Tore Gudmarsson

By Albert Olsson

Tore Gudmarsson har blivit till åren. Han har blivit vithårig och är fortfarande en betydande del i Haverdal, den lilla halländska byn som gått mellan svenskt och danskt styre under 1600-talet. Läraren Mårten anländer och det dröjer inte länge innan hans ankomst river upp konflikter. Bönderna ser nämligen inte med blida ögon när Mårten försöker lära barnen ett modernare sätt att prata ..."Tore Gudmarsson" är den tredje och avslutande delen i trilogin om bondelivet i Haverdal, nära Halmstad, under 1600-talets dansk-svenska krig. Följer Tore Gudmarsson och de andra bönderna i danskockuperade Haverdal, nära Halmstad, under 1600-talet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 5, 2021
• ISBN: 9788726740899

Book preview

författaren.

1

Lördagen före den söndag som var den trettonde i Helga Trefaldighet satt Mårten klockare på tröskeln till sin bålstuga och tittade ut över gårdsplanen.

Det var i skymningen och mer än en timma sedan Mårten ringt in sabbatsfrid uppe i stapeln. Solen hade gått ner bak en molnvägg som lyst rödare än ylleväven inne i kammaren hos en giftasvuxen bonddotter.

Gårdskvinnorna kommo just från hagen med mjölkstävorna fulla med gräddgul mjölk.

Mårten sträckte armarna över huvudet och gäspade. Så harsklade han sig, spottade och brummade långt nere i strupen.

Hustrun trängde sig förbi mannen för att komma in i stugan med stävan. Hon råkade ge mannen en knuff med knäet. Mårten fattade humör och utgöt sitt missnöje i rätt otidiga ordalag. Hustrun stannade innanför tröskeln och vände sig mot mannen. Över hennes förgrämda ansikte bredde sig ett skadeglatt småleende.

— Du blir väl lagom kaxig, när du får sockenmännen på halsen, sade hon och försökte att med all makt kuva sitt humör.

— Å strunt, svarade Mårten kavat. Du tror väl inte jag är rädd för bönderna när jag har prästen bak ryggen. Och så får man hålla sig till lag och förordning. Och se lagen den rår ingen på. Varken du — eller bönderna. Det sista sade han med tydlig tillfredsställelse.

Hustrun nöjde sig med att säga nånå och gick in i huset. Mårtens ansikte mulnade och han spottade småsvärjande ut över gårdsplanen.

Mårten var utsocknes, ända nere från Åhustrakten, och hade fått klockarbeställningen i Harplinge tack vare den svenskfödde prosten i Halmstad som rekommenderat honom hos herr Christiern, kyrkoherden i Harplinge och Steninge pastorat. Mårten hade till en början tyckt att det var långt att flytta, men sedan han varit uppe och tittat på klockarbolet och fått veta att han kunde räkna på stöd av herr Kurt på Plönninge hade han accepterat. Mårten hade varit med på sockenstämman och hört på hur kyrkoherden lade fram saken för bönderna, vilka tyckte att det var onödigt att gå utombys efter klockare. Men kyrkoherden hade sagt att det skulle vara så med anledning av den uniformitet som skulle införas mellan danskt och svenskt kyrkobruk. Bönderna, som inte visste vad uniformitet var för något, tego och läto herr Christiern få sin vilja fram, helst som de kände honom som en rättskaffens man, alltsedan den tid då han drog till skogs med Tore Gudmarsson i Haverdal och annat folk som fruktade för Brockhusen och de danska knektarna. Herr Christiern framhöll också för bönderna att Mårten var en någorlunda boksynt man och som sådan kunde hjälpa till vid katekesundervisningen och lära barnen att läsa, i den mån det fanns tid och stunder. Bönderna hade svårt att inse vad det vore till för nytta att barnen lärde sig läsa, men de voro glada och belåtna över att allting tycktes glida tillbaka i sina gamla gängor nu sedan kriget var slut och fred och ro åter började göra sig gällande i landskapet. De hade förresten viktigare saker att tänka på, än om den ene eller den andre borde bli klockare. Det var nya gårdar som skulle byggas, det var spruckna murar som borde muras om; rivna gärden skulle upprättas, rågångar och gamla skälmärken kontrolleras, gamla tvister göras upp, öl bryggas, brännvin brännas, ungfolk giftas ihop och de döda sörjas. Fast de döda tänkte man minst på.

Fororna började åter rulla på de steniga och oländiga vägarna, de magra kärvarna lades upp för de dånande slagorna, och fattigfolk och husarma ströko kring byarna och tiggde rovor att stoppa i tiggarsäcken. Det var mycket löst folk på vägarna, avdankade knektar och missdådare, förlupna djäknar och utarmade bönder som gått ifrån gård och grund. För bönderna gällde det att sätta lås för både stall och lada. Påken och tjugan stodo ofta till reds innanför stugdörren, och på väggen bak fars plats i frambänken hängde bössan med kulpungen bredvid, och hornet med det torra krutet var inte långt ifrån.

Så bönderna tänkte på annat än Mårten klockare, ända tills Mårten väl blivit installerad och började hjälpa herr Christiern med katekesundervisningen. Det hade skett sistlidna veckan, men Mårten hade redan vid sina sporadiska möten med sockenbönderna fått små vinkar om att han gjorde klokt i att sadla om hästen, ifall han inte ville bli avkastad.

Mårten spottade förgrymmad. Han höll sig till prästen. Och prästen höll sig till herr Kurt och till biskopen, och biskopen gjorde som han blev befalld av Höga Överheten. Och Höga Överheten gjorde som den ville, eftersom den var tillsatt av Gud till att bära svärdet och förvisso icke bar det förgäves.

Men när Mårten tänkte på vad Arel Nilsson i Lyngåkra och skatte-frälsebonden Gunne från Gunnesgård i samma byalag hade sagt förra söndagen, då blev han så blixtrande arg att han fyrade av en hel salva spottkulor utåt gårdsplanen.

Arel hade kommit fram till Mårten just som denne virat klocklinan om midjan, slagit honom rätt vårdslöst på axeln och sagt:

— Vad är det för ett tungomål du lär barnen Guds ord på?

Mårten hade tittat rakt in i Arels stickande ögon och svarat helt karskt:

— Det är det mål som skall talas hädanefter — det svenska.

Mårten själv talade en underlig blandning av bred skånskdanska och smålandssvenska, eftersom han var född på den småländska sidan om gränsen inte långt norr om snapphanebygderna.

— Du skall hålla våra barn till det mål de är vana vid, svarade Arel bistert. Sådant språkbyte kan du inte göra utan att det varit före på sockenstämman. Förresten känner vi inte igen styckena heller. Fanen vete vad det är för religion du kommer med.

Mårten tittade litet överlägset på Arel och frågade spydigt:

— Kan du läsa?

Arel såg förvirrad ut och svarade efter något dröjsmål att han inte lärt sig den konsten.

— Det var synd det, för då kunde du följt med mig ner och tittat i boken.

Nu blandade sig Gunne i samtalet.

— Det är inte fråga om vad det står i dina böcker utan om att du ska lära våra ungar som det är gammalt och vant och inte komma med nymodigheter. Och vad målet beträffar, så har det dugt åt både oss och våra fäder och lär duga åt våra barn också.

— Det är bäst I går till herr Christiern med era klagomål, svarade Mårten. Han lär nog ge er besked.

— Det är väl du som kollrat bort prästen då? menade Gunne argt.

— Tror du mig om att kunna kollra bort herr Christiern? utbrast Mårten road.

Nu tyckte Arel att det kunde vara nog talat, så han gick Mårten klockare in på livet och utlät sig hotfullt:

— Du slutar upp med de där dumheterna och låter våra barn tala som de brukar. Annars…

— Vad då för annars? sporde Mårten och började dra i repet, så att kläppen i klockan började gunga och slå i malmen och därmed förtog ljudet av vad Gunne svarade, men det syntes på Gunnes rynkade ögonbryn och hotande åtbörder att det inte var något gott han lovade Mårten, ifall denne fortsatte att lära barnen den svenska katekesen.

Mårten tittade uppåt och lät klockan gå. Egentligen skulle drängen ringt, men Mårten hade skickat honom bort i ett ärende och drog därför själv repet.

De båda bönderna gingo, men i grindhålet vände de sig om och hötte åt Mårten med sina knutna nävar.

Mårten ringde färdigt och gick nerför backen. Han var törstig och tänkte gå bort till krogen, för han blev alltid torr i halsen av att ringa. Han var redan på god väg, när han observerade att det var mycket folk borta vid krogen. Han hörde också skrål och skrän och tyckte sig på långt håll skymta Arel och Gunne och en vithårig och bredaxlad individ, som inte gärna kunde vara någon annan än Tore bonde i Haverdal. Mårten blev inte vidare glad i hågen åt vad han såg. Visserligen var han, enligt sin egen uppfattning, inte rädd av sig, långt därifrån, men han fann det ändå lugnast att vända om hemåt och slå sig ner på stugtrappan, där han suttit och njutit av sabbatsfriden och kommit på gott humör, om inte hustrun kommit och förstört alltsamman för honom.

Mårten hade klart för sig att livet skulle bli outhärdligt, om han komme på kant med bönderna. Kyrkoherden hade varit sjuk en tid och inte visat sig mer än då han for till och från kyrkan, så ingen hade kommit till tals med honom. Husförhören hade varit inställda under kyrkoherdens sjukdom, och man hade inte heller haft de sedvanliga förhören på kristendomens huvudstycken efter mässan. Herr Christiern hade emellertid förutsett att de nya åtgärderna skulle stöta på motstånd.

— Vi skall ta det med lämpor, hade han sagt till Mårten klockare. Mårten satt och ångrade att han låtit locka sig ifrån sin gård i åhustrakten till det feta bolet i Harplinge. Det kunde bli förvecklingar, och han hade varit nog länge på platsen för att inse att det innebar en viss risk att bli invecklad i någonting i Harplinge. Förtalte inte ryktet att Tore Gudmarsson gjort av med gamle Brockhusen? Och hade inte Tores son, Holger, skjutit den gamle Brockhusens son i ryggen, så att han dog av det? Och hade inte bönderna bränt ner Plönninge av hat och hämnd? Även om nu Tore var ålderman och lika vis som han var vithårig, så hände det ibland att det glimmade till något farligt på djupet i hans ögon, när det gick honom för mycket emot och han inte fick sin vilja fram; folk sa att han blivit ännu istadigare på gamla dagar än han varit i sin ungdom. Kanske var det sonen Holgers illdåd att skjuta ner Brockhusen som, tillsammans med hans eget odåd, låg och tyngde. Nå, sonen hade rymt orten och ingen visste rätt vart han tagit vägen, även om vägfolket berättade att han stuckit sig undan i Kragareds örken och där levde i löst förhållande till en kvinna som kallades Hulda med Smöret, eftersom hon förde smör till marknaden i Halmstad. Ingen visste dock något med säkerhet, och ingen tordes fråga Tore efter sonen. Det sades att herr Christiern hade reda på allting om Tore och hans söner, och att Tore anförtrott sig åt herr Christiern, men det var med prästen som med Tore, att det man anförtrodde honom oftast befann sig i gott förvar.

Mårten undrade om han inte borde gå bort till prästgården och berätta om sitt möte med Arel och Gunne och bedja kyrkoherden, att han redan dagen därpå måtte klargöra för bönderna att det där med svenska språket verkligen var allvar. Men det var väl så att kyrkoherden var rädd och ville skjuta honom, klockaren, framför sig för att se hur det skulle avlöpa. Ginge det så inte i lås, så skulle klockaren få tjänstgöra som syndabock och prästen gå fri, resonerade Mårten. Men se det tänkte han, Mårten klockare, rakt inte finna sig i. Han skulle nog veta att lägga ansvaret på rätt person, om nu bönderna började bråka, vilket han inte var så säker på. Det var väl ingenting att bråka om, vad en människa talade för mål — svenska eller danska — Gud hade skapt dem båda. Fast om Mårten skulle yttra sig, så höll han på svenskan, eftersom det var hans eget tungomål och därför syntes honom som det naturligaste och det som Gud givit företrädesrätt. Och nog vore väl svenskt ändå förmer än danskt, när man tänkte på att det var svenskarna som segrat i sista kriget.

Mårten reste sig från trappstenen och ställde sig att lyssna. När han reste sig blev det tyst inne i stugan. Han förstod att hustrun stod och vaktade på honom och han kom att tänka på det öde, som övergått de två svenskar som varit nog djärva att slå sig ner på kronojorden ute i Haverdal. Han ryste. Lave, som blev nerstucken på sin egen gårdsplan!

Han vände sig häftigt om och ropade inåt stugan:

— Stå inte och smygtitta, käring, utan sköt dina sysslor.

Strax efteråt hörde han hustrun gå över golvet med klampande steg.

Mårten kände sig litet säkrare och tänkte just gå neråt lagården för att titta på lammen, som han låtit stänga inne hemma vid gården för att inte räv eller varg skulle ta dem, då han ryckte till vid att porten fylldes av sockenbönder.

Männen, som kommo, voro moltysta. Mårten hörde bara träskorna, som slamrade mot stenläggningen.

Det var som om en hotfull flodvåg vällt in genom porten. Mårten, som aldrig haft något överflöd av mod, tog till flykten och sprang bort till stentrappan. Han hade tänkt smita

in i huset och bomma igen dörren efter sig, då han hejdades av Gunnes försmädliga röst:

Hej, Mårten klockare, tävlar du med hund eller hare, eftersom du springer så förbålt?

Då skämdes Mårten och stannade. Han hörde bönderna fnissa. Inifrån stugan sa hustrun någonting. Mårten hörde inte vad det var, men han var inte oklar om vad saken gällde. Hustrun tyckte han var feg. Men inte var han feg inte!

Mårten vände sig om och såg på bönderna, som nästan nått trappan. Hans knän voro färdiga att slå emot varann av bara skrämsel, och det hade inte behövts mer än en rörelse från bondeflocken förrän Mårten gripit till harvärjan.

Ingenting hände. Bönderna ställde sig invid trappan, och eftersom ingen gjorde min av att kliva upp på stenen, repade Mårten mod och blev stående.

Alla tego.

— Vad vill I? frågade Mårten till slut och gjorde rösten så karsk han kunde.

Det vet du, svarade Arel efter en stunds tystnad. Vi vill att du ska lära våra barn det riktiga tungomålet.

Det blev åter tyst, Mårten granskade den bistra bondeflocken. Tore Gudmarsson var inte med. Mårten skulle bra gärna velat veta på vilken sida skattebonden i Haverdal stod.

Mårtens hjärna arbetade för högtryck, medan han tittade efter Tore.

— Nåå? kom det hotfullt från bondehopen, och Gunne gjorde min av att stiga upp på trappstenen för att banka liv i den tystlåtne och tvehågsne klockaren.

I kan gå till herr Christiern, skrek Mårten ilsket. I ska ut från min gård. Och jag ger ert tungomål fanen!

Därmed tänkte Mårten, som handlade efter en i hast uppgjord plan, retirera in i huset för att bak den väl stängda dörren fortsätta att ge uttryck åt sin oförgripliga mening om sockenbönderna. Han slog undan Gunnes framsträckta arm och tog ett steg baklänges — då dörren, genom vilken han tänkt fly, for igen med en smäll. Inifrån hörde Mårten hustruns gälla skratt.

— Nu kan du stå där, din skrävelhans, ropade hustrun genom en springa i dörren.

— Jaså, du hade tänkt springa din väg, din rackare, hojtade nu Gunne och fattade Mårten i axeln.

Mårten skrek och försvarade sig och hänvisade till prästen, biskopen, domkapitlet och Höga Överheten.

Bönderna, som fått sig en hel del till livs både hemma och nere på krogen, började fyllna till och bli högljudda.

Säkerligen hade den illa tålde utsocknesmannen Mårten klockare fått sig en ordentlig omgång smörj om inte ett huvud, inramat i långt, nästan vitt hår, dykt upp i kretsen.

— Vad gör i här? frågade den vithårige och klev fram genom bondeflocken, som beredvilligt delade på sig för att släppa fram den nykomne.

Gunne, som fått opp slidkniven, stod och torkade av det vassa knivbladet på den bockskinnsklädda byxbaken.

— Vi har bara tänkt göra käften lite bredare på Mårten, så sjunger han bättre, grinade Gunne och såg mordisk ut.

Mårten, som inte uppskattade denna form av halländskt skämtlynne, skrek som en stucken gris och försökte vrida sig loss ur Gunnes grepp; men denne höll stadigt tag och lät kniven göra en stor sväng i luften liksom om han haft för avsikt att göra allvar av sitt skryt.

Då flängdes plötsligt stugdörren upp, och Mårtens hustru kom ut.

— Kära nån, bad hon, gör inte Mårten något illa.

Bönderna började storskratta och slå sig för magen. Till och med Tore, som inte log oftare än att folk som såg det lade det på minnet, kunde inte hålla tillbaka ett lågt och förnöjt kluckande. Även han hade tittat rätt djupt i bägaren borta hos krögaren, där han suttit och skålat med Hialös, en dansktalande löskekarl som dykt upp där i trakten och slagit sig ner i en backstuga uppe i Aggareds by. Hialös visade sig vara en talför man, som kunde berätta åtskilligt från sin senaste vistelse på Själland. Tore hade passat på att spörja honom, ifall han kände Brockhusens, men på det hade Hialös svarat att han visserligen hört namnet, eftersom det rörde sig om en stor och välbekant släkt, men att han aldrig haft någonting med det folket att göra.

— Lå karlen vara, sa nu Tore och trängde sig fram till Gunne.

Denne lät sin kniv göra några svep runt Mårtens huvud. För varje gång kniven for förbi Mårtens ögon gnällde denne ömkligt.

— Jag ska skvallra för herr Christiern, hotade Mårtens hustru och fattade mod, när hon förstod att bönderna inte gjorde annat än roade sig på mannens bekostnad.

Nå, tag då honom också med dig, sa Gunne och knuffade Mårten rakt i famnen på hustrun.

Man och hustru kommo inomhus kvickt nog, dörren slog igen och de kunde andas ut. Men ögonblicket efteråt voro de redan i farten, nu sida vid sida, och hjälptes åt att genom springan i dörren skälla ut bönderna som stodo kvar kring trappan.

Männen frågade Tore, vad han tyckte om Mårtens tilltag att tvinga barnen tala svenska. Tore rev sig i huvudet och svarade att han inte visste. Själv hade han hållit de båda små sonsönerna, Lars och David, hemma sedan han fått veta att det var meningen att de skulle lära sig ett annat tungomål. Barbro, hans svärdotter, som var född av svenska föräldrar, tyckte inte om detta, men gentemot Tore hade hon ingenting hon skulle ha sagt.

Bönderna undrade om Tore trodde att det där med svenskan var Mårtens eget påhitt, eller om det verkligen låg något annat bakom.

Tore svarade, att han hört genom sin son Gertorn, som tjänstgjorde som hörare vid trivialskolan i Halmstad, att svenskarna på allt sätt sökte tränga ut danskan i de erövrade provinserna, och att det sades att både psalmsång och gudstjänst hädanefter skulle ske på svenska.

— Då lär väl ingen kristen kropp kunna förstå något, sa Arel och snöt sig i näven så att det ekade mellan husen.

— Nej, inte lär det bli mycket, svarade Tore vresigt. Men i andra trakter vägrar prästerna och bönderna att tåla annat än det som varit förr. Gerton hade berättat att prästerna och bönderna skulle lämna in en skrivelse till riksdagen, som skulle hållas i Stockholm den kommande vintern. I den skrivelsen skulle de erinra kungen om att de i fredsvillkoren fått löfte att de skulle bli hållna vid gammal lag och ordning. Och något nytt ville de inte veta av. Tore inte heller, efter vad han sade.

De andra nickade.

— Det kan då vara rätt onödigt att vi börjar med dessa nymodigheter före alla andra, tyckte bönderna och skockade sig kring Tore för att höra vad han mer hade att säga.

— Det kommer an på prästen, ifall han har lust att hålla igen, sa Tore.

Då de hörde detta ville alla, att man skulle gå till prästgården. Men Tore tyckte att det var alltför långt lidet på kvällen, och han ville därför att de skulle vänta till dagen därpå, då de kunde tala med prästen på kyrkbacken efter gudstjänsten.

Det såg ut som om Tores mening skulle segra, och ingen hade någonting att invända förrän de lämnat klockarbolet och kommit ut på vägen. Då tycktes Gunne ha kommit på andra tankar. Ölet hade gjort honom tvärsäker och påstridig, och nu skulle han prompt gå och prata med prästen.

— Vänta tills i morgon, rådde Tore.

Några höllo med Tore men andra höllo med Gunne.

— Herr Christiern har redan lagt sig, sa Tore.

— Då är han inte för god att gå upp då, när sockenborna kommer och vill tala med honom, genmälde Gunne och stod skrävlande och kaxig med vitt åtskilda ben mitt på landsvägen och putade med magen, röd och upphetsad, och med många fler ord tillreds i munnen än han hade tankar i hjärnan.

— Nå, gå I då, svarade Tore förargad. Jag för min del tycker att det är tid att gå hem.

— Gå du, gastade Gunne. Det är min själ långt över sängdags för gamla gubbar.

Tore ryckte till, knöt handen, öppnade munnen, men vände så tvärt på klacken och gick sin väg.

Den högljutt resonerande bondeflocken gick till prästgården, beredd att ta prästen på sängen, ifall det så skulle visa sig nödvändigt, hellre än att vänta till dagen efter.

Tore avlägsnade sig med betänksamma gammalmanssteg. Förr i tiden skulle han inte dragit sig för att gå i spetsen. Men han började bli trött på kiv och bråk. Det var fred nu och Tore såg helst att det verkligen var — fred.

Tore gick och tittade ner i marken, medan han mekaniskt flyttade fötterna steg för steg. Den av ålder något kutiga ryggen kröktes ännu mer, när han gick för sig själv och grubblade.

Tore hade kommit förbi krogen nere i vägskälet och skulle just slå in på kyrkstigen, som mellan täta hallon- och björnbärssnår letade sig fram genom utmarkerna, då en skepnad reste sig strax invid stigen. Tore spratt till och spände musklerna. Ögonblicket efteråt slappnade han åter av. Så dum han var — det var ju fred i landet och god ordning. Tores ögon sågo inte fullt så klart som förr i tiden, och det var först när skepnaden, som stod inkrupen i skuggan, tilltalade honom, som han kände igen backstusittaren, som han suttit och talat med på krogen.

— Har du inte gått hem än? sporde Tore förvånad.

— Nej jag tyckte det var en alltför god natt att ligga inomhus i. Och så tänkte jag göra dig sällskap ut till Haverdal, om du inte har någonting emot det.

Även om Tore såg litet sämre än förr, så hörde han bra och lade noga märke till skiftningar och tonfall i folks tal och röster. Inte för att Tore hade något emot backstusittaren, snarare tyckte han bra om honom, men gammal ingrodd misstänksamhet mot allt och alla och en genom bistra öden inlärd försiktighet fick honom att alltid vara på sin vakt.

— Visst kan du få ligga hemma hos mig, svarade Tore vänligt. Men är det inte väl lång väg att gå för den sakens skull?

Det tyckte inte Hialös. Stjärnorna glänste allt klarare, fåglarna gjorde ett sista vingslag och kurade ihop sig på nattkvisten, träden förlorade färg; bark och blad blev först grå och sedan svarta, och ett djur flåsade längre in i skogen. Ett och annat gällt skri vaknade. Somliga sa det var räven, andra att det var skogsfrun som illfänades.

Stigen var smal och tillät inte de båda männen att gå i jämnbredd.

Gå du före, Tore bonde, sa Hialös. Du känner vägen.

— Ånej. svarade Tore raskt. Gå du före. Jag ska nog se till att du håller dig på rätta vägen.

Hialös blev en smula betänksam, ty han trodde sig märka en förstulet hotfull undermening i Tores ord.

— Tror du mig inte om att kunna hålla mig på rätta vägen utan ditt ingripande? frågade han stucket.

— Det är det vi får se, svarade Tore avgörande.

De gingo, backstusittaren före och Tore efter.

— Går jag för fort? frågade Hialös efter en stund.

— Inte fortare än jag hinner med, svarade Tore.

— Du är fasligt lite talträngd så här på kvällskvisten, sa backstusittaren efter ytterligare en stund, då ingenting annat hördes än de jämna, masande stegen och ljudet av kvistar som knäcktes under fötterna.

— Nåja, svarade Tore och lät riktigt road, man kan ju inte alltid tala om just det man tänker.

— Så, vad tänker du på då?

— På dig, svarade Tore och lät som om han gått och småkluckat av förnöjelse.

— På mig? kom det frågande från den andre. Vad tänker du på mig för?

— Det är någonting hos dig som jag inte kan komma underfund med.

— Vad då? frågade backstusittaren och Tore skärpte hörseln för att om möjligt uppfatta, ifall den andre blev orolig i rösten. Men backstusittaren skrattade och tycktes med ens komma på utmärkt humör. Sedan gick samtalet betydligt lättare, och då Tore släppte in backstusittaren på logen för att han skulle kunna sova i höet, var han harmsen på sig själv för att han misstrott den oförarglige Hialös. Ännu på söndagsmorgonen hade Tore denna sin misstro i livligt minne och sökte gottgöra den genom att se till att backstusittaren fick ett stadigt mål mat, innan han begav sig upp till Harplinge igen. Tore hade talat om för Hialös att bönderna kvällen förut velat hemsöka prästen, och backstugubben brann av nyfikenhet att få veta hur det besöket hade avlöpt.

Tore gick i sällskap med Botvid bort i hagen för att se hur det stod till med djuren och för att höra med byherden, ifall några djur kommit bort under natten, medan hustrun, Bodil, svärdottern Barbro och Tores fosterdoller Anna, som levde i ett skenäktenskap med Knut Halvardsson, stökade om i huset. Den enarmade Jörgen, som haft en kärlekshandel med Anna, men nu tröttnat på denna och ville jaga på nya marker, gjorde sig löjlig genom att springa och fjäsa för Mogens döttrar, som stodo i bara linnet och tvättade sig i en vattenho ute på gården.

Ola, Tores svåger, tittade in genom porten och fick syn på Jörgen.

— Jaså, du är ute och ränner efter särkar så här tidigt på morgonen, hånade han.

— Ja, den gör det som inte är skapt som en tupp, fnös Jörgen uppretad.

Flickorna skrattade, Ola grälade, och Jörgen lommade av neråt stranden där han satte sig på en dynkulle och ilsket tittade ut över havet, som lullade nedanför hans fötter. Utmed stranden löpte den långa bruna strängen av ilandvräkt blåstång.

Som Jörgen nu satt där kom Knut Halvardsson gående. De båda männen sågo på varann men hälsade inte. Förhållandet mellan Halvards folk och Tores hade aldrig varit vänskapligt och inte hade det blivit bättre av att Anna lämnat Halvards gård strax efter giftermålet med Knut och gått tillbaka till Tores. Kärlekshandeln mellan Anna och Jörgen hade inte bidragit till grannsämjan, även om det var tydligt att lågan nu brunnit ner så att det osade i veken. Det skulle visserligen hetas så vackert att de båda gårdarna försonats, men enligt Knuts mening var den människa inte född som kunde hålla grannfred med Tore och hans söner. Det sista året hade Halvard mest legat till sängs, och Knut hade fått sköta jordbruket, men om den sysslan lade han sig just inte mycken vinning. Jörgen och Knut kunde aldrig råkas utan att göra narr av varann.

Då Knut fick syn på Jörgen, ställde han sig att kasta vatten åt Jörgens håll till. Det var menat som en förolämpning, och Jörgen begrep nog, men han beslöt låtsas om ingenting. Han betraktade därför intresserat Knuts förehavande och utlät sig sedan sävligt:

— Det var, när allt kommer omkring, inte så konstigt att du inte fick Anna med barn.

Knut rodnade av harm och bar sig så oskickligt åt, att han vätte på byxorna.

— Ja den som pinkar i motvind han får det på sig, sa Jörgen och drog ena mungipan uppåt örat.

— Håll käften, din lytte fan!

Jörgen blev, alldeles mot vad Knut förmodat, sittande helt stilla och fortsatte att se ut mot horisonten.

— Det är tid att gå till kyrkan snart, sa Knut efter en stund, för han tyckte det var fult att han smädat den andre för att han mist armen i kriget. Men det behövdes ju bara att han såg skymten av Tore eller hans söner, så flödade gallan över.

Jörgen reste sig och gick över dynerna tillbaka till byn, medan Knut tog vägen över gammalodlingen, som sanden åter började pudra över.

Barbro kom ut på gården, blommig om kinderna som en nyponros och med det nyredda håret stickande fram under hucklet. Den höga barmen svällde, och hela människan tycktes sjuda av livslust. Tore såg granskande på henne. Nog var det synd att hon redan blivit änka, Barbro. Han skulle velat ha flera barn efter Tomas än bara Lars och David.

Nu kom Anna ut. Hon hade blivit gänglig och blek sista året. Håret hade blivit torrt och glanslöst. Tore nickade uppmuntrande åt henne. Hon log och såg milt på honom.

Äntligen kom så Bodil, hustrun. Hon var butter och surmulen och drog igen dörren, så att klinkan for ner med en smäll.

— Nu går vi då. Du tycker kantänka att du fått vänta, sa hon till Tore.

— Det är inte utan att jag fått det, genmälde Tore. Vi är sist i byn.

— Var är barnen? undrade Barbro.

Pojkarna syntes inte till. Man ropade på dem. De svarade bortifrån humlegården och kommo rätt snart löpande, röda och andfådda.

— Stängde du grinden till trädgården? frågade David sin mindre omtänksamme bror.

Lars fick aldrig tillfälle att svara, för Tore grep David hårt vid örat och frågade barskt:

— Vad är det för språk du för? Har du stängt ’lågan’ till ’haven’, heter det.

— ’Har du stängt lågan till haven’, upprepade David lydigt efter Tores föresägning.

— Tore, kallade Bodil varnande.

Tore släppte pojkens öra och muttrade något om att han skulle se till att de höllo de där svenska orden från dörrarna.

Lars, som var utom räckhåll för Tores kraftiga nypor, ansåg sig förpliktad att försvara