Aino - vildmarksflickan

By Axel Hambræus

Underligt länkar sig ibland händelserna i en människas liv. När den unge prästen anländer till den lilla byn Myllimäki vet han inte vad han ska förvänta sig av invånarna och församlingen. Men han dras snabbt in i gemenskapen och får fullt upp med att vägleda kyrkans besökare, och de människoöden han möter förundrar honom. En dag träffar han en ung kvinna. Hon är förtvivlad då hon har blivit med barn och vet inte vad hon ska ta sig till, men på den unge prästens invändan bestämmer hon sig för att behålla barnet och fortsätta leva. Hon får en liten dotter och det är början på berättelsen om Aino - vildmarksflickan.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726624250

Book preview

författaren.

Första äventyret

Gamle Mattilaan-Pappi berättar

Äldst i den gamla finnbyn Myllimäki var Mattilaan-Pappi. Han hade fått namnet Pappi — Prästen — därför att han varje söndag samlade sitt husfolk och dem av Myllimäkis byfolk, som ville vara med, till gudstjänst.

När Mattila var ung, kunde en och annan av finnfolket ännu hjälpligt sitt finska språk. Men en präst, som ivrade för att finnarna skulle lära sig tala svenska, hade en gång lämnat kvar i finnbyn tre svenska böcker: psalmboken av 1695, en svensk bibel och Martin Luthers huspostilla.

Prästen gjorde en gång om året en rundresa i den väldiga Finnmarken, som sträckte sig tio mil norrut om kyrkan vid den stora sjön. Han red på en häst, men för att han skulle ha sällskap och hitta vägen följde honom en vägvisare, som byttes av vid varje finnby. Denne vägvisare gick till fots och bar en del av packningen, resten surrades fast på hästryggen bakom sadeln.

Således hämtades Orsaprästen, när han skulle anträda den ofta två månader långa resan, av en finne från Jämsää, som över skogar och myrar förde honom till nästa by. Där stannade nu prästen ett par veckor. Han döpte barn, som fötts efter senaste prästbesöket, han undervisade och konfirmerade de barn, som fyllt femton år. Han vigde brudpar och jordfäste de bybor, som dött, sedan präst sist varit i byn. Därför fanns vid varje finnby en liten kyrkogård. I många byar fanns äldre, fullbelagda kyrkogårdar.

Varje morgon höll prästen tidig morgonbön och om kvällen aftonbön med byfolket, och besöket avslutades med husförhör, då kyrkboken för Finnmarken justerades. Om söndagen var det gudstjänst, och den dag ungdomen konfirmerades, var det nattvardsgång, då varje nattvardsgäst enligt gängse sed antecknades i den s.k. kommunionlängden.

Någon skola fanns ej på den tiden i finnbygden, och det var klent med läskunnigheten.

Dessa finnbyar var så länge isolerade, att de flesta bybor knappt sett en kyrka. Det berättas om en finne, som en gång hade ärende till kyrkbyn, att han tog sin tioårige son med sig. Han råkade komma ner en söndag, hade tagit miste på dagräkningen. Den tioårige pojken blev nästan förskräckt, när han fick se de stora husen. Och allra mest förskräckt blev han, då man nalkades kyrkan, som var nästan helt dold av stora björkar runt omkring. Endast tornet var synligt. Det sjöngs just då en psalm, och orgeln spelade. Pojken utbrast: Är det getingar inne i berget, falla (far)?

När nu prästen gjort ifrån sig i Jämsää, fanns en finne från Myllimäki redo att ledsaga prästen till sin by. I ett par generationer hade denne finne varit Mattila.

Ända in på sitt åttionde år var Mattila frisk och färdig som en yngling. Senig och stark var han och hade mycken humor. Han brukade berätta, om vad som hände en gång, när han med kyrkoherden färdades på prästvägen över en av de stora myrarna. Där det var sank mark eller gungfly, hade man lagt kluvna stockar av uråldriga kådtallar över farliga ställen. Att inte ens djurens instinkt alltid kunde rädda dem i den förrädiska myren bevisas därav, att man på en eller annan myr kunde se det benvita kraniet av en älg, som förgäves kämpat för att komma upp ur ett myrhål.

Nu hände det mitt på Stormyren, att en tjäderhane flög upp från ett buskage tätt intill spången. Hästen blev skrämd, reste sig på bakbenen och kastade av prästen, som satte sig på ändan i den våta myren.

— Perkälä! Nej si på … utbrast Mattila.

Det var ju egentligen rena välmeningen. Men prästen, som i vanliga fall inte utan hjälp kommit upp ur det sugande djupet, stod i blinken, som lyft av en andekraft, på spången och höll en predikan mot allt vad svordomar hette, både på finska och svenska.

— Han var ilsk värre, brukade Mattila berätta. Jag tror han höll på en hel timme. Vi hann ända till nya körgårn hemmavid, innan han lugnat sej. Men den där tjädern gjorde nytta i alla fall, för nu hade prästen ämne för predikan minst halva finnmarksresan.

Det berättas om gamle Mattila, att han var så bibelsprängd, att när det skulle hållas husförhör som avslutning på prästbesöket, så hann prästen sällan längre än till Mattila vid förhöret. Ja, det hände ibland, att de käftades vid värre, för ibland var det Mattila, som förhörde prästen på vad som stod i bibeln. Han visste inte bara, hos vilken profet eller evangelist ett ord stod, han kunde också kapitel och vers.

Det fanns i gamla tider inget annat lyse än elden på härden. Där lagades all mat i grytor, som hängde på kroken, den svängbara järnarmen, eller i pannorna på trefoten. Kaffet kom sent till Finnmarken. Men säd och potatis frodades i backsluttningarna.

De första finnarna, som bosatte sig i Dalarnas, Värmlands och nordvästra Västmanlands utmarker, visste, var de skulle svedja skog och bryta åker. Inte för högt, inte för lågt skulle odlingarna tas upp. Ej sällan hände det, att missväxt gick över landet. Då kunde folket nere i dalbygderna få hjälp med åtminstone utsäde av finnfolket.

Korna, som de första invandrarna fört med sig, var av ett småväxt, hornlöst, uråldrigt bestånd. Det var härdig boskap, som vintertid förts med över Kvarken de år isen höll.

Till stor del var finnfolket självförsörjande. Det var mest kaffe, socker och salt, som de måste ned till bygden efter. Själva hade de potatisland och linåkrar, och fåren gav dem ull till strumpor och sockor. Näverskor fick hjälpa dem i äldre tider. Sina bösspipor smidde de första nybyggarna själva. Krut och kulor köpte de på marknader eller av vandrande krämare. En tid gick en livlig trafik över Finnmarken mellan Lits socken i Jämtland och Sollerön i Dalarna. Om detta och mycket annat berättade gamle Mattilaan-Pappi om kvällarna vid elden i askgraven, medan spinnrocken rann eller ullkardorna raspade sin kärva musik.

För han kunde berätta, Mattila.

Vinterkväll i Myllimäki

Lång var natten, om ej måne lyste. Den välsignade månen, som nästan gjorde natten till dag. För att inte tala om norrskenet eller stjärnorna! Det var kvällar, när Klarstjärnan (Venus) lyste, och tidiga mornar likaså. Och det var nätter, när Storstjärnan (Jupiter) stod högt på himlen och brann med sin vita låga, så att den nästan kastade skuggor på skaren. Eljest var det yrsnön, som bäddade drivor meterhöga, och man skottade vägar, som var som tunnlar, till fejs och stabbur. Välsignad var vårvintern, då skaren bar. Ingen skare bar dock en häst. Måste man ha häst för någon körsla vintertid, band man trygor under hovarna. Det hände, att hästen blev som yr av glädje, när han gick med trygor på skaren.

Vinternatt! Så lång den var. Särskilt den tunga tiden före jul. Redan vid tretiden var det nermörkt, och ännu vid niotiden om mornarna brann stjärnorna. Var det höstmulet eller vinteryra, kunde det vara så mörkt mitt på dagen, att man måste lysa sig med spiseleld eller gasoljelampa. Det fanns en särskild stack för lysved ute i vedlidret. Dyrbar var den kådveden, måste sparas till jul och trettondagshelg. Kom det rart främmande, kunde man dock offra några stickor.

Och nu var det mellan jul och nyår. Ungprästen hade hållit kvällspredikan i skolhuset. Men lärarn var lite konstig, så han stängde sig alltid inne, när prästen kom. Och inte hade han sängplats för honom heller, fast han inte var utan rymsly.

Och som nu Korpi-Mattilas stuga var den största i Myllimäki och hade lillkammare med skåpsäng, så fick prästen logi där.

Det var prästen, som, när man druckit kvällskaffet, bad Mattila berätta om hur det var, när finnarna kom till Sverige.

— Det kunde bli en lång historia det, sa Mattila. Men jag får väl sluta, när ni inte orkar höra längre.

— Si, om man nu skall gå till grunden med allt, så gick det ingen nöd på oss finnar i vårt hemland. Vi hade jord nog och skog nog och kritter med och vatten långt mer än vi behövde. Det fanns ödemarker att odla upp, det fanns skogar till svedjeland, och kornet växte gott på svedjorna.

— Men så kom han, Flemingen, som gjorde sig till kung liksom, i Finland.

— Sigismund hade blivit kung i Sverige, och han var kung i Polen och katolik. Och nu skulle han göra oss till katoliker också. Jag vet inte, vad han, Klas Fleming var. Men en riktig hundhedning var han för oss. Med eld och brand och tortyr ville han på sin kungs befallning ha oss till katoliker. Han skulle väl egentligen tagit order av Karl, den nionde hette han som kung. Nu var Karl ståthållare i Sverige och hertig i Värmland, Närke och Västmanland och kanske mer till. Och det var han, som var karl nog att inte lyda Sigismund, som ville göra Sverige och Finland katolskt igen. När nu Karl sammankallade Uppsala möte, sa Fleming upp sin lydnad till hertig Karl, gjorde uppror mot honom och rustade till krig. Men när han inkvarterade sina vilda soldater i bondgårdarna i Österbotten, gjorde bönderna uppror mot Sotnäsan, som vi finnar kallar Klas Fleming, därför att han brände böndernas gårdar, när de inte lydde honom.

Så skrev österbottningarna ett brev till hertig Karl och bad om hjälp. Men hertigen skrev till svar: — I kunnen väl reda Eder själva med edra björnspjut och klubbor. — Det var väl därför det krig, som började, blev kallat klubbekriget. Det fanns ju ingen möjlighet för oss, bönder, att reda oss mot soldater till häst, klädda i järn. Vi slogs, som bara finnar kan slåss, men det halp inte. Och den tortyr som övades på dem, som inte var lyckliga nog att få dö, var så gräslig, att man inte kan tala om den.

Det var då, som hertig Karl lovade oss sina ödemarker att bo i. Då började den stora folkvandringen, som höll på ända till elfte Karls tid. De sista invandrarna fick färdas till Kungsör, där kungen gärna höll till. I våra bykistor fanns länge kungabrev. Nu får man leta efter dem i arkiven.

— Mina fäder har berättat om utvandringarna. De skedde väl någon gång båtledes men mestadels ändå vintertid och över Kvarken. För det var bastanta vintrar på den tiden. Men det var inte bara folk, som skulle över. Vi måste ha krittren med. Och föda för folk och fä. Och husgeråd, det allra viktigaste. Men framför allt måste vi ha smedjestäd och verktyger. Vi lastade det på hästarna, vi drog det på kälkar. De minsta barnen bar vi i bögen på ryggen. Vi måste ha krut och kulor. Bösspiporna smidde vi själva.

— Det sägs, att vi gick i hundratal och tusental, när vintern var som hårdast och isen höll. Många gamla dog under färden. Små barn också. I Hälsingland, där det var storbönder som i Österbotten, såg man oss inte gärna. — Kniven sitter löst hos finnen, sägs det. Det är inte sant. Ofredar oss ingen, så ofredar vi ingen. Men i Hassela fick många finnar stanna. Annars såg man helst, att vi drog västerut.

— När vi kom till Dalarna, blev det annorlunda. Där fanns folk av vårt stånd och våra villkor. Där fanns stora ödemarker, obebyggda, liksom i norra Värmland.

— Alltså blev en stor hop stannande i Orsa, ända till tio mil norr om bebyggelsen kring kyrkan. Orsa Finnmark är väl det största landområde i Sverige, bebott av finnar. Därnäst kommer väl i Dalarna Malung och i Värmland Norra och Södra Finnskoga. I Värmland kom vi nog för nära folket, så där blev ofred.