Stenens hemlighet

By Maj-Britt Nergård

Hans Pehrsson har ett stort beslut att fatta. Ska han gå kvar i sin fars skugga, och leva efter dennes regler, eller gå sin egen väg? Fullärd masmästare är han redan, men i Gammelbo får han inget göra förrän fadern kastar in handduken. Inte heller har han föräldrarnas tillåtelse att fria till Anna Matzdotter Mineur. En fransösk kolares dotter – det går bara inte an.För Anna börjar tiden rinna ut. Hon vet att hon inte borde ha gett sig hän den där gången med Hans. Ändå står hon där nu med resultatet av deras akt. Han lovade att han skulle fria. Så varför har han ännu inte dykt upp?"Stenens hemlighet" är den fjärde delen i serien om vallonerna i 1600-talets Bergslagen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 17, 2021
• ISBN: 9788726775785

Book preview

författaren.

Intill

Tredje

Led

(1686–1696)

Att ge sig djävulen i våld

Han gick snabbt för att klara av den mer än milslånga vägen till Skilån innan det blev mörkt. I början hade han varit tveksam om vilken väg han skulle välja. Den kortaste och måhända snabbaste vägen ledde över bergen, förbi Oxgruvan och Bäckegruvan och så rätt igenom storskogen och över de vida mossarna. Men Herren Thomas Funck vid Forsen och Skilån hade vidsträckta domäner, och lika väl kunde han då ta vägen över Hedhammar för att höra sig för. Vägen var lättgången, fastän den gick kraftigt uppåt mot Glyfsan. Det bekymrade honom dock inte stort där han stormade fram med långa, upprörda kliv.

– Så sansa dig då, Hans Pehrsson, förmanade han sig ideligen utan att det var till någon särskild nytta.

Han visste att han måste vara lugn, kall och klar, om han någonsin skulle ro det han tänkt sig i land. Men fanns det då inte skuggan av tvivel där längst nere på botten av hans själ? Han stod i begrepp att välja det högst osäkra för det säkra, något som egentligen gick stick i stäv mot hans natur, och som dessutom renderat honom näst intill ett gräl med hans far. Han kallsvettades ännu när han tänkte på det, för han visste ju att i faderns ögon var hans bana klar. Han skulle gå sin fader till handa som uppsättare där vid Gammelbo, trots att han redan var utlärd masmästare. Och det var förvisso meningen att han skulle göra grovarbetet, fastän han ju hela tiden hade faderns erfarenhet att lita till. Så småningom, när hans far inte orkade längre, skulle han få fortsätta som masmästare vid bruket och hade för så vitt han kunde se en relativt tryggad tillvaro att se fram emot. Det borde ha skänkt honom tillfredsställelse att ha det så ordnat för sig, men hans far var inte gammal ännu, bara litet över de femtio. Och själv hade han inte lust att gå under annans kommando större delen av sitt liv. Och så var det ju också detta med flickan Mineur.

Det hettade till i honom vid blotta tanken.

Men hans far hade sagt ett blankt nej och vägrat att befatta sig med saken. Utan att ens ge skäl, vilket hade sårat honom djupt. Det hade över huvud taget inte gått att diskutera.

– Du är så ung, hade hans far sagt. Ge dig till tåls lite!

Som om hans snart tjugotre år inte skulle räcka till för att giftas!

Flickan Mineur är ingenting för dig. Det finns ju ändå så många präktiga flickor bland bergsmansdöttrarna här omkring. Det skulle väl inte vara det sämsta att få ett giftermål med del i hytta, för du ska veta att brukens framtid vilar i händerna på de stora som köper och säljer. Och inte bara egendom utan även folk …

Och det han trott helt säkert var förvisso inte ens det garanterat tryggt.

– Det ryktas, hade fadern sagt med eftertanke, att Daniel Tilas skulle vilja köpa Gammelbo bruk, men ingen vet väl vad det blir för ställningar då under ett nytt regemente. Du är på väg att bli en god masmästare, min son. Men nog vore det bättre om du använde dina krafter och färdigheter vid en masugn som du själv hade del i, än att slita ut dig för andras vinning.

– Men är det inte det du gör, hade han skrikit åt sin far helt obehärskat och ångrat sig djupt efteråt. Ar det inte det som väntas av mig att jag ska göra? Följa i dina fotspår och arbeta som din dräng …

Fadern hade sett på honom med en skarp och mångtydig blick under sina markerade ögonbryn.

– Nog trodde jag du var en förnuftigare karl än så, min son, hade han sagt helt torrt. Vems dräng du vill vara bestämmer du själv, men den där flickan Mineur skulle jag helst låta vara.

Det hade fått honom att fundera. Och funderade gjorde han väl fortfarande när han kom upp på backkrönet vid Glyfsan och gav sig av rätt in i vilda skogen. Det var vad han mindes som vildskog; högresta, raggiga granar som svischade med sina svepande grenar långt ut i vägen. Högstammiga furor som stod sida vid sida och gav ett nästan bedrägligt sken av vidd, trots att sikten in mellan dem snabbt slukades upp av stammarnas enahanda.

Det var länge sedan han gått den här vägen, men han mindes den väl, kanske just för den sköna tallskogens skull. Det kom därför som en chock när furornas gallerverk bröts upp och skogen inte längre fanns där. Bara kala hyggen med bränd, svartnad jord; ödsligt uppstickande stubbsilhuetter och förut dolda klippmassiv, som med en eller annan förvriden martall på toppen tecknade en oregelbunden kontur över hedlandskapets förbrända slätt.

Det var skrämmande. Herren Thomas Funck gick hårt åt skogarna, tänkte han. Stångjärnssmedjan vid Hedhammar tog förvisso av skogen, men hur kunde då Thomas Funck ha fått tillstånd av Bergskollegiet att driva hyttan vid Forsen tillika med hammaren, när skogen inte tidigare räckt att hålla Lijnshyttan i gång, och när Skilå masugn krävde sitt liksom driften vid koppargruvorna och hyttorna. Och nog hade han sett hur hyggena ätit sig uppför sluttningarna mot Bäckegruvan och mot Glyfsan till, men de hade ändå bara varit som malätna fläckar i en stor och lurvig fall. Här var det annorlunda, för av den en gång så lurviga fallen fanns det nu bara ytterst glest förekommande hårtottar kvar. Inte ens på de äldsta hyggena hade återväxten kommit i gång något vidare. Det var så mager jord, till största delen sand och grus med ris och lavar som ett tunt och skört täcke över den sårbara jorden. Ett täcke som nu till stor del var upprivet, täckt av asklager och sot som på finnarnas svedjebruk, och alla visste ju hur kort tid den jorden tålde att brukas. Han kände hur oron och trycket på hans sinnen blev av detta han såg. Det spred sig en misstämning svartare än sot över hans humör och tankar.

Brukspatron Simon Funck var en hård herre, hade hans far sagt. Men sonen Thomas lär visst vara värre. Hård är han mot bruksfolket och far fram med sina tillgångar som gällde det att pressa sista blodsdroppen ur dem.

Var det då detta fadern menat, eller var det något annat? Redan på långt håll hördes hammarslagen från Hedhammar. Så var då hammarsmedjan i gång, och det tycktes som om ån trots sommartorkan förde tillräckligt med vatten för detta. Träkolsröken från ässjan stack vass i hans näsborrar, stack också vass i hans minne. Någon gång hade han hört någon säga, att när luften stod full av rök måste all jorden med allt levande förkvävas. Han harklade sig. At det som var stod ändå ingenting att göra. Han var masmästare och hans arbete var att smälta järn. Det arbete som hela hans existens var beroende av. Och för att järnet skulle kunna smältas och hamras måste skogarna kolas, så var tillvarons lag här i Bergslagen.

Just nu tycktes det till och med som om järnet behövdes i riklig mängd. Det var goda tider, och han gick här och bekymrade sig om yrselkväden. Skogarna växte igen, det visste man ju, även om det tog sin tid. De fick sin näring ur den svarta och förbrända jorden. Förr eller senare skulle skogarna komma tillbaka. Problemen uppstod under mellantiden. Hur skulle man kunna smälta när alla skogar kolats ur och inga nya kommit i stället?

Han visste ju också att man sökt lösa bristen på skog genom att förflytta hamrarna söderut, eller till nya och skogrika trakter där man inte behövde bryta malmen, och där skogarna inte ätits upp av masugnarna. Det blev tvunget att transportera järnet i stället. Men fortfarande gick han där och grubblade över Forshyttan, hur Thomas Funck kunnat få de privilegierna. Men han var väl anskriven hos regeringsmakten förstås. Det var nu inte så många år sedan Hans Majestät Konung Carl XI gjort sig enväldig med stöd hos de bredare lagren, borgare och bönder. Järnet och kopparen drog guld till den kungliga skattkammaren, och för beskydd mot den godsägande adeln var bönder och bergsmän villiga att skatta.

Thomas Funcks släkt var förmögen, säkerligen till konungens fromma. Någon var till och med assessor och bergsråd, vad Hans Pehrsson låtit sig förmälas. I det läge som nu rådde var förmodligen framtiden säkrare vid Skilå bruk än vid Gammelbo. Dessutom fanns det inte mycket annat val om han ville uppfylla sitt löfte till den flicka han sagt sig älska. Skilåns bruk var en god möjlighet, en av de bästa, och han kunde inte förstå hur han kunde gå där och känna sig som om han var på väg att försvära sig åt djävulen själv.

Hans Pehrssons steg blev allt tyngre och mer betänksamma när han fortsatte vägen förbi hammarsmedjan ner mot Forsen, där man sagt honom att Thomas Funck var anträffbar. Det var en betydligt mer uppkörd väg han gick nu, och han tänkte att det var järnets väg han gick. Det var den ursprungliga forvägen som tog stångjärnet från Hedhammar vidare ner mot Köping och Arboga, medan järnet från den nyligen igångsatta Forshyttan smiddes i hammarsmedjan på samma plats innan det gick vidare söderut. Ändå var avståndet mellan Hedhammar och Forshammar inte mer än ett par, tre kilometer. Alltför tätt med hänsyn taget till de masugnar som fanns i trakten och det stora vedslukande kopparverket. Men det gällde förstås att utnyttja vattnets kraft där man kunde, tänkte han, liksom de skogar som en gång tillhört befintliga bergsmanshemman.

Herr brukspatronen hade minsann byggt en ny gård, en lysande röd tvåvåningslänga som visserligen inte kunde tävla med hans fars herresäte vid Skärwijken, men som betydligt överglänste de gamla bergsmansgårdarna vid Uggelforsen på andra sidan de öppna gärden som skilde dem åt. Solen stod nu mycket lågt och glödde i mangårdsbyggnadens röda timmer, och Hans Pehrsson undrade om han skulle finna Herren Thomas Funck hemma. Plötsligt kom han att inse sin till oförskämdhet gränsande djärvhet. Nog för att han hört att masmästarsysslan vid Skilån var till mestadels obesatt, och att verksamheten för den skull tidvis legat nere eller bedrevs vid Forshyttan. Men vem sade att han kunde komma så här utan vidare och göra anspråk på en masmästarebefattning, ung och oprövad som han var, fast han förvisso gått som lärling hos sin far länge nog.

Där han stod ute på den välansade gårdsplanen kände han modet sjunka. Den gamla tveksamheten kom över honom igen. Kanske faderns förslag ändå varit värt att fundera på. Det skulle måhända inte vara så dumt med ett eget bergsmanshemman med del i hytta. Han skulle åtminstone ha friheten. Ordet låg ovant och gensträvigt i munnen på honom. Vilken frihet? Friheten att kämpa en högst ojämn kamp mot bruksherrarna som sträckte sina långa armar ut över jord och skog för att krama ur den allt av värde och till sist lämna den helt öde och obrukbar.

Hans Pehrsson ristes av eftertankens kranka blekhet. Han insåg – som han kanske ända från början insett – att han inte var någon stridens man, att han aldrig varit och ej heller skulle komma att bli. En god masmästare som sin far, det var vad han alltid tänkt sig. Och han kom att tänka på den olyckliga bergsmannen i Glyfsan, vars skogar bit för bit naggades i kanten av arrendatorn till Gammelbo på den ena sidan och av Thomas Funck på den andra. Var fanns då framtiden för sådana som denne? Segt klamrade de sig fast vid sina gårdar, skogsbitar och små ynkliga jordplättar, samtidigt som de försökte sluta sig samman i gemensamma hyttelag. Men för honom tycktes det som en dödsdömds sista sprattlingar. Det var nu en gång för alla hos bruken som framtiden låg, bruken som kunde erbjuda de största möjligheterna för en bra masmästare. Och hade han nu inte en gång för alla valt.

Han tog ytterligare några steg över gårdsplanen då huvuddörren till byggnaden slogs upp och en man kom ut.

Under faderns tid som masmästare vid Skilån hade Hans Pehrsson haft flera tillfällen att beskåda Herren Simon Funck i hans enkla, mörka rock, leriga stövlar och eget hår i en tunn hårpiska under den visserligen plymagerade hatten. Och trots skillnaden i klädsel kunde han inte tvivla på att han här stod inför Simon Funcks ättelägg. Visserligen bar även den nye arrendatorn höga ridstövlar upp till de något åtsnävade knäbyxorna. Men hans rock var av finaste kläde med manschetter och förgyllda knappar, och skjortan var av siden med yvigt spetskrås i halsen. Och runt det fortfarande ungdomligt rundade ansiktet med spetsiga, uppåtsvängda mustascher svallade en mörkbrun allongeperuk med stela, kringlande lockar. Det var dock något i blickens skärpa och i läpparnas bestämda krökning som fick Hans Pehrsson att minnas. Till yttermera visso bar även den unge mannen en plymagerad hatt.

Han stannade till vid åsynen av Hans Pehrsson som kvickt fått av sig sin svarta slokhatt och nu stod och tummade den mellan fingrarna. Den unge bruksarrendatoren granskade honom med skoningslös skärpa och från sin höghets höjd, fastän han då själv inte kunde vara så värst mycket äldre. Masmästarsonen bugade underdånigt.

– Dig kan jag då inte minnas att jag har sett här förut, sade herremannen närmast otåligt. Har du något särskilt ärende hit, karl?

Hans Pehrsson rätade något på sig men dolde omsorgsfullt sin förargelse över den andres nedlåtenhet.

– Ja, jag har ett ärende, sade han lugnt, som jag skulle vilja tala med Herren Thomas Funck om.

– Och du vet inte att det är jag som är Thomas Funck, Herren till Forsen, Hedhammar och Skilå järnhytta?

– Jag trodde mig kunna gissa det, sade Hans Pehrsson och dolde sitt leende bakom ännu en djup bugning.

– Och ditt ärende, karl? Vem är du? Jag är stadd att rida över till min far på Skärwijken och har inte all tid i världen att spilla på okända.

– Förvisso inte, sade Hans Pehrsson utan att tillåta sig minsta skymt av ironi. Jag är Hans Pehrsson, masmästare, son till förutvarande masmästaren vid Skilå järnhytta, Pehr Hansson. För närvarande arbetar jag under min far som uppsättare vid Gammelbo, men jag skulle kunna tänka mig en självständig syssla som masmästare vid Skilån, om det är så att det finns behov av det.

Det hade kommit en glimt av vaknande intresse i Thomas Funcks blick.

– Och du tror dig veta att det finns behov därav?

– Efter vad jag har hört, svarade Hans Pehrsson sanningsenligt, så lär det finnas behov av en dugande masmästare vid Skilåhyttan och av en som behärskar den fransöska masugnskonsten dessutom.

– Och den masmästaren skulle vara du? svarade Thomas Funck med en viss spydighet, medan han mätte Hans Pehrsson med blicken. Ar du då inte väl ung och obeprövad för en så ansvarsfull syssla?

– Vad ålder beträffar, sade Hans Pehrsson bara aningen insmickrande, så är väl Herr Brukspatronen själv bästa exemplet på att ålder inte alltid är det bästa kriteriet på duglighet. Min far arbetade i flera år som masmästare vid Skilå masugn under Er far, Herr Brukspatronen Simon Funck. Jag var gammal nog att följa min far i hyttan och vara honom behjälplig i hans arbete. Det min far kan har han lärt mig, och jag tror mig vara en nog så skicklig masmästare med erfarenhet av de fransöska ugnarna. Även i Gammelbo finns det ju en fransösk masugn, där min far och jag arbetar. Men när det gäller masmästarkonsten är jag nu en färdig mästare, och det finns inte något ytterligare jag har att lära av min far. Det finns andra som behöver läras upp och kan ta min plats som uppsättare, medan jag är kapabel att själv ta ansvaret för smältningen vid en masugn. Det är till fördel både för mig själv och smältningen att få börja vid en masugn som jag känner väl.

Thomas Funcks blick hade kvar sitt vassa sting.

– Du talar väl för dig, Hans Pehrsson, sade bruksarrendatoren. Men om du var din far behjälplig vid Skilåhyttan, så måste du väl också veta att orsaken till att far din drog iväg till Gammelbo var våra högst olika åsikter om hur järnhanteringen bäst skulle skötas.

Hans Pehrsson kände hur det steg en hetta upp från magen och en rodnad som färgade hans ansikte förargligt rött.

– Om den saken sa min far inte mycket, genmälde han. Min morfar var från Björklund i Gammelbo, och jag trodde att det kanske var orsaken till att mina föräldrar flyttade från Skilån och bosatte sig där.

– Jag undrar om du inte talar mot bättre vetande nu, sade Thomas Funck lent. Så du visste inte att din far högljutt tillkännagav sitt missnöje när jag ville sätta en fransösk masugn i stånd här vid Forsen och återuppta blåsningen av järn tillsammans med hammarsmidet som det en gång var vid Skärwijken. Din far ansåg som gammal kolare att man borde anpassa blåsningen vid Skilåhyttan efter tillgången på kol, och att kolet bara räckte för en hytta. Skog däruppe vid Skilån fanns ju, men kolningsskogarna låg på så långt avstånd från masugnen att det tog allt längre tid att få fram kolet, medan det här vid Forsen fanns kolningsskog på betydligt närmare håll. Detta har möjliggjort tätare blåsningar och en snabbare framställning här nere, vilket behövs för kopparverkets eländiga affärer. Det var vad din far aldrig kunde förstå, vikten av att framställa så mycket järn som möjligt under den tid vattenflödet kunde utnyttjas, och att två smältugnar kunde framställa dubbelt så mycket järn under den tid som vattentillgången var god. Han ansåg tvärtemot att Skilå masugn var fullt tillräcklig för det kol som kunde frambringas, och att även Forshemmanets skogar behövdes för att kunna hålla den masugnen i gång.

Thomas Funcks ögonspringor smalnade plötsligt, och Hans Pehrsson kände hur han blev torr i munnen. Han tyckte sig förstå vad bruksarrendatoren menade med att så utan omsvep berätta honom detta. Men han visste ju också vad han själv tänkt när han sett den stora förödelsen på skogarna runt Hedhammar, och hur han i varje fiber av sin kropp känt att hans far hade rätt. Han visste vad Herren Thomas Funck ville ha honom att svara, men ändå kunde han inte förmå sig att få de orden över sina läppar.

– Det är sant, sade Thomas Funck långsamt, att jag behöver en duglig masmästare, och det kanske inte bara vid Skilåhyttan utan även här nere vid Forsen. Men det räcker inte bara med en duglig masmästare, det måste också vara en masmästare som förstår att lyda och som kan foga sig efter situationens krav allt eftersom de framkommer.

Hans blick vilade rakknivsvass mot Hans Pehrssons ansikte. Denne drog efter andan. Det fanns något mera, som han också tyckte sig förstå. Det vilade en press inte bara över honom utan även över bruksherren själv. Förvisso var kopparverkets affärer usla alltsedan Simon Funck tvingats stänga Storgruvan, och det för så länge sedan i hans egen barndom att han själv inte rätt mindes. Och det enda som kunde hjälpa kopparverket att hanka sig fram under kronans stränga krav på lönsamhet var järnet, det järn som kunde pressas fram under stångjärnshamrarna vid Hed- och Forshammar. Jo, han förstod. Och förgäves sökte han svälja med sin förtorkade strupe. Förgäves sökte han ord.

– Jag förstår, fick han dock till slut fram, och jag är villig att göra vad på mig ankommer för att blåsningen ska fungera tillfredsställande.

Thomas Funck log.

– Du är allt bra ivrig att komma ifrån din fars förmynderi, du, sade han lätt. Men det gläder mig att du tycks begripa det här bättre än din far. Om du bara är lika skicklig med det praktiska som du är slängd i käften, så är jag böjd att anta dig på prov. För närvarande ligger verksamheten vid Skilåhyttan nere, men om du är villig att ge dig upp dit och se till att allt ställs i ordning som det ska för höstens blåsning, så är masmästarsysslan din.

Hans Pehrssons hjärta slog hårt av upphetsning. Han hade valt att ge sig djävulen i våld, och djävulen hade tagit emot honom med öppna armar. Beslutet hade kommit nästan för fort och Hans Pehrsson svalde.

– Om du vill kan vi redan nu upprätta ett anställningskontrakt, som träder i kraft så snart du visat att du verkligen kan det du säger dig kunna. Järnet måste fram och det i tid och i tillräcklig mängd, så att hamrarna kan hållas i gång under hela den tid vattenflödet fortgår. Och att det måste vara ett gott järn utan kallbräcka eller rödbräcka, det behöver jag väl inte säga dig som masmästare. Det finns en stuga däruppe vid Skilån där Mäster Nicolas Herou bodde och sedan även din far, och din lön blir den gängse. Ar du gift?

An en gång svalde Hans Pehrsson.

– Jag kommer att vara.

– Det är bra. Vill du ha sysslan, så ge dig upp till Skilån i morgon och ta reda på hur sakerna ligger till, och ge mig sedan en fullständig rapport. Du ska få en fullmakt. Det ekonomiska kan du ordna upp med bokhållaren, sedan vi gjort upp kontraktet. Men kom ihåg att det järnet som ska fram till hamrarna inte får fallera.

Hans Pehrsson kände med ens hur långt han gått och hur fruktansvärt torr i munnen han var.

– Jag beger mig upp till järnhyttan vid Skilån redan i kväll, sade han kort och stramt och försökte att inte tänka på ytterligare den mil som låg framför honom.

An en gång log Thomas Funck.

– Så stor brådska är ändå inte av nöden. Gå in till min hushållerska i köket och se om hon inte har något att bjuda på. Det finns också en kammare innanför stallet där du kanske kan finna en sovplats.

Hans Pehrsson bugade och tackade, och så blev det.

En butelj franskt vin

– Du borde inte bara sitta där och dröna, snäste Anna Andersdotter, hustru till kolaren Mattias Mineur, åt sin äldsta hemmavarande dotter. Likaväl som du bara sitter där och glor på de där lapparna, skulle du kunna ta dig något nyttigare före.

Anna Matzdotters blickar flaxade villrådigt bland det brokiga kaos av tygbitar som låg utbrett framför henne på det grovt tillyxade bordet. Lapparna hade hon fått av sin faderssysters man som var skräddare. Det var inga stora stycken utan mest spillbitar, men av de mest skiftande slag. Blått och grönt och brunt kläde, vinröd flöjelsammet, ja till och med gyllengult siden som en lysande färgfanfar mot de mer murrigt svarta och grå färgtonerna som var vardagens. Det var som själva livet, tänkte hon, utan att detta längre fyllde henne med någon glädje. Ett människoliv kunde te sig inrutat som ett riktigt lapptäcke, skuret sönder och fogat samman i skilda fyrkanter, utan inbördes sammanhang utom just detta att de var sydda tillsammans. Ljust bredvid mörkt, enfärgat intill brokigt, men hon hade alltid hellre tänkt på det lapptäcke hon höll på att foga samman än på vardagens enahanda.

Hennes mor hade ända från början ruskat på huvudet när dottern börjat med sitt företag att sätta samman alla dessa otillbörliga tygstycken till ett helt. Kanske skulle det aldrig bli till något, men det hade hela tiden ingett henne en känsla av intensiv lust med all denna färgprakt och tankarna på hur hon skulle kunna foga det samman. Det hade varit som en utmaning att av detta värdelösa spill ändå skapa något som lyste och levde.

Hennes far hade uppmuntrat henne med ett av sina sällsynta, varma leenden.

– Det är vackert, Anna, hade han berömt. Det kommer att bli magnifique.

Och det hade gjort henne alldeles varm i bröstet. Ändå hade det förvånat henne litet att hennes far kunnat se det men inte hennes mor. För fadern var ju i alla fall bara en fattig kolare, fransos och allt, som för det mesta låg ute i skogarna och höll på med sin kolning och sina körslor. Inte hade han så värst mycket att säga när han kom i människors sällskap. Och när det kom till husförhör och till att läsa i bok, ur bibeln eller katekesen, då stod han sig slätt. Men det hade hon nog förstått, att dum var han i alla fall inte, fastän det på visst sätt var modern som var deras ansikte utåt i församlingen. Det var hon som läste högt ur bibeln om kvällarna och de söndagar de inte kunde bege sig till kyrkan, fadern ville inte gärna. Och det var också modern som kunde sina stycken på husförhören och som visste hur allting skulle vara. Eller hur det mesta skulle göras.

Därför hade det förvånat henne, att modern inte förstått vad hon ämnade när hon började sätta blått kläde mot den grå vadmalen. Eller när hon begynte klippa fyrkantiga remsor ur morfaderns gamla, svarta klädesrock som ändå blivit för söndrig för hennes far att använda, och mot den lade den purpurröda sammetsflöjeln som stänk av blod. Modern bara skakade på huvudet som i protest mot allt det fåfängliga, medan fadern log emot henne.

– Det ska bli nöjsamt, hade han sagt, att se hur du ska kunna foga detta samman till ett vackert helt. Men även om det bara blir ett lappverk, så finns där skönhet, om du så bara förmår foga ett par stycken tillhopa.

– Anna, tog hennes mor i med häftighet och slet henne brutalt ur hennes drömmerier. Du kan inte sitta där på det där viset och bara tiga och göra ingenting. Du är värre än far din. Begriper du inte, att du i alla fall måste ut med vad som är mellan dig och den där masmästarpojken. Om någon ska kunna hjälpa dig, så måste du …

Dottern log stilla och hånfullt.

– Vad måste jag? Jag behöver ingen hjälp.

Och hon undrade hur någon alls skulle kunna hjälpa detta ohjälpliga. Hon tittade bort från sitt ofärdiga lappverk, bort mot fönstergluggens spräckta hinna, där en fågel flugit emot och gjort hål i den gamla oxblåsan som blivit torr och skör och full av sprickor som gammalt pergament. Det föll en strimma av solljus in genom fönstret som ett budskap om att det fanns en värld där utanför stugans trånga mörker. Men ljuset var alltför vasst att titta emot. Det skulle aldrig vara lönt att försöka sätta ihop den trasiga fönsterhinnan till ett helt. Lika litet som hon själv skulle kunna vända tillbaka till den oskuldsfulla och levnadsglada flicka hon en gång varit innan sprickan klöv hennes liv och säkrare än ett yxhugg skilde henne från den hon en gång var. Och även från den hon en gång hoppats och trott att hon skulle bli. Känslan av att vara avskild och oberörbar var outhärdlig.

Ändå trodde hon att han hade förstått. Hon mindes vilken jublande fröjd hon känt när hon förstått att han var med på att leka hennes lek.

– Jag har en fråga till dig, hade hon sagt. Jag håller på att göra mig ett lapptäcke av de mest underbara tyglappar som jag fått av en släkting som är skräddare. Bland alla lapparna har jag ett stycke siden, alldeles gyllengult till färgen, som där vatten sillrar över blek sand. Jag har så svårt att finna den färg som jag kan sätta mot den gyllengula för att riktigt få den att lysa.

– Är du klok du? hade han sagt med en blandning av häpnad och raljeri.

– Svara mig, hade hon krävt med plötsligt allvar. Jag har grönt kläde, jag har brunt, blått och svart. Jag har också vinröd flöjel och grå vadmal …

Det hade kommit ett lågt skratt ifrån honom, medan hans händer vägrade att släppa henne.

– Du är då sannerligen inte lik någon annan, du Anna Matzdotter Mineur. Givetvis kan du ha dem alla. Du har alla gröna färger som tänkas kan på växterna ute i naturen, och de lutar sig nog så vackert över en gyllenbrun sandbotten. För att inte tala om den purpurröda flöjelsammeten som skulle vara rent furstlig. Men som du nog begripit är jag inte så mycket för det furstliga. Ser du inte att där nere på den gyllene sanden ligger en sten, en skimrande blå slaggsten som får sanden att lysa, men som också lyser med än starkare glans genom den gyllene sandens inverkan. Jag skulle nog välja den blå färgen.

– Jag visste det, hade hon gett till ett litet jubelrop. Ah, jag visste så säkert att du skulle välja rätt.

Utan att avvakta hennes svar hade han slutit sina armar än hårdare omkring henne. Han höll henne så hårt att hon knappt kunde andas, tryckte henne upp mot sin varma, hårda kropp. Och plötsligt förstod hon att hon nog hela tiden vetat att detta måste ske, när hans mun sökte hennes och han upprört flämtade mot hennes ansikte.

– Jag kommer aldrig att släppa dig, Anna Matzdotter. Aldrig, aldrig mer!

Hon kunde inte säga annat än att hon blivit varnad. Båda föräldrarna hade försökt att tala om det för henne, var och en på sitt sätt. Men hon hade sett sin far så starkt fången i det som varit, att hon inte tyckt det lönt att lyssna till vad han så många gånger försökt att säga henne:

– Har du då inte fattat någonting av det jag försökt att förklara för dig? Hur tror du det känns när människor som vet mindre än du ser ner på dig med förakt? Förstår du inte varför jag säger till dig att det inte är lönt, för den klyftan kommer du aldrig över: inbilskheten, okunnigheten och föraktet! Numera är de flesta masmästarna vid våra masugnar svenskar, och du tror att denne Hans Pehrsson skulle kunna se på dig annat än med överlägsenhet och förakt. Att han skulle kunna hysa en verklig känsla för en fransösk kolares dotter. Inbilla dig ingenting, Anna!

Och det hade varit en ömhet blandad med vrede i hennes fars röst som fått tårarna att stiga henne i ögonen. Då hade hon tyckt att han haft så fel.

– Jag har inte inbillat mig någonting, hade hon försökt att försvara sig och sin kärlek. Man behöver väl inte inbilla sig saker för att en människa är vänlig mot en. Och man behöver väl inte heller tro det värsta för den sakens skull. Det behöver ju inte alltid vara som det var en gång för längesen.

– Nej, hade hennes far svarat, det är viktigt att inte misstyda vad andra människor säger eller gör. Men det gäller också att rätt inse vem man själv är och hur andra ser på en. Och att vara försiktig med att inte utmana …

Hade hon då utmanat?

– Du borde kanske tänka på, hade modern sagt henne på sitt stundom undanglidande sätt, att vi är mer utsatta här i bygden än andra på grund av din fars främmande härkomst. Nog för att det finns andra fransoser här och var i skogarna, men onda rykten frodas så snabbt och skjuter så snabbt i höjden. Tror du inte att jag vet …

Hon hade mött sin mors blickar och visste vad de båda tänkte på. Och som alltid när minnet av Christopher gjorde sig påmint fick det henne att skälva. Hon kunde känna hans händer mot sina sprängande bröst. Skyggt och valhänt men ändå hetsande gned hans fingertoppar runt hennes styvnande bröstvårtor, och blotta minnet framkallade en hastig flämtning. Hon kunde känna hans händer som hon känt dem