Gåtfulla platser i Sverige

By Stig Linnell

Det finns platser i Sverige som i århundraden väckt människors nyfikenhet och gett upphov till sägner och myter. De som redan har en tro på det mystiska och oförklarliga brukar tro att platsen i sig är levande. Jag tror att platsens "ande" vaknar till liv först när en människa, med alla sina känslor, associationer och fantasier beträder platsen ... I Gåtfulla Sverige redogör journalisten och författaren Stig Linell för Sveriges mest omtalade och mystikomgärdade platser. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726910193

Book preview

Ales stenar – en gåta i granit

N ovemberdagen är kylig , gråblå molntrasor sveper fram över havet och trappan från Kåseberga fiskehamn upp mot åsen är lång och brant. Där uppe blåser en pinande vind in från Sandhammaren i öster. Jag vänder ryggen mot den, tar av på stigen mot stenarna och knäpper skinnjackan i halsen.

Höstväder är något man får stå ut med om man vill vara ifred på en magisk plats som Ales stenar. Sommartid är åsen full av turister. Rekordet lär vara 15 000 besökare samma dag.

Nu ligger den sandiga stigen tom framför mig. Långt där nere skiftar havet i disigt blå toner. Här och var en knivskarp strimma av silver när solen tränger igenom och vid horisonten ett dimmigt töcken där himmel och hav smälter samman.

Stigen rundar en liten skogsdunge och där reser sig stenskeppet bakom en låg kulle. Det är Sveriges största skeppssättning, en 67 meter lång formation av 59 stora stenblock som måste ha kostat oerhörd möda att leta reda på och släpa upp på åsen. Fyra av dem – de två stävstenarna, altarstenen och roderstenen – är dessutom av en avvikande stensort som inte finns närmare än ett par mil från Kåseberga. Sammanlagt väger stenarna ett par hundra ton och läget här uppe på åsen är oslagbart dramatiskt.

Det står en svartklädd kvinna på altarstenen. Hennes armar är utsträckta, ögonen slutna. Hon står alldeles stilla med ansiktet vänt mot de flygande molnen. En bit därifrån har en annan kvinna slagit armarna runt ett av stenblocken. Hon lägger kinden mot stenen som om hon lyssnade efter något.

– Det är härligt att stå här, säger kvinnan på altarstenen. Man känner stenens kraft. Värmen stiger genom kroppen ända upp till hjärtat.

Hon som kramar stenar berättar att alla skeppets stenar ger olika upplevelser. Hon tror jag skulle tycka om den södra stävstenen, som är monumentets kvinnliga pol.

De tillhör ett sällskap som vistats här några dagar på en kurs, eller kanske seans, som leds av någon sorts guru eller vit häxa som heter Elisabeth. De försöker öppna upp området och frigöra kraften i stenarna. Den är så stor att den kommer att sprida sig ända till Polen i öster och Norge i nordväst, menar kvinnan på altarstenen.

Det låter ju spännande, men litet konstigt, tycker jag. Senare på dagen, när jag kommer ned till Café Solståndet i Kåseberga för att äta lunch, har det mystiska sällskapet gett sig iväg, men skrivit en hälsning i gästboken. Den är undertecknad Örnen har landat.

Ales stenar har numera en stark dragningskraft på folk med förkärlek för det mystiska, övernaturliga och oförklarliga. Varje år samlas folk vid sommarsolståndet för att se solen gå ned vid den norra stävstenen. Här har firats bröllop vid fullmåne och spelats teater med eldkonstnärer, magiker och dansare till musik av trummor och vindharpor. Poeter har läst dikter i stenringen och där har hållits konsert med bronsålderslurar i solnedgången. Hur många små privata sällskap av mystiker som utför sina ritualer uppe bland stenarna är det ingen som vet.

En orsak till den mystik som omger Ales stenar är förstås det unika läget högt uppe på Kåsebergaåsen, där stenarna tycks sväva mellan himmel och hav. En annan anledning är att detta pampiga fornminne är tämligen outforskat av arkeologer, vilket har lämnat fältet fritt för mer eller mindre vidlyftiga spekulationer.

Sjökungen All och biskop Urban

Det första kända dokument där stenarna nämns är en rapport om traktens fornminnen från prästen Niels Ipsens i Vallberga till danske kungens kansli år 1624. Skåne var danskt på den tiden. Där kallas de Als stene och folk i trakten säger att stenarna har rests för länge sedan av en sjökonung vid namn All som också anlagt hamnen i Kåseberga.

På 1680-talet, när Skåne blivit svenskt, ritades nya kartor och där finns stenmonumentet på åsen utmärkt under namnet Urbani Graf. Hur det namnet uppstått vet ingen, men den skånske kyrkoherden Floraeus påstår i en skrift från början av 1700-talet att stenarna är gravmonument över biskop Urban, en missionär som verkade så tidigt att inga kyrkor ännu byggts i Skåne. Därför har han fått en grav av hednisk modell. Några bevis för att denne biskop Urban verkligen existerat finns dock inte.

1800-talets första hälft var en nationalpatriotisk tid då forntida hjältar, inte minst vikingar, hyllades i konst och dikt. Nu blev stenarna på heden vikingagrav och vikingahövdingen som vilade där hette Ale. Fornforskaren Nils Bruzelius skriver 1853:

En bättre gravplats för en beryktad viking kan näppeligen sökas. På tre sidor skådar ögat blott himmel och sandfält, över vilka endast korpen och örnen, vikingens trogna följeslagare, framsväva, erinrande om vunna strider. På den fjärde brusar havsvågen mot den höga branta stranden …

He-stena – stenarna på heden – kallades de vanligen av folk i trakten. Det berättades också att vikingahövdingen Ale spökade i sin grav. Nattetid hördes ett sådant förfärligt buller inifrån stenskeppet att ingen vågade gå förbi efter mörkrets inbrott.

I början av 1900-talet var monumentet på åsen svårt förfallet. Många stenar hade fallit omkull och flera hade försvunnit. Vid en restaurering 1916 på initiativ av Ystads nybildade fornminnesförening hämtades saknade stenar upp från byn där de hamnat som byggnadsmaterial. Vid den här tiden var Ales stenar omgivna av åkrar och det berättas i Kåseberga att bönderna grävt ned somliga stenar och vräkt andra utför branten mot havet. Detta gäller förmodligen några uppresta stenar som förr stod på ömse sidor om den stora skeppssättningen. Man kan se dem på teckningar från 1700-talet, men uppe på åsen finns de inte kvar.

På 40-talet förändrades jordbruksmetoderna så att den plöjda jorden låg bar under vintern. Det gjorde att sand från åsen virvlade runt i stormarna. Tonvis av flygsand tornade upp sig kring monumentet och begravde stenarna. 1954 lät Kungliga Vitterhetsakademin expropriera området kring fornminnet. Två år senare schaktades sanden bort med grävskopor och marken besåddes med gräs.

Restaureringarna 1916 och 1956 genomfördes dock tämligen hårdhänt och utan ordentliga undersökningar. Därför har arkeologernas intresse för Ales stenar varit svalt trots att platsen blivit alltmer populär som turistmål. Man kan inte längre veta om stenarna står på sina ursprungliga platser. En eller två stenar i själva skeppet saknas fortfarande liksom de som förr stod i tydliga mönster runt omkring det. Ur arkeologisk synpunkt är alltför mycket förstört.

Dock har mindre grävningar utförts under 90-talet, ledda av arkeologiprofessorn Märta Strömberg, som också skrivit många artiklar om stenarna. Professor Strömberg undersöker bland annat vilka stenar som står kvar i sitt ursprungliga läge och vilka som rubbats. Hon finner det troligt att stenarna är resta under järnåldern, tidigast 500-talet e.Kr., men utesluter inte att de kan vara så gamla som från bronsåldern. Många bronsåldersfynd har gjorts i trakterna kring Kåseberga. I marken kring Ales stenar har man dock inte hittat någonting äldre än från 500-talet e.Kr.

Kalenderteorier

Den som lanserade idén om att Ales stenar kunde vara en solkalender var faktiskt en inte helt okänd skåning vid namn Hasse Alfredson. Hasse hade tillsammans med Kim Meurling gjort en resa mellan nordatlantiska öar. På Orkney hade de stött på teorier om att forntida stenmonument kunde fungera som astronomiska kalendrar.

Hemkommen till Sverige klättrade Alfredson upp till Ales stenar försedd med en scoutkompass och matsäck bestående av nyrökt sill från rökeriet i hamnen. Han fann att stenskeppet pekade mot sydost just där solen går upp vid vintersolståndet den 22 december och att man genom att sikta vinkelrätt mot skeppets färdriktning kunde finna platsen för soluppgången vid sommarsolståndet den 22 juni. Upptäckten publicerades i boken Bästa vägen till Muckle Flugga 1976. Det var första fröet till en brokig flora av allt mer avancerade och fantasifulla kalenderteorier.

Vid den här tiden hade en vetenskap kallad arkeo-astronomi börjat bli allt mer populär. En arkeoastronom är en expert på himlakropparnas rörelser som undersöker om fornlämningar som stenmonument och hällristningar kan ha skapats med astronomiska syften. 1979 analyserades stenskeppet på Kåsebergaåsen av två amerikanska arkeoastronomer som kom fram till att det var en solkalender rest redan på stenåldern.

Det är i och för sig ingen orimlig tanke. I Europa finns flera exempel på stenålderskalendrar. Mest kända är kanske det 4000 år gamla Stonehenge i England och det 5000 år gamla Newgrange på Irland. På en grottvägg i Canchal de Mahoma i Spanien finns en 9000 år gammal månkalender inristad.

Forntidsmänniskor visste sannolikt betydligt mer om himlakropparnas rörelser än de flesta av oss som lever i dag. De var bönder som för sitt liv och uppehälle var starkt beroende av årstidernas växlingar. De saknade klockor, kalendrar och skriftspråk, men hade alla möjligheter att iaktta hur sol, måne och stjärnor rörde sig över himlen. Att bestämma vilken tid på året det är med hjälp av solen är inte speciellt svårt. Allt som behövs är en fast observationspunkt och några riktmärken i naturen. Sånt var allmän kunskap innan de flesta av oss blev stadsbor. Som i den här gamla nubbevisan:

När gäddorna leka i vik och vass,

när solen går ner bakom Sjöbloms dass,

ja då är det vååååår!

Curt Roslund, doktor i astronomi och lärare i arkeoastronomi, lanserade i slutet av 70-talet en teori som gick ut på att Ales stenar är en geometrisk konstruktion bestående av två parabler som står mot varandra. Stenarna i den södra parabeln markerar observationspunkter. Genom att stå vid bestämda stenar och iaktta soluppgången i en tydligt markerad sänka vid Borrby backar i nordost, har man kunnat avgöra var på året man befinner sig och räkna ut när sommarsolståndet infaller. Sänkan i det här exemplet motsvarar alltså Sjöbloms dass i visan. Eventuellt kan stenarna i parabeln också användas som månkalender, menar Roslund.

Problemet med den här och andra kalenderteorier är att de sällan stämmer exakt. Ales stenar står inte i någon perfekt parabel, bara nästan. Det kan förstås bero på att de blivit rubbade vid restaureringarna eller långt tidigare. En annan komplikation är att jordens vinkel mot solen har ändrats en smula under årtusendena. Sommarsolståndets sol har inte gått upp vid exakt samma punkt på horisonten sedan tidernas begynnelse. Roslund har räknat ut att parabelteorin stämmer om stenarna restes omkring år 500 f.Kr. – i slutet av bronsåldern.

Inte heller pekar skeppet exakt mot den plats där solen stiger ur havet vid vintersolståndet, utan litet mer mot söder, sex grader närmare bestämt. En liten stund efter soluppgången står dock solen bakom stävstenen och omstrålar den, vilket kan ha varit den avsedda effekten om stenmonumentet i första hand fungerat som kultplats snarare än som en exakt kalender, vilket är vad de flesta arkeologer tror.

Emellertid har den här lilla avvikelsen i skeppets riktning gett upphov till en alldeles speciell teori. Ales stenar pekar nämligen i 135 grader sydostlig riktning och i samma riktning pekar många Apollotempel i Grekland. Vintern 1995 publicerade Hans Nilsson från Löderup en artikelserie i Skånska Dagbladet där han hävdade att konstruktören av stenskeppet i Kåseberga var den romerske kejsaren Aelius Hadrianus och att bygget startat år 122 e.Kr.

Ett romerskt kejsarskepp

Ales stenar liknar ingen annan skeppssättning i Norden, däremot påminner dess form starkt om de fartyg som greker och romare använde för 2000 år sedan, menar Nilsson. Den lilla sten som kallas roderstenen i skeppets södra ände kan i själva verket vara en markering för den ramm som fanns i fören på antikens fartyg.

Kejsaren Aelius Hadrianus lät bygga många monument runt det romerska riket, till exempel den berömda Hadrian’s wall i norra England. Han var också starkt intresserad av grekisk kultur. Grekland ingick ju i det östromerska väldet.

Utifrån detta finner Hans Nilsson en kod i stenskeppets mått. Han mäter upp avståndet mellan stävstenarna i romerska fot, pedes (0,296 m), antar att varje pedes motsvarar en grekisk olympiad, som hölls vart fjärde år, börjar räkna från året för den första olympiaden (år 776 f.Kr.) och kommer på det sättet fram till att avståndet mellan stävstenarna symboliserar året 122 e.Kr. Aelius Hadrianus var romersk kejsare det året och reste gärna runt i sitt rike. Dit hörde ju inte Sverige, men man vet att Hadrianus vid den här tiden besökte dagens Tyskland, Holland och England.

Hans Nilsson mäter också avståndet mellan stävstenen och roderstenen. Det måttet drar han från avståndet mellan stävstenarna, räknar det som finns kvar i olympiader och hamnar på år 76 e.Kr., vilket visar sig vara det år Aelius Hadrianus föddes. Dessutom är ju hans namn Aelius påfallande likt Ale, inte sant?

Arkeologer menar att Ales stenar mycket väl kan ha varit en plats för kult och ceremonier som haft