Gränsland

By Albert Olsson

Tore Gudmarssons är landbonden som inte kan svedja vilka stockar han vill. Oavsett hur fet och god aska de än gav. Det bryter mot Hertig Karls husesynförordning. Livet i 1600-talets Halmstad blir lätt nedslående med bakbundna händer genom prästerskap såväl som den danska adeln som styr i det då danska Halmstad. Men Tore står med rak rygg. Han låter sig inte böjas för överheten. Samtidigt börjar nya tankegångar om ökat inflytande sprida sig från den svenska sidan. Halmstad står inför en förändringens tid..."Gränsland" är den andra delen om Tore Gudmarsson och de andra bönderna i Haverdal nära Halmstad under 1600-talet.Följer Tore Gudmarsson och de andra bönderna i danskockuperade Haverdal, nära Halmstad, under 1600-talet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 5, 2021
• ISBN: 9788726741117

Book preview

författaren.

1

Röken vältrade upp från svedjelandet. Tung och kvävande smög den sig fram utmed marken, steg från topparna på de gula, slickande lågorna, porlade fram mellan grästuvorna, lyfte sig med vinden och svävade bort över grantopparna. Barnen gingo i utkanten av fällan med friska björkruskor i händerna och hindrade elden från att smyga sig in över allmänningen. Bönderna stodo i en klunga på vindens frånsida och följde med vaksamma ögon eldens arbete. Plötsligt lade sig vinden. Röken steg rakt upp, vred sig och gick över åt männen. Bönderna hostade och gingo trögt runt rovlandets yttersida för att komma i lä.

Himlen mulnade. Dagen gick mot sitt slut. Bönderna sågo ängsligt mot himlen. Det var storm i väntan. Det vore gott, ifall fället stode avbränt innan kvällen. Dagarna hade varit heta och torra. De nya humlestängerna spretade vaggande mot skyn, då blåsten plötsligt dök ner med oväntad våldsamhet.

Borta i allmänningen råmade kreaturen. Svinen grymtade och kommo farande i flock. Svinherden kom pustande efter dem. Bönderna hojtade åt djuren, som med galten i spetsen rusade mot stängslet kring rovlandet. Galten for in på svedjan men brände klövarna och for skrikande och förgrymmad därifrån. Ängsliga ögon tittade mot himlen. Från och till duggade en flock piskande sandkorn ner i skägget på karlarna. Barnen skreko till varann och slogo med sina ris. Röken bolmade mellan trädstammarna. Några rapphöns lyfte tungt och ovigt från sina reden inne i rågåkern och sökte sig fram mellan törnros- och benvedsnår. I skydd av björnbär och vildhallon sutto två harar och vaktade med spetsade öron. Hundarna vädrade och foro i flock utmed bygatan.

Borta i utkanten av Tore Gudmarssons toftjord lågo några avkvistade ekstammar. På en av dem satt den ofärdiga Jon och skar en vasspipa. Så prövade han den. Pipan gav ifrån sig en skarp, skärande ton. Gertorn kom om knuten för att lyssna till olåten. Han skyggade med handen över ögonen. Fick syn på Holger och Botvid, som slogo med björkruskor tillsammans med bybarnen. Han gjorde en missnöjd grimas. Modern hade sagt, att han skulle hjälpa till. Men Gertorn kände ingen lust. Han spejade i stället med nyfikna ögon bortåt vägen. Skulle inte fadern och bröderna komma hem ifrån staden snart? De hade givit sig av redan i dagbräcket, och ändå syntes de inte till. Gertorn gick bort och satte sig på stammen bredvid Jon. Han dinglade med benen och såg med tydligt förakt på barnens arbete. Inte brydde han sig om dem. Kyrkoherden hade lovat plugga i honom så mycket latin, att han kunde komma in i trivialskolan i Halmstad.

De där stockarna, som Jon och Gertorn sutto på. hade Tore velat låta följa med i svedjningen, eftersom de lämnade så fet och god aska, men kronoskytten hade sagt att det var förbjudet enligt hertig Karls husesynsförordning. Tore hade muttrat men böjt sig, då kronojägare Drake hotat att anmäla honom för fogden. Då skulle Tore komma inför tinget, och det ville han inte. Sedan hade hans nåd Brockhusen, som ägde frälsegårdarna i byn, sagt, att han skulle ha stockarna, men det hade Tore inte tyckt om, för träden voro fällda på Tores egen mark och inte på allmänningsjorden.

Stora svarta moln skockade sig på himlen. Bönderna spottade i backen och sneglade på varann. Kield, den nye frälsebonden, hade fällt ett ord, som givit dem litet att tänka på.

— Havet har gett oss sanden. Låt se vad annat som havet kan ge oss.

Någon mumlade. Man såg i smyg på varann. Nog kunde havet ge. Men det var inte den årstiden. Och så var det farligt.

Söffren lät höra ett förläget skratt. Arent, som bebodde den nya gård, som Brockhusen tvingat in i det redan hårt beträngda byalaget, tvinnade sitt svarta skägg och sparkade i mullen.

— Det är odåd att dräpa fredligt folk, sade han ogillande och såg ogillande från den ene till den andre.

— Inte värre odåd än att tränga sig på byalaget och äta ut oss andra.

Arent teg. Männen skingrade sig, ty man hade kommit in på ett ömtåligt ämne, och ingen ville röja vad han tänkte.

Knut Halvardsson och Kield gjorde sällskap hem till byn. Arent kom efter i sällskap med Ola och de andra byamännen.

— Låt oss i herrans namn taga oss tillvara för Kield, sade Halvard förskrämd.

— Om inte kronoskytten vore, menade Arent och slet i skägget … Tore dröjer i dag. Han måtte göra stora affärer.

— Eller också har han glömt sig på krogen.

Halvar spottade. Han hade ännu inte glömt, att toresönerna låtit Knut stå i Skintan med åvatten ända upp till halsen.

Ur mörkret hördes knarrandet av remtyg. En hästhov slog gnistor ur en sten, som stack upp ur gräsvägen. En röst röt till. Då kände männen igen Tore Gudmarsson. Strax därpå dök skattebonden fram. Bönderna upptäckte ett huvud. som låg fram över hästhalsen. Någon jämrade sig. De kände igen Måns’ röst.

Tore hade gått och pratat med sonen, men då han upptäckte byamännen, tystnade han.

— Hallå, Tore bonde, var har du kärran? utropade Ola och kom emot svågern med låtsad vänlighet.

Tore höll in hästen och spejade genom skymningen. Han kände igen Arent på det böljande skägget och det stora vidjeflätade hattbrättet. Männen flockade sig omkring Tore.

Tore Gudmarsson hade farit till staden med två tunnor tjära och en tunna malt och skulle haft salt och järn med sig hem. Och nu hade han ingetdera.

— Var har du järnet, Tore? sporde Ola försmädligt. Han anade att svågern varit ute på ett av sina vanliga äventyr. Han var ju så mån om att vara olik andra att han för jämnan råkade i klammeri.

— Järnet är i staden och saltet hos krämaren, Tomas står vid kåken, och djävulen är herre över alltsamman, svarade Tore förbittrad och hjälpte Måns ned ifrån hästryggen.

Sonen kved och sjönk ihop på det låga väggräset, som fåren betat av ända intill rötterna.

Männen överöste Tore med frågor, men han hörde dem knappast. Han tog sonen i famnen och bar honom in på gården, sparkade upp dörren till stugan och klev tungt stretande över den knähöga tröskeln. Bodil reste sig yrvaken och vimmelkantig från bänken, på vilken hon sovit mörkningssömn.

Hon gav till ett förskräckt utrop, då hon fick syn på mannen med den jämrande och bleke Måns i famnen.

— Tänd pärtan och tappa inte huvudet, dundrade Tore och lade sonen på magen på golvet.

Byamännen klevo efter Tore in över tröskeln. Barnen hade också kommit löpande. Men ingen tänkte på elden. Ryktet om att det hänt något spred sig hastigt i gårdarna. Kvinnorna kommo med snabba steg. Endast Knut och Kield visade sig inte. De stodo nere på Själrevet och sågo utåt havet, där de svartblå vågorna reste sig med allt högre kammar, som fräste stänkdroppar och skumflagor upp i ansiktet på dem.

Vi gör det, sade Kield. När det bara gäller, vill de andra nog också vara med.

— Får Tore veta det, ställer han sig i vägen. Eller också skvallrar han för Brockhusen.

— Jag ska nog få honom tyst, ifall det behövs, genmälde Kield och log i halvmörkret, så att tänderna glimmade.

Medan Knut och Kield stodo kvar nere i strandbrinken, rev Tore kläderna av Måns’ rygg och blottade den såriga blodkaka, som en gång varit frisk, livskraftig hud. I detsamma kom Kristoffer in. Han hade varit borta vid ån och vittjat ålkistan. Han hade tagit upp en präktig, svartglänsande ål från kistbottnen och stuckit den en trägaffel genom huvudet strax bakom nacken för att den inte skulle glida ifrån honom. Ålen slingrade sig hårt omkring drängens underarm och gjorde då och då förtvivlade kast med kroppen för att komma loss från trägaffeln.

När drängen fick syn på Måns’ blodiga rygg, kastade han ålen ifrån sig, föll på knä på golvet, torkade de solkiga händerna på skinnbyxorna och sträckte sig efter lysveden, som Bodil räckte honom.

— Mästerman, sade han torrt. Var har du Tomas?

— Vid kåken, svarade Tore vresigt.

— Du måtte vara född till olycka, Tore Gudmarsson, jämrade sig drängen. Köttet är ju sönderpiskat.

— Född till olycka, upprepade Tore. Hur så?

— Ställer sig i olyckor, vore kanske rättare sagt, menade Ola vasst.

Ingen sade någonting. Kristoffer reste sig, gick in i häbbaret och tog fram skrinet med bardskärarinstrumenten, sårsalvorna och annat som han fört med sig från kriget.

Måns gjorde sitt bästa för att kväva jämmern, då Kristoffer tämligen hårdhänt tog hans rygg under behandling.

Bodil stod med vita läppar och tårlösa ögon och stirrade på sonen. Så lyfte hon ögonen och gav mannen en hatfull blick. Naturligtvis var det hans skull. Det var sant som bönderna sade, att han var född till olycka. Hon hade hoppats att det skulle ändra sig, när de kommit till den nya byn och han inte hade mer att träta med hans nåd Brockhusen om.

— Hur gick det här till? undrade Söffren och kände en hemlig skadeglädje vid åsynen av Måns’ misshandlade kropp. Han mindes ännu hur det känts, då den rödbrusige profossen, som åtföljde Krabbe, tagit hans egen rygg under konstförfaren behandling.

— Ge mig öl, Bodil, sade Tore och lyfte ögonen mot hustrun.

Tore ryckte till, då han såg uttrycket i Bodils ögon. Han föste undan Gertorn och gick med långa steg bort till gallbänken. Där sjönk han ner, utmattad. En ond dag hade det varit. En förbannad, ond dag!

Tore fick ölet och drack det i långa, kraftiga klunkar.

— Tappa i stävan, Bodil, och låt byamännen få en pott med. De lär vara torrare i halsen efter svedjningen, än jag efter stadsresan, sade Tore, och något som betänkligt liknade ett skratt gurglade till i hans strupe.

Några enstävestånkor kommo på bordet. Ola stod ännu kvar vid dörren och såg tvehågsen ut. Tore märkte det och reste sig. Han gick bort till en hylla och tog ner ett gammalt horn på silverfot som han hade stående där utom räckhåll för ungar och tiggarfolk. Han fyllde det med fradgande öl och sköt det över bordet, mot kortändan.

— Du kan väl åtminstone dricka för min välgång, Ola, sade Tore och ett hårt leende lekte kring munnen.

Arent skrattade högt. De andra instämde.

— Töm hornet, Ola, så får vi se om det växer ut andra i pannan på dig.

Ola bet i mustaschen och visste inte hur han skulle göra. Men så tyckte han att det var skam att rymma stugan för hånets skull. Därför gick han fram till bordet, tog hornet, slog ut ölet på golvet och vände sig till Bodil för att få annat iskänkt. Så drack han och satte sig på bänken hos de andra. Det hade blivit tyst i stugan. Männen tittade på Tore och undrade, vad han skulle säga om att Ola slagit ut ölet. Men Tore teg.

Kristoffer var nu färdig med Måns’ ryggtavla och ropade åt Tore att han skulle taga i benen. Själv tog han i armarna. Och så lade de Måns på sängen.

— Skär ner en bit av linneväven, Bodil, sade Kristoffer till husbondekvinnan, som just skickade Botvid ut efter mer öl i brygghuset.

Bönderna skränade och skrattade i väntan på att Tore skulle taga bladet från munnen och berätta vad som hänt under stadsresan.

Bodil tog några steg mot vävstolen. Men så stannade hon.

— Väven skulle Tore ha till att betala landtågsgärden med, sade hon tvekande.

— Inte betalar man landtågsgärd nu sedan kriget är slut, skrek Arent och dunkade med det tomma stopet i bordet till tecken på att han ville ha mer.

— Kan väl hända att kriget är slut, men landtågsgärden finns kvar i alla fall, genmälde Tore buttert.

— Du pratar.

— Ja, men fogden pratar inte. Han säger att herrarna rådde drottningen ha kvar gärden till att betala sina nöjen med dem.

— Strunt i herrarna! Skål för freden. Och åkern. Och svedjan! Och kungen! ropade Söffren och drack så att halsmusklerna spändes.

— Det blir nog krig trots dina önskningar, sade Tore och lade skum på tumnageln. Det ska bli nya utskrivningar. Den där livländaren vill ha krig med Bremen. Måtte fanen ta honom.

— Bremen, vem är det? undrade Halvard och stötte till Sven Persson med armbågen.

— Vet inte, svarade den tillfrågade. Kung eller kejsare någonstans i Tyskland eller Polen.

Bodil stod ännu obeslutsam kvar. Hon hade närmat sig väven och tagit ner den bredbladiga ullsaxen, som hon hade hängande på slagbommen. Men så knyckte hon på huvudet och såg trotsigt på Tore.

— Låt oss ta väven. Fogden kan ta Tores stutar, när han inte tar bättre vara på sitt eget kött och blod.

Blodet steg åt Tores kinder. Han gav till ett förläget skratt, men sade ingenting utan lät Bodil lossa på stocken och klippa ett brett stycke ur den dyrbara väven. Fogden finge han väl försöka tillfredsställa på annat vis.

Och så blev Tore tvungen att berätta, vad som hade hänt honom i staden.

De hade lyckligt och väl kommit ut på stora landsvägen och följt den i lugn och ro. De mötte några vandrande gesäller, som skämtade med dem och ropade glåpord. Men det brydde de sig inte om. Så hade de kommit i sällskap med en bönhase, som sålde syringar, lybska nålar och krams. Med honom delade de sin vägkost, eftersom Tore tyckte att han såg ynkligt mager och eländig ut.

Solen stod redan högt på himlen, då de kommo fram till stadsporten. Där måste de väja undan för svinflockarna, som en pojke var i färd med att driva utom stadens hank och stör.

Framför Tores åkdon höll en lång rad forbönder, som väntat vid stängslet sedan långt före daggryningen. Portvakten hade svirat hela natten och låg nu i vaktrummet över portvalvet och sov ruset av sig. Det var med knapp nöd han fick upp gallret för att släppa igenom svinen. Och det var först sedan vallpojken sparkat honom på benen och hotat med att skicka byskrivare och borgmästare på honom för att han trilskades och inte effektuerade Kongl. Maj:ts laga förordning.

En forbonde försökte sticka iväg genom portvalvet, sedan svinen passerat, men gallret föll ner just mellan hästen och kärran, och där höll mannen och kom inte ur fläcken. Hur han än ropade och skrek, så tog vakten ingen notis om honom. Hästen blev till slut otålig och började rycka i skaklarna, så att hela gallret kom i rörelse. Det rasslade och dånade i järnpikar och dragkedjor, så att bysvennen blev arg och började svärja och gorma. Men då bullret trots allt inte slutade, kom han ut med hillebarden och gav sig till att hugga och sticka den arma hästkraken, tills bonden blev utom sig och lovade slå armar och ben av bysvennen, ifall han väl komme utanför gallret. Den härskne vaktkarlen var inte sen att anta utmaningen. Med stolta later och överdådiga åtbörder trädde han utom porten och gick bort till forbonden.

— Vad var det du ville, din lusiga ynkrygg? Vill du tala med en hederlig karl som är ställd i stads och råds ställe, va? Är du inte rädd att jag slår dig på ditt lunsiga huvud, va?

Och därmed slog han hatten av bonden och skrapade hans nacke så illa med hillebarden att stora hårtovor föllo ner över forbondens rygg. Denne hoppade skräckslagen ner ifrån lasset och fick vagnen mellan sig och den uppretade bysvennen.

Då bysvennen såg den andres rädsla, gav han till ett skratt, hötte åt de andra, tåligt väntande bönderna och skrek:

— Nu sover jag. Och ni håller käften. Före middag har ni inte i staden att göra, ty förr är inte krämarlaget i verksamhet.

Vakten skulle just till att försvinna, då Tomas ropade åt honom att han skulle sköta sin syssla och inte ta sig några olater. Vakten vände och gick utefter den långa raden av foror. Så kom han till Tores kärra, som stod sist i raden.

— Var det här korpen kraxade? skrek han och bröstade sig övermodigt.

— Jo vars, det var det, ifall kråkan vill veta, svarade Tomas och lutade sig lugnt emot kärran.

Tore kunde inte låta bli att le, men då vakten gjorde min av att att taga till hillebarden, klev Tore emellan. Han gick den halvrusige karlen inpå livet och sade hotfullt:

— Släpp fram åken och låt oss göra undan landgärdstullen.

Vakten skrattade. Men en blick på Tores muskulösa gestalt fick honom att avstå från att använda hillebarden. För att emellertid visa sin makt återvände han i sakta mak till vaktrummet, gick tvärs igenom det och försvann in i staden. Förste forbonden rapporterade att han såg vakten dyka in på Gyllene druvan.

Tore och hans söner väntade en dryg timme, men då ingen bysven syntes till, gingo de alla tre in i vaktrummet och drogo upp gallret. Knappt kände sig den fängslade hästen lös, förrän han brakade iväg in i staden med den skramlande och gnällande kärran slängande efter sig. Efter den följde hela långa raden av forvagnar. Folk tittade ut genom dörrar och bodlämmar, undrande vad som stod på. Bysvennen inne på Gyllene druvan nyktrade hastigt till och kom farande ut på gatan. Han försökte ställa sig i vägen för forbönderna, men dessa piskade på sina hästar och bysvennnen måste kasta sig åt sidan för att inte bli överkörd.

Tore kom några meter efter de andra, ty det hade tagit tid, innan han och sönerna hunnit tillbaka till lasset. Då bysvennen fick syn på Tore, fattade han misstankar.

— Det är ni som har gjort det, hojtade han. I kåken ska ni.

— Inte om det finns någon rättvisa i det här landet, svarade Tore och föste undan mannen, som grep efter tömmen.

Men då for raseriet i bysvennen. Han släppte hillebarden och for Tore i skägg och hår. Hästen vrenskades och ville kasta sig. Tore släppte tömmarna, men han hade svårt för att reda sig. Då kom Tomas till hjälp. Han sprang bak ryggen på bysvennen, ryckte omkull honom i smutsen och gav honom en hård spark i ansiktet, så att hans näsa flög i blod.

Men nu kom folk löpande från gårdar och gränder. Köpmännen lämnade sina bodar, och Jörgen Bödker, som tittat ut genom ett fönster i övervåningen, erinrade sig att han hade Josts ämbetsbröder inhyses i sin lada, där de sovo ruset av sig efter det bänklag han bjudit dem på efter krämargillets sittning föregående kväll. Han skickade därför ner en av drängarna att sparka liv i bysvennerna. Männen kommo tumlande ut ur Bödkers port, ännu sömndruckna och vimmelkantiga.

Borgmästaren kom. Rådet löpte till.

Tore och hans söner hade aldrig drömt om att saken skulle taga en sådan vändning. Innan de rätt visste ordet av voro bysvennerna över dem. Tore slog omkring sig med knutna händer. De föllo som tunga släggor på männens huvuden. Men då en karl föll, kom det två i stället. Och plötsligt kände han hur något stack i bröstet, hårt och kallt.

— Om du rör dig …

En skarpslipad pik var på väg in mellan Tores revben. Tore blickade in i ett par ilskna ögon, såg sig om efter sönerna som lågo kullslagna i smörjan — och insåg det lönlösa i vidare slagsmål.

Tore och sönerna fördes i triumf till häktet. Sedan blevo de uppkallade inför sittande rätt. Tomas skulle kläda halsjärn, medan Måns skulle hudstrykas. Tore skulle böta och släppas med varning, eftersom borgmästaren tog benägen hänsyn till Tores, av forbönderna omvittnade klagomål på vakten. Men riktigt utan hämnd blev inte Jost. Han kom stickande med en anmärkning om Tores kärra. Den höll inte det föreskrivna breddmåttet, och enligt förordningen skulle alla sådana kärror sönderslås för att man skulle vänja bönderna att bygga bredare vagnar, vilket i sin tur skulle tvinga dem att bredda vägarna, vilket skulle vara till gagn för Kungl. Maj:ts kalescher, postens diligenser och adelns resvagnar.

Detta Josts skvaller kostade Tore hans kärra. Den blev förd till torget och sönderslagen. Bödeln tog hem veden till sitt, sedan han satt Tores tunnor vid kanten av torget.

Tomas skulle stå i halsjärn två dagar å rad. Hade det inte varit för Måns’ skull, hade Tore stannat i staden över natten. Men nu måste han hem med sonen.

Tore hade inte vågat sig fram till torget, då bödeln sysslade med sönerna. Han strövade omkring på de trånga gatorna och sökte kväva förbittringen.

För att slå bort de dystra pockande tankarna gick Tore ner till ån och tittade på Jörgen Bödkers nyligen hemkomna galiot, som fraktat tio läster salt sill ifrån Norge.

Tore stod en stund och såg på båten, där den låg och klippte mot den låga träkajen, men så drogs han oemotståndligt mot torget. Han höll sig emellertid ståndaktigt borta från den folksamling, som fylkats kring den avskydda kåken. Han slog en lov kring kyrkan och tittade på pojkarna som slogo fjäderboll mellan gravkullarna.

Äntligen skingrades folket, och Tore vågade sig fram. Bödeln stod böjd över den misshandlade Måns, då Tore dök upp.

— Din pojke? sade bödeln, som tyckte att han kände igen Tore.

Tore svarade inte. Man talar inte till en bödel. Men bödeln lät sig inte bekomma av bondens avvisande sätt.

— Gnid det med salt och brännvin, rådde bödeln och gick bort för att känna på Tomas’ halsjärn.

Då bödeln och hans drängar avlägsnat sig, hämtade Tore hästen, sedan han försiktigt dragit tröjan över Måns’ sargade rygg. Han nickade buttert åt Tomas.

— Du kommer efter, sade han torrt.

Tomas nickade och bet sig i läppen.

— Jag ska slå ihjäl den där förbannade bysvennen.

— Det låter du allt bli, sade Tore skarpt.

Tomas svarade inte.

Tore hjälpte Måns upp på hästen. Vagn hade han inte. Nu först observerade han att tjärtunnorna och malttunnan lågo kullvräkta i ett hörn av torget. I villervallan hade han glömt bort, varför han kommit till staden. Han ledde hästen vid tygeln och gick inom till köpman Ledebur och bad honom ta hand om tunnorna. Tore log skadeglatt. En vinst hade han likväl haft av stadsresan: man hade glömt att förtulla tjäran.

Nattmörker hade fallit på, medan Tore berättade. Ölet var utdrucket och sinnena tunga. Lag och rätt, mumlade man. Var satt lag och rätt? I spjutstångs ände alldeles som förr i tiden. Ofrihet och vrånga påbud.

Männen reste sig och troppade av.

Måns stönade på sängen.

Tore rynkade ögonbrynen.

— Knip igen käften, pojke. Jag red spanska märren men sa aldrig ett ord.

Måns mindes — och teg.

Kristoffer sökte sig till sin bänk. Tore rakade i glöden. Barnen kröpo upp på sina bänkar. Bodil redde läger åt sig och Tore på golvet.

Utanför välvde himlen, svart av tunga moln.

2

Två värvare stodo och hångrinade, då bödelsdrängen öppnade halsjärnet och släppte lös Tomas.

— Du kommer lagom, sade den ene och lade handen på Tomas’ axel. Jag tycker jag känner igen dig, gamle gosse.

Tomas sökte i sitt minne. Han tyckte sig ha sett det där ansiktet förr. Men då hade det inte varit så magert och rödflammigt.

— Vad heter en sådan fågel? sporde den andre värvaren och lossade på värvningsrullan, som han haft instucken i bältet.

— Tomas Toresson, ifall du vill veta’t, svarade Tomas buttert och gned sig om halsen. Järnet hade suttit trångt, och han hade fått köttsår under hakan.

Den värvare, som först hade talat, skrattade uppsluppet.

— Jag tyckte väl att jag kände igen dig på släkten, sade han elakt och dunkade Tomas på axeln. Du är välkommen.

— Bra armar och bra ben. Du kommer att göra nytta på Rügen, där Wrangel bygger sitt nya slott, Spiker ska det heta.

Tomas gitte inte svara. Han tänkte kliva förbi värvarna för att gå till köpman Ledebur och hämta pengarna för tjäran. Men så långt kom han inte. De andra höggo tag i honom. Tomas ville vrida sig loss, men han orkade inte. Den obekväma ställningen vid pålen hade tagit kraften ur honom.

— Du ska med, så sant jag heter Jörgen soldat, utropade den ene värvaren och grep honom i armen.

Då Tomas hörde namnet slog han till. Någon nytta hade han emellertid inte av slaget, ty bysvennerna kommo i detsamma till torget, fösande en hel skara svärjande och gensträviga män framför sig.

Tomas började äntligen förstå att det var allvar i spelet. Han ville försvinna. Försökte slå sig fri men lyckades inte. Man föste honom in i skocken. Han fick inte armbågsrum en gång. Och så bar det av ner till en av stadens vattenportar. Där föstes han ombord på Jens Bödkers galiot för vidare befordran till Pommern.

Hemma i byn gick Tore och oroade sig och undrade, vart pojken tagit vägen. På förmiddagen och eftermiddagen fäste han sig inte vid att Tomas inte kom, ty det kunde ju tänkas att han gått in på något värdshus för att skölja ner sin förargelse, men då skymningen föll, torkade Tore röken och sotet från sitt svettgrimliga ansikte och lyssnade efter fågelslag bortåt skogsvägen. Men allt var lugnt. Bönderna gingo och rörde i de sista glöderna på svedjan. Arent var redan i färd med att draga undan smetveden, som skulle tjäna till stängsel runt den nya åkerlappen.

Ola såg på Tore från sidan. Han lade märke till hur Tore allt oftare rätade på ryggen och såg bortåt vägen.

— Är du trött? sporde Ola försmädligt och gav svågern en försmädlig blick.

— Ska vi se, om jag kan kasta dig över det nya malthustaket?

Ola svarade inte. Han ville inte vara den som blev kastad.

— Kan du begripa, varför Tomas inte kommer? frågade Bodil oroligt, då Tore kom i dörren.

— Vi får väl se tiden an, svarade Tore lugnt.

Kristoffer gick bort för att se om Måns’ sår. Linnet hade klibbat fast, och Måns kved, då Kristoffer ryckte i det. Tore rynkade misslynt på ögonbrynen. Måns såg det och bet samman tänderna.

Då de andra kröpo i säng, blev Tore sittande på tröskeln och tittade ut över gårdsplanen.

Bodil frågade, om han inte tänkte lägga sig. Tore svarade inte. Han såg upp mot himlen. De drivande molnen stackade sig hotande. Det skulle kanske bli åska. Regnet satt långt inne denna sommar. Förra årets skörd hade varit bra, frågan var hur det skulle gå med denna.

Tore reste sig och gick bort över de gamla bymarkerna. Sanden hade slukat hans forna nyodling. Endast det översta laget gärdsgårdsstenar gick ännu upp i dagen.

Några skrämda småfåglar flaxade förbi. Tore lyfte huvudet och följde dem med ögonen. Så vände han ryggen åt havet och spejade inåt land. Han undrade, vad som kunde ha skrämt fåglarna. En kråka lyfte kraxande från sin nattkvist.

Tore var nu säker på att det var Tomas som kom. Han gick utom byn och klev över en dyn. Ett par skepnader döko fram i skymningen. Tore stannade. Han avtecknade sig klart och skarpt mot västerhimlens svaga månljus.

— Har du inte lagt dig än?

Det var Kields röst. Och nu kände Tore igen den andre, Knut Halvardsson, på de hängande armarna. De voro såta kumpaner de där två. De tisslade och tasslade med varann. Tore lät dem tissla och tassla. Det var ingenting som angick honom. Han tyckte annars inte om Kield. Knut tog han ingen notis om. Han hade stått i åvattnet. Och det var Tores söner, som hade ställt dit honom. Tore kunde inte låta bli att le, där han stod kvar och såg de båda andra försvinna längs bygatan.

Tore gick bort mot skogen. Han trodde att han snart skulle möta Tomas. Men ingen Tomas kom. Tore gick en fjärdingsväg. Sedan satte han sig på en sten och väntade. Månen gick ner, och de bleka stjärnorna tändes. Han kommer väl i morgon, tänkte Tore, reste sig och vände tillbaka hem.

Dagen därpå kom heller ingen pojke. Bodil blev uppskrämd och började överösa Tore med förebråelser.

— Du har ingen känsla för ditt eget kött och blod, jämrade hon sig.

Tore teg. Men det började sjuda inom honom. Han tyckte inte om, när hustrun använde den tonen.

Molnen hade blåst bort, och himlen välvde sig klar och blå över kustlandet. Någon missväxt skulle det inte bli, men säden skulle bli stråkort, och man behövde vad bladverk man kunde till vinterfoder.

Brockhusen hade inte varit i byn på flera veckor. Ingen visste vad han höll på med. Ingen saknade honom, men det var inte bra, när han blev borta för länge, ty då var han på dåligt humör när han kom. Byamännen voro uppbragta på Brockhusen. Han hade trängt in två bönder på den fattiga jorden. Och så lät han hugga ek på allmänningen, så att det blev ont om ollon till svinen. Frälsebönderna hade kommit med invändningar, ödmjuka invändningar, som inte haft någon verkan. Tore hade tegat. Han hade sina tankar för sig. Det var klart att det blev trångt på allmänningsjorden, helst som de måst taga ett bra stycke till svedja. Men det fanns större bekymmer, bekymmer, som ibland kommo Tore att släppa vad han hade för händer och oroligt stirra neråt stranden. Sanden rök. Den kröp och den ormade sig, den flög och den yrde. Redan låg ett tunt lager inne i småskogen, som Tore låtit stå kvar i kanten på sin yttersta teg. De andra bönderna voro glada över den nya byn, i synnerhet nu sedan de vuxit sig in ordentligt i den. Sanden? Tore och hans sand. Inte kunde sanden äta sig ända dit inte. Tore såg allting så mörkt.

Den andra dagen efter stadsresan var hela byalaget sysselsatt med smetvedsstängslet. De större barnen sotade sig i ansiktet, så att de sågo ut som fula gubbar. Sedan sprungo de omkring och buade, så att småbarnen togo till lipen.

Då Tore kom hem till middagen, satt Bodil och solvade. Hon såg butter och ovänlig ut. Tore begrep nog hur det var fatt.

— Du behöver inte titta så svart, Bodil, sade han leende. Jag ska nog rida till stan och ta reda på Tomas.

Ännu i kvällningen hade Tomas inte kommit tillbaka. Tore lät folket lägga sig. Han såg att Bodils oroliga ögon sökte honom, men han låtsades ingenting märka.

— Tror du att Tomas någonsin kommer tillbaka? sporde Bodil, då hon kröp ner i den prasslande halmen och drog fällen över sig.

— Varför skulle han inte det? Tore satt med ryggen åt stugan och blickade ut på gården.

Det blev så småningom tyst bakom honom. Gertorn hade kommit sent hem denna eftermiddag. Han hade varit hos Christiern, den nye kyrkoherden, och läst latin. Tore misstänkte att han dröjt sig kvar längre än behövligt för att han skulle slippa ifrån arbetet hemma i byn, men den olaten tänkte Tore plocka ur honom, för antingen pojken skulle bli präst eller inte, så skulle han göra skäl för brödet.

— Jag går till fällorna, sade Tore plötsligt och reste sig. Kristoffer lyfte litet på huvudet och lyssnade till husbondens steg. Långa sävliga steg.

Tore gick till de närmaste fällorna men fann ingenting. Det började bli ont om viltet. Dessutom hade kronoskytten sagt, att det numera var förbjudet för bönder att sätta fällor. Man fick inte ens jaga bort älg och hjort ur havrevreten. Och man fick inte skära säden förrän herrarna haft sin rapphönsjakt. Det var