Det indiska armbandet

By Fergus Hume

Det indiska armbandet är något som lockar till sig allas blickar. Den unge mannen som bär på armbandet kommer direkt från Indien, där han växte upp. Det är ett vackert armband som bär på en mystisk historia. Flera heliga symboler finns inristade på smycket. Men nu är han på besök här i England, med armbandet virat runt sin handled. Han släpper det inte ur sikte. Och det går snart upp för alla att någon försöker komma åt det värdefulla armbandet ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788726065497

Fergus Hume

Lytton Strachey (1880-1932) was an English writer and critic, best known for his innovation in the biographical genre. After starting his career by writing reviews and critical articles for periodicals, Strachey reached his first great success and crowning achievement with the publication of Eminent Victorians, which defied the conventional standards of biographical work. Strachey was a founding member of the Bloomsburg Group, a club of English artists, writers, intellectuals and philosophers. Growing very close to some of the members, Strachey participated in an open three-way relationship with Dora Carrington, a painter, and Ralph Partridge. Stachey published a total of fourteen major works, eight of which were publish posthumously.

Book preview

Egmont-koncernen

Prolog.

I.

Brev från mrs Purcell, Bombay, till miss Slarge, Cas-terwell, England.

Den 29 : de maj 189—.

Min kära syster!

Vid det här laget har du emottagit mitt senaste brev, vari jag meddelade min älskade makes, Joshua Ezekiel Purcell, bortgång. Som det nu förflutit mer än en månad sedan dess, har jag börjat finna mig i mitt änkeskap och med jämnmod emotse utsikten till en ensam framtid, upplivad, hoppas jag, av umgänget med kära vänner.

– – –

Låt mig icke heller glömma, käraste syster, att fråga hur det går din skyddsling Olive, dottern till min käre, men tyvärr bortgångne vän, mr Bellairs. Jag hoppas, att flickan tillväxer i förstånd och skönhet och att hon börjat tänka på det ansvar, hennes rikedom och ställningmedför, då hon inom kort fyller tjuguett år. Med ett sådant sällskap som du, min kära Rubina, och en så samvetsgrann förmyndare som mr Broek, kyrkoherden i Gaster well, känner jag mig övertygad om, att vår älskade Olive vunnit alla de förutsättningar, som kunna göra framtiden ljus för en ung dam.

Omnämnandet av Olive kommer mig att tänka på Angus Carson, med vilken hon, enligt en överenskommelse mellan fäderna, varit förlovad nästan ända från det hon föddes. Jag har helt nyligen kommit i åtnjutande av nöjet av en längre samvaro med denne unge herre, och jag begagnade mig av tillfället att utfråga

och iakttaga honom nog, så att jag kan lämna dig upplysning om hans karaktär. Han omtalade, att hans vördade fader avlidit helt nyligen och att han, unga mr Carson, endast befann sig i Bombay för att därifrån fortsätta till England med postångaren Pharaoh. Det är hans fasta föresats att fullfölja den nyss omnämnda överenskommelsen som för så många år sedan ingicks mellan mr Bellairs och d :r Carson, båda numera avlidna.

Mr Carson är en hygglig, väluppfostrad ung man på tjugufem år, med goda kunskaper, ehuru alltför tillbakadragen att visa dem ute i sällskapslivet. Han är lång, smärt, välväxt och mörkhyad, det sistnämnda ett arv efter modern. Spåren efter hans utländska påbrå äro så framträdande, att man i England sannolikt kommer att ta honom för en infödd italienare. Hans hår, ögon och täta musascher äro kolsvara, och ehuru jag föredrar den blonda typen, kan jag icke förneka, att den unge mannen ser ovanligt bra ut. Till min ledsnad måste jag emellertid omtala, att han i likhet med många halvblod är klen till hälsan, och han säger själv, att hans hjärta är så svagt, att han, då han blir utsatt för någon stark sinnesrörelse, förlorar medvetandet. Jag får ävenledes medge, att han verkar en smula kvinnlig i sitt uppträdande och sätt att klä sig. Han går till och med så långt, att han bär ett guldarmband på högra handleden. Detta är ju en vanlig prydnad för de infödda furstarna här i landet, men jag var djärv nog att säga mr Carson, att man i England finner det löjligt att se en herre klädd i armband. Jag får erkänna, att han upptog min näsvishet mycket godmodigt, och han omtalade, att armbandet var en helig prydnad, tagen från en indisk avgudabild. Hans far hade fått den av en ra ja, vars son han botat för en farlig sjukdom; han omtalade även, att hans ayah satt fast armbandet på hans arm, ovanför armbågen, medan han ännu varit barn. Alltefter som han vuxit upp till man, hade armbandet så småningom glidit ned till handleden, varifrån det numera icke kan avlägsnas, utan att man filar av det breda guldbandet. Dessutom hade mr Carson helt nyligen, då han var ute på jakt, skadat sig i handen, så att hela handen svullnat upp. Jag rådde honom att vid sin ankomst till England underkasta sig en operation och samtidigt låta ta bort armbandet, något jag för övrigt anser vara. absolut nödvändigt. Han lovade att tänka på saken. Sedan var han vänlig nog att låta mig betrakta armbandet närmare.

Det är ett brett, böjligt guldband, på vilket finnes framställd i relief den indiska treenigheten — Bräma, Siva och Vishnu — sammanflätad med den heliga lotusblomman och andra hedniska symboler. Jag får erkänna, att jag gärna velat ha detta konstverk, ty det var icke blott ett ovanligt vackert arbete utan även mycket gammalt och har nog en sällsam historia. Mr Carson har låtit göra ett par manschettknappar i samma stil men av ett mycket underlägset utförande.

I det stora hela, min kära Rubina, tror jag mig tycka ganska bra om den unge mannen, enär han förefaller blygsam, intelligent och karaktärsfast. Jag är övertygad om, att han trots sin ömtåliga hälsa och sitt kvinnliga utseende besitter viljestyrka och en viss envishet. Om Olive är mild; och eftergivande, blir hennes äktenskap med unge mr Carson otvivelaktigt lyckligt, ty jag misstänker, att han, som hyser obetingad tillit till sitt eget omdöme, alltid vill genomdriva sin vilja. Men om hon är egensinnig och vägrar erkänna mannen som familjens överhuvud, fruktar jag, att deras äktenskap icke blir så lyckligt, som man skulle kunna önska. För att använda en banal liknelse, så gör mr Carson intryck av järnhanden i sammetshandsken, så det blir bäst, att du i tid förbereder och varnar Olive.

Mr Carson åtföljes till England av en viss major Horace Cemberry, som, enligt vad jag hört, är officer vid ett av de infödda regementena. Han har skaffat sig tjänstledighet för att tjänstgöra som ett slags societets-informator åt vår unge vän. Jag har hört sägas, att ma-joren gjort d :r Carsons bekantskap då han företog en jaktfärd till Himalaja, och att han då tack yare sitt vin nan de sätt och uppträdande till den grad gjort sig omtyckt av den senare, att doktorn bett honom följa med Augus till Europa och dragit försorg om, att han skulle få riklig ersättning för sitt besvär. Men jäg för min del tycker, att den numera avlidne d :r Carson kunde ha visat sig förståndigare i valet av ressällskap åt sonen. Major Semberry är en blond, vacker karl, en framstående sportsman och en välupp fostrad gentleman, men det oaktat gjorde han ej något gott intryck på mig.

Hur mår miss Ostergaard, den unga damen av dansk börd från Nya Zeeland? Som du kommer ihåg, blev jag mycket förtjust i henne vid mitt senaste besök på Cas-terwell. Jag hoppas, att Olive blivit riktigt god vän med henne, ty miss Ostergaard är min särskilda favorit, och jag skulle icke kunna önska vår kära Olive något bättre, än att hon blir en lika förtj usande flicka.

Men nu måste jag avsluta mitt brev med den förhoppningen, att vi snart måtte få återse varandra i England, dit jag anländer om några månader.

Din tillgivna och resignerade syster

Priscilla Purcell.

II.

Peninsular and Oriental-ångbåtsbolagets huvudkontor.

Meddelande.

Postångaren Pharaoh anlände i morse till Gravesand. Den väntas i dag på eftermiddagen till Royal Albert Docks.

III

Ett urklipp ur Morffonplaneten den 29:de juni 189—.

En hemsk upptäckt gjordes i går N :o 64 Athelstane Place, Bloomsbury. Thomas Gale, bagare vid Tottenham Court Road, anmälde på distriktets polisvaktkontor, att han de två, senaste dagarna icke sett till någon människa där i huset. Eftersom rullgardinerna voro nerdragna och dörrarna låsta, trodde han, att det var något, som inte stod rätt till. Inspektör Jain och en konstapel begåvo sig med ens till Athelstane Place, och sedan de ringt och knackat utan resultat, bröto de sig in. Huset visade sig vara obebott, men i salongen påträffades liket av en ung man, ohyggligt stympat. Då d :r Rayner vid Bloomsbury Square undersökt liket, upptäckte han att en virknål av stål genomborrade hjärtat och att högra handen var avtagen vid handleden. Den saknade handen anträffades sedermera i kakelugnen. D:r Rayner är av den åsikten, att mannen blivit mördad ungefär två dagar tidigare. Polisen har tagit hand om huset och liket och ägnar sig nu med största iver åt efterforskningarna. Resultatet av dessa efterforskningar blir bekant vid likbesiktningen, som kommer att äga rum i morgon.

IV.

Urklipp ur Morgonplaneten för den 30 :de juni 189 –.

I går eftermiddag ägde likbesiktningen rum av den döde, okände man, som påträffats n:r 64 Athelstane Place. Mr Julian Pyke, ägare av huset i fråga, omtalade, att han den 19 :de juni hyrt ut det till en reslig, ljushårig man med långt skägg och blåa glasögon, vilken uppgivit sig heta Francis Hain. Han hade förklarat sig vara vetenskapsman och att han behövde en lugn plats i London, där han kunde utföra vissa experiment; av vad slag dessa experiment voro, hade han icke sagt. Mr Hain hyrde huset fullt möblerat för sex månader och betalade ett kvartals hyra i förskott. Vittnet hade endast träffat mannen denna enda gång, enär kontraktet under skr i vits med ens. Han kände icke till det minsta om. mannen och hade endast haft att göra med honom i egenskap av husvärd.

Thomas Gale, bagare vid Tottenham Court Road, omtalade, att den 20 :de juni en kvinna infunnit sig i hans affär. Hon uppgav sig vara hushållerska hos mr Hain, 64 Athelstane Place, och bad honom skicka dit bröd. Hon uppgav icke sitt eget namn. Hon såg ut som en fin dam och talade engelska utmärkt, ehuru med en främmande brytning, så att vittnet antog, att hon var italienska eller fransyska. Hon var av medellängd, ovanligt blek och hade stora, svarta ögon och svart hår. Hon var icke ung, ungefär fyrtio, trodde vittnet. Hon var helt och hållet svartklädd. Vittnet antog, att hon var änka — åtminstone såg hon så ut. Hon tog själv emot brödet var dag och betalade kontant. Vittnet hade aldrig sett till någon annan person i huset.

Richard Brass, slaktare vid Tottenham Court Road, hade ungefär detsamma att omtala. Kvinnan hade infunnit sig i hans affär och bett honom komma var morgon till 64 Athelstane Place för att taga emot beställning. Han hade gjort så ända till den 29:de och hade fått kontant betalt för köttet, han lämnat, till och med den 26:te. Kvinnan tycktes vara den enda personen i huset, och han såg henne sista gången den 26 :te juni. Men den 27 :de och 28 :de tog hon ej emot något kött, och huset tycktes vara övergivet. Då vände han sig till polisen. Vittnet hade aldrig sett vare sig mr Hain eller den avlidne.

Amelia Rankin omtalade, att hon tjänade i huset mitt emot 64 Athelstane Place. Hon hade vid flera tillfällen sett en lång herre med blont helskägg gå in där; hon hade ävenledes sett en blek kvinna med mörkt hår, men hade icke fäst sig särskilt vid någondera av dem. En gång hade hon sett en ung herre med mörka mustascher titta ut genom fönstret i första våningen. Han skrattade och pratade med någon inne i rummet, som hon icke kunde se. Han tycktes vara vid mycket gott humör. Hon hade sett liket och trodde att det var den där unge herrn. Hon hade aldrig hört något buller eller sett något, som kunnat framkalla misstankar. Som hon vanligtvis uppehöll sig i köket åt gården, var det ju möjligt, att många människor kunnat komma och gå, utan att hon sett dem.

Flera andra personer, boende vid Athelstane Place, hade ungefär detsamma att omtala. Somliga hade sett mr Hain, andra hushållerskan, men med undantag av Amelia Rankin hade ingen sett en skymt av den avlidne. Nästan alla husen vid Athelstane Place äro inackorderingsställen, där inackorderingarna äro borta hela dagen och värdinnorna och tjänarna merendels i rummen åt gården, så det var icke underligt, att ingen ägnat någon särskild uppmärksamhet åt n :r 64.

D:r Rayner förklarade, att enligt hans åsikt döden förorsakats av att hjärtat genomborrats med en virk-krok. Kläderna över bröstet — d. v. s. väst, skjorta och tröja — voro uppknäppta och tycktes utvisa, att den döde varit medvetslös, då han blev mördad. Högra handen var avtagen och att döma av den finess, varmed operationen utförts, såg det ut, som om ett kirurgiskt instrument blivit använt. Handen, som var mycket svullen, påträffades i kakelugnen. Benen i densamma voro skadade men icke så mycket, att de kunnat ge anledning till en amputering. Vittnet var av den åsikten, att handen blivit avtagen av en kirurg. Han trodde icke, att någon annan person skulle ha kunnat utföra operationen så skickligt. Av likets tillstånd att döma hade den avlidne blivit mördad två dagar före upptäckten av detsamma— d. v. s. den 26 :te juni. Till svar på en av juryn framställd fråga omtalade vittnet, att hån icke kunnat upptäcka någon lukt av kloroform.

Inspektör Jain, som påträffat liket, sade, att det legat på en soffa bakom dörren till salongen. Kläderna över bröstet hade blivit uppknäppta och löskrage och halsduk avtagna. Den avlidnes skjort-, manschettknappar och klocka voro försvunna och fickorna tomma. Märkena på underkläderna voro bortklippta. Det fanns inga ringar på vänstra handens fingrar. Den avlidne var lång och mörkhyad med svart hår och svarta mustascher.

Av allt att döma — naglarna voro exempelvis mycket väl vårdade — hade den avlidne varit en man med förfinade vanor. Hans underkläder voro av finaste kvalité, och den gråa promenaddräkten var uppenbarligen sydd hos en första klassens skräddare. Skorna voro av ryssläder och sutto utmärkt. Varken koffert, kläder eller några som helst papper hade kunnat anträffas någonstans i huset, med ett ord ingenting, som kunnat lämna en ledtråd till vem den döde var. Det enda. besynnerliga, vittnet lagt märke till, var det faktum, att kläderna haft en skarp lukt av sandelträ. Möbler och köksföremål tillhörde husvärden, men varken mr Hain eller hushållerskan hade lämnat kvar något, som kunde leda till deras uppspårande. Trots polisens alla ansträngningar hade den icke kunnat finna minsta ledtråd till deras vistelseort.

Efter en kort överläggning återvände juryn med följande utslag: uppsåtlig! mord, begånget av en eller flera okända personer.

För sta boken

I Casterwell.

I.

David och Jonathan.

En dag i början av juli sutto två unga män i en-rök-kupé på expresslåget från Paddington till Reading. De voro ensamma i kupén, och i detta ögonblick rådde mellan dem denna sällsamma tystnad av sympati, som endast kan vara resultatet av den innerligaste vänskap. Jonathan var lång och smärt och mörk, och hans slätrakade ansikte hade ett ganska högdraget uttryck. David var yngre men i stället så mycket längre och bredare och i likhet med sin namne rödblommig och blond. Jonathans namn var Laurence Mallow, Davids lord Aldean. Den förre hade varit informator för den senare, och de voro alltjämt intima vänner, varvid den! äldre, som besatt större viljestyrka, fortsatte att leda och styra den yngre.

Lämnad föräldralös vid unga år och med jämförelsevis obetydliga tillgångar, hade Laurence Mallow med glans gått igenom en allmän skola och erhållit några stipendier, tack vare vilka han kunnat studera vid universitetet i Oxford. Han hade lämnat universitetet med en fullproppad hjärna och tomma fickor och blivit informator för Aldean, medan han såg sig om och gjorde sitt val av levnadsbana. Då Aldean blev myndig, lämnade Mallow honom och begav sig till London, där han fick anställning vid en tidskrift med högt mål och liten spridning, utgiven av ett snille, som misslyckats att vinna en plats inom litteraturen, därför att han icke kunde skriva lättfattligt nog för allmänhetens smak.

Mallow blev en av denna tidskrifts stöttepinnar, och då den misslyckades till följd av sitt alltför upphöjda mål, reste han till Indien såsom korrespondent för en daglig tidning. Han återvände i sinom tid, och gav ut en roman, som blev nedsablad av kritiken och fick stor spridning. För närvarande är han på väg ned till Cas-terwell för att vistas någon tid hos lord Aldean och återuppliva vänskapen med Olive Bellairs, som han älskar av hela sitt hjärta, ehuru han vet, att hon är förlovad med en viss mr Carson.

Aldean, som nu var tjugu fyra år och lika godmodig och