Att kunna känna doft av frostrosor: - en hortikulturell berättelse om att skörda frukten av radikala livsval

By Mariana Mattsson

En berömd trädgårdsdesigner och en ung doktorand. En självhushållare och en nunna. En socialt och ekologiskt hållbar byagemenskap.

På ytan odlas rosor. På djupet odlas egenmakt. Nu skördas frukten av radikala livsval.

Folk vallfärdar till fjällbyn vid vägens början. För Växthuskåtan. För Korsvägsträdgården. För den djärva och självförsörjande livsstilen.

Men suveräniteten behagar inte alla. Och för somliga utgör bybornas självständiga tänkande och handlande ett hot. Det hela är lite för bra för att få fortsätta ostört. Några fröpåsar förvandlas till utmanande rebeller.

De okuvliga odlarna i Akkatjärn tar strid. Mot enfald och auktoritära tendenser. För biologisk och social mångfald. Deras vapen är oväntat. Precis som härföraren.

När byns egen Jeanne d'Arc drar ut för att befria fröet, med en Pippi och en Asterix som vapendragare, går ingen Prussiluska säker...

En trädgårdsroman. En hortikulturell berättelse. En utopi om diversitet.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 24, 2019
• ISBN: 9789178514960

Mariana Mattsson

Mariana Mattsson blev aldrig nunna. Hon blev trädgårds­ambassadör och författare. Detta är hennes femte bok och andra roman, en fristående fortsättning på Det som spirar ur snö.

Book preview

Till min husman

Innehåll

Persongalleri

Förflyttning

1. Norrskensrosor

2. Frostiga rosenpelargoner

3. Kära rosenskära och diviga dahlia

4. Energin växer på träd

5. Rosenmåndag

6. Frysboxrosor, Media II och Erica

7. Gräsrötter fixar en matloge

Hemkomst

8. Att kunna känna doft av frostrosor

9. Törnekronor

10. En natt i Getsemane

11. Snöflingor yr över Via Dolorosa

12. Halleluja, vilken uppståndelse!

Tillväxt

13. Frittze Kartoffli

14. Avvecklingsdelegation till Akkatjärn

15. Uppståndelse utanför Villa Horticultura

16. Minas Flower Power

17. Bee happy!

18. Byråkratikräftan slår till

19. Soffpotatis sätter sin sista potatis

20. Lukas biter inte i gräset

21. Minsann ingen skitsak

Utmärkelse

22. En taggig gäst

23. Utrotningskommando och blomsterrasister

24. Vi planterar en Rosenkrans

25. Dramatik i rosengård

26. Orm skapar oro i paradiset

27. Han begriper ju inte ett barr

28. Livet är en dans på rosor

29. Rosfeber utbryter i Akkatjärn

30. Kulinariska rosendelikatesser

31. Magasinet Husman

32. Svarta krolliljans afton

33. Deadheading

Skörd

34. Mina kommer på grön kvist

35. Inte lägga lök på laxen

36. En omvänd intervju

37. Vinterbrud med apelsinhud

38. Mobile Garden

39. Ära vare knölen!

40. Från Päru

41. Vi är precis som dom där gallerna

Fruktbarhet

42. Herr Übergärtner syrar

43. Pang på rödbetan!

44. En Lilja drar åt skogen

45. Every child is perfect

46. Darra som ett asplöv

47. Medelhav har vi själva

48. Vi bygger en Biergarten i Akkatjärn

49. Brittsommar

Urskiljning

50. Frö är makt!

51. In paradisum - till paradiset

52. En birgittinsk blomsterkrona

53. Att sätta trädgårdsmästaren till julbock

54. En plantskola för helgon

55. Jeanne d'Arc från Lappland

Sammanhållning

56. Till Betlehem? Nej, till Akkatjärn!

57. Marsipanaros

58. Nikolaimarknad med krubbexpert

59. En Angelica

60. The Holly and the Ivy

61. Julgransskogen

62. Det är en ros utsprungen

63. Var inte rädda!

Epilog

64. Beska klappar till en besserwisser

Slutord och tacksägande

Persongalleri

Dessutom dyker det här och där upp följande karaktärer:

- en biskop tillika kardinal med dopnamnen Bruno Bosco

- två schäfrar lystrande till namnen Tasso och Telli

- två klosterkatter som kallas för syster Felicitass och syster Kattarina

- en tysk och en peruansk potatisguru

- en hel massa helgon

- tre fordon som fått smeknamnen Hjularbo (bil), Media (spark) och Hjulia (elmoped)

- en gammal studiekompis till Mina, känd under smeknamnet Jossan, på ansträngande visit ihop med sin man Krister och två söner

- en motvillig tvåmeterspolis

- en urbaniseringsminister

- ett utrotningskommando

- ett Medusamonster

… men framför allt en Prussiluska vid namn Annika Tegnér-Hällstrand

Förflyttning

Gijrradálvvie - vårvinter

1. Norrskensrosor

Hon öppnade ytterdörren och klev ut på verandan. Den bistra kylan hade tydligen stått och väntat på henne. Farbror Frost överföll henne direkt. Nöp rosor på kinderna och fick ögonen att tåras och svida. Men Sara-Kajsa njöt.

Hon stod stilla och lät känslan prägla sig fast i skinnet och minnet, innan hon stack händerna i renskinnshandskarna och drog upp huvan på den mossgröna luhkkan, den samiska varianten av poncho. Sedan gick hon med snabba knarrande steg ner genom trädgården.

Himlen var fortfarande nattsvart men månen lyste på snön som skimrade.

Hon hade haft en sagolik tur med väderomslaget. Länge hade vintern dröjt och tvekat. I år längre än någonsin tidigare. Till och med under julen hade det varit mera svealändskt surblött höstregn än kristallfräsch lappmarksvinter. Men exakt lagom till den samiska nationaldagen, och perfekt tajmat till tv-inspelningen, hade Snödrottningen brakat in och förvandlat allt till magi.

De ilsket röda stammarna på korallkornellerna stack uppkäftigt upp ur kritvit snö. Som utropstecken, dekorerade med isglitter. De upphöjda odlingsbäddarna blev draperade med flingfiltar. De bärnstensstammade näverhäggarna glödde, och på bollpilen framträdde benstommen tydligt när den blivit avstrippad sitt bladverk.

Det var nästan löjligt vykortsvackert.

Ja, vädergudarna gick så pass till överdrift att det brittiska filmteamet från BBC till och med fick filma vinterträdgården i flammande norrskensbelysning. Programledaren, en trädgårdsidol av närmast fotbollsstjärnemonstruösa mått, hade varit lyrisk och bestämt att de skulle återkomma i sommar, i midnattssolens tid. Charmtrollet var visst dessutom släkt med Patrick (och förstås hans syster, priorinnan i klostret, moder Andrea) om än på långt håll.

Fotografen hade rent av påstått att det var bättre än sex. Och stirrat lystet på henne. Hon log vid minnet.

De båda schäfrarna lät sig inte bekomma av kylan, utan kastade sig utan tvekan ut i djupsnön efter snöklumparna som plogbilen lämnat efter sig och som hon sparkade upp från vägen, för att därefter bogsera dem tillbaka ut på vägen igen och stolta bära dem i käften och ta täten framåt.

Hon visslade på hundarna och beslöt sig för att förlänga hundrundan ytterligare en bit, bara för att riktigt inskärpa kölden i kroppen. Lagra den. Nu när hon måste bege sig till sydsura nejder igen. Men snart skulle resandet vara över.

Jätteprojektet med att skapa en lappländsk och samiskt inspirerad trädgårdspark som en ny del av Gärten der Welt i Berlin hade pågått i fyra år, men var nu inne i slutfasen och snart klart. Därefter skulle hon aldrig mer ta på sig ett sådant mastodontuppdrag utomlands igen.

Hon längtade sig galen efter att enbart få ägna sin lust, kreativitet och tid åt att förverkliga alla spännande idéer för den här platsen, som likt frön bara väntade på att förutsättningarna skulle bli de rätta så att de vågade börja gro.

Hon hade tvekat att ta på sig uppdraget. Rädd att fokus skulle förskjutas från det val av liv som hon hade tagit för en fem år sedan, med flytt från storstad till fjällby. Från vilsen nomad till fast rotad sambo och matte. Från att känna sig dränerad på livssav till att äga en porlande kreativ inre bäck, som hon absolut inte ville riskera att den sinade.

För trots att hon arbetat med Gärten der Welt-projektet så hade hon ändå hunnit mycket på hemmaplan, det var lätt att glömma bort det som faktiskt skett under åren. Samtidigt som hon ritat sin Sápmi Garten hade hon också färdigställt sitt utkast till den Hortus Dolorosus, korsvägsträdgård, som hon skapat för klostret i byn.

Det hade varit en rejäl utmaning. Först att som icketroende förstå något så traditionellt katolskt som en korsväg, och sedan att som trädgårdsdesigner tolka och översätta den till ett hortikulturellt konstverk.

Att illustrera varje station längs denna lidandets väg på ett subtilt men ändå effektfullt sätt. Som att låta olika arter av veronika; kransveronika, kantveronika, porslinsveronika; få symbolisera den Veronika som av medlidande torkade sin Mästares ansikte, och fick hans bild på näsduken på köpet.

Det hade varit en intressant process och hon hade lärt sig mycket. Inte minst var samarbetet med nunnorna i klostret en ny och givande bekantskap. I jämförelse med en del folk som hon haft dystra erfarenheter av att arbeta ihop med, så var systrarna rena rama änglarna. Hon gjorde en grimas vid tanken. Det stramade i ansiktet av rörelsen.

Anläggandet hade också varit en spännande upplevelse. För medan en annan av hennes kunder i byn, Viola, hade varit sin karaktär trogen och hyrt in folk som kom åkande ända från Burträsk för att i ett huj anlägga den trädgård som Sara-Kajsa ritat åt henne, så följde systrarna lika självklart sin klostermässiga läggning och envisades med att göra det mesta själva. Vilket förstås gjorde att det tog sin lilla tid. När hon påpekat detta hade syster Anna-Maria bara skrattat och sagt att de som nunnor värderade tid i ett evighetens perspektiv, och alltså såg tusen år som en dag.

Först hade hon blivit stressad av systrarnas dagordning med ständiga avbrott för bön, mat, arbete och sedan nästa bön. Sedan fann hon till sin förvåning ro i rytmen. En eller två timmars arbete i trädgården, sedan vila genom något helt annat. Bra för kroppen var det också, hon tenderade annars alltid att hålla på för länge och blev sedan helt slut. Ora et labora, sade syster Anna-Maria, bed och arbeta.

Och Folke Finnberg hade förstås kommit dragande med sina husgudar Scott och Helen Nearing, som också de hade inrättat sin dag förståndigt med en perfekt balans mellan fysiskt krävande och intellektuellt arbete.

Framåt hade det gått ändå, även om det tog tid. Första säsongen hade systrarna alltså utfört markberedning och byggt upp den breda skiffermuren som avgränsade trädgården mot de båda vägarna. Nunnorna hade kört traktor och baxat stenar som de varit värsta proffs.

Andra året snickrade systrarna snödrevsstaketet som löpte ovanpå muren, och som med sina smala ribbor både fungerade som ett lätt men effektivt vind- och insynsskydd, och skapade den höjd som var svår att åstadkomma med en mur. Om man nu inte ville bygga intrycket av en ny Berlinmur förstås och fläska på med en flera meter hög mur. Men det var ju inte vitsen här.

Träd och häckar blev också planterade det året, medan gångar och perennplanteringar först kom på plats det tredje året, liksom några statyer och en Lourdesinspirerad grotta, inklusive en Maria. Dock inte den bling-blingande varianten som brukade säljas på vallfartsorter. Av bara farten hade också Novenaträdgården blivit till, ett stycke därifrån.

Förra säsongen hade systrarna kunnat börja använda trädgården för andliga vandringar och meditationer.

Någon tysk biskop, nej kardinal var han till och med, hade invigt den med pompa och ståt, svingat rökelsekaret och stänkt vigvatten på såväl publik som växter. Redan då hade många grupper kommit på besök och ännu flera var inbokade för i år.

Sara-Kajsa hade snabbt insett vilken enorm spridningskraft de hade tillgång till tack vare att klostret var en del av den katolska kyrkans världsomspännande nätverk. Utan att de gjort stora ansträngningar att marknadsföra sig, spreds ryktet om denna Hortus Dolorosus i midnattssolens och norrskenets land.

Mörkret började ge vika för morgonrodnaden. Hon vek av från bilvägen och tog den uppskottade gångvägen genom trädgården, den som gick fram till Växthuskåtan. Som ett jättelikt arktiskt isblock reste den sig i mitten av den äng, som i år skulle förvandlas till rosenkransträdgård och en köksträdgård i form av en samisk trumma.

Från att den första visionen blixtrat till i hennes huvud till att byggnaden fysiskt var på plats, hade det tagit några år av räknande, ritande och planerande. Utan teamet av alla kompetenser som byn förfogade över hade det aldrig blivit av. Hon själv som trädgårdsdesigner och kollegan Peter som landskapsarkitekt. Viola som arkitekt, samt ett helt koppel av olika slags ingenjörer med Folke i spetsen. Och sedan Bygg-Anders och hans mannar som verkställare. Samt förstås en rejäl summa pengar som komplement till kunnande, kraft och tid.

Hon själv hade därigenom fått en vettig användning för allt hon tjänat på projektet i Berlin. Men utan Lukas inhopp, av liknande filosofisk inställning till vad som utgjorde en klok pengaplacering, hade det helt säkert tagit längre tid att förverkliga planerna.

Nu stod den alltså där, Växthuskåtan. Magnifikt reste den sig som en pendang till Pärbacken ett stycke längre bort.

Hon hade kunnat dra nytta av kåtan på flera sätt, bland annat genom att bygga in en likadan i Berlinträdgården. Därmed vann hon på kuppen även en del i marknadsföring av Akkatjärnsvarianten.

Isolerplastskivorna var täckta av frostrosor. Nu på vintern var de det enda som blommade. Men de fick kåtan att skimra som en diamant.

Hon kunde inte låta bli att gå in och titta på konstverken därinne igen. Dörren gnisslade. Hon motade bort hundarna som ville följa med, och kommenderade dem plats utanför.

De hade just haft vernissage för utställningen Frostrosor & Isblommor. Det hade varit Trudis idé från början. Som florist provade hon hela tiden nya uttryck för sin blomsterkonst. I somras hade hon fått för sig att frysa in rosor, och testat sig fram hela sommaren med att kapsla in olika blomster i is. Hon hade till och med laborerat med olika infrysningsmetoder, och med såväl kokt, avsvalnat vatten som fjällbäcksvatten.

Också blommorna betedde sig olika under infrysningen. En del växter blev bara fula. Tappade färg, blev bruna och trista. Särskilt svårt var det med vita blommor. Andra liksom framhävdes av att bli infrysta. Det var som att betrakta dem genom förstoringsglas, eller gammaldags handblåsta fönsterrutor. Trudi hade till och med lyckats montera en humla som hon hittat död på grusgången på en av blommorna. Som ett fossil i bärnsten.

Hon var så fascinerad av utställningen att hon måste sätta sig ned en stund och titta på allt igen. Hon satte sig på en av träbänkarna som var försedd med renskinn så att hon inte blev kall om ändan. Tack vare den diskreta LED-belysningen som riktades nerifrån och upp längs isolerskivorna, var det tillräckligt ljust för att hon skulle kunna se allt.

Hon såg hyacintblommor och videkissar som blivit infrysta i istärningsfack, och sedan uppträdda och monterade till girlanger som hängde som en mobil i taket. Den rörde lite på sig.

Det fanns flera olika varianter av islyktor. En där tulpaner simmade runt som vore de i en damm. I en annan slingrade sig barrig lummer, och en tredje var fylld med krusig purpurkål.

Det var smärtsamt vackert. Men en syn värd att spara på näthinnan. Särskilt för den som nu var tvungen att resa till Berlin.

2. Frostiga rosenpelargoner

Syster Anna-Maria hade två bra metoder att hantera de situationer då hon kände sig stressad och nervös. Den ena, och mest förväntade för en nunna, var att be rosenkransen. Fingrandet på kulorna och mumlandet av bönerna var rofyllt, och förmådde lugna ner henne snabbt.

Den andra metoden var att så frön eller att rensa ogräs. Fingrandet på fröna fungerade precis på samma sätt som kulorna på rosenkransen. Det var lugnande medicin att syssla med jord och plantor. Oklart dock om hennes skäll på ogräset kunde jämställas med bönerna.

Men eftersom det ännu var för tidigt att börja så, och klosterträdgårdens ogräs sov vintersömn under närmare en meter snö, beslöt hon sig för att det borde funka lika bra med beskärning av rosenpelargonerna som nu var rangliga av ljusbrist. Allt det som hon skar bort kunde hon göra sticklingar av och få ännu fler plantor av till sommaren. Om tvåtre veckor, när de hämtat sig från beskärningschocken, skulle hon plantera om dem. Nu började ljuset påtagligt att återvända och plantorna satte fart. Ny jord skulle ge dem ännu mer energi.

Syster Anna-Maria tog brickan med krukor som hon hade förberett och fyllt med lätt och luftig såjord. Sekatören stoppade hon i ett hölster innan hon stack den i fickan på den elefantgrå dräkten. Det var onödigt att göra hål på tyget i fickan och bereda syster Ingrid arbete med att laga det.

Brickan ställde hon på skrivbordet i priorinnans arbetsrum. Hon fyllde på vatten i brickan så att krukorna kunde dra upp vatten underifrån. Då blev jorden inte så hoppackad som om hon vattnat ovanifrån, utan förblev porös och luftig.

Sedan gick hon in i sin egen cell för att hämta några av pelargonerna. Temperaturen höll hon lägre därinne, hon sov bättre när det var svalt. Ofta sov hon med öppet fönster fast det var minusgrader. Men då lyfte hon förstås bort pelargonerna först. Nu hade det varit rejält kallt några nätter och hon upptäckte till sin förskräckelse att frostrosor hade slagit ut på fönstren. Den gamla träbyggnaden, en före detta prästgård som systrarna fått överta och göra kloster av, drogs fortfarande med gamla dragiga tvåglasfönster.

Hon granskade pelargonerna. Men de såg rätt oberörda ut. Trots det bestämde hon sig för att tillfälligt flytta över dem till arbetsrummet. Det var ju dumt om moderplantorna skulle förvandlas till frostrospellisar under hennes bortovaro. Nu behövde moder Andrea bara se till dem i arbetsrummet. När hon kom hem kunde de få flytta tillbaka.

Äntligen kom sekatören till användning igen. Dess långa jullovstillvaro var över och med skarpladdat vapen skred hon entusiastiskt till verket. Några rakbladsvassa snitt, och vips hade hon en hel bunt med sticklingsmaterial för nya plantor. Medan hon med flinka fingrar kortade in toppskotten till lämplig längd, gick hon i tankarna igenom allt som måste ordnas före hennes avresa. Det mesta var klart men hon hade lagt papper och penna bredvid sig på bordet ifall att hon kom på något som hon hade missat.

Hon klippte av skotten under en nod, för där, vid bladfästena, fanns ansamlingar av tillväxthormoner som befrämjade rotutvecklingen. Vilket var av livsavgörande betydelse för en stickling som just blivit avskuren från sina rötter.

Varsamt bröt hon bort alla blad utom de två översta. För om hon lät fler blad vara kvar skulle avdunstningen öka, och därmed var det större risk att sticklingen torkade ut och dog innan den fått rötter som kunde försörja den. Sedan petade hon med fingret ett hål i jorden vid kanten av krukan, stoppade ner sticklingen, och tryckte till jorden. I varje kruka satte hon fyra sticklingar. Inte alla brukade ta sig, men förvånansvärt hög procentandel lyckades.

Hon kom på att hon faktiskt skulle kunna ta med sig några skott som gåva till klostret i Maria Laach, hon hade ju flera udda och roliga sorter att ge bort av. Och klostret hade en egen liten plantskola, så gåvoväxter skulle säkert vara välkomna.

Hon skulle gästa klostret under sitt besök vid de katolska europeiska ungdomsdagarna, dit hon blivit inbjuden av Birgittastiftelsen i Köln. Temat för ungdomsdagarna var Kallelse till klosterliv. Hon var nu inte där i egenskap av ungdom, för det var hon ju inte längre, utan skulle berätta om hur hennes egen väg till klostret hade sett ut, och om deras kloster i Akkatjärn. Kanske kunde hon inspirera någon av de unga att våga bli nunna, kanske rent av hos just dem, om de hörde rösten som kallade dem.

Hon gick och hämtade tre små plastflaskor som hon sköljde ur på toaletten. De vattendroppar som blev kvar i flaskan räckte utmärkt för att hålla fukten åt sticklingarna, flaskorna blev som små växthus. Det var också mindre risk att klämma sönder skotten när de färdades i flaskor än om hon hade tagit dem i mjuka plastpåsar. Sådana lyckades alltid gå sönder i bagaget under resan.

Om man nu inte blev stoppad i tullen förstås, för innehav av flaska med konstigt biologiskt innehåll. Att resa hade verkligen blivit komplicerat. Och för en nunna som var van vid ett kontemplativt liv, avskilt från världen, var resandet i sig en prövning och en plåga. Oväsen, stress och nymodigheter var påfrestande för en eremitisk nunnesjäl.

Alla de nya tekniska lösningar som numera omgärdade resandet gjorde henne nervös. För att överhuvudtaget ens kunna köpa en biljett måste man ha bankkort och elektronisk legitimation. Biljetten hade man i mobilen, och checkade in gjorde man också med mobilen. Inte ens en ynka bussbiljett kunde man betala kontant på bussen. Och om tåget blev inställt förväntades man lösa problemet själv, hitta en ersättningsfärdväg och boka om – via mobilen. Det fanns inte längre någon att fråga och ta hjälp av på stationen, inga incheckningsdiskar för flygnoviser. Hur klarade odigitaliserade gamlingar att resa?

Syster Anna-Maria kände sig alltid som ett förvirrat och skärrat får när hon måste resa iväg någonstans. Hon betraktade det som ett tungt kors som lades på henne och som hon likt en ovillig Simon måste bära. Hon brukade ha rosenkransen i ett fast grepp i fickan, för att hela tiden förvissa sig om att Vår Herre färdades med henne och nog skulle sända sina änglar till hjälp om det behövdes. Men nervös var hon ändå.

Särskilt säkerhetskontrollerna ingav henne ett djupt obehag. De sura viktigpettrarna, som verkade ha till uppgift att trakassera folk. Visst folk. För om man tidigare som katolsk nunna oftast bemöttes med respekt, kanske med en glimt av nyfikenhet, så blev man numera betraktad och behandlad med misstänksamhet, som en suspekt och potentiell terrorist, av vakter med stenansikten.

Men just dessa situationer var hon ändå oerhört tacksam över. För tack vare att hon själv utsattes för vakternas närgående granskning, så öppnades hennes hjärta och svämmade över av medkänsla och medlidande med alla dessa muslimska systrars utsatthet. Hon är ändå svensk, hon har personnummer, id-kort och pass. Hon kan, och får, röra sig över gränser. Så när hon väl lyckats tråckla sig igenom incheckning, vakter och passkontroll och inrättat sig på sitt säte, ägnar hon restiden åt böner av tacksamhet för sin egen privilegierade situation, och bön om änglabevingat bistånd åt alla dem som inte var lika lyckligt lottade.

När hon nyligen hade förnyat sitt pass, hade hon upptäckt att man numera avkrävdes fingeravtryck. I sitt stilla sinne hade hon undrat över vad som skulle bli nästa steg. DNA-profil? Hon hade berättat det för Sara-Kajsa när de senast hade väntat på flygplatsen tillsammans. Sara-Kajsa hade fällt en kylig kommentar att hon för egen del bara väntade på att betongpartiet, ivrigt påhejat av fascisterna, när som helst skulle införa en stämpel för samer i passet. Syster Anna-Maria hade ryst.

Apropå Sara-Kajsa. Hon var så glad att Sara-Kajsa hade lyckats samordna sin resa med hennes, så att de kunde åka tillsammans till storflygplatsen i Gunnarn. Därifrån kunde de numera flyga direkt till Köpenhamn. Där skulle hon byta flyg till Köln och Sara-Kajsa till Berlin. På så sätt hade hon i alla fall sällskap en bit av resan, hon slapp en del buller och stress, och de kunde passa på att diskutera en del praktiskt inför trädgårdssäsongens start.

Hon log för sig själv. Sedan fick hon plötsligt brått. Så här kunde hon inte bli stående, hon måste bli klar innan det ringde till non, middagsbönen. Den vanliga röda och den vita rosenpelargonen var hon nu klar med, så de färdigtuktade moderplantorna ställde hon bort i fönstret.

Hon hade en enda princip när det gällde pelargoner. En sträng självbehärskningsprincip som var helt nödvändig för att rädda sig undan pellismonstret. Jo, hon hade nämligen sett det hända. Hur intet ont anande och annars rätt återhållsamma och sansade personer efter första köpet av en vanlig Mårbackapelargon plötsligt drabbats av samlarsjuka och vips satt där med tvåhundratrettiofyra sorters pelargoner.

Förutom att det var rätt opraktiskt att försöka övervintra och hålla liv i så många sorter, så stred samlarbegär mot fattigdomslöftet. Det var lätt att lova fattigdom och avstå från bil, klänningar och semesterresor för att sedan upptäcka att man fäst sig vid en synål i klostret och börjat betrakta den som sin. Eller en pelargon.

Syster Anna-Maria hade därför bestämt sig för att endast och allenast odla rosenpelargoner. Det var en rätt liten grupp inom släktet, och dessutom tyckte hon att de små rosenknoppsformade blommorna var så söta. Att de förknippades med gamla bondkök och ofta gått i arv inom familjer gjorde inte valet sämre. Den vanliga röda sorten hade hon faktiskt fått som ett skott från en planta som härstammade från barnmorskan Hedda i Övra Sandsele. Det var roligt med den lokala anknytningen.

Hon tog sig an de tre sorter som hon tänkte ta med sig gåvoskott av, och började med den gamla 'Appleblossom Rosebud', en kulturarvssort med anor ända från 1870 och ljuvligt söta vitrosa knoppblommor.

Några skott av 'Westdale Appleblossom' fick hon också ihop. Den var en spontan mutation, en sport, av den förra, med vitkantade blad. Någon hade upptäckt att ett sidoskott hade fått ett avvikande utseende, tagit tillvara och vegetativt förökat upp det, och gett den nya sorten ett eget namn.

Denna sport var mera svagväxande än föräldern. Vilket ju inte var så konstigt. Vitbrokiga blad innebar en lite sämre fotosyntesprocess, vilket förstås betydde att plantan fick en försämrad näringsupptagningsförmåga och därmed livskraft. Dessutom blev dessa sorter ofta mera känsliga för stark sol, de kunde få brännskador så att bladen fick fula bruna kanter. Men omsorgsfullt skött blev den fin och var värd att ha några plantor av, vid sidan av de mera livskraftiga vanliga sorterna.

Sedan knipsade hon också av några grenar på 'Bornholm'. Några sticklingar satte hon direkt i krukor, några stoppade hon ner i en plastflaska. Den här sorten var särpräglad med de vitgula nerverna som fick bladen att se ut som mosaik. Som om de krackelerat av frost.

Sådär. Nu fick det duga. Egentligen hade hon tänkt att hinna med att ta skott av rosenbegonian och Kristi Blodsdroppe också. Men det fick vänta tills hon kom hem.

Hon skruvade på korkarna på flaskorna, de skulle hon direkt lägga ner i väskan. Sedan ställde hon resten av de beskurna moderplantorna i fönstret.

Hon tog tråget med sticklingarna. Det skulle hon ta ner och ställa på fönsterbrädan i refektoriet. Där i österfönstret skulle de få ljus men inte stark sol, och undervärme från elementet. I den nybyggda huskroppen, där refektoriet fanns, var fönstren nya och täta. Inga frostrosor här alltså.

- Nej, då får ni allt leka frostrosor själva om ni har lust! Men det vore bättre om ni tog och roade er med att rota er istället.

Hon predikade för dem medan hon bar ner dem. Tråget behövde inte täckas med plast. Tvärtom. Då var det bara risk att det utvecklades mögel, det visste hon av bister erfarenhet.

Sedan hämtade hon pellisflaskorna och gick för att packa ned det sista. Hon längtade hem, redan innan hon ens hade åkt iväg.

3. Kära rosenskära och diviga dahlia

Mina svepte den färgglada virkade ullfilten omkring sig, satte sig tillrätta i korgstolen och lade upp de ullstrumpsbeklädda fötterna på gungstolen som hon hade vridit närmare kaminen så att fossingarna skulle bli varma och välgrillade. Favorittekoppen med Plupp och en hermelin som motiv hade hon ställt på satsbordet bredvid sig. Hon hade dragit ut ett av de mindre borden och lagt boken, beställningslistorna och laptoppen där. Men innan hon tog itu med högen skulle hon först dricka upp teet.

Hon var inte längre utslagen i hög feber, tack och lov. Men istället var hon nu hostig och snuvig. Eller hostig och täppt. Efter att ha hukat med huvudet över en gryta med kamomillavkok i och en handduk över skallen, så att det blev som en ansiktsbastu där hon drog i sig de heta ångorna, hade spjället i näsan öppnats och den flödade nu som en takränna om våren. Högen av snytpapper växte på golvet bredvid stolen. Då och då tog hon en grabbnäve snytpapper och kastade dem i brasan så att bacillerna brann upp.

Mina kurerade sig så långt det bara gick med naturens läkemedel. Huskuren med kamomillångbad hade hon fått i arv från såväl mamma som farmor, och den var både effektivare och snällare än nässpray. Ibland varierade hon sig och tog pepparmynta istället för kamomill. Det öppnade upp andningsvägarna och en kopp pepparmintste funkade även vid huvudvärk och migrän. Farmors vana att ordinera örtsnapsen Klosterfrau Melissengeist mot allt från magbesvär, PMS, mensvärk till nervöst huvud eller hjärta, ja i princip allt, var väl inpräntad även i Mina, liksom att tugga på fänkålsfrön när magen eller tarmen kändes spänd.

Och mormors arnicasalva fanns alltid i Minas husapotek för att snabbt strykas på blåmärken. Mina var expert på att gå in i vassa bordshörn och snava över saker. Då lindrade arnicasalvan svullnaden och smärtan, och fick blånaden att läka snabbare. Från farmors aloe som stod i fönstret i köksvrån kunde hon bryta av ett gelédrypande blad och vira runt fingret när hon lyckats skära sig under matlagningen.

Nu hade hon inventerat förrådet av teer och hittat flera varianter mot hostan. Ett med malvablad, ett med lindblom, anis och timjan, och ett tredje med enbart timjan. Hon hade tagit det sistnämnda till den här koppen. Hon sniffade och tog en klunk. Urk. Bäst att dricka upp eländet fort. Förmodligen hjälpte teet helt enkelt bara därför att man inte vågade hosta efteråt.

Hon lät blicken med välbehag glida runt i rummet över tekoppskanten. Hennes älskade stuga. Först farmors undantag, nu hennes. Köket som egentligen bara var en enda skåprad med diskbänk och spis. Matvrån som bestod av ett bås från mormors Dorfkneipe, byakrog. Över bordet hängde mammas tiffanylampa med jugendrosor i glas. Den hade ersatt takkronan av renhorn och ljusslinga som hon själv hade knåpat ihop, och som nu hängde ute på altanen istället och lyste upp uterummet.

Det nätta skrivbordet med sin inbyggda bokhylla på framsidan. Karusellbokhyllan med asparagusen i en stor mossgrön kruka ovanpå. Monsteran i hörnet, gullrankan på väggen och porslinsblomman i fönstret. Korgstolen som hon satt i, gungstolen och golvlampan med tre tyglampskärmar som gick att rikta åt olika håll. Älskade genuina ting, som var byggda av lika delar trä, tyg eller växtceller och minnen av älskade människor.

På fönsterbrädan blommade terosen 'Anna-Sofia'. Farmors båda terosor hade anor ända sedan 1920-talet, och i det här tuffa lappländska klimatet kunde de bara odlas som krukväxter. Den andra sorten hette faktiskt 'Mina', och det hade nog varit det avgörande skälet till att hon skrivit sitt kandidatarbete som trädgårdsingenjör om de båda ärvda terosornas historia. Det kändes som om det var hundra år sedan dess.

I julas hade hon städat ur stringhyllan på väggen, och alla de miniatyrer av trädgårdsföremål och växter som hon tillverkat under åren hade hon gett till brorsonen Hilmer, som börjat snickra och bygga egna varianter. Det var bra att kunna göra lite plats i stugan inför hemflytten. Om bara några månader skulle hon åter kunna installera sig och

Det klampade utanför huset. Någon stampade av sig snön ute på bron och steg in.

- Hallå, hallå!

Pappa Folke dök upp bakom draperiet till hallen, tillsammans med en iskall pust.

- Burr. Stäng om dig för sjutton. Det drar.

Hon slickade av skeden med granskottssirap för att dämpa den kärva smaken av timjan.

Folke kom bärande på en vedkorg som han baxade in bakom gungstolen bredvid kaminen. Han stoppade in några vedpinnar i kaminen.

- Jaha. Överlever du?

- Jodå.

- Bra. Jag tog med mig ett tråg med ärtskott, om du vill ha. Du behöver vitaminer, så du blir frisk.

Mina knaprade i sig ett ärtskott.

- Det smakar papp, sade hon besviket.

- Okej. Du får väl tugga i dig dom ändå.

- Gör jag.

Mina tog ännu ett ärtskott.

- Har dom kommit hem än, från skidturen?

- Nä. Dom är nog borta tills det blir mörkt, gissar jag, sade Folke. Så du har lugn och ro ett tag till.

Mina log.

- Skönt.

Gården uppe på Bränna hade mest liknat ett lasarett ända sedan jul. När släktens samtliga ungar i tur och ordning hade fått vattkoppor, hade de vuxna turats om att sköta barnen och på alla sätt roa, distrahera och hålla dem sysselsatta med annat än att klia utslag. När sedan värstingflunsan bröt ut strax därefter, fick den som ännu stod på benen agera lekfröken, sjuksköterska eller kock. Eller alltihop.

Mina hade klarat sig längst, och just som hon stod i begrepp att resa tillbaka till Skottland för att återuppta forskningens slutskede blev hon flunsans sista offer. En hel vecka hade hon legat totalt däckad mellan lakan med nästan fyrtio graders feber. Även om hon nu orkade vara uppe lite grann, kände hon sig matt och orkeslös, så det var skönt att alla de andra var på benen och kunde ta hand om ungar, ved och matlagning. Den här dagen hade brodern Andreas gett sig av med fru och barn och hundar på skidor i den strålande vårvintersolen. Hon hade trott att Folke också hängt med men så var tydligen inte fallet.

Eftersom hon skulle få vara ifred och kände sig så pass okej att hon åtminstone visste att hon ägde en hjärna och inte bara ludd i skallen, om än inte tillräckligt pigg för avhandlingen, skulle hon passa på och grotta ner sig i frökataloger och löklistor. Blotta tanken på växter var upplivande.

Hon snodde ihop de ljunghonungsfärgade lockarna i en rufsig tofs uppe på huvudet och satte igång. Hon började med fröna. Sara-Kajsa hade velat att hon skulle skaffa hem frön till olika Cosmos, såväl rosenskära som gullskära. Det var en annuell sommarblomma som de båda gillade. Det dilliga bladverket var vackert, den blev buskig och fyllde ut rejält,