I julstuga och sommarsal

By Axel Hambræus

Kari har rest långt bort från Finnmarkerna för att konfirmera sig, och livet i den nya staden skrämmer henne. Hon är långt hemifrån och när julen närmar sig vaknar hennes hemlängtan. Hon saknar sina föräldrar och sitt hem, det som är välbekant och tryggt. En kall dag packar hon sin ryggsäck och ger sig av. Hon ska hem.

"I julstuga och sommarsal" är en samling berättelser av författaren Axel Hambraeus som kretsar kring människoliv och tro, om relationer människor emellan och till Gud genom årets alla högtider.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726697889

Book preview

författaren.

En julnatt i Finnmarken.

N u vill jag taga dig med mig till ett land långt borta, ett land med skogar och myrar och berg, ett land som kallas Finnmarken, därför att inflyttat folk från Finland där röjt mark för många hundrade år sedan. Nu kunna vi resa dit med järnväg genom de stora skogarna eller med bil över de stora myrarna, där breda vägar äro byggda; men på den tiden detta hände, som jag skall berätta, fanns där varken landsväg eller järnväg. Det var långt mellan människoboningarna i ödemarken, och så är det än i dag. Mestadels lågo de små finnställena högt uppe på sydsluttningen av ett berg, och lustiga namn hade ställena, Korpilampi och Noppimäki och annat i den vägen. Och nu skall du få höra, vad som hände en jul däruppe för många år sedan. Det var en flicka från Korpilampi, som hade blivit piga nere i bygden hos ingen mindre än prästen själv. Hon hette Kari. Det fanns intet annat sätt, på vilket en finnpojke eller finnflicka på den tiden kunde bli konfirmerad, än att far och mor skaffade sina barn tjänst nere i bygden, så att de själva kunde uppehålla sig med arbete den tid de gingo och läste. När Kari först kom ner till kyrkbyn, var hon skygg som ett skogens djur för allt, som var nytt och ovant. Tänk den lördagskvällen, när hon första gången hörde helgsmålsklockan! Hon hade aldrig hört en kyrkklocka förr. Hon blev så förfärad, att hon sprang ner i källarn och gömde sig. Och när hon första gången fick se prästen, blev hon alldeles stel i hela kroppen av förskräckelse. Hon hade aldrig sett ett par glasögon förr. Prästen förstod, att hon blev rädd, och tog av sig glasögonen, men då skrek Kari högt. Och när Kari första gången skulle gå till kyrkan, som låg stor och grå, inbäddad mellan höstens gula björkar, sade hon: Kan en gå in i det berget? I samma stund började det spela. Hör, sade Kari, det är getingar inne i berget!

Men allt som tiden gick, blev Kari van både vid det ena och det andra. Hon lärde sig till och med att skratta. Den konsten kunde man inte i den hårda Finnmarken, där livet var en bister strävan året runt. Men när det led mot jul och alla med glädje började rusta till fest, blev Kari allvarsam igen. Hon fick nu stå i från morgon till kväll. Från läsningen hade nattvardsbarnen ferier, men i prästgården skulle det bykas och bakas, slaktas och korvas, städas och pyntas. Kari var en duktig tös för sina fjorton år, och hon gjorde gott skäl för sig, men för var dag som gick blev hon allt allvarligare, medan alla omkring henne blevo allt gladare. Prästens äldsta dotter, Astri, var jämnårig med Kari och hennes läskamrat. De hade så småningom blivit goda vänner, fast Astri i förstone nog hade tyckt, att Kari var väldigt besynnerlig. Astri hade bett mor, att Kari under julferierna skulle få flytta upp från pigkammaren och bo i hennes rum. Kari brukade somna, så fort hon kommit i säng. Astri brukade ha ljus tänt och läsa litet, men en kväll, när Astri släckte ljuset och skulle till att somna, hörde hon, att Kari var vaken.

»Är du vaken, Kari?», frågade Astri.

»Ja, jag är så betryckt», sade Kari.

Betryckt, det var ett av Karis många »konstiga» ord, som hon ofta använde.

»Vad är du betryckt för», frågade Astri.

»Int’ kan jag säga det», sade Kari och suckade.

»Å, visst kan du!»

»Nej, aldrig på tiden.»

Astri, som inte just visste, vad det var att vara »betryckt», gäspade och somnade.

Men på morgonen var det en blek och trött liten Kari, som kom ned till arbetet med korvstoppningen.

»Kära barn, så du ser ut», sade prästfrun. »Mår du inte bra?»

»Jag mår bra, men jag har vakat hela natten.»

»Har du vakat?»

»Ja, jag är så betryckt.»

»Vad är du betryckt för?»

»Int’ kan jag säga det.»

»Å, visst kan du. Säg mig det.»

»Befaller frunen, att jag skall säga det?»

Prästfrun bet sig i läppen, hon kunde aldrig lära Kari att säga annat än det besynnerliga frunen.

»Säg det», sade hon.

Kari såg upp på prästfrun. Hennes ansikte uttryckte aldrig några skiftande känslor. Nu sade hon lika lugnt, som om hon talat om, att hon burit in en korg ved eller skulle gå och hämta en hink vatten: »Jag längtar till mitt hem, jag längtar till min fader och min moder, till min syster Rankka och min bror Matti.

Här är ingen riktig jul. Här finns ingen bastu, och här blir ingen halm på golvet, här finns ingen spis att tända kolgubbar i. Hur skall här kunna bli jul?»

Prästfrun stod där ganska häpen. Hon hade tänkt, att det skulle bli en jul som aldrig förr för lilla Kari från Finnmarken. Hon hade tänkt, att det skulle bli som en himmelens härlighet för henne att få vara med om allt, som man nu rustade till. Kari hade ju aldrig varit i en julotta och aldrig sett en julgran förr. Det visste hon. Den enda gran, man däruppe hade, var den vid grindstolpen med en kärve i åt fåglarna. Och inte brukades det julklappar heller i Finnmarken. Var skulle man få dem ifrån? Det enda roliga var kolgubbarna, utom julhalmen förstås. Julhalmen, den breddes ut över hela golvet, och noga måste man akta gnistorna från öppna spisen. Men det blev sällan några gnistor, ty om julen brände man bara lysved, tjärig torrved, som inte sprakade men lyste stilla och grant. Och när den veden brunnit ned och det bara var en glödhög kvar, då kom den stora julleken, kolgubbarna. Då samlades hela familjen kring spisen, far, mor, barnen, gammelfolket. Far späntade långa smala torrvedsstickor. De måste vara lika långa och lika smala allihop, det var så viktigt; så stack mor in en potatis i övre ändan, och den nedre ändan stack man in i glödhögen, alla på en gång, det var också så viktigt. Och så togo stickorna eld och brunno så grant. Sju långa spröt, sju långa smala kroppar med en liten potatis överst till huvud. Och var och en vaktade noga på, hur hans »gubbe» brann. Det kunde ta lång tid, innan en kolgubbe brunnit så länge, att han nickade till och potatisen trillade i askan. Men då visste man, vem som skulle dö först. Och det var närapå litet fint att dö först. Matti kunde förtjust ropa hela kvällen, salig av glädje: Matti dör först, Matti dör först! Mor fällde en tår, och de gamla suckade. Men far trodde inte så mycket på det, han hade väl sett att det inte stämde.

Men nu skulle Kari inte få vara med och leka kolgubbar. Månntro de skulle tända en sticka ändå åt henne därhemma i pörtet? Det var det hon legat och vakat för hela natten.

De sutto och stoppade korv. Prästfrun skötte kniven, Kari malde och Astri stoppade. Långa fina trinda korvar blev det av alla de slag, fläskkorv, potatiskorv, grynkorv, hackkorv, blodkorv, leverkorv och stångkorv.

»Sjunger ni aldrig någon psalm på julaftonen eller läser bibeln?» frågade prästfrun.

»Int’ på julaftonen, frunen, aldrig på tiden», sade Kari. »Då leker vi i halmen och med kolgubbarna, och sen äter vi och sen sover vi. Men först badar vi i bastun.»

»Men får ni då inget Guds ord på hela julen?» sade prästfrun.

»Inget Guds ord, vad säger frunen? Visst får vi Guds ord. Det får vi på juldagen. Då väcker oss far med bjällran, och så tänder han brasan i spisen. Då är det kallt, frunen, kallt, så det står som en rök ur munnen, men det är varmt i halmen, och vi sätter oss upp och sjunger: Var hälsad, sköna morgonstund. Och sen läser vi och sjunger hela dagen, frunen, läser i bibeln gör far, och vi sjunger, hela dagen, utom när vi äter och sköter korna och getterna förstås. Nog får vi Guds ord.»

Prästfrun tänkte, att så mycket Guds ord skulle Kari inte ens få i prästgården. Kanske var det därför hon talade med sin man om Karis hemlängtan. När han fick höra det, sade han genast: »Låt henne fara, mor, låt henne fara. Men hon skall ge sig iväg dagen före julafton. Det far ett finnfolk den dagen åt hennes håll. Om de lämnar henne vid Djupån, kan hon ta sig fram utefter vattendraget upp till Korpilampi. Då behöver hon inte ta miste om vägen, ens om hon skulle råka ut för snöyra.»

»Men kära du», sade prästfrun, »lämna flickebarnet åt sig självt i vildmarken! Står vi till svars med det?»

»Åh», sade prästen, »kom ihåg, att hon har finnblod i ådrorna och är en skogens dotter; och Guds änglar skall ledsaga henne. Vi skall följa henne med våra böner.»

Dagen före julafton stoppades Kari ned, väl klädd, i finnfolkets släde. Sin skinnsäck hade hon fått med, fullproppad med riklig förning av prästgårdens julmat, bl. a. fläskkorv, som hon själv fått stoppa. Två mil fick hon åka. Det gick inte fort i oföret, nysnö hade fallit, och vintervägen var usel så här års. Den korta dagen började vändas till aftonmörker, när man nådde Djupån. Finnen, som körde vidare, vände sig ett par gånger om och såg på den lilla tösen, som skulle gå i djupsnö milen lång. Hade han bara haft ett par skidor åt henne! Men vägen var inte svår att hitta.

Kari hade inte gått långt, förrän lätta flingor började falla. De föllo tätare och tätare, de blevo större och större. Det mörknade hastigt, och snart bröt stormen lös. Den som inte varit med om det, kan inte förstå hur snön växer, när det blir yrväder i Finnmarken. Kari var stark och senig. Till att börja med var det bara en rolig lek. Men här var redan förut mer snö, än hon kunnat tro; och det var inte bara drivorna, som växte och växte. Träden tyngdes ner av snön. De böjde sig i bågar, de byggde väggar omkring henne, stängde grindar i hennes väg. För var gren hon rörde vid kom ett snöskred, som ville begrava henne. Hon blev som ett litet kryp, som till slut stod på samma fläck och kämpade för att komma upp och få luft. Rätt som det var såg hon, att allt vart mörker omkring henne. Den korta dagen var slut. Natten kom. Kari slutade upp att kämpa; då kände hon, att hon var trött, dödstrött; genomblöt var hon av svett och våt av snön, och när hon nu stod stilla, kom kölden och isade henne.

Men så vaknade tanken, att hon måste hem. Hon fick inte gå vilse, hon fick inte tröttna. Hon hörde bruset av Djupån till vänster, hon var ännu på väg åt rätt håll. Och hon började på nytt vandra i mörkret. Men det var, som om elementen blivit rasande över det lilla krypet, som ville trotsa naturens majestät. Hon lyfte en gren, och en driva störtade ned, som nästan kvävde henne. Men upp sprang hon igen. När hon inte orkade lyfta benen mer, kastade hon sig framåt över drivan och rullade över den. Men till sist blev hon liggande, hon måste vila ett tag. Då kände hon, hur vildmarksskräcken höll på att komma över henne. Hon hade hört far tala om det, när den stackars människan blir vettvill och inte vet vad hon gör. Då är döden nära. Men Kari Mattila skulle hem, hem till julhalm och kolgubbar, hem till far och mor, till syster Rankka och bror Matti. Och kom hon inte hem i dag, så kom hon hem i morgon. Det blev väl att övernatta i skogen då. Därför låg hon stilla och vilade en stund. Men innan kölden gjorde henne stel, var hon uppe igen. Hon sökte sig i mörkret fram till en gran med långt nedhängande grenar. Hon bröt en torr tallgren och grävde sig en håla under granen tätt intill stammen. Så bröt hon granris och gjorde en bädd på golvet, klädde sedan med granris den lilla snögrottans väggar, kröp in och skottade igen ingången efter sig så när som på ett litet hål, som släppte in luft. Sen satte hon sig med ryggen mot granen. Nu först kände Kari, hur hungrig hon var. En ilning av glädje for igenom henne. Hon hade ju hela ryggsäcken full med mat. Med ivriga händer fick hon den av sig. Det var ju alldeles mörkt, men hon kände doften av bröd och korv, av sylta och julskinka. Kari var som ett hungrigt djur. Men så slog det henne med ens: det är ju julgåvorna till dem därhemma. Skulle jag röra det, som »frunen» har gjort i ordning åt far och mor och syskonen? Vad skulle de säga, och vad skulle frunen säga? Kari snörde ihop påsen och hängde den på ryggen, där värmde den så gott. Så lutade hon sig mot granen, drog in benen under skinnkjolen, makade granriset tätare omkring sig, knäppte sina händer, läste Fader vår och somnade.

Ute tjöt stormen. De väldiga träden gungade och suckade, kvedo och jämrade sig. Snön vräkte ner och utplånade alla spår av Karis vandring efter Djupån uppåt Korpilampi. Men inne i snögrottan sov Kari. Sov som skogens djur sova, i en grop under snön. När Kari vaknade, trängde en svag dager genom snögrottans väggar. Kari frös inte, kände ingen hunger, bara en ljuv domning genom hela kroppen. Hon försökte röra sig, men hennes lemmar voro som borta, och hennes kläder voro stela som isig bark och näver. Det är nog tidigt än, tänkte hon, jag hinner sova litet till. Hon slöt ögonen. Vad det var ljuvligt att vara på väg hem. Hon var redan halvvägs borta i sin sista sömn, då hon hörde någon ropa. Var det inte Matti? Kari! ropade det, Kari!

Kari måste kämpa hårt med sig själv för att orka vakna igen. Hon kunde nu knappast öppna ögonen, hon ville ropa, men också rösten var som borta. Kari greps av en ångest så stor, dödens ångest var det. Hon samlade alla sina krafter, men fast hon tyckte, att hon skrek Matti, Matti, var det bara som när en liten fågel piper. Nu hörde hon röster, fars, mors röster men över alla lille Mattis. Nu dogo de bort, å, hon drömde visst bara. Man brukar höra sådant, innan man skall dö. Då hördes ett brus, som om jorden rämnade, och ett ljus kom, som bländade henne. Kari slöt ögonen. Så mycket ljus kunde ingen människa uthärda. Någon lyfte henne upp på starka armar. Nu dog hon. Änglarna kommo och hämtade henne.

I Mattilas stuga hade de brett julhalmen på golvet och burit in lysveden. Nu voro de ute i bastun. Far, mor, gammelfolket, Rankka, lill-Matti. Skinande av värme och röda i synen efter björkrisduskandet kommo de in i stugan igen. De åto julgröt, och skavde till brödet sega skivor av getbog, som de doppade i