25 pesetas, och allt var vidunderligt skönt.

5

Jag rullade ut sovsäcken på sängen, la ryggsäcken ovanpå, gick längst bort i korridoren och öppnade fönsterluckorna och släppte in hela den vita utsikten. Längst ut havet, blått och stilla i morgonljuset, sedan alla de vita husen med sina takterrasser, trädtopparna, kyrkans två torn, det ena av porslin, en porslinskrokan glänsande och skimrande som av tusen olikfärgade porslinsskärvor.

Under mig fanns den U-formade terrassen på andra våningen med den primitiva duschen i hörnet till höger bakom en vägg av bambu och med full insyn här uppifrån, vattenkranen och de två plastbaljorna för tvätt, torkstrecken fullhängda av liftarkläder och till vänster den gamla parksoffan. Folk satt där nere i solen och pratade. Någon kokte kaffe på ett gaskök, någon skrev brev, någon läste, någon sov.

På terrassens röda stengolv satt någon och bara satt. Det var Mo. Jag rusade ner och ut på terrassen.

– Mo! ropade jag. Woo, this is beautiful!

– Tom, sa Mo och reste sig, långsam som alltid. Tom!

Han tog min hand och log och log mot mig. Jag hade inte trott att jag skulle få se honom igen, åtminstone inte i Arenys. Han skulle ju till Barcelona och hämta sina pengar och få cykeln lagad och sedan fortsätta söderut bland alla blommorna utmed vägen.

– Vad gör du här?

– Well, you know… Folk talade om Arenys, om hur fint här skulle vara… Jag var i Barcelona, åkte ner med tåg och hämtade pengarna, lagade cykeln och kom upp här. Sen har jag stannat. Får väl fortsätta någon gång… Vi får väl se.

Vi gick tillsammans ner till stranden, gick hukade under järnvägen och landsvägen genom den långa låga kulverten, som egentligen är till för vårflodens virvlande strömmar. Och på stranden visade mig Mo en gammal strandparasoll som han hade hittat. Den stod uppfälld och nerstucken i sanden och skuggade en flicka med pannband i grönt och rött.

– Diana, sa Mo och Diana log och kisade mot solen. This is Tom.

Vi låg på stranden, och andra människor från Ilses låg runt omkring oss, och vi gick ner och badade ibland och lekte i vattnet, och vi stannade på stranden hela dan som man gör i Arenys, och när kvällen kom och solen började gå ner och det började bli ljummet i luften, gick vi tillbaka till Ilses och duschade.

Vi satt på terrassen och väntade på varandra, på att vi skulle komma i tur till duschen, och nedanför oss ändrade stan färg från vitt till rött, från rött till violett, från violett till blått.

6

Utanför kyrkan fanns en stor folksamling, och jag gick fram för att se och såg ingenting utom folk som väntade på någonting, och vid sidan om mig stod två flickor, som såg ut som om de tillhörde Folket, och jag frågade dem om de visste någonting.

– Nej, vi undrar också, men vi tror det är ett bröllop, sa den ena flickan.

Jag fann att hon talade engelska på stockholmska och undrade om hon var det, stockholmska, och det var hon, liksom kamraten. Vi stod där och kollade in bröllopsgästerna, som kom ur en annan värld än vår eller de fattiga spanjorernas, som stod där tillsammans med oss och tittade. Vi äcklades av deras blänkande skor och sidentoaletter och röda läppar och håruppsättningar. Vi äcklades av prästernas leenden och dessa adelsmän och storföretagare, som hälsade på varandra och kysste på hand och hade artificiella leenden fastklistrade på sina uppiffade, ruttna ansikten. Vi äcklades av bröllopsparet, som var en ful gammal gubbe och en blek svarthårig ung skön flicka. Och folket omkring oss kom i extas när brudparet visade sig. Små smutsiga barn sprang fram och gav dem blommor, och vi gick därifrån in i smågränderna med vattenpölar och ragghundar och gamla gummor på stolar med halmsits, som vinkade och log mot oss i mörkret och sa buenas noches.

Året innan hade Folket ätit på San Juan. Under vintern hade San Juans ägare sålt sin restaurang och köpt en modernare lokal ett kvarter från det gamla stället och öppnat nytt under namnet La Luna. Så nu åt man på La Luna, för det var inte lokalen utan människorna och maten som de gjorde och sättet som de var på, som man brydde sig om.

På La Luna var det som förr på San Juan utom det att den stackars överarbetade kocken hade fått gasspis i stället för vedspis. Jag berättade för stockholmsflickorna om den flammande elden förra året, om hur vi satt och beundrade mannen vid spisen, som nästan jonglerade med sina grytor och stekpannor över de röda lågorna. Stämningen var likadan. Borden tätt, tätt. Högljudda röster. Smällande champagnekorkar. Skratt. Vinflaskor. Solbrända ansikten. Glittrande ögon. Vänskap, gemenskap. Och denna gemenskap omfattade oss alla. Folket, kocken, ägarinnan och alla hennes barn och barmannen framför alla sina flaskor och hundarna som sprang omkring på stengolvet.

Vi åt den stora paellan med alla musslorna och de andra havsdjuren och det gula curryriset och delade två flaskor vin och betalade nästan ingenting och gick tillbaka genom natten och satt på ett café och drack kaffe efteråt och rökte Celtas.

Några av människorna från Ilses spelade gitarr och sjöng bredvid oss och försökte tjäna pengar, och vi sjöng med, och bränningarna hördes ända dit, och vi satt vid ett bord i stort sett mitt ute på gatan.

7

Rachel var ett helgon.

En dag på stranden satt hon bara där på en sten alldeles ensam mitt i sanden, våt i håret och med våta avklippta jeans och våt hopknuten blus och avlägsen blick och spelade på sin silverglittrande tvärflöjt, och glastonerna flöt ut över havet.

Hon satt där på stenen som om hon hade sänkts ner, sänkt sig ner, från himlen. Hon var övernaturligt skön i hela sin uppenbarelse, hela sin varelse. Hon bara satt där på stenen på samma gång som hon i själva verket var någon helt annanstans, och sådan var hon alltid. En av oss, och ändå aldrig där, utan någon annan långt borta i en annan värld, som fanns under hennes halvslutna ögonlock.

Hon var inte särskilt vacker egentligen. Hon var kortväxt, rätt kraftig, hade midjelångt svart hår. Hon var alltid glad, ändå alltid sorgsen. Hon var ovanlig, särskild.

Det var ingen som visste vad det var som var så särskilt med henne, men utan tvekan var hon särskild och alldeles enastående och alldeles sig själv.

8

Vi sitter på trappan till Ilses en natt, och jag försöker spela på hennes tvärflöjt, och hon hjälper mig, och jag får fram toner ur silverröret, och Rachel ler mot mig.

– Man, that’s really good, säger hon med sin mörka mjuka röst.

Vi sitter och pratar halva natten om allting som finns.

Rachel berättar om Norge. Hon har varit i Norge hela vintern, liftat och jobbat, liftat till och med med båt från Trondheim till Tromsö. Vi pratar ibland försiktiga långsamma meningar på svenska och norska och förstår varandra, och hon talar utomordentlig norska efter bara några månader i Norge.

– Jaah, säger hon ibland och drar in andan som man gör på norska och svenska när man inte har någonting precis att säga och tycker att tystnaden behöver fyllas ut. Hon tycker det hörs lustigt när hon pratar amerikanska. Vi ler mot varandra varje gång det slipper ur henne.

Rachel är från California. Hennes västkustamerikanska är skön och fri. Hon hatar USA och älskar sitt amerikanska folk och berättar om Chicagokonventet 1968. Hon får stora mörka tårar i ögonen.

– Man, those fuckin pigs… I could kill them, jaah man, I know…

Hon kastar tillbaka håret och ser på mig genom tårarna, torkar inte bort dem, skäms inte för tårarna, och varför skulle hon det. Hon ser på mig genom tårarna, och jag har en stor tjock klump i halsen. Sitter med hennes tvärflöjt i handen med benen i kors framför henne, där hon sitter på trappan till Ilses i Arenys de Mar.

– But you know, they’ll never win! Never, man! Never! Aldrig kommer de jävla svinen att segra, för vi har rätt. Det är vi som är rättvisan och friheten och skönheten…

Leende genom tårarna. Jag sitter bredvid henne, armen om hennes axlar, hennes huvud mot min axel.

– Jag vet, säger jag tyst ner i hennes svarta salta hår. Jag vet Rachel, jag vet…