Nordkalott

By Hans Lidman

Nordkalotten är det geografiska område som utgörs av norra Norge, Sverige och Finland. Författaren och fotografen Hans Lidman har gjort flera resor i detta stora område och i boken Nordkalott gör han ett fängslande reportage om det norraste Norrland och dess natur och invånare. Tragedier, religiösa fanatiker, kultur och kuriosa i en charmig samling berättelser om ett av Europas intressantaste områden. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 5, 2021
• ISBN: 9788726951547

Book preview

www.sagaegmont.com

Förord

Sen några år tillbaka är det brukligt att kalla Nord-Norge, Nord-Finland och nordligaste hörnet av Sverige för Nordkalotten. Namnet har ingen som helst vetenskaplig eller geografisk täckning. Men ur turistsynpunkt är det fyndigt.

Någon modern skildring av Nordkalotten finns inte, även om Håkan Mörnes ’Väderbitet sagoland’ ger åtskilliga glimtar av Nord-Norge, i första hand kusten och fisket. På norska, finska och svenska finns en lång rad skrifter av äldre datum. Men nästan alla är av vetenskaplig karaktär. Särskilt norrmännen har varit mycket flitiga — här skall blott nämnas sådana innehållsrika verk som Friis: ’En sommer i Finnmarken …’ och Ytrebergs beskrivningar av nordnorska handelssteder och fiskerier. Men någon lämplig bok att sticka i handen på en nordkalottresenär utöver de alltför kortfattade turistbroschyrerna finns inte. Föreliggande arbete vill söka avhjälpa den bristen. Området är emellertid så stort och så fullt av intressant stoff, att det varit omöjligt att ta med allt. Genom en del punktreportage har jag sökt fästa uppmärksamheten på några speciella trakter och företeelser, som jag själv har funnit vara av intresse.

Även om jag stundom snuddar vid frågor av vetenskaplig art, är min framställning helt lekmannamässig. Säkerligen kommer också kännare av Nordkalotten att hitta en del felaktiga uppgifter i boken, men detta torde vara ofrånkomligt, när det gäller en sådan anhopning av sakuppgifter, framför allt som jag i flera fall har förlitat mig på muntliga utsagor. Då mina resor sträcker sig över flera år, är det också möjligt, att en eller annan uppgift är föråldrad. I stort sett hoppas jag dock att skildringen kan ge en någorlunda riktig bild av det karga och ödsliga men dock så förunderliga land, som vi numera lärt oss kalla Nordkalotten. Det är också min förhoppning att den snabbt tilltagande strömmen av nordkalott-turister — den ökade år 1956 med omkring 50 000 — här skall kunna hitta en och annan upplysning, som kan vara till nytta och nöje.

Till bilden av Nordkalotten vill jag foga ytterligare några uppgifter, som icke kommer fram i texten. Vädret är sålunda mycket skiftande. Sommaren 1954, då vi i Sverige hade rekordkallt och synnerligen vått, dog folk i värmeslag på Varangerhalvøya. Sommaren efter, då vårt land benådades med en minnesrik värme och torka, var i Nord-Norge den kallaste i mannaminne — folket gick i ständig kall dimma, ’tåke’, iförda ’votter og islender’. Men 1956 var gräset återigen brunbränt av sol och torka kring Ishavets stränder, medan det i Sverige var otillbörligt kallt och vått.

Nordkalotten, speciellt Nord-Norge, har stora problem att brottas med. Den gamla uppfattningen, att landsdelen varit en förvisningsort för på andra håll icke önskvärda element, är djupt rotad. Barnadödligheten är stor, varierande mellan 4 och 7 procent, likaså utflyttningen. Sedan 1946 har över 16 000 personer flyttat ut, i första hand till trakten av Oslo. Dessutom är Nord-Norge ett fattigt land. Medelinkomsten ligger mellan 3 200 och 4 700 svenska kronor, tbc är folksjukdomen framför andra och 15 procent av alla barn föds utom äktenskapet. Allt detta är rätt skrämmande siffror, de återspeglas också i en rätt utbredd kommunism.

Men naturen är storslagen och obändig, och befolkningens vänlighet, hederlighet och chosefria uppträdande går en rakt in i hjärtat. Ärade läsare! Far upp själv — se, hör och känn. Men möt fjällsamen, fiskaren, kvänen och sjölappen värdigt. De är inga lindansare, där de rutschar fram över ishala skutdäck, de är inga grant utstyrda turistföremål, där de följer renen i hissnande fjällbranter.

Hans Lidman

Förord till pocketupplagan

Materialet till orginalupplagan av Nordkalott insamlades under åren 1954—1956. Sedan dess har en del förändringar skett. Vägen Kaamanen-Utsjoki—Sirma är färdig, väg har byggts till Sevettijärvi. I Utsjoki och Kirkenes har stora turisthotell vuxit upp, levnadsstandarden har avsevärt höjts. Några av bokens människor är borta, en del sifferuppgifter är föråldrade. Men Nordkalotten är än i dag det stora underbara land, där ödsliga vidder skänker efterlängtad vila, där människorna är vänligare än på andra håll, där äventyret alltid ligger på lur, om man söker sig bortom turistleden. Edsbyn i augusti 1964

Hans Lidman

De fyra vindarnas väg

Sørenskriver Paus i Vadsö och hans följe var på hemväg längs nordnorgekusten. De hade hållit ting i Alta. Väg fanns inte.

Båten rullade och skälvde. Det brakade i skrovet. Sjön gick grov.

Vid rundningen av Nordkyn blev sjön alltför svår. Båten måste söka nödhamn. I en liten obebodd vik, omgiven av höga fjällsidor.

Stormen ökade, dag efter dag.

En vecka gick. Maten måste ransoneras. Mot slutet av andra veckan var den slut. Svälten var ett faktum. Och stormen vräkte på.

En dag såg man vildrenar högst upp på fjället. Då kom sørenskriveren ihåg, att han hade geväret med. Men hur komma upp längs de branta fjällsidorna?

Jo — Mattis, lappen, var ju med på båten.

Mattis fick geväret, roddes i land och försvann uppför sluttningen, krypande och klängande.

Efter en timme ekade ett bösskott genom blåsten, och efter ytterligare en timme kom en renkropp dansande utför fjällsidan. En stor och grann tjur.

På båten fanns varken eldstad eller gryta. Men Mattis visste råd. Han hade varit med och tömt en brännvinsankare under dessa väntans veckor, ett sånt där stort fat av ekträ, och han bad nu att få ut ankaret till stranden. Där slaktade han renen, stuvade ner köttet i brännvinsankaret och slog på vatten. Sen gjorde han upp eld och värmde en rad stenar. De glödheta stenarna stjälpte han ner i ankaret, en efter en. Vattnet fräste och sjöd. Snart började det koka. Och efter några timmar hade han trollat fram det allra härligaste köttkok.

Svälten var avvärjd — för denna gång — och sørenskriver Paus och hans folk kunde äta sig mätta.

Denna lilla episod är rätt belysande för de besvärligheter, som resenärerna i Nord-Norge hade att dras med för knappt hundra år sen. Längre tillbaka var svårigheterna än större – en resa över den stormpiskade Nordkalotten var då alltid ett äventyr.

Man vet ännu icke, vilken resväg in i den egentliga Nordkalotten, som är äldst. Hålogalänningen Ottar av Lenvig seglade i slutet av 880-talet från trakten av Tromsö och ända bort mot Murmanskkusten, men han var sannolikt inte den förste, som rundade Nordkap. Andra resenärer tog sig upp längs de älvar, som har sin mynning längst in i Bottniska viken. Framför allt torde den nuvarande gränsälven mellan Sverige och Finland ha utnyttjats flitigt. På den kunde man också nå skilda delar av den vidsträckta Nordkalotten. Man kunde följa älven till Kengis invid Pajala, ta Torne älv upp till Torne träsk och vandra över till Ofotfjorden. Man kunde också följa gränsälven ända upp till sjön Kilpisjärvi och därifrån ta sig ner till Skibotn — den leden torde ha brukats mest. Men man kunde också vika av från gränsälven strax norr om Karesuando och söka sig upp längs den finska bifloden Lätäsena för att från dess källflöden ta sig över till Altaälven, förbi Kautokeino och ner till Bossekop i Altafjorden. Eller också kunde man vid Palojoensuu söka sig över till sjöarna vid Enontekis och upp längs Ounasjokis källflöden till Anarjokka för att vidare längs Tana älv nå Varangerfjord och kringliggande trakter.

Ända sen 1000-talet räknades allt fastland längst i norr som svensk intressesfär, och redan under vikingatiden torde svenska handelsmän ha sökt sig upp längs dessa leder för att idka byteshandel med samerna, Nordkalottens urinnevånare. Under äldre medeltid tog denna byteshandel fastare form. Svenska kronan anställde då en rad birkarlar, som mot viss avgift till staten hade att kräva ut skatt i de avsides liggande lappmarker, som hörde till Piteå, Luleå, Torneå och Kemi socknar. Förutom skatteindrivare var dessa birkarlar köpmän. De färdades vida omkring — sålunda är det troligt, att den redan i början av 1300-talet nådde norska kusten, där en del sjölappar var bofasta och där koloniserandet på allvar påbörjats. Den norska bebyggelsen i Nord-Norge var tidigare helt lokaliserad till Ofotenområdet med kringliggande övärld.

Birkarlainstitutionen lade grunden till en rätt imponerande handel. Åren 1608—1609 levererades över 20 000 kilo norgefisk till Norrbottens kustland på långa och besvärliga vägar. De större transporterna skedde förmodligen vintertid.

Redan tidigt fanns rastplatser längs dessa långa handelsvägar. Från Övertorneå är ett kapell känt från 1482, anhalter fanns också i Pajala och Karesuando. Dessutom gav Gustav Vasa order om att färdstugor skulle uppföras längs alla vägar, som från Varanger, Alta och andra ishavsplatser ledde ner mot Torneå.

Handeln koncentrerades huvudsakligen till marknaderna. Sådana hölls i Bossekop, Skibotn, Kengis och Torneå. När ärkebiskopen och vetenskapsmannen Olaus Magnus år 1519 gjorde ett besök vid marknaden i Torneå, som inföll vid midsommar, blev han särskilt imponerad av de många ryssar, som kom åkande till Torneå i forsbåtar. Ryssarna försummade inte heller senare att resa till Torneå, år 1548 räknade man således 47 ryska forsbåtar på marknaden.

När gränsregleringen äntligen kom till stånd år 1751, varvid vårt land fick avstå både Kautokeino och Karasjok till Norge, grusades definitivt den gamla tanken på ett svenskt ishavsvälde. Detta inverkade menligt på handeln och övriga förbindelser. Denna tid började dock en del utlänningar, framför allt engelsmän, att intressera sig för de stora och då ännu i stort sett okända landområden, som ligger mellan Bottniska viken och Norra Ishavet. De flesta resenärer tog emellertid vägen över Torne älv och Torne träsk, då den var kortast och lättast framkomlig. Men år 1799 företog två italienare, Giuseppe Acerbi och Bernardo Bellotti, en mödosam färd längs gränsälven till Palojoensuu, där de fortsatte efter Palojoki, vandrade över till Altaälvens källflöden, tog sig ner till Altafjorden och vidare fram till Nordkap. Acerbi gav senare ut en utförlig skildring av sin resa, tryckt i London i två praktfulla volymer.

Vid denna tid inrättades också postgång, som så småningom samordnades med den norska. Och det märkliga inträffade nu, att post från Kristiania (Oslo) och det övriga Syd-Norge gick fortare landvägen över Stockholm, Haparanda, Karesuando och till Alta än längs den norska kusten. Posten mellan Stockholm och Tromsö tog endast tjugo dagar. Men postturerna gick endast var eller varannan månad.

I detta sammanhang är det rätt underligt att tänka sig, att det i våra dagar finns åtskilliga norrmän som föredrar att resa till eller från trakten av Varanger där längst upp i Nord-Norge och till Oslo genom Finland och Sverige, därför att en sådan förbindelse, åtminstone i vissa fall, är snabbare än de dag- och nattgående turistbåtarna längs den norska kusten. Och en resa Narvik—Oslo eller tvärtom är avgjort både snabbare och bekvämare genom Sverige.

Så småningom blev det landsvägar på båda sidor om gränsälven upp till Karesuando, och handelstrafiken blommade upp rätt kraftigt under första världskriget. De åren var leden en av de förnämsta förbindelserna mellan Västmakterna och Ryssland; då var det liv och rörelse i denna ofantliga ödemark, och då hände där underliga ting, som man än i dag talar om.

När andra världskriget kom och tyska trupper stationerades i Finland, byggde tyskarna av militära skäl ut den finska gränsvägen ända fram till Skibotn längst in i norska Lyngenfjorden. En ny led var därmed öppnad mellan Bottniska viken och Norra Ishavet, en led som genom de senare årens utbyggda färja vid Karesuando fått stor betydelse för turisttrafiken till och från Sverige. Men priset för den vägen var högt; den blev en av tyskarnas två huvudreträttvägar under krigets sista skede, varvid all bebyggelse ända från trakten söder om Pello brändes ner.

Hela detta uråldriga stråk mellan Torneå och Lyngenfjord kallas med ett sammanfattande namn för De fyra vindarnas väg. Namnet har kommit av de finska samernas mössor, de s. k. fyra-vindarsmössorna, vilka har fyra långa utstående flikar representerande de fyra väderstrecken.

För turister och resenärer från Östersjöstränderna har de fyra vindarnas väg blivit en naturlig uppfartsväg mot den egentliga Nordkalotten. Särskilt våra svenska bilturister tar gärna den vägen. Åren närmast efter kriget var också bussförbindelserna från Torneå och Aavasaksa norrut mycket goda med snabbgående turistbussar, vilka hade direktanslutning till och från stockholmstågen. Tyvärr har denna förbindelse numera upphört. Resenären är nu hänvisad till lokala, rätt primitiva bussar med högst godtyckligt valda avgångstider och med långa uppehåll här och var.

För några år sen gjorde jag en bussresa längs De fyra vindarnas väg. Den resan vill jag berätta litet närmare om, då den tycks vara rätt typisk för nordfinska reseförhållanden.

Äventyren började redan på svenska sidan.

Efter övernattning i Boden startade min kamrat och jag tidigt på morgonen mot Karungi. Vi satt och slöade, knappt vakna. Klockan var drygt sex. Solen värmde genom kupéfönstret.

Plötsligt bromsar tåget, så det skorrar och hoppar. Bromsarna gnisslar. Lokets siren tjuter. Renar skymtar förbi. Konduktören kommer springande och hoppar av, innan tåget ännu stannat.

Vi tittar ut. Därborta ligger ett djur och sparkar. Längre bort ligger ännu ett. Och i diket skymtar en död kalv. Tåget har kört mitt in i en renhjord. Åtskilliga djur har dödats och sårats, däribland några kalvar. Tågbetjäningen är utan slaktredskap, och min slidkniv kommer till flitig användning. Djuren måste dödas, blodet måste rinna av dem. En sårad vaja ger lokföraren en ordentlig spark och konduktören blir nersölad; på hans vita krage sitter långt efteråt en stor levrad blodkaka.

I överfylld rälsbuss fortsatte vi sen mot Övertorneå – det medeltida Särkalix — där vi fick passen stämplade. Det surrade av finska runt om; det surret hade för övrigt börjat redan på tåget vid Boden. I väster skymtade Luppio, det kala och rätt höga berget som midsommartid kallar större delen av den svenska Tornedalens ungdomar till dans och kaffekokning och älskogsfylld midnattsvaka i björksnåren — numera lär man dock aldrig se Tornedalens tre distriktsbarnmorskor sitta utposterade här och var på berghällarna likt ugglelika ödesgudinnor, spekulerande kring kommande arbetsfyllda dagar. Och på en fallfärdig mjölkpall hänger en affisch, som kungör att I. F. Polcirkeln har en spännande fotbollsmatch vid Siikaspää senare på dagen.

Turbåten över älven till Aavasaksa hade naturligtvis gått utan att invänta rälsbussen, men med de svenska tulltjänstemännens hjälp rekvirerade vi en annat båt från finska sidan. Och så ställde vi fram klockan en timme för i Finland gällande östeuropeisk tid.

Men båten dröjde — vi hade redan fått kontakt med ett land, där brådska och passning av tider är lyckligt okända begrepp.

När vi äntligen kom över till finska tullen, inrymd i ett litet ynkligt skjul, började också språksvårigheterna. Ingen kunde ett ord svenska. Vi skulle med en buss från Aavasaksa, och vår alltmer knappa tid gjorde oss nervösa. Parlör kom vi ingen vart med, därtill har finska språket alltför många kasus och andra böjningsformer, och vi missuppfattade de finska tullmännen från början till slut.

Med tanke på den tilltagande turistströmmen i Nord-Finland är det egentligen förvånande, att inte tulltjänstemän, järnvägsfolk och busschaufförer får i uppdrag att lära sig åtminstone några få svenska ord. Att befolkningen i övrigt inte talar svenska är däremot rätt naturligt, ty även långt in på svenska sidan, ända till i närheten av Kiruna och Gällivare, har finska språket av gammalt varit det enda brukliga. Och så är det i stort sett fortfarande, trots att skolbarnen i svenska Tornedalen numera undervisas på enbart svenska. Men på skolrasterna eller så fort barnen slutar för dagen, faller de ofta in i finska språket. Sålunda är det — paradoxalt nog — rätt vanligt, att barn, som i hemmen icke lärt sig finska, i och med den påbörjade svenska skolgången snabbt lär sig det finska språket. Det har också hänt, att jag träffat gamlingar ett tiotal mil in på svenska sidan, som icke kunnat ett ord svenska.

Språksvårigheterna vid tullen hade nu till följd, att vi kom någon minut för sent till norrgående buss. Ingen fanns att rådgöra med, ingen att fråga.

Det blev några timmars planlös väntan vid järnvägsstationen i Aavasaksa, där den finska gränsjärnvägen slutar. Vi kastade nyfikna blickar på det 221 meter höga finska berget Aavasaksa, det som byn fått namn efter, det som är det sydligaste berg, från vilket man ser midnattssolen hel. På det berget har sen urminnes tid Tornedalens befolkning samlats varje midsommar; det var när Aavasaksa år 1809 blev ryskt, som den svenska befolkningen började samlas på Luppioberget.

Men så kom en buss. Den skulle till Pello. Vi hoppade in i den för att komma åtminstone en bit på väg.

Men vilken buss! Buss är förresten inte rätta benämningen. Det var en gammal uttjänt lastbil, på vars lastflak man lyckats surra fast en skåpbilsliknande kupé av rent museimässig typ. Tätt under taket satt ett par mycket små fönster, runt väggarna löpte smala väggfasta träbänkar. När dörren slogs igen och låstes utifrån, var det omöjligt att komma ut, då blev det nästan mörkt i skjulet. Men de finska resenärerna bara skrattade, fastän deras mörka söndagskläder blev vitfläckiga av allt invirvlande damm.

Färden till Pello blev minnesrik. Farten var hela tiden hög, och något av vägen eller landskapet kunde vi givetvis inte se. I kurvorna krängde bussen, så det brakade i karosseriet, och dånet från den ojämnt hackande motorn var hela tiden öronbedövande. Ibland låstes dörren upp och någon ny resenär stuvades in. Men ingen släpptes ut!

Efter hand blev det ganska trångt. De nypåstigna måste sätta sig på golvet. Eller i knä på oss andra. Man skrattade och sjöng och tokades, ungdomar bytte skälmska ögonkast. Och en 2-årig grabb skrek, som han hade kniven i sig.

Plötsligt gnisslade bromsarna. Alla kastades framåt, huller om buller. Och så blev det en viss uppståndelse i bussen. När vi reste oss och sökte kika ut genom den lilla fönstergluggen, såg vi en äldre korpulent kvinna komma springande mot bussen, mycket upprörd och ljudligt vojande.

Dörren låstes upp. Några av de yngre männen