Paris – och mer därtill

By Harriet Hjorth

I den här sinnrika skildringen av Paris berättar Harriet Hjorth om konst och kultur, om byggnader och inte minst om växtlighet och natur i stadens parker. Entusiastiskt och inspirerande ger författaren oss en personlig berättelse om vardagsliv och möten med människor i efterkrigstidens Paris. Harriet Hjorth upplevde Paris i omgångar under nästan ett halvt sekel (1927-1972) och hade staden som bas för såväl studier som arbete under längre perioder. Bland annat studerade hon musik och litteratur vid universitetet Sorbonne i Paris.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788728058800

Book preview

Förord

I den andra upplagan av Parisboken är det i Harriet Hjorths anda vi fullföljer hennes önskan om en rikare illustrering. Samtidigt har boken utökats med kapitlet Väldoft ur Harriet Hjorths bok Parfym.

Harriet hade upplevt Paris i nästan ett halvsekel från 1927 till 1972. Hon återkom helst på hösten då Paris åter var parisarnas stad.

Ett resestipendium gav mig möjlighet att i oktober 1972 resa till Paris för att illustrera Harriet Hjorths bok Paris – och mer därtill. För mig var det synnerligen värdefullt att få Harriet som sakkunnig guide under min första vistelse i Paris.

Vi bodde på Centre Culturel Suédois (Svenska Institutet), vars chef då var Pontus Grate. Därifrån gjorde vi dagligen milslånga utflykter i Paris.

Vilket privilegium att med Harriet bli förd till de platser hon så levande beskriver i sin bok! Entusiastiskt och inspirerande berättade hon om konst och kultur, om byggnader och inte minst om naturen och växtligheten i parker utmed Seines stränder. Det skapade unika tillfällen för mig som tecknare.

Även impressionisternas landskap, väster om Paris, fick vi uppleva. Vi strövade runt i den lilla staden Vétheuil intill Seine och uppsökte den plats, där målaren Claude Monet hade bott med hustru och barn. Vi följde honom vidare västerut, längs Seines lopp till orten Giverny, där han senare hade sitt hus och sin ateljé, den kinesiska trädgården och näckrosdammarna.

Den klara oktobermånaden i Frankrike tillsammans med Harriet blev något av det bästa som hänt mig i min utveckling som tecknare.

I den nu utökade upplagan känns det som en stor glädje att få presentera alla teckningarna. Jag vill se det som en hyllning till Harriet – eldsjälen, vars tankar fortfarande är så levande.

Bibbe Lindström-Wallert

Första delen

Kriget rasar

En man står lutad över räcket till Pont Marie och fiskar. Hans flera meter långa metrev försvinner i det grå Seinevattnet, som är så grumligt att inte ens flötet syns i all förbiflytande bråte.

Finns det någon fisk i floden? frågar jag där jag står bredvid metaren och stirrar på hans nästan osynliga flöte. Inför en så enfaldig fråga svarar han inte ens med en blick.

Jag travar långsamt vidare bort mot en annan av Paris många broar, går förbi flera fiskare. Ser aldrig någon få napp.

Bortom Pont d’Austerlitz ligger de breda sand- och gruspråmarna förtöjda. Pråmhustrurna hänger sin tvätt på klädstreck över kajuttaket och utmed dess sidor, från för till akter. Ett barn sitter i en lekhage på däck och intill står en motorcykel. Vita, rosafärgade, gröna och ljusblå lakan, handdukar och klädesplagg fladdrar för vinden.

På kajen tornar sanden upp sig i formsköna pyramider, svagt ockragula i starkt solsken, svartnande för skymningen, dräktiga av tristess.

Det händer att jag grips av en drift att tala med någon, metaren på bron, poliskonstapeln vid Pont-Neuf – Nya bron som är Paris äldsta bro – gumman som säljer rostade kastanjer utanför Notre-Dame, tiggerskan utanför caféet i hörnet av rue Saint-Jacques och Quai Montebello. Eller den unga mor som jag såg slå sin femårige son med en läderpiska över de bara benen därför att han inte ilade fort nog efter henne på sin sparkcykel.

Depèche toi! manar hon ilsket gång på gång, varierat med det vanliga mamma-hotet Je te donnerai une bonne fessée!

Barnet tjuter och piskan viner. När jag inte kan låta bli att säga något om hennes barnmisshandel, fräser hon åt mig att Ça ne vous regarde pas, madame! – Det angår er inte madame.

Tio minuter senare upptäcker jag henne med den lille rödgråtne sonen i famn, ömt kramande och kyssande honom, kärleksfullt jollrande med andra mammor på en bänk i trädgården vid Notre-Dame.

Katedralens två bastanta fyrkantiga och ändå så gracila torn och den rikt skulpterade fasaden är mörkt grå i vissa belysningar, duvgrå i dis, upplysta som av eldar i solnedgången, smälter bort i rosa och blir svarta silhuetter på natten mot en av neonljus och gatuljus ständigt strålande parishimmel.

Ingenting kan skimra och spela som sten. Sten har porer, mikroskopiska lavar och parasiter, osynliga för ögat, räfflor som hundratals års regn och snö, vind och damm har gjort, fina järntrådar insprängda som intarsia, lagrat ljus och lagrat regn och frost.

Redan före medeltiden var Paris en stor stad med gränder och gator ner från floden och upp mot norr och träsken, le Marais idag, kyrkor från tidig kristen tid, spår av romarnas Lutetia. Kring staden låg byar och gårdar tätt, nu är de världsstadens förorter. I de gamla murarna kring staden finns ett och annat av de ursprungligen tolv tornen kvar. På en karta från 1870-talet kan jag räkna till nio befästningar och torn.

Paris idag är inte en stad, Paris är ett land. På 1960-talet hade Paris med sina förorter lika många invånare som hela Sverige, åtta miljoner. Nu, tio år senare har det blivit tolv miljoner…

Mitt i Paris, i Seinefloden, ligger två stora öar. Le Cité med Notre-Dame och intill den Île Saint-Louis med en ful och lustig gångbro av järn emellan.

Längst bort på Île Saint-Louis finns en liten trädgård med tuktade häckar, några stora träd och mossiga stenbänkar. Där brukar barn sparka boll, cykla på trehjulingar och dra sina dockvagnar medan mödrarna sitter på bänkar och stickar och äldre personer vilar på stolar som man får sitta på utan att betala en franc.

Jag slår mig ner bredvid en äldre herre som läser en skrynklig Paris-Presse vilken han tagit ur någon kommunal papperskorg. När han läst den färdig stiger han upp från bänken och går med trötta gammalmanssteg bort till en annan papperskorg och stoppar ordentligt ner den hopvikta tidningen där, fiskar upp en annan…

Han kommer tillbaka och sätter sig igen, tänder sin pipa med svart tobak och säger rätt ut i luften, inte till mig, inte till någon, till sig själv, kanske till Frankrike:

Det står i tidningen att amerikanarna och ryssarna snart skall stiga i land på månen, men inte tillsammans naturligtvis! Stiga i land? Kan man egentligen uttrycka saken så? Världen är galen! Månen blir det snart också.

På ett av trappstegen ner till floden ligger en gammal clochardkvinna och sover med rödmosigt drinkaransikte.

Hon har händerna över öronen som ett barn och bredvid henne ligger en trasig nylonstrumpa, som hon har dragit av sig, den andra sitter kvar på ett blåådrigt ben. Hon sover gott med ljudliga snusningar och jag gör en liten runda för att inte väcka henne med mina steg eller min skugga.

En bit längre bort spelar två unga män flöjt och saxofon. En flicka går förbi med långt hår och blå blus med vita spetsar, smala korta långbyxor, en kamera dinglande öppen i ena handen. Den andra har hon lagt i sin pojkväns.

I planteringen utanför lyxrestaurangen på rue de la Bûcherie, en gata som fanns här med det namnet redan på 1100-talet och betyder Vedhuggargatan, ropar en kvinna på sitt barn, som öser vatten ur pumpen i en flaska. Hon tar den ifrån honom och han ser med resignerad blick hur hon häller ut vattnet på grusgången. Det är inte bara en lek för barnet, det ligger allvar och trots i hans handling och uppsyn. Han fyller sin flaska igen och hon grälar gällt på honom. Hon tuggar idisslande på en bit bröd och barnet får en skorpa.

En ung flicka står vid den låga grinden och väntar på någon. Hon ser hit och hon ser dit. Men när han kommer är hon bara sorgsen och tvinnar nervöst sitt långa halsband av afrikanska glaspärlor mellan fingrarna.

Att Paris lever i oro denna höst märker man inte mycket av. Hur kriget än rasar i Algeriet och i Nationalförsamlingen går människorna med sina leenden och sina kärlekshistorier och sina bekymmer, köper sitt bröd i sin butik om hörnet, pratar bort en stund vid ett glas petit rouge eller pernod på sitt stamcafé, vallar sina hundar och småbarn, gör natt till dag och dag till natt och säger: Vi får väl se. de Gaulle eller någon annan, vad spelar det för roll? Le Grand Charles börjar bli för enväldig, men det finns ingen annan.

Så kan det låta när man hör mannen och kvinnan på gatan, droskchauffören, specerihandlaren, coiffeuren på rue Saint-Jacques. Men när det som nu är allvar står hela landet vid de Gaulles sida.

Jag möter ofta monsieur Dédé. Idag har han ett blått öga, förmodligen efter något av de slagsmål han ständigt är inblandad i, även när han inte är berusad.

Han räcker fram en kladdig bakelse av den typ som kallas "Une religieuse, Nunna", med dok och mantel av mörkbrun chokladmassa. I andra handen har han en halvtömd rödvinsbutelj.

Han böjer huvudet med stripiga hårtestar och kysser chevalereskt min hand. Jag frågar inte om blåmärket, det vore ofint. Men en annan dag är han nyrakad och har vit halsduk. Hans pigga ögon lyser slugare än vanligt.

Vad har hänt, monsieur Dédé?

Jag har blivit badad och sovit i en säng och ätit på vit duk vid ett bord, madame! säger han bittert och fortsätter i samma olycksbådande ton:

Dom tog mig till asylen, madame!

Då vet jag att dom är polisen, les flics, och att han har råkat ut för en av de regelbundna clochardrazziorna.

Han drar upp det trasiga byxbenet och visar mig – jag vet inte hur många gånger han gjort så under åren här på hörnet när vi har mötts – såret på smalbenet. Jag kan slå vad om att det är camouflage, sår och bandage och alltihop, ett konstgjort sår. Det är ett urgammalt knep ända sedan de avlägsna tider då ynglingar som inte ville tas ut i krig, och tiggare som var förbjudna att tigga, brukade använda sig av en giftig smörblommearts saft för att framkalla otäcka sårnader på huden. Sådant, och andra kemiska preparat, kan användas än idag för att väcka medlidande hos förbipasserande, särskilt hos okunniga främlingar från socialt bättre anpassade länder.

"Ge mig en franc, chère madame! säger han med sin vänliga röst, som varken är ödmjuk eller övertalande. Så jag har lite att köpa cigarretter och en tidning för. Jag ska in på hospitalet i morgon bitti."

Men nästa morgon och alla andra dagar ser jag honom springa efter varenda bil som tänker parkera på vår smala och korta gata Saint-Julien-le-Pauvre. Just här håller gärna en skara manliga och kvinnliga clocharder till och på rue Xavier Privas intill finns ett av deras smutsiga caféer.

Dédé är sällan ensam om att anvisa privatbilisterna plats och ge dem råd hur de bäst skall krypa in i den ficka, som eventuellt finns mellan två andra bilar intill trottoarkanten eller till hälften uppe på trottoaren. Han öppnar dörren med en bugning, sträcker fram handen. En del av clochardteatern spelas upp med en av dess förmodligen bästa aktörer.

Tiggarna och clocharderna, gatumålarna och gatumusikanterna lever sitt fria liv på gatan, på torgen, i métrotunnlarna, där de ligger och sover på bänkarna. Frostkalla nätter om vintern ser man dem hopkrupna på gamla tidningar på någon bred trottoar eller på de varma métrogallren med en trasig rock eller ena armen som huvudkudde.

Alltför kalla nätter rycker polispatruller ut med sina svarta fordon och lyfter in de sovande eller motsträviga eller berusade och för dem till något av staden Paris sjukhus eller hem för hemlösa. Där får de stanna något dygn, blir läkarundersökta, får bad och en säng att ligga i och varm närande mat, blir rakade och släpps igen. Dyrbarare än allt annat är friheten.

Monsieur Dédé, vars riktiga namn blott polisregistret och asylen där han ibland tas in känner till, var fånge i fem år i Tyskland under och efter andra världskriget. Han talar flytande tyska, han är en bildad man, men han ger aldrig några förtroenden om sig själv och sitt liv. Jag blev väl behandlad, är det enda han vill säga om sin långa tid som krigsfånge.

Men han berättar gärna om sina kolleger i clochardyrket. En av hans kvinnliga vänner har tjänat mycket pengar på sin hundkennel. En annan har just gift bort sin dotter, kyrklig vigsel, bröllopsfest med dans och champagne. En tid bodde Dédé under någon av Paris broar med en svensk juris doktor, som sedan många år är clochard i Paris.

Ordet kommer av cloche, som betyder klocka. (I svenskt lexikon står clochard för tiggare, luffare.) Många av clocharderna gick runt i kvarteren och slipade knivar eller satte in nya fönsterrutor med hela utrustningen i en låda på ryggen. De hade en liten klocka att ringa i för att påkalla folks uppmärksamhet och så uppkom ordet clochard, som växlat lite i betydelse sedan den tiden. Ingen vet egentligen hur gammalt det är.

Varje gång jag kommer tillbaka till Paris efter små utfärder i landsorten, finner jag clocharderna på muren vid Saint-Julien-le-Pauvrekyrkan. Den gamla kvinnan med aristokratiskt ansikte under tovigt vitt hår, en gammalmodig kappa, som tappat fållen i ena sidan, en kufisk hatt, kommer genast hon får se mig fram med utsträckt hand. Jag rotar i min handväska men finner bara en tiofrancsedel. Jag ger henne den och går vidare ner mot bron.

Då hör jag springande steg bakom mig och när jag stannar och vänder mig om, står hon där med armarna utbredda, böjer sig snabbt fram, stammar fram ett merci och kysser mig parisiskt en gång på varje kind.

Jag påminner mig att Dédé inte satt med de andra på muren.

Jaså, monsieur Dédé, svarar hon på min fråga. " flics tog honom i går kväll, de trodde det var han som ryckt ifrån en dam hennes handväska på rue de la Huchette. Men det var ju inte Dédé. Sånt gör han aldrig, han är en hederlig karl, madame."

Vintertid sitter kvarterets clocharder ofta vid en eld av tomlådor och annat brännbart bråte under någon av broarna. Men då vill de vara i fred för poliser och turister och andra nyfikna. Särskilt julnatten vill de ha ly vid sin eld. De har vin och bröd och kanske en köttbit, som de har fiskat upp ur någon soptunna eller hittat slängd i Hallarna. Det är där och utanför rika hus och flotta restauranger soptunnorna är mest givande.

Det händer att jag kommer gående med någon svensk vän på den korta gatstumpen vid kyrkan och får syn på monsieur Dédé som släntrar emot oss med ett stort leende.

Hello ma petite copine! hojtar han och min vän undrar om det är mig han ropar på. Jag säger att det är det och vi växlar några ord om vädret eller om senaste rånet i trakten eller om den äldre kvinna, som svimmade när polisen sköt skarpt efter två flyende araber utanför hotel Esmeralda, där jag bor.

Säregna bekanta du har! säger folk med en blandning av häpnad och förskräckelse.

Sist jag hörde om Dédé hade polisen tagit honom igen. Man hade funnit en stilett i hans kläder… och jag undrar vad som kommit den fredlige gamle mannen att bära vapen. Men Paris är en stad, där ingen går säker, om olyckan är framme. Trots detta är Paris av alla storstäder jag bott i – Dublin också – den enda stora stad där en kvinna i vilken ålder som helst aldrig blir oförskämt antastad eller behandlad med okvädinsord, överöst med invektiv och svordomar om hon inte vill skänka en slant eller följa med någon främmande mansperson.

Jag har ofta försökt förklara för monsieur Dédé och de andra att det är så besvärligt för en kvinna att gräva i sin handväska efter småslantar. Männen har dem lösa i en ficka, men på Dédé verkar det som om just kvinnorna är lättare att tigga av än männen.

Häromdagen blev en kvinnlig clochard tagen av sedlighetspolisen i en métrotuňnel. Där hade någon sett henne tidigt på morgonen i naket majestät, medan hon tvålade in sig och duschade under vattenkranen, som städarna använder för att spola golven i korridorerna.

I tjugofem år har ingen brytt sig om det där, hur pryda har folk blivit! sa Dédé och flinade. "Hon har alltid med sig tandborste och tvål och handduk. Hon gör ingen något ont, men hon fick två veckors fängelse för "Attentat contre la pudeur", som det kallas (attentat mot blygsamheten).

Clocharderna är en social minoritet, som staden Paris behåller, om av slöhet och likgiltighet eller för deras turistlockande aktiviteter vet jag inte. De har sina egna seder, sitt eget språk, sitt alldeles eget sätt att leva och överleva, sitt frihetspatos, sin drastiska humor.

Mig veterligt har ingen ännu författat en på forskning baserad avhandling om clocharderna i Paris. Deras ursprung är gammalt och intressant. Kanske finns en del upptagningar, fotografier och reportage om dem som grupp på Musée de l’Homme. Det är också märkligt att de endast tycks leva i vissa begränsade kvarter på la rive gauche, var och en värnande om sitt revir, de träffar varandra på speciella clochardcaféer, bor gärna under Paris broar. När de ligger orörliga i sina trasor på métrogallren på trottoarerna, därför att där strömmar upp lite värme nerifrån tunnlarna, tror nykomlingar till Paris att det är en död som ligger där och vill kalla på polis. Ibland sover de på en soffa någonstans och när de har gått sin väg, kan ett par övergivna nerkippade skor vara det enda som finns kvar vid den sovplatsen…

Jag kliver mellan lådor med frukt och grönsaker in till grönsakshandlaren där rue Galande börjar vid kyrkan. Monsieur står och steker pommes frites på sin gasspis i ett hörn av sin minimala butik, som väl från början var ett vanligt magasin. De flesta av sina varor har han utställda på trottoaren. I våningen ovanför bor han och frun bak vita volanggardiner och krukväxter på fönsterbrädan. Huset är litet, grönt, smalt, inklämt mellan större hyreshus, påbyggt och utbyggt helt oregelbundet med små fönster där man minst anar det; ett