Det som spirar ur snö: En hortikulturell berättelse om radikala livsval

By Mariana Mattsson

En student med växtplatsångest.
En nunna med nyuppryckta rötter.
En samisk trädgårdsdesigner som skördat framgång.

Deras vägval korsas. I fjällbyn vid vägens början möts de.
Odlar potatis och hopp. Beskär buskar och varandra. Planterar rosor och visioner.

Och se. Det spirar ur snön.
Tänk ändå vad allting har lätt för att växa här.

En hortikulturell berättelse om radikala livsval.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 6, 2016
• ISBN: 9789175693828

Mariana Mattsson

Mariana Mattsson blev aldrig nunna. Hon blev trädgårds­ambassadör och författare. Detta är hennes femte bok och andra roman, en fristående fortsättning på Det som spirar ur snö.

Book preview

Tacksägande

1. Mina, Hjularbo och kaffekoppsblommor

Ett sista tag med grepen så skulle buskeländet äntligen vara uppe. Hon stack ner grepgaffeln igen, den här gången från baksidan, och bände med full kraft.

Krack.

Jädrans! Hon stirrade misslynt på det avbrutna grepskaftet som hon nu höll i näven. Irriterat rättade hon till tyghatten som hamnat på sniskan under ansträngningen, och slet av sig arbetshandskarna. Så himla typiskt, när förmiddagsslitet snart skulle ha krönts med framgång.

Om hon skulle fortsätta att nöta ut farmors gamla verktyg i den här takten så skulle upprensningen av den igenväxta vildmarksrabatten bli en kostsam historia. I alla fall på det pekuniära området. Vårens facit hittills löd en spade och en grep. Nu kom ännu en grep därtill. Det var den sista ur förrådet av ärvda gammredskap.

Hade nu Mina varit en helt annan person, och kanske också på en helt annan plats, så hade hon förmodligen genast kastat sig i bilen och dragit iväg till närmaste gardencenter för att köpa sig en ny grep som ersättning för den grävknäckta. Men nu var hon just Mina. I Akkatjärn. Hon tänkte raskt en vända till. Fanns det en annan, smartare lösning som skulle kunna lösa hennes verktygsbehov på ett hållbart sätt?

Jo, det gjorde det. Hon skulle förstås skicka grep och spade på rehab hos Slöjdar-Ingemar! Han kunde säkert fixa nya skaft. Att hon inte kommit på den idén tidigare? Men eftersom hon nu ändå hade lovat att köra en planerad samåkningsresa till stan så kunde hon ju lika gärna passa på att kolla in vilket greputbud som stod till buds, om det nu skulle visa sig att redskapsdoktorn inte kunde hela patienterna genom nya skaftproteser. En trädgårdsmästare utan grep var ju som en kock utan kniv.

Hon suckade. Böjde sig ner och drog upp metallgaffeln ur jorden. Tog upp de ivägslängda handskarna. Synade dem och konstaterade att den så kallat outslitliga fingerbeklädnaden nog också behövde ersättare. Hon kastade allt i skottkärran och drog iväg mot logen och redskapskyrkogården.

Bakom ryggen tyckte hon sig höra plymspireabladen rassla av skratt.

Snart 23 år gammal hade Wilhelmine Finnberg, som allmänt aldrig kallades för något annat än Mina, just fattat ett viktigt beslut. Det som alla andra sett som de första stegen på en karriärstege hade för henne känts som en återvändsgränd. En dag hade insikten bara funnits där. Hon försökte leva någon annans liv. Inte sitt eget. Kompisar, lärare, alla hon kände i Malmö tyckte hon var galen. Fullständigt tokig som funderade på att flytta tillbaka till fjällen. Där fanns väl inga jobb för en trädgårdsingenjör. Där var det ju vinter nio månader av tolv. Detsamma som permafrost enligt skåningarna.

Hon kanske inte skulle flytta till jobb. Men till liv.

Förresten var hon inte alls lika säker som de på att det skulle finnas jobb i storstan heller. Hon kände tillräckligt många välutbildade, nyutexaminerade som inte fick några jå-åbb. Som i bästa fall hakade sig fram från projekt till projekt. Unga som fick bete sig som prostituerade. Vars partners satt fast i samma hjulspår. De fick se sina framtidsplaner ständigt skjutas allt längre bort. Villan, vovven, Volvon. Bröllopet, barnen, semesterresorna. Allt tynade bort. I väntan på liv.

Men det var moderns plötsliga död som definitivt fått henne att ifrågasätta hur hon tillbringade sitt liv. För om livet oväntat snart tog slut - gjorde hon det som hon egentligen borde göra? Var hon den hon borde vara?

Dessutom kunde hon få en nästan fysisk längtan efter fjällutsikt. Vidder där blicken kunde löpa fritt. Blå älvar. Barrgröna skogar. Tystnad. Folkfritt.

Så nu hade hon stuvat ihop sitt pick och pack ur studentlägenheten, satt sig på tåget och åkt hem till Akkatjärn. Till lappmarken och byn som låg precis på gränsen av odlingskartans zon 8, och när som helst riskerade att tippa över kanten till zon Ingenting. Ej odlingsbar.

I bagaget hade hon förvisso sitt påbörjade kandidatarbete. Hon hade förklarat för sin förbryllade handledare att ämnets art; 'Anna-Sofia' & 'Mina' - en studie om krukväxtodling av terosor i lappmarken under 1920-talet; gjorde det mycket lämpligt att förlägga själva skrivandet till den miljö där odlandet faktiskt hade ägt rum, men att hon så snart hon var klar såklart skulle komma tillbaka som ett skott och hålla sin presentation. Och givetvis fortsätta utbildningens nästa steg. När hon sade det sista hade hon korsat fingrarna bakom ryggen. Hennes handledare behövde ju bara serveras den officiella versionen.

Därefter skulle hon åtminstone kunna kvittera ut någon form av examen. Ett kvitto på den kunskap hon tillägnat sig under de gångna åren. Ifall att nu något sådant där som ett jå-åbb ändå till slut skulle dyka upp.

Hon hade ju inte klippt banden definitivt. Hon skulle kunna fortsätta utbildningen. Om hon ville. Handledaren hade sett mycket tveksam ut, men till slut ändå gett med sig. De skulle ju hålla ständig kontakt via cyberrymden. Hurra för mejlfrihet och internet!

Nu var hon alltså här. Hade inrättat sig i farmors lilla undantagsstuga. Varje dag åt hon middag i storhuset tillsammans med pappa. Ett perfekt hushållsupplägg för dem båda. Gemenskap, samvaro och trygghet i lagom dos. Arbetet på gården hjälptes de åt med. Hönsen föll på hennes lott. Trädgårdssysslor och matlagning delade de på. Vedhuggning och snöröjning var pappas uppgift.

I växthuset var mamma påtagligt närvarande. De odlade fortfarande tillsammans. Överbryggade den gräns som döden dragit upp. Födelse, liv och död; här var kretsloppet tydligt. Enkelt. Begripligt. Meningsfullt. Hon kände sig redan som en planta som började kvickna till efter torka, när den blivit omplanterad, vattnad och gödslad.

Parkeringsplatsen var redan välfylld när hon rattade in sin lilla Hjularbo framför Lantlivsbutiken. Det verkade dock snarare vara rean på danska bäddmadrasser än utrustning för blomstersängar som lockat övriga kunder. Hon stegade raskt iväg i motsatt riktning, greppade en kundkärra och klev in.

En doft av kattmat, hönsgödsel och gummistövlar slog emot henne. Till vänster fanns den stora avdelningen för jakt och skoter, rakt fram husdjursavdelningen, och till höger trädgårdstillbehören, den minsta avdelningen av alla tre.

Mot väggen fann hon stället med odlingsredskap. Spadar, grepar, räfsor, pärgräv, kantskärare, grensaxar och sekatörer. Trots det var utbudet rätt magert. Den ena möjliga grepen uteslöts omgående efter ett lätt bändningstest mot betonggolvet. För klen. Den andra var robustare. Men det röda plasthandtaget föll henne inte på läppen. Solitt trä hade varit bättre. Behagligare.

Men nu fick hon kanske ta den ändå, som akutlösning fick den väl duga. Ifall att Slöjdar-Ingemar inte kunde åstadkomma ett helande av den gamla. För nu skulle plymspirean besegras!

Det tänkta spadinköpet ratade hon. Skaften var på tok för långa för hennes blygsamma höjd över myren. Dålig ekonomi att kasta ut pengar på ett ovärdigt verktyg som skulle vara ens grävarkompis för lång tid framöver. Hon ställde tillbaka spaden i ställningen. På hyllan bredvid hittade hon sina favorithandskar och hon försåg sig raskt med ett par. Sedan med ett extra par som back-up.

Belåten över sin fyndighet styrde hon stegen ut mot den lilla plantavdelningen. Med kritiska ögon granskade hon sortimentet av växter som butikskedjan tydligen ansåg lämpliga för allt ovanför Mälardalen. En beklämmande syn. Äppelträd som 'Aroma' för zon 5. En flikbladig blodfläder för zon 4. Suck.

För att inte tala om rossortimentet. En hel låda med floribundaoch grandiflorarosor, som 'Nina Weibull' och 'Queen Elisabeth'. Rabattrosor som knappt ens var härdiga för utplantering vid Norrlandskusten.

Okulerade var de också, kinkputtarna. Och eftersom rotsystemet som den snobbigare rosen okulerats på i bästa fall utgjordes av stenrosen, Rosa canina, var utsikterna till framgångsrik rosetablering under nollpunkten här i odlingszon 7. Vilket bedrägeri mot okunnigare kunder än hon själv, muttrade Mina samtidigt som hon dängde en av drottningarna ur sin kruka för att kolla rotsystemet. Mycket riktigt, dessutom rotsnurr!

Men naturligtvis var detta konsekvensen av en medveten kommersiell strategi. Det var ju i själva verket marknadsekonomiskt en lysande affär om rosen dog så att kunden varje år måste komma tillbaka och köpa en ny ros. Istället för att från början plantera en ros som var så härdig att den kunde försörja barnbarnen med rotskott på bröllopsdagar.

Mina hatade sådant kortsiktigt tänkande. Det var sådant som skapade och vidmakthöll myten om att det inte går att odla i norr. När det i själva verket är lätt som en plätt om man bara har tillgång till växter som precis som en själv tokälskar det lappländska klimatet.

Som ett kvitto på de tankar som blixtrade till i huvudet på henne närmade sig en äldre tant medförande två krukor. Hon tittade på Minas jordiga arbetsbyxor och ceriseblommiga t-shirt.

- Ursäkta, jobbar du här?

- Nä. Men jag kan nog hjälpa dej ändå. Vad funderar du på?

- Jo, jag undrar vilken av dom här som jag skulle kunna plantera vid verandan till min sommarstuga i Falträsk.

Mina tittade på etikettremsorna. Vildkaprifol, Lonicera periclymenum 'Serotina', zon 4. Klätterros 'Flammentanz', zon 5. Suck.

- Ärligt talat. Jag skulle inte ta nån av dom. För ingen av dom är ju härdig här. Vi har zon 7 här.

Tanten tittade förvirrat på växterna hon höll i.

- Men... Varför säljs dom här då?

- Exakt! Men svaret på det vet bara en nobelpristagare i ekonomi!

Mina lät blicken snabbt svepa över plantbackarna.

- Mot husväggen blir det ju både varmt och torrt. Alltså, om du nu liksom för din inre blick föreställer dej en blomstrande klätterväxt mot väggen på huset, så är det ju inte så himla kul om det bara blir ett stendött risigt skelett nästa år.

- En alpklematis, eller en gullklematis, skulle klara klimatet i Falträsk. Men dom gillar inte att ha det torrt om fötterna. Och en sommarstuga, då är du ju inte alltid där och kan vattna om det behövs.

Tanten såg nu ut att börja sloka, och Mina såg drömmen om klätterros och kaprifol vissna bort i hennes ögon. Hon bestämde sig raskt för att plantera och turbogödsla fram en ny drömbild i tantens värld.

- Om jag var du så skulle jag nog först satsa på vanlig humle som basväxt. En honplanta som får fina kottar på hösten. Kolla om någon granne har en med kottar, och be att få några rotskott. Då behöver du ju inte slösa bort penningar på att köpa en planta.

- Du måste ju inte brygga öl på kottarna, du kan använda dom till ett kvällste, för humle är rogivande. Eller göra doftkuddar, och ge bort till julklapp! Men se till att inte gubben också får en, för humle innehåller sådana ämnen som gör kvinnfolk pilska medans gubbarna somnar, sa hon med ett glittrande skratt.

Tanten log men såg ändå lite tveksam ut. Den där klätterrosillusionen höll ännu ett stadigt grepp om hennes sinne.

- Sen kan du ta och plantera någon ettårig sommarblomma i kruka bredvid, om du vill ha något som blommar. Klockranka växer jättekraftigt och har superhäftiga blålila eller vita blommor, dom ser ut som gammkaffekoppar! Eller sätt luktärter, så doftar det som hos mormor.

- Tänk, fortsatte Mina entusiastiskt, då sitter du där på bron med kaffekoppen, inramad av gröna humlegardiner och insvept i luktärtsdoft - det blir väl helt magiskt?! Sen häller du ut kaffesumpen på humlen så blir han pigg och glad också.

Tantens ögon fick ett ljusare skimmer och Mina såg den humleomramade verandan med dinglande kaffekoppsklockor avspegla sig i hennes iris medan hon bestämt ställde ifrån sig båda krukorna och gick mot utgången. Tomhänt.

Nöjd över att ha omvänt en medodlare från ett potentiellt odlingsmisslyckande vände Mina kärran mot kassan. Hon passerade en vagn med alldeles nyinkomna ekomärkta kryddväxter. Det var ett antagande som hon grundade på att dessa växter var fräscha och fina till skillnad från dem på övriga vagnar, där minst hälften var antingen uttorkade och halvdöda eller övervattnade och lika halvdöda.

Med ett vant handgrepp kontrollerade hon att det första antagandet var rätt, och då fingrarna bekräftade tanken, valde hon ut några välförgrenade plantor av fransk dragon, timjan och rosmarin. Dessa skulle hon enkelt kunna föröka och förhoppningsvis även övervintra till nästa år. Hon borrade näsan ner i väldoften. Nöp av en liten rosmarinkvist som hon släppte ner i behån. Fulltankad av uppiggande dofter lyfte hon blicken som föll på hyllan mittemot.

Rader av brandgula plastflaskor. Somliga med små slangar och sprutmunstycken. Giftmedel för att snabbt och behändigt utrota de varelser som man själv definierat som icke önskvärd paria. Och förvandla trädgården till ett veritabelt Auschwitz.

Ilskan återvände och hon drog skramlande kärran mot kassan.

- Du, jag ser att ni fortfarande säljer glysofatprodukter här, sa hon lent till det välfriserade pipskägget bakom disken.

Han log uppskattande mot henne.

- Du vet väl att det finns massor av studier och larmrapporter som visar att det ger cancer och förgiftar älvarna?

- Jo jo, men cancer får man ju nuförtiden utav allting, flinade pipskägget med en ögonblinkning. Och kunderna efterfrågar ju produkterna.

- Jaha. Så om jag efterfrågar DDT och homoslyr, säljer du det också?

- Nä. Det är ju förbjudet numera.

Flinet slocknade.

- Okej. Men nu är det ju så här att glysofat kommer att bli nästa generations DDT. Vore det då inte smartare att göra som flera andra kedjor. Och helt enkelt sluta att sälja skiten redan nu?

Flinet hade övergått till en avvisande min.

- Du, det där bestämmer faktiskt inte vi om, det är huvudkontoret i Stockholm som bestämmer vårat sortiment.

- Aha. Ja, det förklarar kanske också varför ni säljer växter som inte är härdiga här. Jag hjälpte just en kund, jag avrådde henne från att köpa en ros som definitivt skulle ha tvärdött första vintern i Lappland.

Pipskägget såg nu uppenbart sur ut.

- Äh, skulle du ha dom här, frågade han och pekade på örtkrukorna.

- Jomenvisst. Dom hade ju inte hunnit törsta ihjäl än. För visserligen är ju många kryddväxter från Medelhavet och tycker om när det är sol och torrt, men några ökenväxter är det ju inte.

- Nätack, jag behöver ingen påse, jag har med mej en egen blomsterkasse!

Mina plockade snabbt ner sina inköp i väskan.

- Du ska ha tack, ha en trevlig dag du med, sa hon glatt.

Pipskägget muttrade något ohörbart, det lät som förbannade fruntimmer. Vilken komplimang - ett rekorderligt fruntimmer ville Mina gärna vara.

På väg mot bilen passerade hon den blivande blomsterkomposten på hjul. På vagnen hängde en skylt som hon inte sett från andra hållet. Frågor om växterna? Fråga vår kassa personal!

- Ja, det var då det ärligaste som någonsin har sagts om den här butiken, fnissade Mina full i skratt och satte kurs mot sin Hjularbo för att bege sig på upplockarfärd av alla medåkare från byn.

2. Syster Anna-Maria rycks upp med roten

Rotskottet såg ut som ett stort L. En lodrät grön pinne med svällande bladknoppar längs stammen. En likadan vågrät, fast brun och från vilken det dinglade tunna, vita rottrådar. Hon kortade brutalt in roten. Ett raskt snitt med den sylvassa sekatören så att den passade i krukan. Sedan ett nytt snitt som endast lämnade tre knoppande noder kvar på stammen.

Hon arbetade snabbt. Rötterna fick på inga villkors vis torka. Hon kunde nästan höra rosen skrika i panik. Hjälp, rädda oss!. De blev bönhörda. Krukan fylldes upp med jord. Några tryck med nävarna. Livgivande vatten sköljde över dem. Ångestropen tystnade. Hon tog en trästicka och en blyertspenna. Textade Rosa rubiginosa, och stack ner stickan i krukan. Sådärja.

Ett tiotal äppelrosrotskott hade hon fått ihop. Det borde räcka även om inte alla skulle klara transporten och flytten till kyligare trakter. Kanske bäst att be en liten bön för dem också. Hon gjorde så, avslutade med ett välsignande korstecken över krukan och ställde ner den i plantbacken.

Hon reste sig, rättade till det svarta doket som precis som vanligt halkat på sned, och kollade tiden på mobilen. Halv fyra. Hon skulle hinna gräva upp klosterliljelökarna också innan det ringde till vesper. De hade ju ändå blommat över här och att plantera dem som engelsmännen sade in the green, alltså överblommande men med de gröna bladen kvar på löken, var det säkraste sättet att etablera dem på ett nytt ställe. I de torkade lökar som såldes för hutlösa summor i butikerna om hösten var livet nästan alltid utslocknat. Hon fyllde en ny kruka till hälften med jord, högg tag i grepen och stegade iväg så det skvätte om stövlarna.

Syster Anna-Maria närmade sig med rask takt de fyrtio. Blicken var lika blå som blomman till vilken en prins Gustaf fått ge namn. Hon var bred som en lagårdsdörr över baken och nunna. Birgittasyster närmare bestämt, vilket tydligt avslöjades genom den karaktäristiska vita tygkronan med fem röda punkter, symboliserande Kristi fem sår, som omslöt huvudet ovanpå den svarta slöjan.

Hon hade trätt in genom klosterporten i Vadstena som trettioåring efter ett ganska vanligt och odramatiskt yrkesliv för att här veckla ut sitt rotsystem och äntligen börja blomstra. Som den hon egentligen var skapt att bli och vara. Nyligen, på Vårfrudagen, hade hon efter åtta års lång prövotid äntligen fått avlägga sina eviga löften och som tecken på detta mottaga kronan på huvudet. Och nu skulle hon plötsligt tvingas flytta. Riva upp de rötter som hon trott slagit rot.

Processen hade pågått en längre tid. För efter att under många år fått se systraantalet stadigt krympa hade trenden plötsligt vänt. Bakgrunden till den uppflammande religiositeten var kanske något prosaisk, för den hade helt säkert med hela samhällsutvecklingen att göra.

Den finansiella krisen som gödde och göddes av oron, våldet och kravallerna som spridit sig som en skogsbrand från förorten till att göra vissa städer till livsfarliga zoner där ingen längre gick säker. Fastighetsbubblan som vilken dag som helst och inte alls oväntat skulle spricka. Arbetslösheten och den tilltagande fattigdomen som utgjorde en perfekt jordmån för de rasistiska giftfrön som fascistiska partier strödde omkring sig.

Till detta kom de allt oftare förekommande naturkatastroferna och klimathotet, som inte längre bara var ett avlägset hot utan påtaglig och smärtsam verklighet även här i landet. Som grädde på moset kunde man slutligen lägga politikers och beslutsfattares oförmåga att hantera allt detta.

Kanske var det i denna ångestspiral i samhället och vanmakten hos den enskilda individen som också fröet fanns till att något annat kunde gro och spira. Något som fått många att omvärdera sina liv i grunden, när de tidigare svaren på människans lycka inte längre förmådde övertyga eftersom man insåg att svaren var falska. Och därmed fått några få av dem att bli mera mottagliga för Vår Herres lågmälda inbjudan än att främst vara lyhörda för konsumtionssamhällets högljudda lockrop.

De senaste åren hade ett tiotal unga kvinnor redan gjort samma radikala val som hon själv, och flera var på gång. Klostret var nu smockfullt. Det rymdes inte en enda postulant till.

Möjligheten att grunda ett nytt kloster i fjällvärlden kom därför verkligen som en skänk från ovan. Det hade ändå varit en lång och påfrestande tid innan all kyrklig byråkrati och formella hinder klarats av. Mentalt och andligt behövdes det också en förberedelsetid. Både för de systrar som nu skickades ut, och för dem som skulle vara kvar. Men nu var förberedelserna klara. För en vecka sedan hade syster Clara rattat lastbilen norrut med syster Ingrid som följeslagare. Och imorgon skulle hon själv och moder Andrea styra kosan mot Akkatjärn.

Själv skulle hon nu alltså till sin stora förvåning återvända norrut. Till älvar och barrskog. Till snö och mygg. Till norrsken och midnattssol. Hon skulle känna sig hemmastadd med allt detta. Frågan var väl om äppelrosor och klosterliljor skulle göra detsamma.

En månad senare stod hon åter i ett trädgårdsland med jordiga stövlar. Jord och jord, det hela liknade mera en stenåker, med skifferflisor i olika storlekar. Mängden av sten gjorde förstås jorden lätt och väldränerad, och att den värmdes upp tidigare om våren. Men också att näringen snabbt lakades ur marken, och att den raskt torkade ut. Som tur var kom det rätt mycket och regelbundet nederbörd här i fjällkedjan, och efter snösmältningen gällde det att behålla markfuktigheten så länge som möjligt genom marktäckning. Det skulle ta några år att bygga upp en bra odlingsjord, det hade hon förstått av det ringa antalet maskmedarbetare.

Hon hade redan övertalat sina medsystrar att hellre nyttja potta istället för toastol för mindre angelägenheter, så att hon skulle kunna servera de nyplanterade växterna en uppiggande vårdrink av kväverikt guldvatten. Hon hade hittat ställen där det växte både brännässla och vallört - även dessa skulle förvandlas till en näringscocktail. En kompost hade hon också snabbt snickrat ihop.

Från Orvar hade hon fått löfte om hästskit. Den första skopan hade hon redan fått levererad. Men viktigast av allt var de duktiga medhjälpare hon fått för att bearbeta jorden. Medelst tryne. De två smågrisarna Fritz och Helga hade hon fått låna, och den yta som de på den korta tiden lyckats böka upp och samtidigt befria från ogräs, hade förmodligen tagit henne själv halva sommaren att bearbeta.

Först hade hon varit orolig för att de med sitt bökande skulle få stödmurarna som nu höll marken på plats i de fyra terrasserna att rasa. Men grisarna var unga och ännu lättviktiga, muren välbyggd och skifferplattorna tunga. Den förre ägaren hade gjort ett bra grundarbete när han lagt om muren för några år sedan.

Nu hade hennes fyrbenta kamrater tjänstgjort färdigt och skulle återvända till hemgården för att äta upp sig till julskinkastorlek på större ytor. Hon kliade Helga tacksamt bakom örat och blev så stående en stund. Griskliande och mediterande över platsens makalösa skönhet. Även den förtjänade uppmärksam tacksägelse, även om den inte behövde klias.

Huset var visserligen till stor del omgivet av träd, men om hon lät blicken följa vägen så kunde hon ändå se en glimt av Akkaån som flöt fram för att förena sig med Vindelälven. Ett blått Y. Mitt mellan vattenskänklarna, i deltat som bildades mellan de barrgröna bergen, låg fjällbyn. Inte mer än ett hundratal fasta invånare, men desto fler turister. Mest fiske-, vandrings- och annan småskalig naturturism.

I Y-ets mitt låg en stor kulle. Som om bergskedjorna tryckts ihop och den ploppat upp i mitten. Eller som en trind bulle efter jäsning. Vägen upp fick den verkligen att se ut som en kanelsnurra.

Fast det fanns en helt annan tolkning. Enligt vad syster Anna-Maria hade fått höra så skulle byns samiska namn, Ahkasajvva, komma sig av att samerna sett de båda vattenådrorna som den moderliga gudinnans utsträckta och omfamnande armar, och kullen som ett av hennes runda bröst. Den djupa tjärnen vid kullens fot skulle ha uppstått när gudinnan Ahka spillt en droppe mjölk där.

Syster Anna-Maria tyckte genast om historien. Det var samma legend som den om hur Mariatisteln hade fått sina vitstrimmiga blad, fast då förstås med Jungfru Maria i rollen som mjölkskvättande moder. Hon hade genast bestämt sig för att så några Mariatistlar till trädgården, Maria-Ahka till ära. Ahka, som stod för allt det kloka och sköna här i världen, men det kunde också betyda mormor, farmor eller bara en gammal gumma. Ordet sajvva betydde helig tjärn. Så att det nu fanns ett kloster i Ahkasajvva var ju helt logiskt.

Men det var inte tjärnen utan kullen som var byns stora sevärdhet. Potatisbacken. Eller Pärbacken som byborna själva kallade den. Här hade man odlat potatis sedan mitten av 1800-talet. Helt otroligt att man kunnat odla en så sjukdomsbenägen gröda under så lång tid utan att växla växtplats.

Just det. Potatis. Ikväll skulle hon vandra upp till föreståndaren för Pärbacken och fråga om det fanns möjlighet även för dem att odla i backen. Men nu var det dags att gå in och laga middag. Lämpligt nog skulle det bli Jansons frestelse idag. Fast av fjolårets gammpären förstås.

3. Nunnedebut på Bränna

Hon såg henne komma redan på en kvarts gångavstånd. Backen upp till Bränna var lång och seg, och personen som just nu var på väg uppför den gick långsamt, om än med långa kliv. Det såg ut som ett grått stenblock som sakta rullade uppåt. Ett granitblock, som till formen påminde om storgravstenarna på kyrkogården. Högst upp såg det ut som om det satt en svart kaja ovanpå axlarna som flaxade med vingarna.

Mina fnissade åt sin vilda fantasi, där hon stod inne i lillväxthuset och försökte fixa en hylla för småplantorna som hon just skolat ut.

- Pappa! Paa-paa! Det kommer främmande!

Ingen reaktion märktes. Hon suckade, ställde ner lådan på en uppochnedvänd hink, och gick ut för att ta emot besökaren.

Nyfiken var hon. Nykomlingar i byn väcker alltid nyfikenhet, men hos alla kan en avvaktande hållning skönjas. Man vill allt först se vad det är för en männisch och vad den går för innan man visar sig alltför översvallande välkomnande. Man har sett alltför många fjällromantiker komma och sedan gå vid första vintern eller myggbettet. När det gällde dessa nykomlingar undrade man alldeles särskilt. Då det hade blivit känt att den nya ägarna till den gamla prästgården var nunnor och att byn nu alltså skulle få ett kloster hade de flesta bybor nog rynkat lite eftertänksamt på pannan.

Visserligen hade äldre tiders katolikskräck moderniserats och uppgraderats till muslimfobi. Sak samma, det fanns en misstro mot alla fruntimmer med något sjalliknande på huvudet som inte gick att definiera som traditionella bondmorehucklen utan någon religiös betydelse. Detta gamla lantlivsnyttoföremål som i samma takt som de utrotats i sin äkta livsmiljö dykt upp som hippa stadsaccessoarer.

Men fjällbybor är samtidigt härdade i att möta folk som inte är strömlinjeformade. Man hade kort och gott en vana att hantera kufar. För den som ska leva, inte bara uthärda, i en extremt tuff miljö måste också själv ha mod att både gå sin egen väg och samtidigt kunna samarbeta med andra. I utsatta lägen var alla beroende av en hjälpande hand, och andras färdigheter och kunskaper var viktiga tillgångar i den bytesbank som reglerade byns ekonomi. Bytesekonomin hade aldrig varit utdöd här, men finanskollapsen hade inneburit rena dundergödningen för alternativa betalnings- och försörjningssätt.

Eller rättare sagt. Efter en kort period av papperspengaekonomi förlitade man sig åter på pålitliga och beständigare värden i en lokalt påverkbar valuta. Femtio kilo älgkött i frysen var alltså betydligt mera värt än femtusen papperslappskronor på ett bankkonto.

Det vandrande stenblocket var strax uppe. Men innan dess vände det sig om och lät blicken svepa ut över landskapet, medan det drog upp en tygnäsduk och torkade sig i pannan. I sin tur blev det själv betraktat. Stenblocket visade sig alltså vara kroppen på en nunna och kajan en svart slöja.

Nunnan vände sig åter om och sträckte ut handen till hälsning.

- Hej på dej. Jag är syster Anna-Maria. Jag får väl ses som din nya granne, med norrländska avståndsmått sett.

- Halloj, jag heter Mina. Ja, egentligen heter jag Wilhelmine. Fast det är det bara pappa som säger.

- Det är ett vackert namn tycker jag. Är det okej om jag också säger det?

Nunnan såg frågande på henne.

- Jodå. Det går ju bra.

Mina tänkte att det där med att använda långa gammaldags dopnamn var väl något som man kunde förvänta sig av sådant som föräldrar och lärare. Och nunnor. Systern såg ut att höra hennes tanke. Hon log. Mina försökte snabbt byta spår.

- Ja, välkommen hit, upp till Bränna!

- Tack ska du ha.

Syster Anna-Maria svepte med handen mot utsikten.

- Det här var värt varenda svettdroppe.

- Javisst är det, svarade Mina glädjestrålande över omdömet.

De betraktade varandra. Informationsutbytet var dock något ojämnt fördelat. Det Mina såg var mest en bastant kropp förpackad i kraftigt grått tyg. Men handlederna var smala, fingrarna långa och halsen som stack upp ur den vita kragen rank, så nunnan var nog inte alls så tjock som dräkten fick henne att verka. På fötterna hade hon trots kylan oväntat nog sandaler, fast med tjocka yllesockar. I grått förstås. Ansiktet var ovalt, den jokkblå blicken stadig. Fina rynkor bara omkring ögonen så hon kunde inte vara så åldersstigen. Men exakt ålder kunde hon inte gissa. Mer än trettio, men inte femtio.

För syster Anna-Marias del gavs det mera upplysningar. Hon såg en ung varelse som utstrålade energi och sysselsättningsbehov. Den lilla kroppen var senig och vältränad. Ansiktet öppet, vaket. De ljunghonungsfärgade lockarna stod som ett moln kring huvudet. Om det inte varit för den bestämda hakan och munnen så hade hon sett ut som en söt bokmärkesängel. Nu kunde hon möjligen appellera på titeln assisterande ärkeängel, utrustad med spade istället för basun.

Hon hade ett par jordiga snickarbyxor i orange på sig. Det stod TELE på fickan. Till det en knallrosa åtsittande t-shirt med texten Jag jobbar här och en restauranglogga. De bruna läderkängorna var jordiga även de. Syster Anna-Maria tittade på de rastlösa fingrarna. Jodå. Smutsbruna.

- Blir det inte varmt i en sån där klänning?

Mina såg genast generad ut över sin fråga.

- Jodå, ibland. Särskilt om man måste knata uppför ett berg. Fast jag föreställer mig att det här i fjällen oftast är bra med varma kläder. Dessutom är den ju nästan helt myggtät!

Från flickan kom ett klingande skratt.

- Jamen det var ju klokt!

- Störde jag dej i arbetet?

- Nä. Jag höll bara på att fixa en hylla. För småplantorna.

Mina pekade mot det lilla växthuset.

- Å, va kul med växthus. Har du byggt det själv?

Jäntan såg ju fullt kapabel ut att kunna bygga både växthus och annat.

- Nja, ena delen. Påbyggnaden. Kom får du se.

Hon travade iväg genom det spirande gräset. Skrämde upp en höna på vägen.

- Kolla. Här är första delen. Den har farfar byggt. Men den andra delen har jag gjort. Utav gammfönster. Och sen byggde jag en trävägg här mot norr.

- Smart. Och vad odlar du här?

- Jag förodlar en del grönsaker och sommarblommor. Och driver fram lite dahlior, och sånt. Chili och gurka har vi i storväxthuset. Där är det varmare än här.

Nunnan nickade.

- Och här har du småplantor av tomater och tagetes ser jag.

Hon pekade på kärlen med utskolade plantor.

- Men de här stråna är ju något annat. Purjolök?

- Jo. Den och stjälksellerin har jag förkultiverat. Jag sådde dom redan i mars. Annars blir det ingenting.

- När kan du sätta ut dem då?

- Efter skolavslutningen. Men före midsommar. När det inte är risk för frost. Fast jag har hela tiden en fiberduk i beredskap för att lägga över om det blir kallt.

- Kål? Palmkål?

- Jo. Och här är ärtor, dom förgror jag också. Det är en sort som kommer ifrån Arvidsjaur, han är tidig. Här är en annan, med gula skidor. Hon heter Märta. Jag har en fransk sort också, med jättestora skidor. Dom är krispiga fast dom är så stora. Vill du ha frö till dom?

Innan nunnan hann svara blev de avbrutna i sin odlardiskussion. En man kom gående över grusplanen med en hussetrogen schäfer i sällskap. Han fick syn på dem, sken upp och satte kurs mot växthuset med samma obändiga energi som flickan som mest troligt var hans dotter. Han gick lite snett, styrde liksom på med ena armen. Nästan som om han var skadeskjuten.

- Men hej på dej, sade han och sträckte fram en rejäl näve mot syster Anna-Maria.

- Det må jag då säga, att det måste vara första gången i historien som det har kommit en nunna på besök upp till Bränna!

- Då var det väl på tiden då! Syster Anna-Maria heter jag.

- Folke. Folke Finnberg.

Flintskallig. Grånade polisonger. Smilgroparna var utsmetade som djupa, ständigt muntra steck. En karl som spred trivsamhet och trygghet omkring sig.

- Hördu Wilhelmine, nu måste du ta ett kort utav oss!

Dottern himlade lite med ögonen men gjorde som han sa. Halade fram mobilen och tog några bilder av fadern med sitt historiska sällskap för att dokumentera för evigheten.

- Kom Tasso, du måste också vara med.

Hunden hade visst väntat på inbjudan. Han kom som ett skott.

- Nu måste vi ha kaffe. Syster dricker väl kaffe? Eller dricker hon bara vatten?

Syster Anna-Maria bedyrade för spjuverögonen att hon minsann drack det mesta som flöt, och gärna svart kokkaffe. Det sista föll värden på läppen, och han försvann in i huset medan hönsen yrde runt fötterna.

De följde långsamt efter, och steg in i det enormt stora trivsamma köket med fönster åt tre väderstreck. På en jättelik vedspis stod kaffepannan redan på. Folke plockade just koppar ur ett vitlaserat köksskåp över diskbänken. Just sådana där gammaldags snedställda skjutluckor som syster Anna-Maria mindes från farmors kök. Och som de nu hade här i det nya klostret.

Mina hämtade tre glasburkar som stod på arbetsbänken vid fönstret. Hon vek snabbt och vant ihop tre fröpåsar, textade sedan prydligt: Ärta 'Märta', 'Arvidsjaur' och 'Carouby de Mausanne'. Därefter hällde hon en näve ärtor av vardera sorten i kuverten.

- Varsågod.

- Tusen tack. Du viker samma sorts fröpåsar som jag.

- Det är ju gammal teknik. Från självaste blomsterkungen Carl von Linné, han gjorde sådana här.

Kaffepannan tjöt. Sotsvart hälldes kaffet upp i rosiga små koppar med öron som man med näppe fick in ett finger i. Såklart utan mjölk. Men en skål med hårt bitsocker stod på bordet. Så som kaffet druckits i lappmarken i alla tider. I ett huj kände sig syster Anna-Maria förflyttad bakåt i tiden. Fast farmor hade förstås druckit sitt kaffe på fat. Sörplande, så att den indragna luften kylde ner det kokheta kaffet till lämplig dricktemperatur. Silad genom sockerbiten mellan framtänderna. Syster Anna-Maria motstod den plötsliga frestelsen att intaga drycken på farmors vis. Även om hon med rätta antog att den muntre kaffekokaren säkert skulle ha uppskattat gesten och sett det som en hedersbetydelse och fått henne att omgående kvala in som en äkta och pålitlig människa.

Hon valde istället att gå in på sitt egentliga ärende. Potatis. Hur var det nu med detta? Hon hade fått veta att han var föreståndare för den berömda Potatisbacken. Kunde han säga henne om det fanns möjlighet även för en nyinflyttad kommunitet bestående av fyra birgittinska nunnor att få låna eller hyra ett stycke för att odla så mycket potatis som man kunde anta att dessa systrar plus ett antal gäster samt en besökande präst skulle förtära under året?

Det kunde han. Hon fick sig en livlig och omfattande berättelse till livs, där Folke ivrigt backades upp av sin dotter. Om Potatisbackens nästan tvåhundraåriga historia. Om hur sällsynt det varit med sjukdomar trots den långa odlingstiden. Om groningsmetoder. Om planteringstid. Om lagring.

Syster Anna-Maria började känna sig huvudyr av all information. Eller kanske var det kaffet. Jisses, hon hade satt i sig inte mindre än tre koppar nattsvart kokkaffe. Visserligen små koppar, men ändå. Natten skulle för hennes del troligen inte bli sömnsvart utan klarvaken.

Nå, men hur var det nu med utsikterna till att som främling få vara med och odla? Jo, blev beskedet. Det skulle säkert gå att ordna. Det fanns alltid folk som av en eller annan anledning inte kunde odla på sin lott under en säsong. Några lotter låg faktiskt i träda sedan flera år, så det vore rentav bra om någon ville odla där så att backen inte började växa igen. I övermorgon skulle backen förresten harvas, det gjordes alltid gemensamt. Då var hon välkommen, så skulle han se till att presentera hennes förfrågan för de andra. Så skulle de nog gemensamt komma på en lösning.

Syster Anna-Maria kastade ett öga på klockan och fick plötsligt brått. Om hon inte skulle komma försent till completoriet, kvällsbönen, så måste hon skynda sig. Hon tog avsked, tackade för kaffet (det godaste hon druckit sedan farmors död) och för fröpåsarna (hon och Mina hade tydligen odlingsintresset gemensamt men det fick de tala vidare om en annan dag) och begav sig med raska steg nerför backen. Nästa gång skulle hon nog ta cykeln, då skulle i alla fall hemresan gå i rasande fart.

Hon plockade fram en rosenkrans ur fickan och medan hon fingrade på träkulorna och mumlade bönerna som hörde till, inneslöt hon de båda välgörare hon just mött. Måtte Vår Herre återgälda dem för