Slottet i mina drömmar

By Victoria Holt

St. Larnston-borgen blickar ut över den lilla trakten Cornwall. Kerensa har sedan barnsben bott i där tillsammans med sin magiker till mormor. Och alltid har hon drömt sig bort till ett rikt liv inuti den vackra gamla borgen. Men det visar sig att hennes väg kommer att korsas med den förmögna familjen på St. Larnston. Mystiska krafter är i spel. Gamla legender vaknar till liv i de gamla murarna som omger borgen och mörka krafter har satts i spel. Trots att Kerensas drömmar kommer att uppfyllas, så kommer det att vara till ett pris som det är oklart om hon är beredd att betala ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 10, 2018
• ISBN: 9788711818763

Book preview

1

Två dagar efter det att den inmurade nunnans skelett hade blivit funnet i St. Larnston Abbas var vi fem tillsammans – Justin och Johnny St. Larnston, Mellyora Martin, Dick Kimber och jag, Kerensa Carlee, med ett lika fint namn som någon av de andra, trots att jag bodde i en enkel hydda och de var herrskap.

Abbas, kyrkoruinen, hade hört till St. Larnstons i århundraden, och dessförinnan hade den varit kloster. Det var en mäktig byggnad, uppförd naturligtvis av kornisk sten och med krenelerade torn i äkta normandisk stil. Den hade också blivit restaurerad här och var, och en del var typisk Tudorstil.

Jag hade då ännu inte varit därinne, men hur det såg ut runt omkring visste jag mycket väl. Det var inte själva klosterkyrkan som det var något så märkvärdigt med, hur intressant den än var. Det fanns många andra lika gamla och lika intressanta kyrkoruiner litet varstans i England och till och med i Cornwall.

Nej, det som skilde St. Larnston Abbas från alla andra var De Sex Jungfrurna. Så kallades de där stenarna. Men skulle man tro legenden, så var namnet missvisande. Ty enligt den skulle de ha varit sex kvinnor, som just upphört att vara jungfrur och därför blivit förvandlade till stenar.

Mellyoras far, kyrkoherde Charles Martin, som hade till hobby att forska i gamla sägner, kallade dem Menhirs, vilket är korniska. Men betyder sten och hir lång.

Sagan om att de skulle ha varit sju kommer också från kyrkoherden. Hans farfars far hade varit lika intresserad av forskning i det förgångna, och en dag hade Charles hittat några anteckningar, som blivit undanstoppade i en gammal kappsäck. Bland de papperen var också legenden om den sjunde jungfrun.

Han hade fått den publicerad i ortstidningen, och det väckte en riktig uppståndelse i St. Larnston, och människor som aldrig hade ägnat stenarna så mycket som en blick förut gick nu dit för att titta.

Enligt berättelsen var det sex noviser och en nunna, som hade blivit berövade sin jungfrudom och fördrivna från klostret. Då dansade de ut på ängen intill i utmanande trots, och blev då till straff förstenade.

På den tiden trodde man att det bringade tur till en plats, om en levande människa blev inmurad i en vägg och lämnades att dö där. Eftersom nunnan hade syndat svårare än de andra, hade hon blivit dömd att levande muras in i abbeyn.

Kyrkoherde Charles försäkrade att alltihop var bara påhitt. Stenarna måste ha stått där på ängen långt innan klostret byggdes. Ja, enligt hans mening var de äldre än kristenheten. Han påpekade att det fanns liknande stenar över hela Cornwall och vid Stonehenge. Men människorna i St. Larnston tyckte bäst om historien med jungfrurna, så därför hade de bestämt sig för att inte tro på någon annan.

De hade trott på den ett tag, när den äldsta av de gamla klostermurarna rasade in, och sir Justin St. Larnston sade till om att den omedelbart skulle repareras. Reuben Pengaster arbetade alldeles intill den ihåliga väggen, och han kunde svära på att han hade sett en kvinna därinne.

– Hon stod där ett ögonblick, försäkrade han. – Det var precis som en mardröm. Så försvann hon igen och man såg inget annat än stoft och gamla knotor. Det fanns de som sa att det var så det började, när Reuben blev trolltagen eller pisky-mazed, som det heter i Cornwall. Han var inte tokig, men han var heller inte riktigt som andra. Han var litet annorlunda än vi andra, och det sades att han hade blivit trolltagen en mörk natt och förblivit sån.

– Han råkade se det som inte var avsett för människoögon, sade de, och så gick det som det gick.

Men det låg faktiskt ben i ruinen, och en som var expert förklarade, att de tillhört en ung kvinna. Och nu blev det fart på intresset för abbeyn, precis som den gången när kyrkoherde Charles hade fått sin artikel om sina menhirs i tidningen. Folk ville se var benen hade hittats. Och det ville jag också.

---

Det var en varm dag, och jag gick hemifrån när vi ätit middag. Vi hade haft en bunke quillet var – Joe, Mormor B och jag – och för den som inte är från Cornwall vill jag tala om att quillet är en sorts gröt, som man kokar av ärter. Den åts ganska mycket i Cornwall i tider av hungersnöd eftersom den var billig och närande.

Inte åt de quillet hos St. Larnstons, tänkte jag medan jag gick. De åt naturligtvis stekta fasaner på guldtallrikar och drack vin ur silverkannor. Jag visste inte mycket om hur överklassen åt, men jag hade en livlig fantasi, och jag kunde lätt föreställa mig familjen St. Larnston till bords. Då för tiden jämförde jag ständigt och jämt mitt eget liv med deras, och jämförelsen förargade mig.

Jag var tolv år, svartögd och svart i håret, och trots att jag var smal och tunn var det något som alltid fick männen att vända sig efter mig. Jag visste inte mycket om mig själv på den tiden, eftersom jag då inte var benägen för någon självanalys, men ett personligt drag hade jag som jag var medveten om: jag var stolt – behäftad med den sortens stolthet som hör till de sju dödssynderna.

Käckt och högmodigt satte jag näsan i vädret, precis som om jag inte hörde hemma bland de enkla byborna utan till en fin familj som St. Larnstons.

Vårt lilla hus stod litet för sig i en dunge, och det tyckte jag satte oss i särklass, trots att vårt hus var exakt likadant som alla andra. Det bestod rätt och slätt av fyra vitlimmade lerväggar med ett halmtak över och var så primitivt som ett hus kunde vara.

Ändå intalade jag mig själv hela tiden att det var annorlunda, precis som vi var annorlunda. Varenda människa hade varit beredd att medge att Mormor B var annorlunda, och det var jag också med min stolthet. Och Joe skulle också bli något särskilt, om han nu ville det själv eller ej. Det skulle jag se till.

Jag sprang hemifrån, tog vägen förbi kyrkan och doktorsbostaden, genom grindarna och över fälten, vilket var en genväg till uppfartsvägen till klostret. Denna var drygt en kilometer lång och slutade vid stora gallergrindar och grindstuga.

Men springande som jag kom, inkrypande genom häcken, hamnade jag direkt vid gräsmattorna framför stora huvudbyggnaden. Här hejdade jag mig och tittade mig omkring, lyssnade till insekternas surr i ängens blomster och gräs. På avstånd skymtade jag taket på the Dower House – Änkesätet, där Dick Kimber bodde, och avundades honom helt flyktigt för att han bodde i ett sånt fint hus.

Hjärtat bultade i bröstet på mig, för snart skulle jag befinna mig på förbjudet område, vara en inkräktare, och sir Justin var inte nådig mot sådana, särskilt inte dem som strök omkring i hans skogar. Men jag är ju bara tolv år, tänkte jag. Inte kunde de vara så hårda mot en barnunge!

Kunde de inte? Jack Toms hade blivit ertappad med en fasan i rockfickan och han hade blivit deporterad. Förvisad till sju långa år vid Botany Bay – och dem hade han ännu inte avtjänat. Han hade bara varit elva, när han åkte fast.

Men jag brydde mig ju inte om fasaner. Jag gjorde ju ingen skada, och det sades att sir Justin hade mer överseende med flickor än med pojkar. Nu syntes huset tydligt mellan träden och jag stod alldeles stilla, gripen av en oförklarlig högtidlig känsla. Det var en ståtlig syn med sina normandiska torn och sina gotiska fönster.

Stenornamenten och skulpturerna imponerade särskilt på mig, eftersom de måste vara flera hundra år gamla och griparna och drakarna var nötta av seklerna. Gräsmattan sluttade mjukt ner mot en grusgång, som löpte runt hela byggnaden.

Här var det spännande att stå och titta, ty på ena sidan var gräsmattan endast genom en buxbomshäck skild från ängen med De Sex Jungfrurna. Jag kunde föreställa mig hur de tog sig ut på natten, när stjärnorna tindrade över dem, eller när månskäran steg upp på himlen. Jag måste komma och titta på dem en natt, tänkte jag.

Alldeles intill Jungfrurna – det passade inte alls ihop – låg den gamla tenngruvan. Kanske var det just gruvan som gjorde utsikten så fascinerande med sina kranar och maskiner och ställningar, och man kunde gå ända fram till schaktet och titta ner i det mörka gruvhålet.

Man undrade varför inte St. Larnstons plockade bort allt som påminde om den forna gruvdriften där. Vad tjänade det till att ha gruvan stående så där? Det var vanprydande och något av ett helgerån att låta den ligga övergiven så nära de sägenomspunna stenarna.

Men det fanns ett skäl. En St. Larnston hade spelat så högt att han nästan kom på obestånd och skulle ha blivit tvungen att sälja sitt hus, om man inte upptäckt att det fanns tenn på egendomen. Så började man med gruvdrift, även om St. Larnstons avskydde blotta åsynen av gruvan så nära inpå sig.

Och i jorden hade gruvarbetarna arbetat sig ner med sina verktyg och fått fram tennet, som skulle rädda slottet åt familjen.

Men så fort det var gjort och situationen räddad, stängde St. Larnstons gruvan igen. Det hade blivit dåliga tider i trakten då, det hade mormor berättat för mig, men det brydde sig inte sir Justin om. Han frågade inte efter andra än sig själv. Mormor B brukade säga, att St. Larnstons lät gruvan vara som den var som en påminnelse om att jorden var rik på tenn – om det skulle komma att behövas.

Människorna i Cornwall är vidskepliga – rika som fattiga – och jag tror att St. Larnstons betraktade gruvan som en symbol för välstånd. Så länge det fanns tenn på deras mark, behövde de inte ha några bekymmer för pengar.

Men det gick ett rykte om att gruvan inte var något annat än en gammal scat bal, en sinad gruva, och en del av de gamla gruvarbetarna förklarade, att de hade hört sina fäder säga att driften lagts ned när marken inte hade mer att ge. Ryktet ville också veta att St. Larnstons känt till detta och stängt gruvan, därför att den var tömd, men att de ville att folk skulle tro att de var rikare än de var. I Cornwall var nämligen tenn liktydigt med pengar.

Vilken anledningen än var så ville inte sir Justin att gruvdriften skulle fortsätta, och därvid blev det. Han var en man som var både hatad och fruktad i trakten. De gånger jag hade sett honom komma ridande på sin kraftiga vita häst eller vandrande med bössa över axeln, hade jag tänkt på honom som ett odjur i människohamn.

Jag hade hört en massa om honom av Mormor B, och jag visste att han ansåg att allting i St. Larnston var hans, och kanske låg det en aning sanning i det. Men han hade för sig att människorna också tillhörde honom, och det var något annat. Även om han inte vågade tillämpa godsägarnas gamla privilegier på de unga brudarna, hade han förfört en massa flickor. Mormor B brukade alltid säga åt mig att hålla mig undan för honom.

Jag drog mig ut på ängen för att komma riktigt nära De Sex Jungfrurna. Jag stannade bland dem och lutade mig mot en av dem. De stod i en cirkel och såg precis ut som om de förstenats mitt i en dans. De var olika stora – precis som sex kvinnor skulle ha varit. Två var mycket långa och de andra som fullvuxna gestalter.

När jag stod här denna varma sommareftermiddag, hade jag gott kunnat tro att jag själv var en av de här stackars jungfrurna. Jag kunde gott föreställa mig att jag hade syndat lika svårt som de och att jag, när det blivit upptäckt, skulle ha dansat ut mitt trots över gräset.

Försiktigt for jag med handen över den hårda stenen, och det hade inte varit någon konst att inbilla sig att en av dem nickade åt mig, som om hon lagt märke till min förståelse och samhörigheten mellan oss.

Det där var ju vansinnigt naturligtvis, men så var jag ju också Mormor B:s dotterdotter.

Nu kom det farliga. Jag var tvungen att springa över gräsmattorna och kunde bli sedd från något av fönstren. Jag tyckte att jag flög fram, tills jag var i trygghet intill de grå slottsmurarna. Jag visste var de låg, och jag visste också att arbetarna skulle sitta i det gröna en bit därifrån och äta sin matsäck, sitt bröd, brunt och hårt, bakat på morgonen på öppna härden. Vi kallade dem manshuns.

Kanske hade de en liten bit ost eller en sardin som tilltugg, eller i bästa fall en pastej, som de i så fall burit med sig hemifrån i sin röda näsduk.

När jag smög mig försiktigt runt huset hamnade jag vid en liten grind, som ledde in till en inhägnad trädgård. Härinne växte det persikor, och där fanns rosor som doftade så ljuvligt. Det här var verkligen att tränga sig in på förbjudet område, men jag hade bestämt fått för mig att jag skulle se, var de där benen hade blivit hittade. Mot väggen mitt emot en bit därifrån stod en skottkärra, och på marken låg tegelstenar och arbetarnas verktyg. Då förstod jag, att jag kommit rätt.

Jag sprang bort dit och tittade in genom hålet i muren. Innanför var det en ihålighet, något över två meter hög och en aning mindre på bredden. Det var tydligt och klart att man med flit hade gjort den gamla muren ihålig. Och när jag undersökte hålet, blev jag alldeles säker på att legenden om den inmurade sjunde jungfrun var sann.

Jag skulle så gärna vilja stå inne i hålet som hon hade gjort, och för att veta hur det kändes att bli instängd, kröp jag in genom hålet och skrubbade mig på knäna, eftersom det var en bit upp från marken.

När jag väl kommit in i muren gick jag bort från hålet och stod med ryggen mot ljuset för att försöka inbilla mig hur det hade känts, när de tvingade henne att stanna kvar där jag nu stod. Och då visste hon att de skulle mura igen väggen bakom henne och lämna henne där i totalt mörker, den lilla tid hon hade kvar att leva. Jag kunde gott förstå hennes fasa och förtvivlan.

Det luktade unket och multnande omkring mig, av död, tänkte jag, och min fantasi var så starkt i rörelse, att jag just då verkligen trodde att jag var den sjunde jungfrun, att jag helt övermodigt hade offrat min dygd och var dömd till denna kvalfulla död. Och jag sade för mig själv: jag skulle göra det om igen.

Jag skulle ha varit alldeles för stolt för att visa min skräck, och det hoppades jag att hon också hade varit, ty även om stoltheten var en synd, så var den en tröst. Den hindrade en från att förnedra sig.

Jag kallades tillbaka till mitt eget århundrade av ljud av röster.

– Jag vill se det.

Den rösten kände jag igen. Den var Mellyora Martins, kyrkoherdedotterns. Jag såg ned på henne för att hon alltid hade så söta bomullsklänningar, som aldrig blev smutsiga, långa vita bomullsstrumpor och skinande blanka skor med remmar och spännen.

Naturligtvis skulle jag gärna ha velat ha sådana skor, men eftersom det inte gick för sig, så lurade jag mig själv till att tro att jag avskydde dem. Hon var tolv år, lika gammal som jag.

Jag hade sett henne i prästgårdsfönstret lutad över en bok, eller sittande i trädgården under linden tillsammans med sin guvernant och med en bok eller ett handarbete. Stackars instängda varelse! fnös jag och var ursinnig, eftersom jag själv just då ingenting högre hade önskat än att få lära mig läsa och skriva.

Jag hade nämligen en föreställning om att det var konsten att läsa och skriva som mer än fina kläder och ett fint sätt gjorde människor till jämlikar.

Hon var vad jag kallade gul i håret, men det fanns de som kallade det gyllene. Hennes ögon var blå och stora, hyn vit och utsökt skimrande. Jag kallade henne Melly för mig själv, bara för att beröva henne litet av märkvärdigheten. Mellyora! Det lät så sött när folk sade det. Men mitt namn var lika intressant. Kerensa. Det var korniska och betydde frid och kärlek, hade Mormor B talat om. Aldrig hade jag hört att Mellyora betydde något.

– Du skulle bara smutsa ner dig. Det var Johnny St. Larnston som sade det där.

Nu hittar de mig förstås, tänkte jag, och just en av St. Larnstons! Men det var ju bara Johnny, som enligt vad det sades endast liknade sin far i ett enda avseende, och det var beträffande flickor.

Johnny var fjorton år. Jag hade sett honom ibland tillsammans med sin far med bössa över axeln, alla St. Larnstons uppfostrades till jägare och skyttar. Han var inte mycket större än jag, eftersom jag var lång för min ålder. Han var ljus, även om han inte var lika ljus som Mellyora, och han liknade inte de andra av familjen. Det var skönt att det bara var Johnny och Mellyora.

– Det bryr jag mig inte om. Hör du, Johnny, tror du verkligen på legenden?

– Det är klart.

– Stackars kvinna! Att bli inmurad – levande!

– Hallå där! hördes en ny röst. – Hör ni barn, gå bort från väggen!

– Vi skulle bara titta efter var det var de murade in nunnan, sade Johnny.

– Dumheter. Det finns absolut inte några bevis för att det varit någon nunna. Det är bara prat.

Jag kröp så långt in från öppningen jag kunde komma, medan jag funderade på om jag skulle störta ut och springa min väg. Det skulle inte bli så lätt att kliva ner ur hålet, och jag skulle säkert bli infångad – särskilt nu när de andra var här.

Mellyora kikade in genom hålet och det tog en sekund för hennes ögon att vänja sig vid dunklet. Sedan hördes en flämtning. Jag var säker på att hon trodde att det var den sjunde jungfruns vålnad hon skådat. Hon stammade något:

– O … hon …

Johnny kom klivande. Det var tyst ett tag och sedan sade han:

– Asch, det är bara någon av ungarna nerifrån byn.

– Var försiktiga där! Den kanske inte är säker!

Nu kände jag igen rösten. Det var Justin St. Larnston, arvtagaren till egendomen, ingen pojke längre utan en vuxen herre, som var hemma från universitetet på ferier.

– Men jag kan försäkra dig att det är någon därinne, svarade Johnny.

– Inte menar ni väl att människan är kvar? frågade ännu en annan röst, och jag hörde genast att det var Dick Kimber, som slutit sig till de andra. Dick bodde på Änkesätet, och han låg vid Oxford som Justin junior.

– Kom och titta själv så får du se, ropade Johnny.

Jag tryckte mig ändå närmare intill muren. Jag visste inte vilket som var värst – att bli ertappad här eller att bli betraktad som en av ungarna nerifrån byn. Hur vågade han!

Nu var det ett annat ansikte som tittade på mig, ett brunbränt ansikte med ett ostyrigt mörkt hår på hjässan. Hans bruna ögon skrattade emot mig.

– Inte är det jungfrun, konstaterade Dick Kimber.

– Ser hon inte ut för det, Kim? undrade Johnny.

Nu petade Justin honom åt sidan och kikade in. Han var mycket lång och smal, han var allvarlig i blicken och lugn på rösten.

– Vem är det? frågade han.

– Det är inte någon det, svarade jag. – Det är miss Kerensa Carlee.

– Men du är ju en flicka från byn! sade han. – Du har ingen rättighet att vara här, så kom ut nu.

Jag tvekade, visste inte vad han tänkte göra med mig. Jag målade ut för mig hur han tog mig med sig upp till huvudbyggnaden och ställde mig till ansvar för att ha trängt mig in. Jag hade ingen lust att stå där framför dem i min urväxta tarvliga bomullsklänning, och några skor hade jag inte. Visserligen var mina fötter välskapade och brunbrända men också smutsiga.

Varenda kväll tvättade jag dem i bäcken, eftersom jag var angelägen om att hålla mig lika fin och ren som herrskapet, men eftersom jag inte hade några skor, blev de alltid smutsiga frampå dagen.

– Vad är det som står på egentligen? undrade Dick Kimber, som bara kallades Kim. Hädanefter skulle jag bara tänka på honom som Kim. – Varför kommer du inte fram?

– Gå er väg, svarade jag, så skall jag komma.

Han skulle just till att kliva in i muren efter mig, när Justin varnade honom:

– Var försiktig, Kim. Du kunde få hela muren att störta in.

Då stannade Kim kvar där han var.

– Vad var det du sa att du hette? undrade han.

– Kerensa Carlee.

– Det var stiligt. Men det är allt säkrast att du kommer fram nu.

– Gå er väg.

– Å hi och hej i muren, Kerensa sitter i buren, sjöng Johnny och retades med mig.

– Vem är det som satt in henne här? fortsatte Kim. – Vad hade hon försyndat sig på för sätt?

Nu skrattade de åt mig allihop, och när jag steg ner ur murhålet och gjorde mig beredd att ta till flykten, slog de en cirkel omkring mig. Ett ögonblick fick jag en förnimmelse av stencirkeln därute på ängen, och det var en lika obehaglig upplevelse som den inne i muren.

De måste ha märkt skillnaden mellan oss. Mitt hår var nästan blåsvart, och mina ögon var stora, kolossala egentligen i mitt smala ansikte. Min hy var mjuk och olivfärgad. De andra var så prydliga och kultiverade allihop, till och med Kim trots sitt ostyriga hår och sina skrattande ögon.

Mellyoras blå ögon såg bekymrade ut, och i den stunden förstod jag, att jag hade misskänt henne. Hon var mjuk och fin men hon var inte enfaldig. Hon begrep mycket bättre än de andra hur jag kände det.

– Du behöver inte vara rädd, Kerensa, sade hon. – Det är ingenting att vara rädd för, Kerensa, sade hon.

– Är det inte? invände Johnny. – Miss Kerensa Carlee har orättmätigt tagit sig in här. Hon har blivit tagen på bar gärning. Vi måste tänka ut ett straff åt henne.

Han retades naturligtvis. Han tänkte inte göra mig något. Han stod och tittade på mitt långa svarta hår, och jag såg hans blickar stryka över mina bara axlar, där de skymtade genom revorna i min slitna klänning.

Kim sade:

– Arga katter får rivet skinn …

– Var försiktig nu, sade Justin och vände sig sedan till mig:

– Du har burit dig mycket dumt åt. Förstår du inte att det kunde vara livsfarligt att hålla till vid en mur, som håller på att falla ihop? Och förresten, vad hade du här att göra?

Han väntade inte på något svar.

– Försvinn härifrån nu, ju förr dess bättre.

Jag avskydde dem allihop – Justin för hans kallsinnighet och för att han behandlade mig som vem som helst av folket på hans fars egendom, Johnny och Kim för att de retades med mig och Mellyora för att hon förstod hur jag kände det och tyckte synd om mig.

Jag sprang, men när jag kom till trädgårdsgrinden och befann mig på betryggande avstånd från dem, stannade jag och vände mig om. De stod kvar där i en halvcirkel och tittade efter mig. Jag måste titta på Mellyora. Hon såg så bekymrad ut – och hon var orolig för mig.

Jag räckte ut tungan och hörde hur Johnny och Kim brast i skratt. Då gjorde jag helt om och ilade därifrån.

---

Mormor B satt utanför stugan när jag kom hem. Hon satt ofta ute i solskenet med stolsryggen mot väggen. Hon rökte sin pipa och log mot mig med halvslutna ögon. Jag slängde mig ner på marken bredvid henne och talade om för henne vad jag varit med om. Medan jag pratade hade hon handen på mitt huvud. Hon tyckte om att stryka mig över håret, som var så likt hennes eget, ty trots att hon var gammal var hennes hår fortfarande tjockt och svart.

Hon skötte det också mycket noga. Ibland bar hon det i två tjocka flätor, ibland satte hon upp det högt i bubblor. Människor sa att det inte var naturligt för en kvinna vid hennes ålder med ett sånt hår, och det tyckte Mormor B om att höra. Hon var stolt över sitt hår, men det betydde mer än så för henne.

Hennes hår var som en symbol för något. Jag brukade säga att det var precis som för Simson, och då skrattade hon. Jag visste att hon blandade till en särskild dekokt som hon borstade in i håret varje kväll, och hon kunde sitta i fem minuter och bara massera sin hårbotten. Det var bara Joe och jag som hade reda på det, och Joe tänkte inte på sånt.

Han hade alltid fullt upp med att ta hand om någon fågel eller något annat djur. Men jag kunde sitta och titta på, medan hon skötte sitt hår, och då brukade hon säga:

– Jag skall tala om för dig, Kerensa, hur du skall behandla ditt hår, så att du får behålla det lika fint som mitt i alla dina livsdagar. Men hon hade inte gjort det än. – Det är god tid, tillade hon, och om jag skulle ryckas bort plötsligt, så har du receptet i hörnskåpet.

Mormor B älskade Joe och mig, och det var underbart att få känna det. Men vad som var allra härligast var att veta att jag alltid var nummer ett för henne. Joe var mer som en liten kelgris. Vi älskade honom på ett beskyddande sätt, men mellan mormor och mig rådde en känsla av samhörighet som vi båda var medvetna om och var glada över.

Hon var klok. Jag menar inte bara att hon hade ett gott förstånd, utan hon var känd vida omkring för sina speciella krafter, och alla möjliga människor sökte hennes råd. Hon kunde bota deras sjukdomar, och de trodde mer på henne än på doktorn. Hemma hos oss luktade det av örtmediciner hon kokade, och de växlade från dag till dag.

Jag fick lära mig att plocka läkande örter ute på fälten och i skogen och vad de skulle vara bra för. Hon hade också rykte om sig att kunna se in i framtiden. Jag bad att hon skulle lära mig det också, men då förklarade hon, att det var något som man lärde sig själv genom att hålla ögon och öron öppna och lära sig förstå människor – ty den mänskliga naturen var sig lik över hela världen.

Det fanns så mycket ont i den gode och så mycket gott i den dålige, att det när allt kom omkring endast var en bedömningsfråga hur mycket var och en hade fått av det ena och det andra.

Kände man sedan personen ifråga kunde man dra sina slutsatser om hur han skulle komma att handla, och det var att se in i framtiden. När man sedan övat upp sin förmåga trodde folk på en, och de gjorde ofta vad man sagt åt dem för att hjälpa dem på traven.

Vi livnärde oss faktiskt på mormors klokhet, och vi hade det inte så dåligt. När någon slaktade en gris fick vi alltid en godbit med. Ofta hände det att någon tacksam rådsökare ställde en säck potatis eller ärter vid vår dörr, och ofta hittade vi nybakat bröd.

Jag var inte så dum i hushåll heller. Jag kunde laga riktigt bra mat, jag kunde baka bröd och pastejer och lyckas med en köttpaj. Jag hade aldrig trivts så bra med tillvaron som sedan Joe och jag kommit hit till mormor. Men det allra bästa var tillgivenheten mellan oss, och det kände jag nu där jag satt bredvid henne vid stugdörren.

– De gjorde narr av mig, sade jag. – St. Larnstons och Kim. Men inte Mellyora. Hon tyckte synd om mig.

Mormor sade:

– Om du fick önska dig något just nu, vad skulle det vara?

Jag for med handen över gräset och sade ingenting, ty jag längtade efter något som jag inte hade funnit ord för än, inte ens inför henne. Hon svarade i mitt ställe:

– Du ville vara en fin dam, Kerensa. Åka i egen vagn. Gå klädd i siden och sammet, ha en fin grön klänning och skor med silverspännen.

– Jag skulle vilja kunna läsa och skriva, fyllde jag i och blev ivrig: – Mormor, tror du att jag får det nån gång?

Hon svarade ingenting, och jag var ledsen och undrade varför hon inte kunde säga något om min framtid, när hon kunde det om andras. Jag kastade en bönfallande blick upp mot henne, men det verkade inte som om hon märkte det. Solen sken på hennes slätkammade blåsvarta hår, som låg i flätor runt hennes hjässa. Det håret skulle ha prytt en lady St. Larnston. Det gav något förnämt åt mormors utseende. Hennes mörka ögon var också fulla av liv, även om hon inte lyckats bevara dem så unga som håret. Det var små rynkor omkring dem.

– Vad tänker du på? undrade jag.

– På den dag då du och Joe kom hit. Minns du den?

Jag lutade huvudet mot hennes knä. Och mindes. Våra tidigaste barnaår hade Joe och jag tillbringat vid havet. Pappa hade en liten stuga nere vid hamnen, och den såg ut ungefär som vår här utom det att den hade en stor källare, där vi lagrade upp och saltade fisk, när fångsten varit god. När jag tänker på det där huset, tänker jag först på den goda fisklukten. Den betydde att källaren var välförsedd, och att vi hade mat för dagen för några veckor.

Jag hade alltid fått se efter Joe, eftersom mamma hade dött när han var fyra år och jag sex, och hon hade uppfostrat mig till att ta hand om min lillebror. Ibland när pappa var ute med båten och stormen ven, så att man trodde att huset skulle blåsa i sjön, tog jag Joe i famnen och sjöng för honom, för att han inte skulle vara rädd.

Då brukade jag låtsas att jag själv inte var rädd, och det var ett fint sätt att komma över sin rädsla på. Jag låtsades alltid en massa, och det hjälpte mig över en del, så det var inte mycket jag var rädd för nu.

Bäst hade vi det när havet var lugnt, och när fiskstimmen svepte in mot vår kust. Karlar stod på utkik längs den och varskodde oss om när fisken var i antågande. Jag kommer ihåg hur ivriga alla blev, när de hörde det gamla välkända ropet Hevva! Det är korniska och betyder helt enkelt fiskstim.

Då kom båtarna i sjön och fångsten skulle hämtas och källaren blev full. Och i kyrkan lades fiskar mellan vetekärvar och frukter och grönsaker till tecken på att fiskarna var lika tacksamma för Guds håvor som bönderna.

Joe och jag arbetade sedan tillsammans i källaren och saltade in fisk, tills jag trodde att jag aldrig skulle bli varm igen om mina stelfrusna fingrar eller bli av med fisklukten.

Men då hade vi det bra, och det kom en vinter när det inte fanns någon fisk mer i vår källare, och när stormen röt värre än den gjort på åttio år. Joe och jag brukade tillsammans med andra barn gå ner till stranden på kvällarna och dra upp sandålar ur sanden med små järnkrokar.

Den fisken bar vi sedan hem och kokade. Vi kom även hem med sniglar och andra smådjur, som vi tillredde och åt. Och vi plockade nässlor och kokade dem. Jag minns från den tiden hur det känns att vara hungrig.

Vi brukade drömma om att vi hörde det välkomna ropet Hevva, Hevva. Det var en underbar dröm, men den gjorde oss bara ännu mer modfällda när vi vaknade ur den. Jag läste förtvivlan i pappas ögon. Han tittade på Joe och mig, och det var som om han fattade ett beslut. Han sade till mig:

– Mamma brukade tala så mycket om er mormor.

Jag nickade. Jag hade alltid tyckt om och aldrig glömt allt som berättats om Mormor B, som bodde på en plats som hette St. Larnston.

– Jag undrar allt om hon inte skulle tycka det vara roligt att få titta på er ett tag – dig och Joe.

Jag förstod inte vad det där betydde förrän han satte ut båten. Men han, som hade levat hela sitt liv vid havet, förstod vad som hotade. Jag minns hur han kom in i stugan och ropade till mig:

– Nu kommer de! Nu vankas det fisk till frukost. Tag hand om Joe tills jag kommer igen.

Så gick han, och jag såg de andra också nere vid stranden. De talade med honom, och jag förstod vad de sade, men han ville inte lyssna.

Jag hatar sydvästvinden. När den blåser får jag en vision av den kvällen. Jag lade Joe men gick inte till sängs själv. Jag satt uppe hela natten och upprepade hans fisk till frukost och lyssnade till vindens tjut.

Han kom aldrig tillbaka och vi var ensamma. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, men jag måste ändå låtsas det för Joes skull. Vad jag än försökte tänka ut, så hörde jag mammas uppmaning att se efter min bror, och sedan pappas sista: Tag hand om Joe tills jag kommer igen.

Grannarna hjälpte oss ett litet tag, men tiderna var onda och det talades om att sätta oss på arbetsinrättning. Det var då jag kom att tänka på vad pappa sagt om mormor och talade om för Joe, att vi skulle fara och leta rätt på henne. Så begav Joe och jag oss iväg till St. Larnston, och efter en del besvärligheter kom vi till Mormor B.

En annan sak som jag aldrig skall glömma var vår första kväll i hennes hus. Joe satt insvept i en filt och drack varm mjölk, och Mormor B lät mig ligga ner, medan hon baddade mina fötter och smorde in de såriga ställena med salva.

Efteråt hade jag en föreställning om att såren läktes som genom ett under på en enda natt, men så kan det inte ha varit. Jag kan känna än hur glad jag var över att ha kommit hit. Jag kände, att jag hade kommit hem, och att jag tyckte mer om Mormor B än någon annan.

Visst tyckte jag om Joe, men aldrig i hela mitt liv hade jag träffat någon så underbar som Mormor B. Jag minns hur jag låg där i sängen och tittade på, när hon tog ner sitt underbara svarta hår och kammade det och masserade huvudet – för inte ens att helt oväntat ha fått ett par barnbarn på halsen kunde rubba henne i den rutinen.

Mormor B gjorde mig bra, födde mig och klädde mig – och hon gav mig min värdighet och min stolthet. Den flicka som stod inne i den ihåliga muren var inte samma flicka, som utmattad och förbi klappat på hennes dörr.

Och det förstod hon, eftersom hon visste allting.

Vi vande oss kvickt vid vårt nya liv, som barnungar gör. Vi hade nu vårt hem i ett gruvsamhälle i stället för i en fiskarby. Ty även om St. Larnston-gruvan var stängd, så gav Fedder-gruvan arbete åt många från St. Larnston, som fick gå några kilometer varje dag till och från sitt arbete.

Jag kom underfund med att gruvarbetarna var lika vidskepliga som fiskarna. Ty båda yrkena var lika farliga för den som ville pröva lyckan. Mormor B kunde sitta i timmar och berätta om gruvorna. Min morfar hade varit gruvarbetare. Hon berättade om hur han måste spara en del av sin magra frukost åt de ondsinta andarna för att blidka dem, och det var inte lätt för en hungrig arbetare.

Och hon var ond på systemet att inte betala ut vanlig dagslön till arbetarna. Nu var det så att om en arbetare haft en dålig dag och inte fått fram så mycket, så blev betalningen i proportion till resultatet. Lika ond var hon på gruvägarens butik, där en arbetare var tvungen att handla allt vad han behövde, ibland till höga priser.

När jag lyssnade till Mormor B kunde jag föreställa mig hur det var att stiga ner i gruvschaktet. Jag såg karlarna framför mig i sina rödfläckade trasiga kläder och sina plåthjälmar, vid vilka ett ljus var fastklistrat.

Jag förstod hur det kändes att i hisskorgen komma ner till det totala mörkret, känna de heta ångorna och hur det skälvde i berget, när karlarna arbetade. Jag kunde också sätta mig in i hur det skulle vara att plötsligt stå ansikte mot