Parfym

By Harriet Hjorth

Parfym skildrar leden från blomman till parfymflaskan – från den bakomliggande tekniska processen och parfymens historia, till dess funktion och effekt. Harriet Hjorth beskriver på ett personligt och intresseväckande vis det invecklade skeendet då människan tar en levande blomma från naturen och sedan nyttjar denna som ingrediens i en parfym. Det skildras åtskilliga vällukter innehållande exempelvis jasmin, pärlmusslor, champagne, läder och likörer. Hjorth berättar fascinerande detaljer om dofterna i sig, men även om det sensuella samt psykologiska samspelet mellan parfymen och individen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9788728058862

Book preview

Harriet Hjorth

Parfym

SAGA Egmont

Parfym

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1969, 2022 Harriet Hjorth och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728058862

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Såsom parfymör med fyrtioårig erfarenhet i branschen har jag med största nöje och inte så litet imponerad läst Harriet Hjorths bok om parfymer. Den behandlar med en personlig touche även de komplicerade tekniska metoderna att ur levande blommor få fram en råvara som används i blandningen av en fin parfym.

Mig veterligt finns det ingen liknande bok på svenska. Den är instruktiv, underhållande och charmfullt personlig. Utom parfymens historia från äldsta tider ger den en myckenhet roliga och intressanta detaljer och upplysningar, inte bara om väldofterna som sådana, utan även om det psykologiska och sensuella spelet mellan människa och parfym.

Danderyd i mars 1969

Björn Jonas

Parfymör/ingenjör

I stället för förord jasminer…

A llting doftar. Blommor, träd, gator, vindar. Olivträd och cypresser, ros och lavendel, citronelle och jasmin. En vällukt som flyter på lufthavets vågor, nästlar sig in överallt – i skrivmaskinen – på papperet – på händerna – i luften som kommer in genom de öppna balkongdörrarna, i röken från de tjugoen parfymfabrikernas höga skorstenar.

Efter några veckor i Grasse kände jag en ständig yrsel, en lätt svindel, som ofta tvingade mig att stanna och ta tag i en husvägg, en stenpelare, ett träd för att inte falla. Men snart märkte jag, att det var den starka doften i denna stad som var orsaken. Efter en tid kände jag den inte längre. Jag frågade fabriksarbeterskorna hos Fragonard om de kände parfymdofterna. På det svarade de nej, och en av dem tyckte att om det luktade något, så luktade det illa!

Jag är ganska övertygad om, att i vällukten, naturlig eller artificiell, vilar en hemlighet, en kraft att läka, att glädja, att stimulera, trösta och lugna. Man har också börjat få bevis för att så är fallet.

En modern läkare säger emellertid inte till en deprimerad patient med sömnsvårigheter och ångestkänslor: Gå och köp er en flaska Jacques Faths Green Water, den är stimulerande och avslappnande genom sin sammansättning av mandarin, citron, orangeblomma och bergamott, och för den som uppskattar det, en aning doft av mynta… Sätt in en skål ängsgräs med doft av klöver och kumarin i ert sovrum om natten. Ta en droppe Apres l’Ondée på handleden när ni lägger er…

De gamle i alla länder visste mycket om örters och plantors läkande och lugnande egenskaper. I aromaterapi ges numera ut allvarliga böcker som synbarligen också blir lästa och vilkas råd följes av moderna människor, det fick jag erfara i Provence.

Parfymer, färger och toner svarar mot varandra, säger den franske skalden Baudelaire i en parfymsonett ur Correspondences.

Parfymtillverkning är en av de sköna konsterna, och det är i främsta rummet därför som jag har nosat på den i flera år; verbet passar väl in i sammanhanget. Det är ju via vårt luktorgan som vi njuter en väldoft, stöts bort eller mår illa och får huvudvärk av en obehaglig eller frän odör.

Vart tar doften, via näsan och de två små pistilliknande olfaktiva körtlarna ovanför hypofysen, sedan vägen i hjärnans vindlingar för att spela på vår organism och våra nerver?

Parfymkonstens mästare, de män och kvinnor som på sina visitkort kallar sig Parfumeur Créateur, är förväntansfulla inför de avslöjanden och forskningsresultat som kemister, läkare och luktsinnesforskare är sysselsatta med världen över. Man vill veta hur en doft påverkar människan psykologiskt och fysiologiskt.

Odörernas inverkan på oss börjar bli ett allvarligt problem i vårt moderna samhälle med dess illaluktande och farliga bensin- och fabriksavgaser. Varje försök att finna en väg ut ur stinkhelvetet är beaktansvärt. Parfymfabrikation är numera inte bara fråga om en lyxindustri utan även om att ge människan glädje, hälsa och trygghet.

De billiga och dåliga parfymerna är gjorda av syntetika, kemiska produkter utan blomingredienser. De intresserar mig alltså inte, ty det är blommans väg till parfymen jag vill söka mig fram på.

I en värld, där problemet hur miljoner människor skall undgå bristsjukdomar och svältdöd ännu är olöst, men skriar mot oss från plakat, i television och radio, ur tidningsrubriker, artiklar och böcker, i den världen är det nästan otillständigt att tala om parfymer, något som mänskligheten kan leva utan.

Det är egentligen ganska mycket vi kan leva utan…

I Grasse, nedanför bergen och ovanför Medelhavet, störtade andra dofter över mig än dem jag var van vid från Finistère av tång, jod och salt, sand och vild kaprifolium, gul ginst och gult törne på hedlandet vid Atlanten. Här var det myrra och bergamott, néroli, lavendel, mynta och ros, men främst jasmin, BLOMMAN, som folket i Provence kallar den.

Sammansatta vällukter ur parfymhantverkets buketter av blomdofter.

Beau Soleil, Grasse i jasminernas månad 1967

Jasminplockning i Spéracèdes

T idigt en septembermorgon for jag upp till en liten by bland bergen ovanför Grasse, Spéracèdes, där man fordom hade silkesmaskodlingar. Några förvuxna träd av Morus alba vittnar ännu om den epoken; det vita mullbärsträdets blad är silkesmaskens enda föda. Cevennerna, silkesmaskdistriktet än i denna dag, ligger ju inte långt borta.

Jag hade av en svensk konstnär, som bor i Roquebrune, fått en adress till en irländska, som fortsatt sin för ett par år sedan avlidne makes jasminodlingar. Hit hade de emigrerat från Irland i början av 50-talet med sina barn, köpt en gammal mas, ett provençalskt hus på bergssluttningen ovanför byn, och börjat ägna sig åt jasminodling.

Solen sken sommarvarm och luften stod stilla. Trakten var tättbebyggd med små hus; gamla terrakottafärgade och nya vita hus, alla med de karaktäristiska taken av brunrött enkupigt tegel. De var omgivna av större och mindre, välskötta trädgårdar och blomsterodlingar. Här och var avbröts den ljusa grönskan av en mörk och rak cypress.

Jag gick på slingrande backiga stigar ner mot dalen och såg en kvinna och en ung flicka gå böjda mot jorden på ett fält, som för ett ovant öga och på något avstånd liknade en potatis- eller bönåker. Men de låga gröna plantorna eller buskarna skimrade av vita blommor…

Jag frågade efter den irländska familjen och fick veta att det var den jag funnit bland jasminerna.

När jag hälsat och presenterat mig, sa jag mitt ärende. De var något reserverade först; dels visste de ju inte vem denna främling var, och dels störde jag dem i la cueillette, plockningen, som måste ske tidigt och utan uppehåll, tills alla blommor var avplockade.

Raderna av låga buskar var många och långa. Med solens värme förflyktigas blomessensen, blommans aromatiska egenskaper som är så viktiga i fabrikationen. Denna måste ske samma eftermiddag i parfymfabrikerna nere i Grasse.

Jag bad att få vara med och plocka och det fick jag gärna. Ett litet påsförsett förkläde om midjan var allt som behövdes.

I över två timmar plockade vi vita jasminer utan att tala, utan att sträcka på oss eller ta någon paus. Vi gick tigande, böjda, med huvudet mot de halvmeterhöga buskarna, plockade med båda händerna de ömtåliga tunna vita blommorna, kände doften stiga mot ansiktet.

När morgonens skörd var bärgad, samlade vi ihop innehållet ur våra korgar och förkläden i en större korg och med den cyklade flickan upp i byn.

När hon kom tillbaka förde modern in dagens skördesiffra i sin bok: ett kilo och ett hekto jasminblommor, vilket vill säga cirka 10 000 blommor. För det får hon av le courtier, uppköparen-mäklaren med lastbil, som samlar ihop alla smärre skördar i trakten, 15:30 nya francs, knappast sexton svenska kronor. För tre personers arbete i fyra morgontimmar sedan gryningen är det inte mycket ens för modesta franska förhållanden.

Madame C: s jasminodling är inte större än att hon kan klara den med hjälp av sina barn. Men resultatet är, att de avskyr själva doften av jasmin! Deras sommarferier och söndagar upptas av det dagliga morgontidiga jasminplockandet sedan de var sex, sju år.

Jasminen är en ömtålig planta. Den fordrar ett visst slags jord, den tål inte frost eller en räcka av kalla nätter. Den måste kupas som potatis om våren, och när grenarna börjar växa ut skall de bindas med bastrep om en längs varje rad spänd ståltrådslina för att inte breda ut sig. Dessutom suger jasminen ut den jord den växer på och kan alltså inte bibehållas på samma plats hur många år som helst.

Den jasmin som användes i parfymer har tillnamnet grandiflora, storblommig, antingen den kommer från Grasse eller Bulgariens Rosendal, där den har finaste kvalitén. Spanien och Turkiet, Italien, Tunisien och Egypten levererar färdigdestillerad olja eller essens.

Denna vita och genomskinliga blomma är trots sitt namn inte större än vitsippan, som den något liknar med sina fyra, ibland fem kronblad. Buskarna blir aldrig mer än 40–50 cm höga. (Vår stora nordiska trädgårdsschersmin är en helt annan art, men även den luktar bedövande gott.)

Om cirka tiotusen jasminblommor i färskt tillstånd väger ett kilo, så får man efter extraktion, det vill säga utdragning av blomdoften, först fram la concrète, en doftpasta, och efter ytterligare behandlingar l’absolu, den absolut rena och koncentrerade essensen, i ännu mindre kvantiteter. 1967 stod ett kilo absolu av jasmin från Grasse i 13 000 kronor.

Det är inte att undra på att en fin parfym kostar pengar!

Man har försökt importera redan destillerade jasminessenser från andra jasminländer för billigare priser. Men de visar sig ofta oanvändbara till de förnämligare parfymerna. Det kan bero på många faktorer: primitiva destilleringsapparater på fältet, dåligt fett eller svagt illaluktande billig eterolja. Ett av jasminländerna på andra sidan Medelhavet led brist på valuta och behövde sälja allt vad landet kunde producera, alltså även blomoljor. Men man hade använt sig av dålig eterolja vid behandlingen, och den vara som Grasse-fabriken fick på sin beställning var så undermålig, att den inte kunde användas. Men den kostade bara tredjedelen av Grasse-jasminen.

När priserna fluktuerar och det ena landet försöker dumpa marknaden för det andra, sjunker jasminpriset på parfymbörserna i Grasse, Paris och London. Blomsterbönderna säger: Vad tjänar det till att odla jasmin när vi får så dåligt betalt? Och övergår till grönsaker eller säd. Varpå det fattas jasmin nästa säsong. Efterfrågan är lika stor, men tillgången blir alltså mindre, varefter priserna stiger. Alla odlar då jasmin igen och så sjunker åter priserna, därför att tillgången blir för stor. Cirkeln sluts aldrig, var och en arbetar för sig, individuellt, sällan i kooperativa eller andra sammanslutningar, som skulle stabilisera handeln med blommor och vara till gagn både för odlare och parfymfabrikanter.

Goda år kan Madame C: s odlingar ge 140–150 kilo blommor mellan slutet av juli och slutet av oktober. Dåliga år endast 80–90 kilo. Inträffar frost eller svåra oväder som skadar skörden, träder franska staten emellan med subsidier ur Assurance Agriculturelle, en slags lantbruksförsäkring alltså.

Blomsterfarmarna har svårt att se hur deras odlingar, ofta ärvda i generationer, skall kunna fortleva, när de unga i allt större utsträckning lämnar landsbygden för städernas maskin- eller kontorsarbete med högre löner och ordnad ledighet.

Det är svårt att få inhemsk arbetskraft till odlingarna. På de större blomstergårdarna tar man italienska eller spanska säsongarbetare, ensamma eller med sina familjer. När jasminskörden är över i oktober, kan man ägna resten av tiden åt frukt och grönsaker, tills mimosan och andra parfymblommor är färdiga att skördas. I själva verket blommar ett trettiotal parfymblommor i etapper året runt här i Provence.

Det hela är en ekonomisk-social fråga. Man får de mest motstridande uppgifter, beroende på blomsterböndernas oräddhet att yppa sina åsikter om förhållandena, eller rättare